Denna artikel är skriven av John Gruner, generalsekreterare i den internationella revisorsorganisationen IFAC. Den är inte skriven speciellt för Sverige eller Skandinavien, utan vänder sig till alla medlemmar. I sammanhanget kan dock noteras att IFAC-ledningen under senare år flera gånger framhållit att inget medlemsland ska tro att man kan ställa sig utanför den här diskussionen.
För inte så länge sedan var jag på ett möte om antikorruption med en grupp revisorer och andra redovisningsekonomer. Ordföranden frågade oss:
– Anser ni att det hör till yrkets plikter att avslöja korruption?
Jag räckte upp handen och röstade ja. Det kändes som en naturlig reaktion och jag tror att allmänheten förutsätter att det är vad vi gör. När allt kommer omkring ser man oss ofta som ”allmänhetens vakthundar”. Ändå hörde jag där till minoriteten i gruppen. Det hördes i själva verket ett antal förklaringar och en av deltagarna tyckte till och med att det inte var riktigt att ställa frågan. Det verkade som om många av deltagarna kände sig illa till mods över att bli tillfrågade.
Måste ta ställning
Men vi måste ta ställning till frågan, eftersom antikorruption är ett högaktuellt ämne. Helt nyligen kom en rankinglista över korruptionen i olika länder. OECD, Världsbanken, FN och andra organisationer har alla tagit klar ställning mot korruption. Med hänsyn till den utvecklingen är det naturligt att fråga sig vad man kan vänta sig av vår profession. Ändå verkar det som om vår kår alltför sällan lyckas definiera sin roll klart; troligen därför att man har svårt att klara ut definitioner och tolkningar av tystnadsplikten i sammanhanget.
Att kunna avslöja korruption inför allmänheten är ett värdefullt vapen i vår arsenal, och man ska kunna räkna med att revisorer och redovisningsekonomer också använder detta vapen. Vi har en del riktlinjer kring detta ämne, men det handlar mest om hur man ska hantera sådana situationer inom en organisation, medan den verkliga frågan gäller att avslöja korruptionen också för omvärlden. Det är här som frågan om tystnadsplikten kolliderar med föreställningen om att allmänheten har en rätt att få veta hur det står till. Med andra ord handlar det – för att uttrycka sig mera rakt på sak – om vår förpliktelse att ”slå larm”.
Tystnadsplikten är professionens kännemärke och praktiskt taget alla våra etiska koder betonar det begreppet. Revisorer och redovisningsekonomer har nyckelroller inom organisationerna och har tillgång till deras allra känsligaste finansiella (och ofta också icke-finansiella) information. Det må röra sig om ett klientförhållande eller en arbetstagar/arbetsgivarrelation: behovet av förtroende är av allra största vikt. Varje onödigt brytande av detta förtroende skulle få allvarliga återverkningar. Ändå är tystnadsplikten inte absolut. Det finns lägen där legala eller yrkesmässiga krav tar över den förpliktelsen, så att vi kan vara tvungna att rapportera det vi upptäckt, liksom till och med våra misstankar, till någon viss tillsynsmyndighet eller annan instans.
Olyckliga följder
Här finns också en fråga om vilka legala och organisatoriska ramar som skyddar oss. Revisorer och redovisningsekonomer som avslöjar korruption kan drabbas av sådana olyckliga följder som legala problem, att bli av med jobbet, att förlora klienter, få dåligt rykte och kanske också – i extremfallen – mista livet. Vi är naturligtvis ovilliga att vittna om det inte också finns någon typ av struktur som skyddar oss när vi gjort det i god tro.
Sedan har vi själva definitionen av vad korruption är för något. Mutor och illegala betalningar är väl det vi först kommer att tänka på när vi talar om korruption, men det kan vara mycket mer än så. Undanhållande av skatt, penningtvätt, narkotikahandel och en del andra företeelser kan lätt inrymmas i begreppet korruption. Transparency International har försökt att definiera korruption som ”att missbruka offentlig makt för privat vinning”. Här skulle vi ekonomer nog gärna se en precisare definition.
När man tänker på alla oklarheter är den förståeligt att vi kanske inte omedelbart ser det som professionens plikt att avslöja korruption. Men att förstå tveksamheten besvarar inte frågan om våra yrkesmässiga förpliktelser – och det är en fråga vi måste kunna besvara. Revisorer och redovisningsekonomer måste ändra på sitt invanda tänkesätt. Vi borde tala ut om den här frågan snarare än att lägga tonvikten på svårigheterna och förvänta oss att samhället ska skapa alla de nödvändiga reglerna. Vi är betrodda rådgivare med specialkunskaper om hur organisationer kontrollerar och redovisar sina affärer. Om det förekommer korruption inom en organisation är det ofta någon av sig som först misstänker det. Att rapportera det vidare, först internt, men sedan också externt om det blir nödvändigt, borde vara en del av vårt arbete.
Arbetet med att skapa de regler som är nödvändiga för att kunna göra detta till en del av vårt uppdrag kräver att professionen också får med oss andra delar av samhället. Vi kan agera kraftfullare för att se till att de engageras i debatten. Vi ska inte skygga för ämnet; vi ska tackla det och klart tala om varför vi vill ha den här diskussionen. Vi kan försäkra oss om att tillsynsmyndigheter, regeringar, jurister, och många andra, som också måste vara en del av den strukturen, arbetar tillsammans med oss. Enkelt uttryckt: vi kan
Tiden är mogen
Ledarskap är sällan lätt och det är inte annorlunda när det gäller anti-korruption. Men när vi nu närmar oss 2000-talet har vi fördelen av att tiden är mogen. Det är ett erkänt faktum att korruption står i motsatsförhållande till ekonomisk utveckling och, som jag redan nämnt, fler och fler organsiationer bör tala högt om frågan. Jag har alltid haft intrycket att vi som profession alltför ofta ställs utanför den debatten, trots vi kan lämna mycket viktiga bidrag. Det måste vi ändra på. Och när vi gör det kommer vi att upptäcka att då försvinner också en del av de oklarheter som oroat oss i detta sammanhang.
Jag tror fortfarande på att det är vår yrkesplikt att rapportera om korruption. Vad som, nu måste till är det ledarskap från professionens företrädare, som också gör det möjligt för hela kåren att tro på detta – och för allmänheten att inte heller förvänta sig något annat av oss.
John Gruner , generalsekreterare i den internationella revisorsorganisationen IFAC.