IASC har i princip antagit ett utkast till en temporär rekommendation som behandlar redovisningen av finansiella instrument. Utkastet publiceras under våren. Rekommendation väntas slutligen antas när IASC sammanträder i november.
Anledningen till att utkastet beskrivs som temporärt är att IASC arbetar på en ”definitiv” rekommendation som är tänkt att ersätta det nu aktuella förslaget som betecknats som en interimslösning. Om IASC lyckas få igenom sitt förslag till en definitiv rekommendation inom de närmaste åren anser många att det saknas anledning att anamma interimslösningen. Den skulle då bara bli aktuell för de företag som vill använda IAS för notering i exempelvis USA. Om IASC kommer att lyckas ge ut en definitiv rekommendation så snart är emellertid högst osäkert. Därför är en majoritet inom IASC för att låta den nu aktuella rekommendationen gälla alla noterade företag.
”Komponentansatsen”
Utkastet skiljer, i likhet med flertalet IAS, mellan ”recognition”, dvs. när en tillgång eller skuld skall redovisas, och ”measurement” eller värderingsproblemet. När det gäller recognition utgår utkastet från den så kallade ”komponentansatsen”. Den kan exemplifieras på följande sätt:
Ett företag säljer sina kundfordringar till en bank. Företaget garanterar kundförluster upp till tio procent av fordringarnas nominella värde. Kundförlusterna har under tidigare år aldrig överstigit fem procent. Redovisningsproblemet är om företaget kan anses ha sålt sina kundfordringar eller om transaktionen skall klassificeras som ett lån.
IASC:s uppfattning, baserat på kontrollansatsen, är att företaget sålt kundfordringarna eftersom företaget inte längre har kontroll över dem. Kontrollen har alltså övergått till banken. Företaget måste dock redovisa den garanti som utfärdats. Eftersom det sannolika utfallet inte överstiger fem procent är det detta belopp som måste sättas av.
För svenska företag innebär komponentansatsen i flertalet fall en förändring jämfört med nuvarande praxis. När man tar ställning till hur en komplicerad transaktion skall redovisas krävs att varje ”komponent” skall redovisas var för sig. Transaktionen måste alltså delas upp i sina beståndsdelar.
När det gäller värderingen föreskriver utkastet att en finansiell tillgång eller skuld inledningsvis skall tas upp till ett belopp som motsvarar det verkliga värdet av vad som betalts (för en tillgång) eller erhållits (för skulder) exklusive transaktionskostnader. I senare bokslut skall finansiella tillgångar tas upp till verkligt värde (exklusive transaktionskostnader) med undantag för dels obligationer och liknande tillgångar som företaget har för avsikt att behålla till förfallotidpunkten, dels sådana tillgångar vars verkliga värde inte kan fastställas på ett tillförlitligt sätt.
Kraven på företag som sagt att de har för avsikt att behålla obligationer till förfall är stränga. Det räcker sålunda inte med en deklaration att man tänker behålla värdepapperen tills vidare. Företagen får heller inte sälja värdepapper (annat än till bokförda värdet) före förfallotidpunkten.
Kravet på värdering till verkligt värde gäller även för terminskontrakt och andra derivat vilka enligt nuvarande praxis redovisas ”off-balance”. Kravet på värdering till verkligt värde gäller däremot inte för flertalet skulder. Dessa skall i stället tas upp till nominellt värde med hänsyn taget till eventuell periodisering av räntekostnader. När det gäller de värdeförändringar som uppkommer genom värderingen till verkligt värde föreslår IASC, något överraskande, att företag skall kunna välja mellan två lösningar. Enligt det första alternativet redovisas alla värdeförändringar över resultatet. Det kan antas medföra att företagens nettoresultat kommer att variera mer än vad som tidigare varit fallet. Därför finns ett alternativ enligt vilket värdeförändringar skulle få redovisas över eget kapital fram till dess att vinsten/förlusten realiseras. Vid realisationen skall vinsten/förlusten omföras till resultaträkningen.
Säkringstransaktioner
Ett omfattande avsnitt i rekommendationen behandlar säkringstransaktioner. Många företag kommer säkert att bli lättade över att utkastet tillåter de vanligaste formerna av säkringstransaktioner, däribland säkringar av budgeterade transaktioner. Förutsättningarna för att få använda säkringsredovisning skärps dock något. Kraven på dokumentation skärps och möjligheten att använda så kallade makro-hedgar stoppas. De positioner som säkras måste alltså vara individuellt identifierade. För säkringar av budgeterade betalningar gäller dessutom att den framtida betalningen måste vara sannolik (probable). Det finns inga begränsningar exempelvis vad gäller för hur lång tid en förväntad betalning kan säkras. LKAB:s policy att säkra sig för en femårsperiod är sålunda, i princip, förenlig med IASC:s utkast.
Sättet att redovisa säkringstransaktioner skiljer sig dock väsentligt från nuvarande svenska praxis. Den form av säkringsredovisning som vi brukar kalla för ”deferral hedge accounting” avskaffas eftersom utkastet till rekommendation föreskriver att alla säkringsinstrument skall värderas till verkligt värde. I stället införs vad som kommit att kallas för ”basis adjustment” i vissa fall. Metoden kan illustreras med vad som föreslås gälla för så kallade ”firm committments” eller fasta kontrakt.
Om ett företag säkrat ett sådant kontrakt skall vinsten/förlusten löpande redovisas över resultatet. Samtidigt skall ett lika stort belopp redovisas som en kostnadsbesparing/förutbetald kostnad på kontraktet. Anskaffningsvärdet för den tillgång som kontraktet avser kommer alltså att justeras med utfallet på säkringen. Det är denna justering som kallas för ”basis adjustment”.
Basis adjustment kan också bli aktuellt för budgeterade varuinköp m.m. Antag att ett företag säkrar en förväntad utbetalning avseende ett varuinköp. I första steget, fram till dess att varan levererats, skall vinsten/förlusten på säkringsinstrumentet redovisas över det egna kapitalet. När sedan varan levererats förs vinsten/förlusten på säkringsinstrumentet över från det egna kapitalet och justerar anskaffningsvärdet för de köpta varorna.
IASC:s styrelse är emellertid inte enig när det gäller basis adjustment. För budgeterade betalningar avseende varuinköp m.m. har man därför lagt fram ett alternativ i utkastet till rekommendation. Alternativet till basis adjustment är att den vinst/förlust som är hänförlig till säkringsinstrumentet ligger kvar i det egna kapitalet fram till dess att kostnaden för varuinköpet påverkar resultaträkningen (som kostnad för sålda varor). Vid den tidpunkten görs en omföring från det egna kapitalet till resultatet.
Det här senare alternativet kan förefalla omständligt. Särskilt när det gäller inköp av maskiner m.m. krävs en väsentligt mer omfattande redovisning. Alternativet är emellertid klart mer logiskt. Antag att företaget gjort en vinst på säkringsinstrumentet. Vinsten leder till en ökning av det egna kapitalet. Om beloppet därefter redovisas som en sänkning av inköpskostnaden för exempelvis en maskin kommer initialt det egna kapitalet att minska. Anskaffningsvärdet redovisas också till ett för lågt belopp jämfört med det verkliga värdet vid anskaffningstidpunkten.
Utkastet tar inte ställning mellan alternativen. Båda presenteras alltså i utkastet och remissinstanserna ombeds ta ställning till vilket de föredrar.
Rekommendationen om finansiella instrument föreslås träda i kraft först från och med år 2001. Ett skäl till den långa övergångstiden är att rekommendationen för många företag kommer att få stora effekter på resultat och ställning. Ett annat är, som nämndes inledningsvis, att IASC arbetar vidare på sin ”definitiva lösning”. I bästa fall kan den medföra att det nu aktuella förslaget bara blir en kort parentes.
Rolf Rundfelt