G4-gruppen har gett ut ytterligare ett häfte i sin serie av monografier kring aktuella redovisningsfrågor. Gruppen består av fyra av de internationellt mest aktiva normgivarna inom redovisningsområdet, nämligen FASB i USA, USA i Storbritannien, CICA i Kanada och AASB i Australien. Dessutom ingår IASC som observatör. Därför ser man ofta beteckningen G4+1.
Gruppen har de senaste åren publicerat en rad intressanta studier. Den senaste knyter an till försöken att utveckla resultatredovisningen. 1997 antog IASC rekommendationen IAS 1 som behandlar Presentation of Financial Statements. IAS 1 införde en ny räkning som skulle kunna kallas för ”en andra resultaträkning”. Den beteckning som verkar vanligast är dock ”Förändring i eget kapital”. Oavsett beteckningen är syftet att lyfta fram alla poster av resultatkaraktär som påverkat det egna kapitalet utan att redovisas i resultaträkningen. Ett exempel är omräkningsdifferenser. De här posterna skulle alltså tas in i en ny räkning som redovisas i anslutning till den traditionella resultaträkningen.
Både USA och Storbritannien har infört den här nya räkningen. Det finns dock vissa skillnader mellan lösningarna i de båda länderna vilket är en av orsakerna till att den här rapporten skrivits. Ett ännu viktigare skäl är att det pågår en diskussion om den andra resultaträkningen skulle kunna användas för att redovisa vissa värdeförändringar som företag kan vara ovilliga att ta in i den traditionella resultaträkningen. Det bästa exemplet är orealiserade värdeförändringar på finansiella instrument, givet att man inför ett krav på värdering till verkligt värde.
Ett problem med värdering till verkligt värde är alltså att värdeförändringarna kan slå kraftigt på årets resultat. Resultatet skulle alltså variera mer från år till år vilket många uppfattar som något negativt. Genom att redovisa värdeförändringarna utanför det traditionella resultatet men ändå på ett framträdande sätt i en andra resultaträkning skulle kanske en del av motståndet mot värdering till verkligt värde kunna elimineras.
I rapporten diskuteras fyra alternativa uppställningsformer där två utgår från den tudelning som införts i IASS 1 (dvs. med två resultaträkningar som redovisas i nära anslutning till varandra) och två bygger på att man bara har en räkning som innehåller samtliga resultatposter.
Rapporten uttrycker inte en klar preferens för något av alternativen. Det verkar dock som om majoriteten är för att arbeta med en sammanhållen resultaträkning. Det är rimligen också mest logiskt. Resultaträkningens uppgift är ju att förklara förändringen i det egna kapitalet. Det är svårt att argumentera för att de poster som förklarar förändringen bör redovisas i två räkningar.
De två alternativ som bygger på en sammanhållen resultaträkning skiljer sig bara marginellt från varandra. Det centrala i båda fallen är att man vill särredovisa ett rörelseresultat före räntor, skatter, värdeförändringar, reavinster etc. Förslagen utgår också från en särredovisning av ”continuing operations” skiljt från såväl förvärv som avvecklade verksamheter. Det skall alltså vara möjligt att utläsa hur rörelseresultatet utvecklats för jämförbara enheter inom en koncern.
Avslutningsvis skriver författarna att de avser att fortsätta diskussionerna i syfte att uppnå enighet kring en gemensam modell. Några av de uppgifter som återstår är att enas om hur man skall dra gränsen mellan de poster som ingår i rörelseresultatet, finansiella poster respektive övriga resultatpåverkande poster. Andra frågor gäller hur man bäst presenterar effekten av ”accounting changes”, dvs. byten av redovisningsprinciper och effekten av ändrade antaganden, samt avvecklingen av verksamheter.
Rolf Rundfelt