Remissvar till Finansdepartementet
Mervärdesskatt – frivillig skattskyldighet (SOU 1999:47)
* Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet från utredningen om mervärdesskatt vid fastighetsuthyrning Mervärdesskatt – frivillig skattskyldighet (SOU 1999:47). FAR får med anledning härav anföra följande.
FARs ställningstagande
FAR tillstyrker utredningens förslag med reservation för de synpunkter som anges i kommentarerna nedan.
Kommentarer i anslutning till förslaget
FAR välkomnar initiativet till att förenkla dels de materiella regler som gäller vid uthyrning av fastigheter och dels den praktiska tillämpningen av dessa regler. De föreslagna reglerna lämnar dock fortfarande utrymme för tveksamheter där rättsläget bör förtydligas. Dessutom finns anledning att komplettera den föreslagna lagtexten för att undvika tillämpningsproblem i framtiden.
Nedan redovisar FAR de synpunkter som bör beaktas vid den slutliga utformningen av lagtexten. Kommentarerna lämnas inledningsvis under de rubriker förslagen angivits i utredningen. Kommentarer som inte direkt kan anses hänförliga till ett visst kapitel i utredningen lämnas särskilt efter det att alla kapitel kommenterats.
5 Överväganden och förslag
5.2 Obligatorisk eller frivillig skattskyldighet
FAR delar utredningens bedömning att det kan vara olämpligt att införa en obligatorisk skatteplikt avseende uthyrning av verksamhetslokaler. FAR menar dock att den frivilliga skatteplikten kan uppnås på ett ur praktisk synpunkt enklare sätt genom att en omvänd ordning för skatteplikt i förhållande till utredningens förslag införs. Denna ordning skulle innebära att uthyrning av fastighet, annat än för bostadsändamål, i grunden är skattepliktig men innefattar en möjlighet att efter ansökan få uthyrningen betraktad som skattefri. Skattskyldigheten skulle således bli valfri och därmed frivillig. Antalet skattepliktiga hyresförhållanden skulle sannolikt bli detsamma som med utredningens förslag men en rad förenklingar skulle vinnas. Bland annat skulle antalet ansökningar som skattemyndigheten skulle ha att hantera minska väsentligt eftersom flertalet uthyrningar idag är momsbelagda. Både de skattskyldiga och skattemyndigheten skulle vinna på att en sådan reglering infördes.
5.3 De lokaler som kan vara föremål för frivillig skattepliktig uthyrning
Enligt utredningen skall frivillig skattskyldighet inte medges om ändamålet för uthyrningen är att lokalen ska användas som stadigvarande bostad. Avsikten synes vara att göra en koppling till avdragsförbudet i gällande mervärdesskattelag avseende mervärdesskatten på kostnader för stadigvarande bostad.
Begreppet stadigvarande bostad är omtvistat. Rättspra-xis synes vilja låta bostadens karaktär avgöra huruvida avdragsrätt föreligger. Av den skrivning utredningen valt synes istället syftet med uthyrningen vara avgörande. FAR anser att det bör göras klart huruvida det finns ett samband mellan avdragsförbudet och frågan om när frivillig skattskyldighet kan medges. Det finns fördelar med att försöka upprätthålla ett sådant samband. Det kan vidare finnas skäl att styra upp tillämpningen av avdragsförbudet eftersom rättsläget är osäkert, vilket i sin tur skapar ytterligare rättsosäkerhet. FAR anser således att den faktiska användningen bör vara avgörande för om avdragsrätt föreligger respektive frivillig skattskyldighet kan medges. Om en fastighet bevisligen används för verksamheten framstår det exempelvis varken som logiskt eller konkurrensneutralt att vägra avdragsrätt bara för att fastigheten har karaktär av villafastighet.
Enligt utredningens förslag skall kravet på stadigvarande användning slopas. Detta synes innebära att även exempelvis uthyrare av konferensrum kan registrera sin uthyrning. Om detta är avsikten är det lämpligt om detta mer tydligt kommer till uttryck.
5.5 Skattesubjekten
I utredningens förslag till lagtext är det inte klart huruvida även uthyrning i tredje hand kan omfattas av frivillig skattskyldighet. I utredningens förslag till 9 kap. 1 § första stycket anges att skattskyldighet kan medges på ansökan av ”hyresgäst” m.fl. Rent semantiskt bör detta innebära att möjlighet föreligger att registrera även uthyrning i tredje hand, eftersom även en andrahandshyresgäst bör falla under begreppet hyresgäst. Detta synes dock inte vara avsikten. FAR förespråkar visserligen att även uthyrning i tredje hand kan registreras enligt reglerna om frivillig skattskyldighet, men anser i så fall att detta bör framgå klart och inte motsägas av andra uttalanden i utredningen.
I förslaget till lagtext anges att frivillig skattskyldighet kan medges för yrkesmässig uthyrning. Eftersom detta rekvisit saknas i gällande lagstiftning är frågan om dess införande innebär att några, t.ex. allmännyttiga ideella föreningar, utesluts från möjligheten till frivillig skattskyldighet. Eftersom begreppet yrkesmässig riktar in sig på uthyrningen kanske andra fastighetsägare vars verksamhet är yrkesmässig, men vars uthyrning inte i sig är yrkesmässig, inte heller kan begära registrering enligt reglerna om frivillig skattskyldighet. FAR menar att detta förhållande måste klarläggas.
5.6 Förutsättningar för att frivillig skattskyldighet skall medges
Utredningen föreslår att det skall vara möjligt att medge frivillig skattskyldighet redan innan uthyrning kommit till stånd. En förutsättning för att detta skall kunna medges är dock att särskilda skäl föreligger. Med särskilda skäl avses att fastighetsägaren under en längre tid får finansiera en avsevärd ingående skatt. Vad som är ett avsevärt belopp och en avsevärd tid kan variera beroende av vem som gör investeringen och vilka referensramar den som gör bedömningen har. FAR menar därför att det är lämpligt att ge närmare vägledning om hur begreppet särskilda skäl skall tolkas.
För att särskilda skäl skall kunna vara för handen synes utredningen vidare mena att alla lokaler i fastigheten skall omfattas. Som skäl för att ”alla lokaler” måste omfattas anges att införandet av dessa regler innebär ett betydande merarbete för skattemyndigheten. Det är dock svårt att se varför det arbete som skattemyndigheten skulle ha att utföra skulle bli så mycket mer omfattande på grund av att rätt till registrering innan uthyrningen påbörjats även skulle omfatta del av fastighet. FAR anser inte att det anförda skälet motiverar den snedvridande effekt som åstadkoms om endast sådan fullständig registrering medges.
5.7 Från vilken tidpunkt skattskyldigheten gäller m.m.
I den nuvarande mervärdesskattelagen finns inga uttalanden om från vilken tidpunkt skattskyldigheten gäller, vilket lett till att en viss osäkerhet idag råder om vad som gäller. Genom aktuella förslag undanröjs denna osäkerhet.
Avseende förvärvade fastigheter krävs, för att skattskyldighet skall kunna medges från och med tillträdet med bibehållen kontinuitet för hyresgästen, att ansökan skickats in senast 14 dagar efter förvärvet alternativt att beslut erhållits före tillträdet. Med hänsyn till vilka effekterna kan bli av att registrering inte medges från tillträdet (jämkning för resten av korrigeringstiden) bör den aktuella tidsfristen för inlämnande av ansökan förlängas. Tillträdet ligger inte sällan mycket nära avtalstidpunkten vilket i många fall, där flera fastigheter överlåts, kan innebära att det blir mycket svårt att klara av den föreslagna tidsfristen. FAR anser att tre månader är en lämplig tidsfrist.
Vad gäller ej skattskyldiga förvärvare av fastigheter krävs att beslut erhållits från skattemyndigheten innan tillträdet för att skattskyldighet skall föreligga från denna tidpunkt. Varför olika tidsfrister skall gälla om köparen är skattskyldig eller inte framstår inte som klart. Vidare är, när förvärvaren inte är skattskyldig, avgörande när beslut erhållits från skattemyndigheten vilket ytterligare ställer högre krav på en icke skattskyldig förvärvare än vad som gäller för skattskyldiga förvärvare. Som uttalas i utredningen tar det en viss tid från det att ansökningen skickats in till dess att beslut erhålls. Denna tid är inte sällan relativt lång. Det är enligt FAR därför inte rimligt att beslutsdatum är avgörande, men ansökningsdagen bör styra även för icke skattskyldiga förvärvare. En annan följd av utredningens förslag är dessutom att tidsfristen kan vara strängare för den som begär registrering i samband med förvärv av en fastighet än den som ansöker vid en annan tidpunkt, eftersom ansökningstidpunkten då är avgörande.
Utredningen föreslår att skattskyldighet skall kunna upphöra på den skattskyldiges egen begäran om fem år förflutit sedan registreringen. Det framgår inte klart av förslag eller lagtext vad som skall styra tidpunkten för skattskyldighetens upphörande, ansökan eller beslut. FAR menar att detta måste anges. En ordning som är enhetlig, dvs. att ansökningsdatum används konsekvent, är därvid att föredra.
5.9 Avdrag för ingående skatt
5.9.1 Inledning
Reglerna om avdrag för ingående skatt vid frivillig skattskyldighet är uppdelade mellan kapitel 8 och 9 i utredningens förslag till lagtext. Denna uppdelning skapar förvirring och underlättar inte tillämpningen, varför samtliga avdragsregler bör samlas i kapitel 8.
5.9.2 Retroaktiv avdragsrätt
Utredningen föreslår att den retroaktiva avdragsrätten begränsas till att gälla i de fall fastigheten inte tagits i bruk för annan verksamhet efter ny-, till- eller ombyggnation. Vad som inte är helt klart, och som bör förtydligas, är om skattefri uthyrning kan få ha förekommit eller om även sådan förtar möjligheten till retroaktiv avdragsrätt.
FAR menar att möjligheten till retroaktiv avdragsrätt inte bör begränsas på det sätt som utredningen föreslår. Olyckliga inlåsningseffekter kan förväntas uppkomma om fastighet använts i annan typ av skattefri verksamhet, vilket skapar snedvridningar i konkurrensen.
Den retroaktiva avdragsrätten bör på det sätt som utredningen föreslår komplettera reglerna om jämkning av skatt. Det krävs dock att det noga regleras hur dessa båda regler korresponderar med varandra. Såvitt framgår finns enligt utredningens förslag inget som hindrar att avdrag yrkas såväl retroaktivt som enligt jämkningsreglerna, dvs. samma skatt dras av två gånger.
Enligt föreslagen lagtext anges att retroaktiv avdragsrätt kan medges om skattskyldighetens beslut börjat gälla inom tre år från utgången av det kalenderår vissa åtgärder företogs. Det bör förtydligas huruvida utredningen med begreppet ”börjat gälla” menar det datum när beslut fattades eller per vilket datum beslutet får verkan.
5.9.5 Ett eller två system för att i efterhand korrigera medgivet avdrag för ingående skatt
Jämkningsreglerna är i sin gällande utformning otydliga i många avseenden. Detta skapar stor osäkerhet. Med tanke på att utredningens förslag innebär att jämkningsreglerna får större betydelse än tidigare är det viktigt att undanröja befintliga otydligheter och att inte införa nya. Utredningen har undanröjt många frågetecken genom föreslagna lagändringar. Det finns dock otydligheter kvar och dessutom innebär vissa lagändringar att nya tillkommit. FAR behandlar gamla och nya otydligheter nedan.
5.9.7 Grunder för jämkning av avdrag för ingående skatt
Föreslagna liksom gällande jämkningsregler innehåller inget om hur mervärdesskatt skall hanteras som dragits av med stöd av den s.k. slussningsregeln i 8 kap. 4 § ML. Eftersom slussningsregeln används som ett komplement till frivillig skattskyldighet inom koncerner finns ett behov av lagstiftning som reglerar hur ”slussad” mervärdesskatt skall behandlas.
5.9.8 Vad jämkningen skall omfatta
Jämkning vid skattskyldighetens upphörande
Utredningen menar att om den frivilliga skattskyldigheten upphör och jämkning aktualiseras bör jämkningsreglerna tillämpas så att jämkning sker för resten av korrigeringstiden. Detta eftersom det är olämpligt att någon är kvar i systemet enbart av det skälet att jämkningsskyldighet kvarstår. Att hela jämkningen skall ske vid ett tillfälle kan medföra betydande oönskade likviditetsnackdelar, vilka dessutom blir än mer framträdande om frivillig skattskyldighet återigen begärs. Det finns därför anledning att överväga om inte jämkningen skall ske årligen under resten av korrigeringstiden.
Alternativt kan man välja att begränsa denna form av engångsjämkning till de fall där den juridiska/fysiska person som berörs inte är registrerad för uthyrning av andra fastigheter/lokaler än de som berörs av avregistreringen. Det skäl som utredningen angivit – att man vill undvika att någon blir kvar i systemet enbart på grund av att jämkningsskyldighet kvarstår – kan inte anses tillämpligt på den som avregistrerar en fastighet/lokal men fortfarande har andra uthyrningar registrerade.
Som ovan nämnts synes de likviditetsnackdelar som förslaget innebär bli större om registrering återigen begärs en tid efter det att den frivilliga skattskyldigheten upphört. Hur jämkningsreglerna är tänkta att tillämpas i en återregistreringssituation är dock inte klart. En tillämpning av utredningens lagförslag synes dock innebära att en jämkning som skett vid tidpunkten för avregistrering inte kan ”läggas tillbaka” i sin helhet vid återregistreringstidpunkten utan ”återläggningen” sker årsvis (i bästa fall). Ett förtydligande uttalande förordas.
Jämkning utifrån förhållandena vid årets utgång
Utredningen föreslår att förhållandena vid årets utgång skall vara avgörande för om/vilken jämkning som skall aktualiseras. Föreligger särskilda skäl kan dock jämkning bestämmas efter vad som är skäligt. FAR välkomnar försöket att underlätta tillämpningen, men ser ändå att förslaget innebär att osäkerhet kommer att gälla om när särskilda skäl anses vara för handen. Avsikten med möjligheten att vid ”särskilda skäl” avvika från hur förhållandena var vid årets utgång synes vara att regeln inte utnyttjas i skatteundandragande syfte. Denna regel skapar dock en olycklig osäkerhet eftersom avgörandet för om särskilda skäl är för handen ligger hos skattemyndigheten och några vägledande uttalanden saknas i utredningen.
Regeln om avvikelse vid särskilda skäl bör istället formuleras så att vid uppenbart missbruk bör avdragsrätten bestämmas efter vad som är skäligt. Annars förordar FAR att nuvarande formulering kvarstår.
Den föreslagna regeln i 8 kap. 16 e § tredje stycket synes avse fall av ändrad användning och synes därför inte vara tillämplig vid försäljning av fastighet. Motsvarande regel finns dock inte avseende försäljning av fastighet som använts i verksamhet som medfört obligatorisk skattskyldighet. Det är av vikt att det regleras hur jämkningen skall ske i dessa fall. Det mest riktiga resultatet erhålls om den tid som fastigheten innehafts under försäljningsåret beaktas. Utredningen synes dock förespråka att förhållandena vid årets utgång blir avgörande. Säljs en fastighet den sista December skulle en regel som innebär att förhållandena vid utgången av året blir avgörande innebära att avdrag inte medges alls avseende försäljningsåret. Ett dylikt resultat synes inte rimligt, varför FAR anser att förhållandena under hela året bör beaktas. Alternativt bör finnas en möjlighet för den skattskyldige att om särskilda skäl föreligger yrka att skäligt avdrag skall medges.
Utredningen förespråkar en lösning som innebär att förhållandena vid ”årets utgång” skall vara avgörande. En definition av vad som avses med ”årets utgång” är önskvärd. Avses härmed sista dagen på året eller sista månaden? Att använda förhållandena den sista dagen eller sista dagarna kan vara mycket missvisande och i praktiken nästan omöjligt att beräkna. Ofta styr omsättningsrelationen hur en tillgång anses använd, och det ligger i sin natur att omsättningen de sista dagarna av året inte rimligen avspeglar användningen. Den bedömning som den skattskyldige gör riskerar ifrågasättas av skattemyndigheten, vilket i sin tur skapar rättsosäkerhet.
10 procent
I 8 kap.16 e § andra stycket anges att avdrag inte behöver jämkas om förändringen i avdragsrätten i förhållande till avdragsrätten vid anskaffandet är mindre än 10 procent. Regleringen ger intryck av att det är den procentuella förändringen som avses medan den praktiska tillämpningen sannolikt i de allra flesta fall tillämpat förändringen i procentenheter, vilket också synes vara den mest ändamålsenliga tolkningen. En förändrad användning från 1,0 till 1,5 procent är en procentuell förändring på 50 procent medan en förändring från 90,0 till 90,5 är en procentuell förändring på drygt en halv procent. Det framstår som ologiskt att avdragsrätten vid investeringstillfället blir avgörande för om den ändrade användningen är tillräckligt stor för att jämkning skall aktualiseras. En regel som istället ser till förändringen i procentenheter framstår som mer logisk och ändamålsenlig.
Som det är idag innebär kravet på att förändringen är mer än 10 procent att jämkning aldrig aktualiseras om avdrag vid investeringstidpunkten medgavs med mer än 91 procent och användningen vid en senare tidpunkt uppgår till 100 procent i skattepliktig verksamhet. Det bör övervägas om inte en särskild regel bör införas som innebär att jämkning ändå kan aktualiseras om denna typ av effekt kan uppstå.
5.9.9 Jämkning vid överlåtelse av fastighet m.m.
Som angivits ovan, i kommentaren till avsnitt 5.7, framstår de tidsgränser som angivits för att registrering skall kunna medges från tillträdet vid förvärv av fastighet som alltför snäva.
Effekten av att beslut inte erhållits vid tidpunkten för tillträdet är om förvärvaren inte är skattskyldig att jämkning skall ske hos säljaren. Köparen inträder i dessa fall inte i säljarens rättigheter och skyldigheter och kan inte via jämkning ”återhämta” denna mervärdesskatt om registreringsbeslut exempelvis erhålls en vecka efter tillträdet. De ekonomiska effekterna av att tidsfristen inte hållits kan bli avsevärda. Genom att utvidga tidsfristen och alltid låta ansökningsdatum vara avgörande minskar risken för dessa icke önskvärda effekter. Som ovan angivits bör det räcka med att ansökan skickats till skattemyndigheten senast tre månader efter tillträdet.
Enligt utredningens förslag skall jämkningen som följd av fastighetsförsäljning vänta till andra månaden efter det att ändringen skett. Eftersom det vid denna tidpunkt (andra månaden efter fastighetsförsäljningen) enligt FARs förslag är svårt att veta huruvida säljaren skall jämka eller inte (eftersom det räcker med att ansökan skall ha inkommit inom tre månader från köparens tillträde) är det lämpligt att jämkning istället sker fjärde månaden efter försäljningen.
I sammanhanget bör det påpekas att begreppet ”ändringen” är olämpligt i 13 kap. 28 a § andra stycket. Eftersom grunden till att jämkningen aktualiseras är överlåtelsen bör begreppet ”ändringen” inte användas eftersom det synes syfta på att fråga är om ändrad användning enligt 8 kap. 16 b § fö i skattesammanhang ofta givits innebörden av att avse undertecknande av köpeavtal och det från köpeavtalets undertecknande kan dröja ganska lång tid innan köpare tillträder fastigheten, kan det vara lämpligt att låta köparens tillträde styra när jämkning skall aktualiseras. Säljare kvarstår ändå som skattskyldig till detta datum. 13 kap. 28 a § andra stycket bör ändras i enlighet härmed.
Det är överhuvudtaget viktigt att reglera om det är tillträdesdagen eller avtalstidpunkten som är avgörande för när jämkning skall ske. Detta blir särskilt tydligt när avtal om fastighetsförsäljning undertecknas ett år men tillträde aktualiseras först påföljande år. Det framstår som rimligt att låta tillträdesdagen vara styrande.
Vid benefika fång skall enligt utredningen jämkning av hela beloppet ske om den nye ägaren inte registrerat sig enligt reglerna om frivillig skattskyldighet sex månader efter det att den nye ägaren tillträtt fastigheten. Eftersom det finns en risk för att den nye ägaren saknar kännedom om denna regel och de ekonomiska effekterna för honom kan bli avsevärda, bör det övervägas om regeln bör ändras eller kompletteras så att effekterna inte behöver bli fullt så dramatiska.
5.11 Redovisning
Som berörts ovan bör jämkning vid avyttring av fastighet vänta till fjärde månaden efter köparens tillträde, jfr 5.9.9.
Vid övertagande av jämkningsskyldighet skall säljaren utfärda en faktura eller jämförlig handling som köparen kan bevara i sina räkenskaper och som skall ligga till grund för framtida jämkning. Det regleras dock inte klart vad effekten blir om säljaren inte utfärdar en dylik handling eller innehållet i denna är felaktigt. Eftersom risken för att en dylik situation inträffar får anses relativt stor bör detta regleras.
Enligt utredningens förslag till lagtext avseende 11 kap. 5 § tredje stycket anges vilka uppgifter en dylik faktura skall innehålla. Bland annat framgår att i fakturan skall anges hur stor del av den skatt som säljaren efter eventuell jämkning yrkat avdrag för. Det kan dock rimligen inte vara intressant att veta vilket belopp som säljaren yrkat avdrag för efter jämkning. Däremot är det intressant att veta hur stort avdrag som skedde vid förvärvet, dvs. till hur stor del investeringen ansågs använd i skattepliktig verksamhet vid förvärvet. Det är denna uppgift som är viktig för köparen att känna till för att han skall kunna bedöma huruvida han är skyldig att jämka avdragen skatt. FAR menar därför att det bör vara denna uppgift som framgår av fakturan.
5.12 Förfarandet
Enligt utredningen skall första ansökan skickas till skattemyndigheten i det län där fastigheten finns eller, om ansökan avser lokaler som finns i fastigheter som finns i olika län, där någon av fastigheterna finns. Nya ansökningar skall skickas till den skattemyndighet till vilken den första ansökan lämnades.
Förslaget synes inte vara genomtänkt i denna del. Naturligtvis bör ansökan skickas till skattemyndigheten i det län som normalt handlägger företagets skattedeklarationer etc. Skall ansökan skickas till ett län och skattedeklaration till ett annat skapar detta endast merarbete, förvirring och risk för misstag. Detta gäller särskilt i fall där fastigheten finns i ytterligare ett annat län.
5.13 Övergångsbestämmelser
Utformningen av övergångsbestämmelserna kan vara mer överskådliga. Det är svårt att avgöra om det som utredningen skriver verkligen avspeglar sig i övergångsbestämmelsernas skrivning.
Övriga kommentarer
Annat rörelsefrämmande ändamål
Utredningen har föreslagit en ändring i 2 kap. 5 § ML i förtydligande syfte. Enligt vår mening innebär det nya stycket att begreppet ”rörelsefrämmande ändamål” förlorat sin betydelse. Avsikten med förtydligandet synes vara att alla tillhandahållanden som sker till ett pris understigande kostnaden för att tillhandahålla tjänsten skall bli föremål för uttagsbeskattning om inte det låga priset är marknadsmässigt betingat.
Det är då mer korrekt att skriva detta direkt i lagtexten än att börja definiera begreppet ”rörelsefrämmande ändamål” som tillhandahållanden där ersättningen understiger kostnaden för att tillhandahålla tjänsten, vilket ur semantisk synvinkel måste anses klart tveksamt. Dessutom innebär det nya styckets hänvisning till kostnaden för att tillhandahålla tjänsten att detta rekvisit tas upp två gånger i samma lagrum (i samma mening). Detta dels genom hänvisningen i första stycket till 7 kap. 3 § 2 b, dels i det nya andra stycket.
Investeringsvaror
Verksamhetstillbehör skall enligt utredningens förslag uttryckligen hanteras på samma sätt som maskiner och inventarier. Detta aktualiserar en fråga om hur beloppsgränsen skall beräknas när flera maskiner/inventarier som har ett inbördes samband (t.ex. datorer) köps samtidigt, dvs. vad är ett inventarium och vad är flera? Det finns ett stort behov av ett vägledande uttalande.
Uthyrning av parkeringsplatser
Utredningen konstaterar på sid. 68 vad gäller uthyrning av parkeringsplatser, att sådan endast är undantagen när denna är nära kopplad till annan skattefri uthyrning av fastigheter. Annan uthyrning av parkeringsplatser är skattepliktig. Enligt FARs mening stämmer detta uttalande inte överens med skrivningen i gällande mervärdesskattelag eftersom 3 kap. 3 § första stycket som krav för skatteplikt anger att uthyrningen skall ske i parkeringsverksamhet. Kravet på parkeringsverksamhet synes utesluta enstaka uthyrning av parkeringsplats från skatteplikten. Detta bör ändras.
Fastighetsägarens återföringsskyldighet
Utredningens förslag till lagtext, 9 kap. 12 §, synes innebära att jämkningsskyldighet kan uppkomma hos fastighetsägaren avseende avdrag som gjorts hos förstahandshyresgäst vid andrahandsuthyrning. Frågan är om det är avsikten och i så fall vad skälet är till denna ”dubbla” jämkningsskyldighet. Det bör räcka med att förstahandshyresgästen är jämkningsskyldig.
Vad avser avdragsrätten som inträder vid frivillig skattskyldighet
En fråga som inte är löst i gällande lagstiftning, och som heller inte blir löst med utredningens förslag, är hur avdrag skall medges avseende driftkostnader m.m. som avser tid före alternativt efter det att frivillig skattskyldighet medgivits. Huvudregeln i mervärdesskattelagen är att avdragsrätt föreligger för förvärv för verksamhet som medför skattskyldighet. Om frivillig skattskyldighet erhålls den 1 januari men förskottsfaktura mottagits och betalts före detta datum och leverans kommer att ske efter årsskiftet kan diskuteras om avdragsrätt föreligger. Om faktura mottas efter det att frivillig skattskyldighet medgivits, t.ex. den 15 januari, men den avser leverans under december kan också diskuteras huruvida avdragsrätt föreligger.
I praktiken hanteras sannolikt avdragsrätten utifrån när faktura mottages. Det kan dock ifrågasättas om det inte är materiellt mer korrekt om avdrag medges utifrån vid vilken tidpunkt leverans sker. Här förordar FAR ett förtydligande.
Yttrandet har avgivits av FARs skattekommitté
Remissvar till Finansdepartementet
Förslag till åtgärder mot handel med skalbolag
* Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har beretts tillfälle att yttra sig över Förslag till åtgärder mot handel med skalbolag (promemoria 28 september 1998 från Skattemyndigheten i Stockholm). FAR får med anledning härav anföra följande.
FARs ställningstagande
FAR avstyrker förslagen.
FAR menar att en anmälningsskyldighet i stället kan införas vid överlåtelse av skalbolag.
Motivering
Skattemyndigheten bedömer att de allmänna reglerna vid försäljning av bolag inte har varit tillräckliga för att stoppa handel med skalbolag och föreslår därför åtgärder för att förhindra sådan handel.
FAR anser att det finns ett legitimt behov på marknaden av handel med skalbolag. En inkråmsöverlåtelse och efterföljande försäljning av skalbolag är i många fall den enda ekonomiska möjligheten att överlåta en verksamhet till nästa generation. Detsamma gäller vid utlösen av delägare i en verksamhet. Företag med stora forsknings- och utvecklingskostnader finansieras ofta med hjälp av skalbolag.
FAR anser dessutom att en eventuell lagstiftning skall riktas mot köparens otillbörliga beteenden vid handel med skalbolag. Rätteligen är det denne som skall drabbas av någon form av sanktion.
Enligt förslaget kan en aktieavyttring omfattas av stoppregeln även i de fall där ingen inkråmsöverlåtelse sker före aktieavyttringen. FAR anser att stoppregeln i dessa fall slår blint. Förslagets huvudsyfte är att stoppa de kriminella förfarandena, men den valda tekniken innebär att legitima och seriösa aktieförsäljningar drabbas.
Det förhållande att den särskilda intäkt, för vilken säljaren skall beskattas enligt förslagets huvudregel skall anses motsvara köpeskillingen för aktierna innebär att såväl beskattat som obeskattat kapital i bolaget innefattas. Förslaget innebär därför i realiteten en dubbelbeskattning.
Om förslaget skulle komma att genomföras vill FAR framhålla att rättssäkerheten måste förbättras. Vid försäljning av ett aktiebolag måste överlåtaren av aktierna kunna avgöra vilken skatt som skall erläggas p.g.a. avyttringen. Med det framlagda förslaget är så inte fallet. Säljaren av aktierna kan i efterhand drabbas av skatt på den ej förutsedda särskilda intäkten.
Yttrandet har avgivits av FARs skattekommitté
Remissvar till Finansdepartementet
Europeiska kommissionens förslag till tillägg till penningtvättdirektivet (Fi 1999/3162)
* Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har beretts tillfälle att yttra sig över europeiska kommissionens förslag om uppdatering och komplettering av EUs direktiv 91/308/EEG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar, vilket förslag skall ligga till grund för förhandlingar mellan medlemsstaterna under hösten. FAR får med anledning härav anföra följande.
FAR delar kommissionens uppfattning om vikten av att finna effektiva medel för bekämpandet av organiserad brottslighet. Den europeiska revisorsorganisationen FEE (Fédération des Experts Comptables Européens), i vilken FAR är medlem, har tillsammans med några andra professioner ställt sig bakom Charter of the European Professional Associations in support of the fight against organised crime. Detta dokument bifogas för kännedom.
FAR får lämna följande synpunkter på det nu aktuella förslaget.
* Införandet av en skyldighet för revisorer att självmant lämna uppgift till myndighet ”om alla förhållanden som kan tyda på tvättning av pengar” (artikel 6–1a), skulle innebära en väsentlig inskränkning i de för revisorsprofessionen vitala förutsättningarna om oberoende och tystnadsplikt, vilket i sin tur riskerar att ge negativa biverkningar på den konventionella revisionen av sådan art och omfattning att de uppväger de positiva effekterna. FAR har av detta skäl vid flera tidigare tillfällen avstyrkt förslag om att revisorer skall åläggas uppgifts-/anmälningsskyldighet vid sidan om revisionsberättelsen, eller tillstyrkt under förutsättning att vissa för revisorskåren väsentliga invändningar/synpunkter beaktas. Mot denna bakgrund bör den nu föreslagna upplysningsskyldigheten, om den införs, begränsas till sådana undantagsfall där denna skyldighet verkligen behövs för bekämpandet av organiserad brottslighet.
Enligt direktivets nu gällande lydelse skall medlemsstaterna se till att bestämmelserna utvidgas till att omfatta även andra yrkesgrupper och företagskategorier, om den bedrivna verksamheten ”är särskilt ägnad att utnyttjas för tvättning av pengar”. Enligt FARs mening finns det i dag inga belägg för att den revisionsverksamhet som bedrivs av FAR-kåren skulle vara särskilt ägnad att utnyttjas för penningtvätt. Vidare står revisorskåren redan under tillsyn av Revisorsnämnden, och är den enligt revisorslagen m.fl. lagar underkastad etiska krav och även ålagd viss rapporterings-/upplysningsplikt gentemot bl.a. Finansinspektionen och åklagare. Mot den bakgrunden fann Penningtvättutredningen att det inte fanns tillräckliga skäl att låta penningtvättlagen omfatta även revisorer. Inte heller regeringen ansåg då att det fanns anledning att låta penningtvättlagen omfatta revisorer, och hänvisade därvid till ett remissyttrande i vilket konstaterades att revisorer inte får ägna sig åt medelsförvaltning när det gäller revisionsklienter och att lagen därför inte var anpassad för revisorernas verksamhet. FAR delade utredningens och regeringens uppfattning då, och anser att skälen för dessa ställningstaganden alltjämt är giltiga.
Direktivet och den svenska penningtvättlagen förbjuder uttryckligen den som omfattas av lagen att underrätta den som misstanken avser om pågående granskning, om underrättelse till polismyndighet eller om pågående polisutredning, medan aktiebolagslagens bestämmelser om anmälningsplikt, som bl.a. omfattar brottet penninghäleri, bygger på tanken att revisorn skall underrätta bolagets styrelse om brottsmisstankarna. Dessa krav är uppenbarligen inte förenliga.
Revisorn är ett bolagsorgan och för att kunna fullgöra revisionsuppdraget på ett optimalt sätt krävs att bolagets ägare och ledning har förtroende för revisorn. Det kan därför ifrågasättas om revisorn överhuvudtaget kan vara kvar i ett uppdrag där han eller hon (i hemlighet) har underrättat polismyndighet om omständigheter som kan tyda på penningtvätt. Bestämmelserna om anmälningsplikt enligt aktiebolagslagen utgår från att revisorn skall lämna uppdraget. Vidare kan ifrågasättas om det är rimligt att den grad av misstanke som nu är aktuell verkligen bör leda till revisorns avgång, och om det inte är bättre att revisorn i stället är kvar i uppdraget och beaktar misstanken vid sin granskning samt agerar enligt aktiebolagslagens bestämmelser om anmälningsplikt, om och när förutsättningarna härför inträder.
De ”övriga brottsliga gärningar” till vilka hänvisas i artikel 1 E (fjärde strecksatsen) bör, om förslaget genomförs, preciseras i direktivet för att främja en enhetlig tillämpning i hela Europa.
Den föreslagna utvidgningen av direktivet till att omfatta ”externa revisorer” (artikel 2 a) bör, om förslaget genomförs, förtydligas. Omfattas t.ex. externa revisorer och revisionsorgan inom offentlig verksamhet? Ett stort antal offentliga och privata företag har ”out-sourcat” den interna revisionen till fristående företag. Skall även dessa företag omfattas av direktivet? Om så är fallet, bör inte också internrevisorer som är anställda i det uppdragsgivande företaget omfattas av direktivet? Om direktivet skall få full effekt, bör begreppet revisor enligt FARs mening ges en vid definition.
Externa revisorer tillhandahåller inte endast revisionstjänster, utan också en mängd andra tjänster i konkurrens med andra yrkesutövare, såsom advokater och andra jurister, skatterådgivare, redovisningskonsulter, organisationskonsulter och affärsrådgivare i allmänhet. Några av dessa yrkesgrupper representeras i likhet med revisorskåren av intresseorganisationer och omfattas av etiska regler, medan andra yrkesgrupper inte gör det. Det skulle vara olyckligt om direktivet kom att omfatta endast den förstnämnda kategorin, eftersom det finns en uppenbar risk att potentiella penningtvättare då vänder sig till den sistnämnda kategorin, som är mindre kvalificerad och inte underkastad etiska krav. Om direktivet skall omfatta revisions- och redovisningsprofessionen som helhet, bör det också omfatta alla andra företag och personer som tillhandahåller motsvarande tjänster, och bör yrkeskategorierna revisor och redoviningskonsult definieras på ett otvetydigt sätt.
Övrigt till Revisorsnämnden
”Auktoriserad” och ”godkänd” i firmanamn
* Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Svenska
Revisorsamfundet SRS hemställer att Revisorsnämnden ändrar föreskrifterna angående rätten att använda näringskännetecknen ”auktoriserad revisor” och ”godkänd revisor” i firma. Den nuvarande ordningen ger enligt organisationernas mening inte tillräckligt skydd för otillbörlig och vilseledande användning av dessa uttryck. Organisationerna föreslår att Revisorsnämnden överväger att i sina föreskrifter införa ett ovillkorligt förbud mot sådan användning.
Enligt de tidigare revisorsföreskrifterna (24 § KFS 1986:8) fick de aktuella orden inte användas i firmanamn. I de nya revisorsföreskrifterna (RNFS 1997:1), som gäller från den 1 januari 1998, har denna restriktion tagits bort.
Sedan bestämmelsen togs bort har organisationerna observerat att Patent- och registreringsverket inte längre avvisar ansökningar om firma på grund av att firman innehåller orden ”auktoriserad”, ”godkänd” eller ”registrerad”. PRV tar inte heller som myndighet några initiativ eller vidtar några åtgärder med anledning av amälan, om förhållandena ändras och namnet därmed i ett senare skede blir vilseledande.
Den föreskriftsgrupp som beredde det ärende som ledde till att restriktionerna togs bort skrev i en kommentar till föreskriftsförslaget den 8 augusti 1997:
Bakgrunden till förbudet mot att i firman använda beteckningarna auktoriserad eller godkänd är att om auktorisationen eller godkännandet upphävdes ankom det på bolaget att föranstalta om firmaändring vilket man i sig befarade kunde innebära ett problem. Vidare tog registreringsändringen lång tid hos PRV. För de icke registrerade bolagen var det snarare att man ville förhindra falsk marknadsföring. I dag auktoriseras eller godkänns inga byråer och det torde utan stöd i föreskrifter gå att förhindra dem som falskeligen utger sig för att vara det. Att införa någon bestämmelse för att förhindra revisionsbolagen från att i sin firma använda beteckningen registrerad bedömer arbetsgruppen inte som nödvändigt.
Som framgår av kommentaren har föreskriftsgruppen i första hand sett till ordet ”registrerad”, som från en samlad bedömning torde ha mindre betydelse än orden ”auktoriserad” och ”godkänd”. Vidare indikerar föreskriftsgruppen att det bara är om man falskeligen använder beteckningen som bruket behöver stävjas. Den tidigare bestämmelsen var ovillkorlig och tog sikte på de senare begreppen oavsett om revisionsbolaget var auktoriserat eller godkänt eller icke.
Det bör vara ett starkt samhällsintresse att beteckningarna ”auktoriserad” och ”godkänd” i PRVs bolagsregister är förbehållna sådana företag som står under Revisorsnämndens tillsyn. Eftersom PRV inte gör någon sådan prövning kan det inte uteslutas att de uppgifter som finns hos PRV kan leda till missuppfattningar. Det kan inte heller uteslutas att auktoriserade eller godkända revisorers företag skadas ekonomiskt genom en osund konkurrens genom att andra felaktigt använder en vilseledande firma.
Enligt Firmalagen (1974:156) kan den som lider skada, liksom en sammanslutning av berörda näringsidkare, få en registrerad firma hävd, genom att föra talan vid domstol. I praktiken kan man dock inte förvänta sig att någon organisation eller enskild skulle vilja ta på sig kostnaderna för att driva denna typ av processer.
Aktiemarknadsnämnden
Aktiemarknadsnämndens uttalande 1999:9
Till Aktiemarknadsnämnden inkom den 5 juni 1999 en framställning från Lagerlöf & Leman Advokatbyrå AB på uppdrag av John Angelicoussis.
Bakgrund
Beträffande bakgrunden till framställningen lämnas följande redogörelse, som i allt väsentligt är hämtad ur framställningen till nämnden.
John Angelicoussis (”JA”) äger, direkt och indirekt, aktier som representerar ca 20 procent av röstetalet för samtliga aktier i ICB Shipping AB (”ICB”), vars aktier är noterade på OM Stockholmsbörsens A-lista. I ICB finns A-aktier med 10 röster och B-aktier med 1 röst. År 1997 lämnade Frontline Ltd (”Frontline”), som är ett Bermudianskt rederi vars aktier är noterade på Oslo Fondbörs, ett offentligt erbjudande om förvärv av samtliga aktier i ICB. Tidsfristen för accept av erbjudandet förlängdes ett flertal gånger, men har nu löpt ut. Frontline äger idag ca 60 procent av aktierna, representerande ca 39 procent av rösterna, i ICB. ICB:s styrelse har rekommenderat aktieägarna att inte acceptera Frontlines bud. De flesta aktieägare har agerat i enlighet med styrelsens rekommendation. Förhållandet mellan Frontline och A-aktieägarna (såsom definierat nedan) är synnerligen ansträngt och konfliktfyllt.
Aktieägare med en majoritet av rösterna i ICB har ingått ett aktieägaravtal (Avtalet), i syfte att gemensamt utöva rösträtten (1) i frågor som är relaterade till Frontlines bud, (2) med anledning av en planerad transaktion som innefattar ett samgående mellan ICB och ASTRO Tankers Ltd (ASTRO Tankers) samt (3) vid val av styrelseledamöter i ICB, men inte i några andra angelägenheter. Avtalet innebär också att överlåtelser av ICB-aktier som omfattas av Avtalet får ske endast genom transaktioner mellan personer som är parter i Avtalet. Ett 40-tal aktieägare i ICB, däribland JA, är parter i Avtalet. Avtalsparterna gemensamt kallas i det följande för A-aktieägarna. Avtalet löper ut den 31 december 2003, eller vid den tidigare tidpunkt då Frontlines ägande i ICB sjunker under tio procent och all opposition mot samgåendet mellan ICB och ASTRO Tankers har upphört. Avtalet har bifogats hemställan till nämnden.
ASTRO Tankers ägs av det liberianska bolaget Obelia Finance Ltd, som i sin tur kontrolleras, genom direkt och indirekt ägande, av JA.
Utöver A-aktieägarna och Frontline finns i ICB ca 1500 aktieägare, som sammanlagt äger ca 10 procent av aktierna i bolaget.
Lagerlöf & Leman har ställt följande frågor till nämnden.
1) Innebär förekomsten av Avtalet att A-aktieägarna är närstående i den mening som anges i punkt II.11.c) i Näringslivets Börskommittés rekommendation rörande offentligt erbjudande om aktieförvärv i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 1999?
2) Om fråga 1) besvaras jakande, utlöses budplikt av en aktieöverlåtelse mellan parter i Avtalet? Blir svaret annorlunda om förvärvaren själv, men med ett oförändrat ägande för A-aktieägarna, genom förvärv inom närståendekretsen passerar 40-procentsgränsen?
3) Om fråga 1) besvaras jakande, utlöses budplikt om en part i Avtalet, från en utomstående aktieägare, förvärvar aktier i sådan utsträckning att förvärvarens eget innehav kommer att överskrida 40-procentsgränsen?
4) Senare års nedgång i börskursen för rederiaktier har enligt framställningen gjort det mycket svårt att finna en för alla parter acceptabel lösning på motsättningarna inom ICB:s aktieägarkrets. Det föreligger därför en uppenbar risk att en tillämpning av de nya budpliktsreglerna skulle helt omöjliggöra en på affärsmässiga bedömningar baserad uppgörelse.
ICB har försökt genomföra en apportemission, som förhindrats genom Frontlines agerande. På initiativ av Frontline håller en särskild granskningsman för närvarande på att undersöka ICB:s bokföring och andra handlingar. Kostnaderna för den särskilda granskningsmannen bärs av ICB. ICB har också, enligt uttalanden av bolagets styrelseordförande vid bolagsstämma, förlorat kunder och affärsmöjligheter på grund av de infekterade aktieägarrelationerna. Det framstår, sägs det i framställningen, som uppenbart att ICB lider betydande skada på grund av den förevarande situationen. Från samtliga aktieägares, och följaktligen bolagets, synvinkel är det därför viktigt att konflikten mellan Frontline och A-aktieägarna kan biläggas.
Vilka är – under förutsättning att nämnden inte kommer till slutsatsen att var och en av A-aktieägarna kan, internt inom gruppen eller externt, förvärva ytterligare aktier utan att behöva lämna ett offentligt erbjudande om förvärv av övriga aktier – möjligheterna att enligt punkt I.2 i rekommendationen erhålla en dispens som ger A-aktieägarna rätt att förvärva ytterligare aktier i ICB utan att budplikt utlöses?
Överväganden
Näringslivets Börskommittés rekommendation rörande offentligt erbjudande om aktieförvärv har nyligen reviderats. Rekommendationen träder i sin nya lydelse i kraft den 1 juli 1999.
I den reviderade rekommendationen finns bestämmelser om budplikt. Bestämmelsernas syfte är att erbjuda bolagets övriga aktieägare en möjlighet att lämna bolaget efter ett kontrollägarskifte.
Enligt punkten III.1 första stycket i rekommendationen åligger det den som, ensam eller tillsammans med närstående, genom förvärv av aktier uppnår en röstandel om minst 40 procent i ett svenskt aktiemarknadsbolag, att erbjuda sig att förvärva samtliga övriga aktier utgivna av målbolaget. Med närstående avses i detta sammanhang
a) företag inom samma koncern som köparen,
b) köparens make, sambo eller omyndigt barn, samt
c) annan med vilken träffats överenskommelse om att genom ett samordnat utövande av rösträtten inta en långsiktig gemensam hållning i fråga om bolagets förvaltning.
Om ett närståendeförhållande etableras och parterna tillsammans uppnår ett innehav om 40 procent eller mer av rösterna utlöses enligt andra stycket samma punkt budplikt när någon av parterna därefter förvärvar ytterligare en eller flera aktier.
Fråga 1
Den första frågan i framställningen rör den närmare innebörden av närståendekriteriet c). Frågan är huruvida det avtal som presenteras i framställningen kan sägas innebära att A-aktieägarna har träffat en överenskommelse om att genom ett samordnat utövande av rösträtten inta en ”långsiktig gemensam hållning i fråga om bolagets förvaltning”.
Enligt nämndens mening innebär redan överenskommelsen att gemensamt utöva rösträtt vid val av ledamöter till styrelsen – det bolagsorgan som skall svara för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter samt utse dess verkställande direktör – att det föreligger en överenskommelse om en gemensam hållning i fråga om bolagets förvaltning. Nämnden kan inte heller finna annat än att överenskommelsen i detta fall är att betrakta som långsiktig i rekommendationens mening. Väljs styrelseledamöterna för ett års mandatperiod innebär avtalet att överenskommelsen kan ha betydelse för styrelsens sammansättning under drygt fem år framöver. Svaret på fråga 1 är mot denna bakgrund jakande.
Fråga 2 och 3
Den andra och tredje frågan i framställningen, som aktualiseras om A-aktieägarna konstaterats vara ”närstående” enligt punkt II.11 c), gäller hur man i ljuset av budpliktsreglerna skall se på att någon i gruppen av närstående förvärvar ytterligare aktier i målbolaget och särskilt det fallet att förvärvaren därigenom själv uppnår en röstandel om 40 procent eller mer i målbolaget.
Nämnden väljer här att först diskutera hur budpliktsreglerna i detta fall skall tillämpas om närståendegruppen, såsom i det aktuella fallet, etablerats före den reviderade rekommendationens ikraftträdande den 1 juli 1999 och redan vid denna tidpunkt innehar 40 procent eller mer av röstetalet i målbolaget. I fullständighetens intresse diskuterar nämnden därefter motsvarande frågeställning med utgångspunkt i att närståendeförhållandet etablerats efter rekommendationens ikraftträdande.
Närståendeförhållandet är etablerat vid den reviderade rekommendationens ikraftträdande
En enskild ägare som redan vid ikraftträdandet innehar aktier representerande minst 40 procent av röstetalet i målbolaget träffas inte av budplikt (jfr kommentaren till punkt III.1). Ägaren i fråga kan efter ikraftträdandet också förvärva ytterligare aktier utan att budplikt utlöses. Motsvarande bör enligt nämndens mening gälla för en grupp närstående som vid rekommendationens ikraftträdande innehar minst 40 procent av röstetalet i målbolaget. Det står då de enskilda parterna i gruppen fritt att förvärva ytterligare aktier i målbolaget utan att budplikt utlöses på grund av gruppens aktieinnehav.
Frågan är då hur man skall se på den situationen att förvärvaren i fråga själv uppnår en röstandel om minst 40 procent i målbolaget. Skall även i det läget närståendegruppen anses kontrollera bolaget eller skall ett kontrollägarskifte anses ha ägt rum?
Enligt huvudregeln i punkt III.1 första stycket i rekommendationen utlöses budplikt så snart den som innehar mindre än 40 procent av rösterna i ett bolag genom förvärv av aktier i bolaget ensam eller tillsammans med närstående uppnår mer än 40 procent av rösterna. Vissa skäl skulle kunna synas tala för att man vid tillämpningen av denna regel bör betrakta en grupp som omfattas av ett närståendeförhållande som en enhet också så till vida att man bortser från att en enskild part i gruppen själv uppnår 40 procent av röstetalet i bolaget. Särskilt påtagliga är dessa skäl när det gäller närstående enligt punkt II.11 a) eller b), dvs. företag ingående i samma koncern eller personer ingående i samma familj. Det är dock svårt att förena ett sådant synsätt med ordalagen i första stycket av punkt III.1 i rekommendationen, och tillgängliga uppgifter ger vid handen att det synsättet inte heller tillämpas av the Panel on Takeovers and Mergers.
Nämnden har därför kommit till den uppfattningen att, om någon som inne har en mindre röstandel än 40 procent genom aktieförvärv uppnår 40 procent eller mer av rösterna, förvärvaren i enlighet med rekommendationens huvudregel blir underkastad budplikt oberoende av om förvärvaren ingår i en grupp närstående aktieägare som redan vid ikraftträdandet innehar 40 procent. Det spelar härvid enligt nämndens mening i princip ingen roll huruvida aktierna förvärvats från någon utanför närståendekretsen eller från någon i gruppen av närstående. Avgörande är att balansen i gruppen förskjutits genom att en part i gruppen ensam innehar aktier i sådan omfattning att det enligt huvudregeln utlöser budplikt.
I dessa fall bör emellertid finnas ett betydande utrymme för dispensgivning, i synnerhet i de fall då det är fråga om närstående enligt punkt II.11 a) eller b). Även i det fallet det är fråga om närstående enligt punkt II.11 c) – en grupp som hålls samman genom en överenskommelse om ett samordnat utövande av rösträtten – borde ofta förutsättningar för dispens föreligga, men det kan i dessa fall finnas anledning att ta större hänsyn till de förhållanden som föreligger i det särskilda fallet, eftersom det kan tänkas förekomma situationer då en dispens skulle stå i strid med rekommendationens syfte.
Närståendeförhållandet etableras efter den reviderade rekommendationens ikraftträdande
Vad därefter gäller den situationen att ett närståendeförhållande etableras efter rekommendationens ikraftträdande och närståendegruppen därigenom uppnår 40 procent av röstetalet, framgår av punkt III.1 andra stycket att detta i sig inte utlöser budplikt men att en sådan plikt utlöses när någon av parterna därefter förvärvar ytterligare en eller flera aktier.
Denna regel gäller alltid vid förvärv från någon utomstående. Med hänsyn till budpliktsreglernas syfte kan den som huvudregel däremot inte anses gälla vid förvärv inom gruppen, eftersom ett sådant förvärv inte leder till någon ökning av gruppens sammanlagda innehav. Skulle emellertid någon i gruppen genom ett eller flera sådana förvärv själv uppnå 40 procent av röstetalet gäller vad nämnden ovan anfört om budplikt och dispensinstitutet.
Fråga 4
Den sista frågan i framställningen rör möjligheten för A-aktieägarna att erhålla dispens från budplikten. Som nämnden redan har uttalat torde det finnas ett betydande utrymme för dispens i det fallet att den som uppnår 40 procent av röstetalet ingår i en grupp närstående som redan uppnått denna andel av röstetalet. Avgörande för nämndens ställningstagande i frågan om dispens blir i främsta rummet i vad mån förvärvet kan sägas innebära att ett kontrollägarskifte ägt rum. Även de speciella omständigheter som i övrigt föreligger i det nu aktuella fallet talar för dispens (jfr kommentaren till punkt I.2 andra stycket i rekommendationen). A-aktieägarna eller någon av dessa kan alltså i fall av det slag som de ställda frågorna tar sikte på påräkna dispens från budplikten, försåvitt inte några speciella omständigheter som inte framgår av det underlag som nämnden haft tillgängligt skulle tala i en annan riktning.
– – –
I behandlingen av detta ärende har deltagit ledamöterna Johan Munck (ordförande), Leif Thorsson (vice ordförande), Carl-Johan Åberg (vice ordförande), Ulf Aspenberg och Jan Stenberg samt experten Adine Grate Axén.