Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR: Aktuell information

FARs ställningstagande

Motivering

Bilaga 1

till remissvaret på Revisionsbolagsutredningens betänkande Oberoende, ägande och tillsyn i revisionsverksamhet (SOU 1999:43)

Ägande av revisionsbolag

Utredningens förslag till lagtext (10 § andra stycket) utgör, såvitt FAR kan bedöma, inte något hinder för ett registrerat revisionsbolag att ägas av ett inskjutet aktiebolag som i sin tur ägs av revisorer och specialister gemensamt. Enligt FARs mening är det väsentligt att denna möjlighet finns. I motiven berörs dock endast den situationen att de fysiska personer som ytterst är ägare till det registrerade revisionsbolaget har var sitt ägarbolag. För att det inte skall råda någon tvekan om vad som gäller i detta hänseende anser FAR att det av motiven bör tydligt framgå att ett inskjutet ägarbolag till ett registrerat revisionsbolag skall kunna ägas av revisorer och specialister gemensamt. Skulle lagtexten kunna tolkas så att den hindrar detta, bör den ändras så att möjligheten till gemensamt ägande klart framgår.

Vidare har FAR funnit vissa väsentliga diskrepanser mellan förslaget till lagtext och motivtexten. Av förslaget till lagtext framgår bl.a. följande.

• Med revisionsföretag (2 § 4) skall förstås en verksamhet/ett bolag vari en revisor utövar revisionsverksamhet, i den nya, avgränsade betydelse som föreslås i lagen (2 § 7).

• Verksamheten i ett revisionsföretag får utöver revisionsverksamheten omfatta endast verksamhet som har ett naturligt samband därmed (8 c § första stycket).

• Ett inskjutet ägarbolag, som ägs av revisorer, skall antingen vara ett revisionsföretag eller endast äga revisionsföretag (8 c § andra stycket). Detta innebär att ett företag som endast äger revisionsföretag inte självt kan anses utgöra ett revisionsföretag, och därmed inte heller anses utöva revisionsverksamhet.

• En revisor får endast vara anställd hos revisionsföretag (17 §).

Detta ger bl.a. följande konsekvenser.

• En revisor får inte vara anställd i bolag som endast äger revisionsföretag (17 jämförd med 2 § 4, 2 § 7, 8 c § andra stycket och 10 § andra stycket).

  Av motiven (sid. 234 i betänkandet) framgår emellertid att utredningen anser att det skall vara möjligt för en revisor att vara anställd i ett ägarbolag som inte annat än indirekt utövar revisionsverksamhet. FAR delar denna åsikt, och anser därför att lagtexten bör anpassas så att den överensstämmer med motivtexten.

• Ett revisionsföretag (oavsett om det är registrerat eller inte) kan inte ägas av ett inskjutet bolag, som utöver ägandet av revisionsföretaget äger ett eller flera systerbolag till revisionsföretaget vilka endast bedriver verksamhet som har ett naturligt samband med den revisionsverksamhet som bedrivs i revisionsföretaget (8 c § andra stycket och 10 § andra stycket jämförda med 2 § 4 och 2 § 7). Systerföretaget är per definition inte ett revisionsföretag, och ägarbolaget uppfyller då inte kravet att endast äga revisionsföretag.

  Av utredningens motiv (sid. 225 i betänkandet) framgår emellertid att utredningen anser att det skall vara möjligt för ett renodlat ägarbolag att vara moderbolag för en revisionsbyråkoncern. FAR delar denna åsikt, och anser därför att lagtexten bör anpassas så att den överensstämmer med motivtexten.

• Därutöver kan ifrågasättas om lagtextens ordalydelse medger att ett inskjutet bolag, som ”endast äger” revisionsföretag, kan ha någon som helst annan funktion än att äga aktierna i revisionsföretaget (8 c § andra stycket och 10 § andra stycket jämförda med 2 § 4 och 2 § 7).

Av motiven (sid. 225–227 i betänkandet) framgår emellertid att utredningen anser att en revisor/ icke-revisor som indirekt äger ett revisionsföretag skall kunna vara anställd i det inskjutna bolaget, och att det inskjutna bolaget skall kunna fakturera revisionsföretaget för de tjänster som den anställde utför åt detta. Vidare framgår att det inskjutna bolaget skall kunna sköta administrativa uppgifter eller funktioner åt revisionsföretaget. FAR delar denna uppfattning, och anser att lagtexten bör modifieras så att ordalydelsen ger utrymme för en tolkning i enlighet med motiven.

• Ett revisionsföretag kan inte ägas av inskjutna, renodlade ägarbolag i flera led (8 c § andra stycket och 10 § andra stycket jämförda med 2 § 4 och 2 § 7). Kravet att bolaget endast får äga revisionsföretag är uppfyllt endast för det ägarbolag som ligger närmast det rörelsedrivande bolaget.

  Av utredningens motiv (sid. 225 i betänkandet) framgår emellertid att utredningen inte anser att det skall finnas någon begränsning i detta hänseende. FAR delar denna åsikt, och anser därför att lagtexten bör anpassas så att den överensstämmer med motivtexten.

En huvudansvarig revisor får inte vara yrkesverksam i ett företag som endast äger det revisionsföretag i vilket revisionsverksamheten bedrivs, och inte heller i ett systerföretag eller dotterföretag till revisionsföretaget. (En huvudansvarig revisor skall vara yrkesverksam i bolaget, och fråga om huvudansvarig revisor aktualiseras endast i revisionsföretag; 12 § jämförd med 2 § 4, 2 § 7, 8 c § och 10 §. Jämför även med kravet på var en icke-revisor som är delägare i ett registrerat revisionsbolag skall vara yrkesverksam; 10 § andra stycket.)

Av utredningens motiv (sid. 227–228 i betänkandet) framgår emellertid att utredningen avsett att den huvudansvarige skall kunna vara yrkesverksam även i ett annat bolag som hör till samma revisionsgrupp som revisionsföretaget. FAR delar denna uppfattning, och anser därför att lagtexten bör anpassas så att den överensstämmer med motivtexten.

Därutöver har FAR funnit en diskrepans mellan registrerade revisionsbolag och revisionsföretag som inte är registrerade, såvitt avser den upplysningsskyldighet som utredningen vill ålägga de förstnämnda bolagen (12 § jämförd med 8 c § första stycket).

I ett registrerat revisionsbolag kan såväl de i bolaget verksamma revisorerna som bolaget självt åta sig både lagstadgade revisionsuppdrag och icke lagstadgade revisionsuppdrag. I ett icke registrerat revisionsbolag kan de i bolaget verksamma revisorerna åta sig både lagstadgade och icke lagstadgade revisionsuppdrag, medan bolaget kan åta sig endast icke lagstadgade revisionsuppdrag.

Enligt 12 § skall ett registrerat revisionsbolag för varje uppdrag i sin revisionsverksamhet utse en av de i bolaget yrkesverksamma revisorerna att vara huvudansvarig samt underrätta uppdragsgivaren om vem som är huvudansvarig. Detta gäller oavsett om det är ett lagstadgat uppdrag eller inte. I ett icke registrerat revisionsbolag skall enligt 8 c § första stycket för varje uppdrag i revisionsverksamheten en av de i bolaget yrkesverksamma revisorerna vara huvudansvarig. Detta krav torde få praktisk betydelse endast i de fall bolaget självt är uppdragstagare, och därmed endast i uppdrag som inte är lagstadgade. I dessa fall föreslås inte någon skyldighet att underrätta uppdragsgivaren om vem som är huvudansvarig.

För att registrerade revisionsbolag och icke registrerade revisionsbolag skall behandlas lika bör underrättelseskyldigheten för ett registrerat revisionsbolag begränsas till att gälla lagstadgade uppdrag.

FAR vill här även påtala att 10 § andra stycket torde kunna tolkas på två sätt såvitt avser tillåten verksamhet i ett inskjutet bolag som ägs av en icke-revisor. Å ena sidan tyder första meningen i andra stycket på att den avvikelse som denna bestämmelse tillåter i förhållande till ett icke registrerat revisionsbolag avser endast frågan vem som kan äga aktier i bolaget. Å andra sidan upprepas i den efterföljande meningen vad som står i 8 c § andra stycket om ett inskjutet bolags verksamhet, men endast beträffande ett inskjutet bolag som ägs av revisorer och inte beträffande ett inskjutet bolag som ägs av en icke-revisor, vilket kan uppfattas så att lagen lämnar frågan oreglerad såvitt avser sistnämnda bolag. Av motiven (sid. 188 i betänkandet) framgår emellertid att utredningen anser att ett sådant bolag måste vara ett rent ägarbolag. Enligt FARs mening bör lagtexten utformas så att det inte råder någon tvekan om hur den skall tolkas.

Slutligen vill FAR framhålla vikten av att lagtexten, på ett så enkelt och lättförståeligt sätt som möjligt, utformas så att den inte i onödan begränsar revisorernas möjligheter att själva, och i förekommande fall tillsammans med konsulter, organisera sin verksamhet på det sätt som de finner mest ändamålsenligt i varje enskilt fall. FAR utesluter inte att detta krav kan ge anledning till ytterligare synpunkter på den föreslagna lagtextens utformning. FAR bedömer dock att pågående arbete med att ta fram ett sektorsdirektiv inom EU kommer att medföra behov av en ny översyn av reglerna om ägande av revisionsföretag inom en inte alltför avlägsen framtid. Eventuella tillkommande synpunkter på de nu föreslagna ändringarna beträffande ägande av revisionsföretag kan lämpligen behandlas i det sammanhanget.

FARs ställningstagande

FAR avstyrker att en kontantmetod enligt förslaget införs för enskilda företagare.

FAR anser att utredningens förslag bör ändras enligt följande innan det kan läggas till grund för lagstiftning.

1. Övre gränsen för den årliga omsättningen bör höjas till 1 mkr.

2. Gränsbeloppet för värdet av lager, kundfordringar och förutbetalda kostnader bör bestämmas till minst ett prisbasbelopp per post.

3. Räkenskapsenlig avskrivning på maskiner och inventarier bör tillåtas på investeringar över ett prisbasbelopp.

4. Möjligheten till periodiseringsfondsavsättning bör finnas kvar.

5. Räntor hänförbara till rörelsen bör bli avdragsgilla i inkomstslaget näringsverksamhet.

6. Möjlighet att gå över från inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder till kontantmetod bör utsträckas till att gälla inte enbart första året.

Motivering

Övriga synpunkter

Utredningen använder i vissa fall begrepp som kan misstolkas och som kan leda till osäkerhet vid den framtida tillämpningen. FAR vill peka på följande formuleringar.

FARs ställningstagande

FAR tillstyrker att föreslagna ändringar vidtas i 9 kap. 18 § bankrörelselagen och motsvarande bestämmelser i 3 kap. 7 och 7 a §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse samt 3 kap. 10 och 11 §§ lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. I övrigt hänvisas till FARs remissvar avseende Aktiebolagskommitténs betänkande SOU 1997:168 Vinstutdelning i aktiebolag.

Yttrandet har avgivits av FARs revisionskommitté

Bilaga

(Utdrag ur protokoll från Revisorsnämndens sammanträde den 26 augusti 1999)

Nämnden behandlade på majsammanträdet 1998 en förfrågan från ett försäkringsbolag om införande av ett särskilt villkor i revisorers ansvarsförsäkring avseende tidsfel i datorfunktion (undantag för år 2000-skador). Nämnden konstaterade att ett införande av det särskilda villkoret skulle innebära att försäkringen inte längre ger ett fullgott skydd för ersättningsskyldighet i revisorers verksamhet i enlighet med vad som stadgas i revisorslagen. Förslaget avvisades följaktligen.

Flera försäkringsbolag har numera infört det särskilda villkoret. Vissa försäkringsbolag har avstått från detta men nytecknar inte. Det försäkringsbolag som aktualiserade frågan säger upp försäkringarna i den takt de förfaller. Man nytecknar inte utan att det särskilda villkoret är infört. Tanken har väckts på att införa ett ”begränsat” villkor som inte skulle omfatta den granskning som revisorer enligt god revisionssed har att utföra inom ramen för den lagstadgade revisionen.

FAR har i en skrivelse till RN uttryckt sin oro för att revisorer riskerar att få sina auktorisationer och godkännanden upphävda till följd av att en av samhället föreskriven försäkring inte finns tillgänglig på marknaden. Kansliet har under hand underrättat FAR och SRS om sin bedömning att skulle en sådan situation uppkomma kommer RN inte att vidta disciplinär åtgärd förutsatt att den försäkring revisorn omfattas av i övriga avseenden har godkända villkor. Nämnden hade inga erinringar mot den bedömningen.

Till Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR

Tack för Era brev angående revisorers ansvarförsäkring och frågan om eventuella ändringar i revisorslagen.

Ni har framhållit att det är en påtaglig risk att revisorer kan komma att få sina auktorisationer och godkännanden upphävda. Risken skulle bero på att den för revisorer obligatoriska ansvarsförsäkringen inte finns tillgänglig på försäkringsmarknaden.

Frågan aktualiseras av de problem med skador på datormjukvaror som kan uppkomma i samband med millennieskiftet.

Jag har förstått att Revisorsnämndens kansli har underrättat de revisorer som riskerar att stå utan heltäckande försäkring om att nämnden inte kommer att vidta några disciplinära åtgärder mot dem. En förutsättning är dock att de har en i övrigt fullgod ansvarsförsäkring. En försäkring med ett s.k. 2000-undantag kommer följaktligen att godtas. Föreningen Auktoriserade Revisorer samt Svenska Revisorsamfundet har, enligt uppgift, fått samma besked. Revisorsnämnden har vid sitt senaste sammanträde, som Ni har redogjort för, inte haft någon erinran mot kansliets bedömning.

Det finns därför knappast någon risk att revisorer som endast har en ansvarsförsäkring med 2000-undantag kommer att bli föremål för disciplinära åtgärder från Revisorsnämnden.

Mot denna bakgrund avser jag inte att nu vidta några åtgärder för att ändra revisorslagens bestämmelser om ansvarsförsäkring.

Med vänlig hälsning

Laila Freivalds

Bakgrund

Beträffande bakgrunden till framställningen lämnas följande redogörelse, som är hämtad ur Aktiespararnas framställning till nämnden och Förvaltnings AB Ratos (Ratos) yttrande över framställningen.

Enligt ett pressmeddelande den 2 april 1996 hade Ratos styrelse beslutat införa ett inlösenprogram som omfattade inlösen vid tre olika tillfällen. Målsättningen med programmet angavs vara att bl.a. att bidraga till att minska substansrabatten på Ratosaktien och därmed öka aktieägarnas avkastning.

Programmet skulle träda i kraft när minst 80 procent av Ratos substansvärde bestod av marknadsnoterade tillgångar. Ett villkor för att genomföra inlösen var att den genomsnittliga betalkursen för Ratos B-aktie under 15 börsdagar efter kvartalsrapport uppgick till mindre än 70 % av det i rapporten angivna substansvärdet per aktie. (Procentsatsen 70 % ändrades genom styrelsebeslut den 18 december 1996 till 80 % och den 2 april 1998 till 82 %.) Även vissa andra villkor skulle vara uppfyllda.

Om de angivna förutsättningarna var uppfyllda skulle Ratos styrelse erbjuda aktieägarna att inlösa var tionde aktie till i kommunikén angivet aktuellt substansvärde. Inlösen förutsatte godkännande av bolagsstämman och rätten.

Programmet skulle omfatta inlösen vid tre olika tillfällen. Styrelsen aviserade också att om tre inlösenförfaranden utlöstes men detta ej fick bestående effekt på Ratosaktiens värdering, skulle styrelsen överväga förnyade åtgärder.

Inlösenprogrammet trädde i kraft i december 1996 när dotterbolaget Scandic börsnoterades. Efter Ratos substansvärderapport den 15 januari 1997 skedde en avstämning mellan substansvärde per aktie och börskursen för Ratos B-aktie. Detta resulterade i att ett första inlösenförfarande påbörjades efter godkännande vid Ratos ordinarie bolagsstämma den 15 april 1997.

Ett andra inlösenförfarande godkändes på bolagsstämma i Ratos den 1 oktober 1998 och genomfördes strax därefter. Samtidigt meddelades att en ny avstämningsperiod skulle påbörjas i samband med att Ratos den 29 oktober 1998 offentliggjorde delårsrapport avseende perioden januari–september 1998.

Ratos verkställande direktör avgick i maj 1998 av skäl som delvis sammanhängde med frågor om inlösenprogrammet. Även på ordförandeposten i styrelsen skedde en förändring. Ny verkställande direktör utsågs i september samma år. Den 16 december 1998 presenterade styrelsen och den tillträdande verkställande direktören en förändrad strategisk inriktning för Ratos. Det meddelades vidare att Ratos inlösenprogram skulle avvecklas som en följd av den förändrade strategin.

Enligt vad Aktiespararna anför i framställningen får en avsiktsförklaring av det slag som Ratos har avgett närmast likställas med en utfästelse att från styrelsens sida fullfölja hela inlösenprogrammet om förutsättningarna är uppfyllda. Med detta som utgångspunkt har många investerare fattat placeringsbeslut och förlitat sig på denna utfästelse om att få ta del av den bonusåtgärd som inlösenprogrammet utgjorde, vilket kan liknas vid kursgaranti i relation till substansvärdet. Att frångå denna utfästelse och avbryta inlösenprogrammet måste därför liknas vid ett avtalsbrott.

Aktiespararna har hemställt att Aktiemarknadsnämnden uttalar sig om huruvida Ratos beslut att avbryta inlösenprogrammet och därmed frångå en uttalad utfästelse på det sätt som Ratos gjort är förenligt med god sed på aktiemarknaden.

I sitt yttrande till nämnden har Ratos bl.a. anfört följande.

I en strategigenomgång i december 1998 konstaterade styrelsen och den nyutnämnde verkställande direktören att den dittillsvarande strategin även i kombination med inlösenprogrammet inte hade förmått eliminera rabattproblematiken för Ratosaktien. Styrelsen gjorde den bedömningen att problemet inte skulle hanteras inom ramen för den dittillsvarande strategin och stödde sig därvid på det faktum att av 30 noterade investmentbolag på Stockholmsbörsen i början av 1980-talet hade endast sju överlevt medan övriga hade blivit uppköpta. En strategiförändring var därför nödvändig.

Styrelsen beslutade därför i december 1998 om en förändring av Ratos strategi. Beslutet offentliggjordes genom pressmeddelande den 16 december.

Bl.a. skulle innehaven av onoterade bolag på sikt kraftigt öka. Ratos skulle genom att vara en aktiv huvudägare förvärva, utveckla och sälja företag.

Förändringen mot en ökad andel onoterade innehav skulle medföra att Ratos inlösenprogram inte längre kunde tillämpas med dåvarande tekniska konstruktion där substansvärdet, baserat på börskurser, ingick som en avgörande mätvariabel. Den förändrade strategiska inriktningen krävde vidare en säkerställd investeringskapacitet av viss volym för att bolaget skulle kunna genomföra önskade affärer. Inlösenprogrammet hade därmed upphört att fylla en funktion som stöd för Ratos övergripande strategi och Ratos styrelse hade därför beslutat att med omedelbar verkan avveckla det löpande inlösenprogrammet. Den teoretiska grunden för strategin redovisades i årsredovisningen för 1998.

I sitt yttrande anför Ratos vidare att ingenting av det som hänt under de första sex månaderna av 1999 har förändrat styrelsens syn i denna fråga.

Överväganden

Aktiemarknadsnämnden har tidigare flera gånger behandlat snarlika frågor.

Uttalandet 1990:4 behandlade en avsiktsförklaring i ett introduktionsprospekt av en aktieägare som förklarade att innehavet var långsiktigt och att avsikten var att under överskådlig tid inte sälja några aktier i bolaget. Nämnden uttalade bl.a. att det för att upprätthålla förtroendet för aktiemarknaden är väsentligt att en avsiktsförklaring med den angivna innebörden inte frångås utan att information lämnas om skälen. En avsiktsförklaring som givits i ett prospekt skall efterlevas. Nämnden ansåg det emellertid vara uppenbart att en avsiktsförklaring med den angivna innebörden kan frångås vid ändrade förhållanden. Om förklaringen frångås, och detta sker inom en tid som får anses kort i förhållande till förklaringens innebörd, bör dock tungt vägande skäl föreligga.

I uttalandet 1994:4 prövade Aktiemarknadsnämnden om det skulle strida mot god sed på aktiemarknaden att styrelsen i ett börsbolag vid vissa angivna förhållanden beslutade ändra i ett tilltänkt offentligt uppköpserbjudande i en för målbolagets aktieägare mindre förmånlig riktning. Nämnden ansåg det vara uppenbart att syftet med kravet på ett pressmeddelande om ett offentligt uppköpserbjudande allvarligt skulle undergrävas om sådana försämringar utan vidare kunde genomföras.

I uttalandet 1997:1 behandlade nämnden en fråga om vilken betydelse som skulle tillmätas ett uttalande av ett börsnoterat företags verkställande direktör i bolagets årsredovisning, då bolaget senare handlade på ett helt annat sätt. Nämnden uttalade som sin mening att i den mån ett uttalande kan betraktas som en utfästelse gentemot marknaden kan det vara stridande mot god sed om bolaget agerar på ett sätt som avviker från uttalandet. Verkställande direktörens uttalande fick enligt nämndens bedömning en alltför kategorisk utformning men med hänsyn till omständigheterna fanns det inte tillräckligt underlag för att betrakta vare sig uttalandet i sig eller de senare vidtagna åtgärderna som stridande mot god sed på aktiemarknaden.

Ratos styrelses pressmeddelande den 2 april 1996 rörande företagets avsikt att under angivna förutsättningar genomföra successiva inlösenarrangemang utgjorde inte något juridiskt bindande anbud. Inte heller var det fråga om någon utfästelse i prospekt eller i samband med uppköpserbjudande av det slag som nämnden förut haft anledning att yttra sig om. Däremot var pressmeddelandet formulerat så att det får betraktas som en utfästelse gentemot marknaden. I överensstämmelse med vad nämnden i tidigare sammanhang har uttalat gäller att ett frångående av en sådan utfästelse kan vara stridande mot god sed på aktiemarknaden, i den mån tungt vägande skäl inte föreligger. Att ett företag ändrar den affärsmässiga bedömning som ligger till grund för en utfästelse gentemot marknaden kan inte utan vidare innebära sådana ändrade förhållanden som medför att utfästelsen från synpunkten av god sed kan frångås.

I förevarande fall får Ratos frångående av avsiktsförklaringen ses mot bakgrund av att företagets styrelse efter byte av verkställande direktör och styrelseordförande beslutat sig för en ny strategi som bl.a. innebar ett på sikt kraftigt ökat innehav av aktier i onoterade bolag. Det ingår inte i nämndens uppgifter att göra en affärsmässig bedömning av denna nya strategi, men nämnden utgår från att strategibytet i enlighet med vad Ratos har uttalat grundades på styrelsens bedömning att den nya strategin ansågs bäst tillgodose aktieägarnas intressen. Eftersom inlösenprogrammet var konstruerat på det sättet att substansvärdet grundat på noterade kurser var en avgörande parameter, innebar strategibytet att förutsättningarna för programmet hade ändrats.

Nämnden har inte anledning att ifrågasätta bolagets uppgift att styrelsens beslut att avveckla inlösenprogrammet bland annat sammanhängde med osäkerhet om den tidpunkt då innehav i noterade bolag skulle motsvara mindre än 80 procent av Ratos tillgångar och därav befarad osäkerhet på marknaden om inlösenprogrammets fortbestånd.

Vidare beaktar nämnden att Ratos i sitt pressmeddelande hade erinrat om att inlösen förutsatte godkännande av bolagsstämma. Nämnden finner sig med hänsyn till Ratos uppgifter i ärendet böra utgå från att styrelsen kände till att en kvalificerad majoritet bland aktieägarna i Ratos inte var beredda att stödja inlösen vid ytterligare ett tillfälle och att ett förslag från styrelsens sida om en tredje inlösen sålunda inte skulle ha godtagits av bolagsstämma i Ratos.

Med beaktande av en bolagsstyrelses allmänna och på aktiebolagslagen grundade skyldighet att handla på det sätt som den bedömer bäst främja bolagets intressen anser nämnden att det skulle gå för långt att mot den nu angivna bakgrunden beteckna Ratos styrelses beslut att avveckla inlösenprogrammet som stridande mot god sed på aktiemarknaden. Nämnden beaktar därvid också att vid strategibytet drygt två och ett halvt år hade förflutit från det att avsiktsförklaringen offentliggjordes och att två inlösenförfaranden hade ägt rum i enlighet med programmet.

Från de synpunkter som nämnden har att bevaka väcker det inträffade dock vissa betänkligheter med hänsyn till intresset av att aktiemarknaden kan förlita sig på avsiktsförklaringar av förevarande slag. För att allmänhetens förtroende för aktiemarknaden skall vidmakthållas är det som nämnden ser saken angeläget att aktiemarknadsbolag söker undvika att komma i en sådan situation att det bedöms som ofrånkomligt att frångå sådana utfästelser som lämnats gentemot marknaden.

– – –

I behandlingen av detta ärende har deltagit: Johan Munck (ordförande), Leif Thorsson (vice ordförande), Jan-Mikael Bexhed, Bo Damberg och Anders Sahlén.

Bakgrund

Beträffande bakgrunden till framställningen lämnas följande redogörelse, som är hämtad ur Lindes framställning till nämnden.

Den 15 augusti 1999 ingick Linde avtal med Gas Vision AG, AB Industrivärden, Svenska Handelsbankens pensionsstiftelse, Svenska Handelsbankens pensionskassa, Svenska Handelsbankens personalstiftelse respektive Jan Wallanders och Tom Hedelius Stiftelse om förvärv av deras aktier i AGA för SEK 141 per aktie. Köpeskilling erlades den 24 augusti 1999.

Den 16 augusti 1999 offentliggjorde Linde ett beslut att lämna ett offentligt erbjudande till aktieägarna i AGA att överlåta sina A- respektive B-aktier till Linde mot en köpeskilling om SEK 141 per aktie. Enligt det offentliga erbjudandet beräknas likvid kunna erläggas i slutet av oktober 1999. Erbjudandet är enbart villkorat av att förvärvet godkänns av berörda konkurrensmyndigheter.

Linde hemställer att Aktiemarknadsnämnden skall uttala sig om huruvida punkt II.7 i Näringslivets Börskommittés Rekommendation (1999) rörande offentligt erbjudande om aktieförvärv skall tolkas på så sätt att Linde är skyldigt att erbjuda räntekompensation i Lindes offentliga erbjudande till aktieägarna i AGA i anledning av de föraffärer som skett med vissa aktieägare i AGA.

Linde anser att punkt II.7 i NBK:s rekommendation och kommentaren till denna inte ger vid handen att någon skyldighet att utge räntekompensation föreligger. Linde anser att olika praktiska svårigheter vid beräkning av räntekompensation utgör ytterligare skäl för att räntekompensation inte skall utgå.

Linde har erhållit bekräftelse från den engelska advokatbyrån Slaughter and May och the Takeover Panel i London att den som lämnar ett offentligt erbjudande inte har någon skyldighet att erbjuda någonting utöver det högsta pris som erlagts under den relevanta perioden före det offentliga erbjudandet enligt City Code, trots att de aktieägare som accepterar erbjudandet kommer att erhålla betalning senare än de aktieägare som sålde sina aktier före det att erbjudandet offentliggjordes. Således föreligger inte någon skyldighet att erbjuda räntekompensation enligt City Code. Enligt Lindes uppfattning är detta ett starkt argument för att även tolka punkt II.7 i NBK:s rekommendation på detta sätt.

Linde har vid förfrågningar om hur situationen förhåller sig på andra viktiga marknader i Europa erhållit uppgiften att det på dessa marknader inte föreligger någon skyldighet att utge räntekompensation i situationer som här är för handen.

Det är enligt Lindes uppfattning viktigt att Sverige har samma regler som andra europeiska marknader och det är därför angeläget att nämnden klargör att det inte finns någon skyldighet att utge räntekompensation i fall som detta.

Enligt Lindes uppfattning kan det inte anses finnas någon etablerad svensk marknadspraxis avseende frågan om räntekompensation. Linde känner till ett mindre antal offentliga erbjudanden där räntekompensation har erbjudits. Linde känner vidare till ett mindre antal offentliga erbjudanden där räntekompensation inte har erbjudits trots att aktieägare har sålt och fått betalt före erbjudandet. Linde påpekar att det är svårt att fastställa i hur många fall räntekompensation inte har givits eftersom likvidtidpunkten avseende föraffärerna normalt sett inte offentliggörs.

Om Aktiemarknadsnämnden är av uppfattningen att räntekompensation skall utgå, hemställer Linde att nämnden skall uttala sig om vilken räntesats som skall tillämpas vid räntekompensationens beräkning samt från vilken tidpunkt ränta skall utgå.

Överväganden

I punkt II.7 i Näringslivets Börskommittés rekommendation från år 1999 rörande offentligt erbjudande om aktieförvärv anges att, om köparen inom kortare tid än sex månader innan ett erbjudande offentliggjorts har förvärvat aktier i målbolaget på annat sätt än genom ett tidigare offentligt erbjudande, villkoren i erbjudandet inte får vara mindre förmånliga än de som gällde för det tidigare förvärvet. Vidare gäller enligt punkt II.8 att, om köparen sedan ett erbjudande offentliggjorts förvärvar aktier i målbolaget enligt villkor som för överlåtaren är förmånligare än erbjudandet, detta skall höjas i motsvarande mån. Slutligen föreskrivs i punkt II.9 att köparen inte under en tid av nio månader från det att redovisning av vederlaget enligt erbjudandet har påbörjats får förvärva aktier i målbolaget enligt villkor som för överlåtaren är förmånligare än erbjudandet utan att utge kompenserande vederlag till dem som har accepterat budet.

Det kan finnas visst utrymme för uppfattningen att man vid en sådan jämförelse mellan villkoren för förvärv som sker före, under eller efter erbjudandet som i enlighet härmed är förutsatt alltid bör beakta räntefrågan på det sättet att räntekompensation måste utgå, för att ett förvärv till samma kontantpris som ett tidigare förvärv skall anses utgöra ett vederlag identiskt med det tidigare. Praxis är också, såvitt nämnden känner till, att i den mån en budgivare efter det att erbjudandet har offentliggjorts förvärvar aktier i målbolaget över börsen, ett ränteavdrag brukar göras i förhållande till dagen för redovisning av vederlaget enligt erbjudandet.

Mot detta kan anföras att det i enlighet med allmänna principer inte är någon självklarhet att en säljare skall få tillgodoräkna sig ränta även för den tid då han fortfarande har sin tillgång i behåll och på olika sätt har möjlighet att utnyttja denna.

Rekommendationstexten kan inte läsas på det sättet att frågan om räntekompensation i fall som nu avses skall anses reglerad genom rekommendationen. Snarare ger rekommendationen och kommentarerna till denna underlag för uppfattningen att avsikten har varit att lämna frågan öppen, med följd att räntekompensation får men inte behöver utgå när budgivaren förvärvar aktier i målbolaget vid olika tidpunkter.

Vid nu angivna förhållanden står det enligt Aktiemarknadsnämndens mening inte i strid med rekommendationen att ej utge räntekompensation i ett fall av det slag som nu har underställts nämnden. Praxis i denna fråga varierar i Sverige och en underlåten räntekompensation kan därför inte heller av hänsyn till vad som är allmänt brukligt i likartade fall betraktas som stridande mot god sed på aktiemarknaden. Ett konsekvent fasthållande vid principen att räntefaktorn alltid skall beaktas vid jämförelse mellan förvärv som sker vid olika tidpunkter skulle för övrigt kunna ge upphov till vissa praktiska svårigheter.

På grund av det anförda anser nämnden inte att det offentliga erbjudande som Linde avser att lämna från synpunkten av god sed på aktiemarknaden måste innefatta räntekompensation.

Aktiemarknadsnämnden saknar därmed anledning att gå in på Lindes andra fråga om vilken räntesats som skall tillämpas vid räntekompensationens beräkning och från vilken tidpunkt ränta skall utgå.

– – –

I behandlingen av detta ärende har deltagit: Johan Munck (oförande), Lars Bredin (vice ordförande), Lars Bertmar och JanMikael Bexhed.