Vid sitt styrelsemöte i juli antogs två nya rekommendationer, IAS 37 som behandlar redovisning av avsättningar m.m. samt IAS 38 om redovisning av immateriella tillgångar. Dessutom godkändes, i princip, ett förslag till revidering av IAS 22 som behandlar koncernredovisning (se sid. 12). Principbeslutet har senare bekräftats genom en omröstning per brev.
Tidigare i vår beslöt styrelsen att ge ut ett utkast till rekommendation om redovisning av finansiella instrument, E62. En redogörelse för innehållet återfinnes i en separat artikel (sid. 37). I ytterligare en artikel (sid. 42) redogörs för en amerikansk rekommendation om redovisning av finansiella instrument, FAS 133.
Vid sitt möte antog IASC också fyra nya uttalanden från SIC, dvs. IASC:s Standing Interpretations Committee. Utöver dessa fyra uttalanden har SIC lagt fram förslag till fem ytterligare uttalanden som redovisas i nästa nummer av Balans.
IAS 37 – Provisions, Contingent Liabilities and Contingent Assets
IASC:s rekommendation om avsättningar täcker också ”contingent liabilities and assets”. Contingent liabilities motsvaras närmast av Ansvarsförbindelser. I Danmark och Norge används i stället begreppen eventualförpliktelser och -tillgångar vilka möjligen kommer att anammas också av Redovisningsrådet. Enligt planerna kommer en svensk rekommendation, baserad på IAS 37 att ges ut under 1999. Det är sannolikt att denna rekommendation kommer att i allt väsentligt stämma överens med förlagan från IASC. I varje fall har inte EU-kommissionen i sin granskning av IAS 37 anfört några principiella skillnader mellan rekommendationen och EG-direktiven. Trots att Kommissionen har uppfattningen att IASC:s rekommendation ger betydligt mindre utrymme för avsättningar och därmed kan anses vara mindre ”försiktig”, så anser den ändå inte att den strider mot direktiven. En svensk rekommendation baserad på IAS 37 torde därigenom inte heller komma att strida mot ÅRL.
Sammanfattning av rekommendationen
De viktigaste punkterna i IAS 37 kan beskrivas med ett beslutsträd (se nedan) som ingår som en bilaga till rekommendationen.
I rekommendationen anges alltså tre redovisningsalternativ; 1) redovisa en skuld i form av en avsättning, 2) redovisa en eventualförpliktelse samt 3) ingenting.
De förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett företag skall redovisa en avsättning är:
företaget måste ha ett åtagande att göra en utbetalning där antingen beloppet eller utbetalningstidpunkten är osäker,
åtagande måste gälla en utomstående part,
åtagandet måste vara en följd av en händelse som inträffat före rapporttidpunkten,
utbetalningen skall kunna uppskattas med rimlig precision.
I vissa fall kan det föreligga osäkerhet om ett företag har ett åtagande eller ej. Ett vanligt exempel är juridiska processer. Exempelvis kan skattemyndigheterna ha framställt ett yrkande som, om det bifalles, leder till en högre skattebetalning. Företaget kanske då gör bedömningen att det är osannolikt att yrkandet kommer att bifallas i sin helhet i vilket fall det inte vidtar någon redovisningsåtgärd. Det kan också göra bedömningen att det finns en risk men att den inte är större än mellan 10 och 50 procent alternativt att det är helt osannolikt (sannolikheten är mindre än 10 procent) att yrkandet kommer att leda till en utbetalning. Beroende på sannolikheten redovisar företaget antingen en eventualförpliktelse eller gör ingenting. En eventualförpliktelse redovisas lämpligen ”inom linjen”, dvs. på samma sätt som Ansvarsförbindelser i dag.
Företaget redovisar en eventualförpliktelse också i det fall företaget har ett åtagande men där osäkerheten är så stor om utbetalningens storlek att det inte kan göra en rimlig uppskattning.
Beslutsträdet omfattar bara åtaganden. Rekommendationen behandlar emellertid också ”contingent assets”. En ”contingent asset” eller ”eventualtillgång” skall redovisas som tillgång endast om det är nästan säkert, sannolikheten är högre än 90 procent, att företaget kommer att få en inbetalning. Ligger sannolikheten för en inbetalning mellan 10 och 90 procent, dvs. är det mer än osannolikt men inte nästan säkert, skall företaget inte redovisa någon tillgång men skall ge information om varför företaget bedömer att det finns en eventualtillgång.
IAS 38 Intangible assets
En svensk rekommendation, baserad på IAS 38, är inplanerad för 1999. Rekommendationen kommer i så fall sannolikt att ersätta BFNs nuvarande rekommendation, R1, om redovisning av forsknings- och utvecklingskostnader.
Immateriella tillgångar beskrivs i IAS 38 som identifierbara tillgångar utan fysisk substans. Rekommendationen föreskriver hur alla sådana tillgångar skall redovisas med undantag för finansiella tillgångar, gruvrättigheter och sådana immateriella tillgångar som omfattas av andra rekommendationer. Rekommendationen behandlar också hur utgifter för exempelvis reklam skall redovisas. En konsekvens av att rekommendationen behandlar alla typer av immateriella tillgångar är att det inte längre krävs en särskild rekommendation som behandlar FoU.
Ett företag skall redovisa en immateriell tillgång endast om
det är sannolikt att tillgången kommer att ge upphov till framtida inbetalningar,
kostnaden kan mätas på ett tillförlitligt sätt.
Detta gäller oavsett om tillgången förvärvas genom köp eller tagits fram inom företaget.
Egna utgifter för goodwill, varumärken, boktitlar, kundlistor m.m. får emellertid inte tas upp som tillgång eftersom kopplingen till framtida inbetalningar anses vara för svag.
Om en utgift inte uppfyller kravet att redovisas som en immateriell tillgång skall den kostnadsföras. Detta gäller dock inte i samband med företagsförvärv. Vid ett förvärv skall sålunda de immateriella tillgångar som inte uppfyller kraven att redovisas som tillgång, inräknas i goodwillvärdet.
Utgifter för forskning skall alltid kostnadsföras. Även här anses kopplingen till framtida inbetalningar vara för svag. Samma sak gäller för
utgifter i samband med etablering av ett företag, ”start-up costs”,
utgifter för utbildning,
utgifter för reklam och PR samt
utgifter i samband med omlokalisering och omorganisation av ett företag, helt eller delvis.
Immateriella tillgångar skall inledningsvis redovisas till anskaffningsvärde, alternativt havda kostnader. Om tillgången, exempelvis ett varumärke, förvärvats i samband med ett företagsförvärv får tillgången inte åsättas ett värde som ger upphov till negativ goodwill.
Utgifter för immateriella tillgångar som kostnadsförts får inte senare tas upp som tillgång.
För redovisning efter anskaffningstidpunkten innehåller rekommendationen två alternativa värderingsregler. Företag kan antingen
värdera tillgången till anskaffningsvärde med avdrag för ackumulerade av- och nedskrivningar eller
ta upp tillgången till verkligt värde. Detta förutsätter dock att värdet kan fastställas med hänvisning till prisnoteringar på en aktiv marknad.
Immateriella tillgångar skall skrivas av över sin ekonomiska livslängd. I rekommendationen är utgångspunkten att den ekonomiska livslängden inte överstiger 20 år. Avskrivningen skall påbörjas när tillgången är disponibel för det ändamål den är avsedd för.
I sällsynta undantagsfall kan det finnas övertygande argument för att den ekonomiska livslängden överstiger 20 år. Enligt rekommendationen skall företag då
skriva av tillgången över den uppskattade ekonomiska livslängden,
göra en årlig prövning (från första året) av tillgångens verkliga värde för att avgöra om en nedskrivning är erforderlig, samt
ange skälen till varför företaget anser att den ekonomiska livslängden överstiger 20 år.
Avskrivningarna skall vara linjära om inte en annan avskrivningsmetod bättre återspeglar värdeminskningen. Vid beräkningen av avskrivningsbart belopp skall restvärdet antas vara noll om inte
en utomstående part åtagit sig att förvärva tillgången vid slutet av avskrivningsperioden, eller
det finns en aktiv marknad för tillgången som kan antas finnas kvar också vid slutet av avskrivningsperioden.
IAS 38 träder i kraft den 1 juli 1999, dvs. för företag med räkenskapsår lika med kalenderår, den 1 januari 2000. Enligt övergångsbestämmelserna är det inte tillåtet för ett företag att vid införandet av den nya rekommendationen aktivera utgifter för immateriella tillgångar som tidigare kostnadsförts. Däremot sägs att det är önskvärt att, i den mån som företag inkluderat värdet av immateriella tillgångar i en goodwillpost, de immateriella tillgångarna bryts ut och särredovisas.
Ett införande av IAS 38 i Sverige kommer sannolikt att ha störst betydelse för nystartade företag. Det är främst bland dessa som man återfinner immateriella tillgångar i form av uppstartningskostnader etc. Efter införandet av rekommendationen om immateriella tillgångar måste sådana utgifter kostnadsföras löpande. För det fåtal företag som redovisar FoU som tillgång kommer rekommendationen att medföra att det ställs högre krav för tillgångsredovisning än tidigare. Redovisning av andra, internt genererade immateriella tillgångar, förekommer knappast.
Rekommendationen kan emellertid också få stor betydelse för företag såsom Astra, Ericsson, Volvo med flera. Enligt rekommendationen skall immateriella investeringar redovisas som tillgång om vissa förutsättningar är uppfyllda. Eftersom det i dessa företag framstår som sannolikt att utgifterna för utvecklingsarbete kommer att ge upphov till framtida intäkter följer att de skulle tas upp som tillgång. Det skulle dock förvåna mig mycket om det blir resultatet av ett införande av en ny rekommendation. Företag som inte vill ta upp utvecklingsutgifter som tillgång kommer förmodligen inte att göra det fortsättningsvis heller. Det gäller inte minst de företag som är noterade i USA. USA har inte ändrat sin rekommendation om redovisning av FoU enligt vilken alla utgifter måste kostnadsföras. Deras motstånd mot IAS 38 har varit kompakt vilket gör det osannolikt att de skulle gå över till IAS-principen.
Rolf Rundfelt