Nytt År 2000 problem: Derivatinstrument inte längre off balance

Den nya rekommendationen från amerikanska FASB om redovisning av derivat och säkringsinstrument innebär en dramatisk förändring. Den nya standarden – som ska tillämpas senast år 2000 – kommer också att få ett betydande inflytande på både svensk och internationell redovisning, skriver Anders Bäckström och Ewa Wadman.

Den 17 juni 1998 gav amerikanska Financial Accounting Standards Board (FASB) äntligen ut en standard om redovisning av derivatinstrument och säkringsredovisning (FAS 133, Accounting for Derivative Instruments and Hedging Activities

1. Den nya standarden innebär en dramatisk förändring när det gäller redovisning av derivatinstrument. Standarden gäller från och med räkenskapsår som inleds efter den 15 juni 1999. Alla svenska företag med US GAAP-redovisningar måste således tillämpa den nya standarden senast från och med år räkenskapsåret 2000. Eftersom FASB har stort inflytande på IASC:s arbete med att färdigställa en slutlig standard om finansiella instrument (se även artikel på sid. 37) och IASC i sin tur har stort inflytande på Redovisningsrådet och Finansinspektionen är det sannolikt bara en tidsfråga innan liknande regler kommer att gälla även för svensk rapportering.

Den nya standarden är relativt komplex vilket kan illustreras av att dess relativt korta huvudtext på 30 sidor kompletteras med över 200 bilagesidor bl.a. i form av en implementeringsvägledning och exempel på dess tillämpning 2. Den kommer att få mycket stor effekt bl.a. för företag som använder derivatinstrument när de säkrar framtida kassaflöden i utländsk valuta och för företag som använder swappar i sin ränteriskhantering. FAS 133 förändrar också innehållet i vissa andra standards. Den innebär t.ex. en förändring av FAS 52 genom att den under vissa förutsättningar tillåter säkringsredovisning av prognostiserade valutaflöden. 3 Tidigare tilläts säkringsredovisning endast vid kontrakterade åtaganden.

Lång dags färd ...

FASB:s ordförande Edmund L. Jenkins var mycket nöjd när han presenterade den nya standarden 4. Den kräver att företag redovisar derivat i balansräkningen som tillgångar eller skulder och värderar dem till verkligt värde vilket enligt FASB:s uppfattning ökar den finansiella rapporteringens användbarhet som underlag för beslutsfattande vilket är en av huvudpelarna i FASB:s föreställningsram (”conceptual framework”). Fortsättningsvis finns det således inte förutsättningar för att sätta likhetstecken mellan derivatinstrument och ”off balance”-poster. Vinster respektive förluster som uppkommer som en effekt av värdeförändringar på dessa derivat skall antingen redovisas i resultaträkningen eller i eget kapital beroende på hur derivaten används och huruvida transaktionerna uppfyller kriterierna för säkringsredovisning (”hedge accounting”) eller ej.

Den nya standarden är resultatet av många års arbete och komplicerade överväganden där många intressenter redovisat sina ståndpunkter. Den amerikanska processen för utformning av redovisningsstandards (”the due process”) innebär att alla intressenter ges stora möjligheter att uttrycka sina synpunkter. Sedan derivatprojektets start 1991 har FASB hållit fler än 140 offentliga möten. FASB:s utkast till standard från den 29 augusti 1997 resulterade i 124 skriftliga inlägg 5. Standarden har också fått utstå stor kritik främst från finansiella institut och många har försökt förmå FASB att inte ge ut den. Till kritikerna kan också räknas den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan. Trots att FASB tagit hänsyn till vissa av dessa synpunkter så har man vägrat att ändra det grundläggande synsättet att alla derivatinstrument skall redovisas i balansräkningen och att värdering skall ske till verkligt värde. FASB har en stark övertygelse beträffande intressenternas rätt till kunskap och förståelse för de derivattransaktioner som företag vidtar och de menar att de flesta alternativa ansatser inte lyckas skapa en balans mellan fullständighet och entydighet beträffande informationsgivningen respektive de behov som rapporterande företag har av säkringsredovisning.

Derivat i balansräkningen till verkligt värde

Den huvudprincip som FAS 133 ger uttryck för är att alla derivatinstrument (derivatinstrument brukar kategoriseras i tre huvudtyper: terminer, optioner och swappar) skall redovisas som tillgång eller skuld i balansräkningen och värderas till verkligt värde. Detta gäller även derivat som är inbäddade i andra instrument. De inbäddade derivaten skall urskiljas, redovisas separat och värderas till verkligt värde. Verkligt värde på derivatinstrument som är marknadsnoterade bestäms utifrån noterade köp- och säljkurser medan verkligt värde på andra instrument estimeras utifrån de kassaflöden de förväntas generera. Förändringar i verkligt värde skall antingen redovisas i resultaträkningen eller som en förändring av den del av eget kapital som benämns ”comprehensive income” vilket är samma del av eget kapital där omräkningsdifferenser redovisas vid tillämpning av dagskursmetoden. Intressant är också att optionspremier och terminspåslag/-avdrag (skillnaden mellan terminskurs och avistakurs) inte får periodiseras över kontraktets löptid eftersom kontraktet därmed inte skulle redovisas till verkligt värde.

Separat redovisning av inbäddade derivat

Derivat som är inbäddade i andra kontrakt måste särskiljas och redovisas som ett separat derivatinstrument när dess ekonomiska egenskaper och risker inte är tydligt och nära (”clearly and closely”) relaterade till övriga egenskaper hos det s.k. värdkontraktet. Detta innebär t.ex. att de rättigheter och/eller skyldigheter (optioner eller terminer) som ligger inbäddade i exempelvis konvertibla skuldebrev skall urskiljas, värderas och redovisas separat.

Inbäddade derivat vars värde är direkt relaterat till förändringar i verkligt värde på ett aktieindex (t.ex. kupongen i en aktieindexobligation) är ett annat exempel på derivat som inte betraktas som ”clearly and closely” relaterade till värdkontraktet och som således skall redovisas separat. Inbäddade derivat vars värde är direkt relaterade till inflationen (t.ex. den reala kupongen i en realränteobligation) eller till förändringar i en låntagares kreditvärdighet (t.ex. lån med s.k. ”credit sensitivity covenants”) behöver däremot inte särskiljas och redovisas separat. Motivet är att inflationen respektive emittentens kreditvärdighet är (eller åtminstone bör vara) en direkt bestämningsvariabel för den ränta som utgår enligt värdkontraktet.

I en s.k. Beredningspromemoria från den 15 juni har även den svenska Finansinspektionen diskuterat möjligheten att införa ett liknande regelverk. Här diskuteras främst redovisning av aktieindex-obligationer. Det torde inte vara orimligt att dessa regler kommer att gälla för finansiella institut från och med räkenskapsåret 1999.

Två metoder för säkringsredovisning

Säkringsredovisning innebär att säkringstransaktionen och den säkrade transaktionen redovisas efter samma princip. Resultatet på en säkringstransaktion redovisas därmed i resultaträkningen i samma period som resultatet på den säkrade transaktionen. Detta kan uppnås med hjälp av två metoder som brukar benämnas (a) marknadsvärderad säkringsredovisning (”mark-to-market hedge accounting”) och (b) periodiserad säkringsredovisning (”deferral hedge accounting”). Marknadsvärderad säkringsredovisning innebär att både den riskutsatta transaktionen, som ofta men inte alltid är bokförd, och säkringstransaktionen löpande värderas till verkligt värde och där förändringen av verkligt värde varje period redovisas i resultaträkningen. Därmed erhålls automatisk utjämning av resultateffekterna i resultaträkningen. Periodiserad säkringsredovisning innebär att värdeförändringen på en riskutsatt transaktion, vare sig den riskutsatta transaktionen är bokförd eller ej, redovisas i resultaträkningen vid en senare tidpunkt när även resultatet på säkringstransaktionen redovisas. Om den säkrade exponeringen inte utgörs av en balanspost utan t.ex. av ett framtida kassaflöde uppnås periodiserad säkringsredovisning genom att resultatet på säkringstransaktionen skjuts upp och redovisas vid en senare tidpunkt när även resultatet av den säkrade exponeringen redovisas (t.ex. vid fakturering av försäljning i utländsk valuta).

Säkringskategorier och redovisning av värdeförändringar

Om vissa kriterier är uppfyllda kan ett derivatinstrument enligt FAS 133 klassificeras som en säkringstransaktion varpå redovisning sker enligt följande:

Säkring av verkligt värde (”fair-value-hedge”) innebär säkring av en exponering för förändringar i det verkliga värdet på en tillgång eller skuld eller av ett ännu ej redovisat kontrakterat åtagande (”firm commitment”). För denna typ av säkring skall förändringar i det verkliga värdet redovisas enligt marknadsvärderad säkringsredovisning där värdeförändringar redovisas i resultaträkningen och där motsvaras av lika stora värdeförändringar, fast med motsatt tecken, på den säkrade exponeringen.

Säkring av framtida kassaflöde (”cash-flow-hedge”) innebär att en exponering för variabilitet i det kassaflöde som en tillgång eller skuld genererar eller avseende en prognostiserad transaktion har säkrats. Här sker redovisning enligt en variant av periodiserad säkringsredovisning. Eftersom värderingen i balansräkningen alltid skall ske till verkligt värde skall motposten i detta fall vara eget kapital (underrubrik ”comprehensive income”). Ovanstående gäller den effektiva delen av säkringen. Om delar av säkringen inte är effektiv skall den ej effektiva delen omedelbart redovisas i resultaträkningen.

Valutasäkring innebär en säkring av en valutaexponering i form av:

3:1) ett ännu ej redovisat kontrakterat åtagande (”foreign currency fair value hedge”),

3:2) en s.k. ”available-for-sale security”, dvs. en finansiell tillgång som inte är föremål för aktiv handel men som inte heller är avsedd att innehas till förfall (”foreign currency fair value hedge”),

3:3) ett framtida kassaflöde (”foreign currency cash flow hedge”), eller

3:4) en utländsk nettoinvestering. Vid valutasäkring av en utländsk nettoinvestering sker redovisning av värdeförändringen i eget kapital (”comprehensive income”) tillsammans den omräkningsdifferens som uppkommer vid omräkning av den utländska nettoinvesteringen.

För valutasäkring enligt (3:1) och (3:2) skall förändringar i det verkliga värdet redovisas enligt marknadsvärderad säkringsredovisning. Det första fallet innebär en renodlad tillämpning av principen om marknadsvärderad säkringsredovisning dvs. värdeförändringen redovisas i resultaträkningen. I det andra fallet redovisas värdeförändringen över eget kapital (”comprehensive income”). Även vid säkring enligt (3:3) sker redovisning enligt den variant av periodiserad säkringsredovisning där värdeförändringen på säkringstransaktionen inledningsvis redovisas i eget kapital (”comprehensive income”) och flyttas till resultaträkningen när den säkrade transaktionen redovisas (se ”cash-flow-hedge” ovan). Om delar av säkringen inte är effektiv skall den ej effektiva delen omedelbart redovisas i resultaträkningen.

Det finns en rad kriterier för att säkringsredovisning skall tillåtas. Det viktigaste kriteriet är att säkringen måste vara effektiv. Detta innebär att relationen mellan den säkrade transaktionen och säkringstransaktionen måste vara korrelerade. Förändringar i marknadsvärden eller kassaflöden på den ena transaktionen motsvaras då av lika stora motsatta värdeförändringar eller förändringar i kassaflöden på den andra transaktionen.

Ränterisker som uppkommer i traditionella lånetransaktioner som redovisas i balansräkningen genererar ränterisker som ofta är föremål för säkring. I dessa fall kan säkringsredovisning tillämpas. Säkringsredovisning kan även tillämpas vid säkring av kontrakterad rätt att erhålla ränta på lån även om den kontrakterade rätten att erhålla ränta inte redovisas i balansräkningen.

Ett företag kan välja att säkra delar av en exponering. Säkringsredovisning tillåts för denna typ av partiell säkring förutsatt att kriterierna för säkringsredovisning i övrigt är uppfyllda. Däremot tillåts inte säkringsredovisning där sammansatta derivatinstrument (t.ex. en swaption) används för säkring och där de sammansatta derivaten delas upp i dess olika komponenter och där endast den ena komponenten definieras som ett säkringsinstrument.

Banker kan åstadkomma önskad duration i eget kapital eller helt ”immunisera” sig mot ej önskad duration i eget kapital genom att t.ex. agera på swapmarknaden 6. Dessa immuniseringar eller säkringar av nettopositioner benämns ibland makrosäkringar. FASB tillåter inte säkringsredovisning för denna typ av makrosäkringar. Bankföretag eller eventuella andra företag som vidtar makrosäkringar och som vill uppnå den effekt som säkringsredovisning innebär måste noga välja och säkra individuella exponeringar på ett sätt så att de uppfyller kriterierna för säkringsredovisning. Detta anses allmänt vara möjligt men administrativt mycket omständigt.

Slutsats

Avslutningsvis kan konstateras att företag med värdepapper noterade vid amerikansk börs samt dessa företags revisorer torde komma att få ytterligare ett synnerligen intressant ”År-2000-problem” att ta ställning till.

Auktor revisor Anders Bäckström och auktor revisor Eva Wadman är båda verksamma vid KPMG Bank & Finans enhet för Finansrevision.

Anders Bäckström medverkade senast i Balans 3/97.