Amerikansk rekommendation om oegentligheter: Kommer förväntningsgapet att minska nu

I en ny amerikansk rekommendation läggs grunden för ett väsentligt ökat ansvar – främst på amerikanska revisorer – att beakta riskerna för oegentligheter i den ekonomiska rapporteringen. Det kan bidra till att minska det s.k. ”förväntningsgapet” skriver Björn Backman och Bertil Jonsson.

Amerikanska influenser har länge haft påtaglig påverkan över europeisk redovisningsstandard bl.a. genom arbeten med amerikanska dotterbolag. Därför torde den nya rekommendationen ”Consideration of Fraud in a Financial Statement Audit” SAS No. 82 innebära att både debatt och utveckling av delar av förväntningsgapet inom EU skyndas på, vilket säkerligen kommer att påverka revisorns roll inom en icke alltför avlägsen framtid.

Bakgrund

Både internationellt, och här i Sverige, har talats om problemen kring ”the expectation gap”, eller det s.k. förväntningsgapet, i många år och i olika sammanhang. Den som söker på detta ord i FAR CD för artiklar i Balans får cirka 100 träffar, där ordet dels förekommer i text, dels kommenteras mer eller mindre utförligt 1. Även inom andra discipliner dyker artiklar allt oftare upp gällande samma problemställningar.

Vad är då förväntningsgapet? En definition återfinnes i EUs s.k. ”green paper” 2 ibland även benämnd ”EUs grönbok” 3, ”The role, the position and the liability of the statutory auditor within the European Union”. 4 Den säger att förväntningsgapet är skillnaden mellan vad allmänheten tror och förväntar sig att en revisor skall göra och vad revisorn faktiskt gör enligt god sed. Här kan även framhållas, att det kan vara såväl ett s.k. förväntningsgap där revisorn ses såsom själva garanten, som ett s.k. uppfattningsgap ofta hos någon person med mer eller mindre vag insikt om innehållet i revisorns arbete. Det föreligger naturligtvis betydande problem, att på det teoretiska planet närmare bestämma innehållet i begreppet, vilket dock inte är möjligt inom ramen för denna artikel.

Björn Markland 5 har sammanfattat några mer konkreta fall av mer avgörande betydelse för förväntningsgapet, vilka riktas mot just revisorn. Han nämner t.ex. avgivna redovisningars korrekthet, going-concernfrågan, förskingringar eller andra oegentligheter, klienternas handlande utifrån laglydighet eller okunskap samt numer allt oftare frågor hänförliga till miljörelaterade omständigheter eller utifrån en social dimension 6.

Debatten kring förväntningsgapet har successivt ökat i intensitet och särskilt när det i efterhand visat sig finnas avgörande verifierbara felaktigheter i godkända redovisningar. Dessa kan ha orsakats såväl av oegentligheter som av mer eller mindre oavsiktliga fel. Detta kan ha medfört att risk finns att förtroendet för revisorernas arbetsresultat kan ha minskat hos allmänheten. En över tiden förändrad attityd till revisorernas ansvar kan även vara en av de faktorer som har påverkat utvecklingen. Det förs ju många processer mot revisorer, dock främst i länder såsom England och USA. Ersättningens storlek i relation till ett begånget fel i det enskilda fallet torde här vara den mest betydelsefulla drivfjädern.

I Sverige finns bara en tendens, men en betydligt svagare sådan, till ökad processbenägenhet mot enskilda revisorer eller deras byråer. I flera fall har förekommit uppmärksammade beloppsmässiga yrkanden och det finns risk att utvecklingen går vidare i samma riktning.

Under senare år har noterats en del spektakulära konkurser eller mycket uppmärksammade händelser, där man ställt frågan vad bl.a. revisorerna gjort – eller inte gjort – och varför de inte i tid haft möjligheter att avslöja felaktigheterna. Exempelvis visade konkursen för Gusum, inom ramen för brottmålet 7 mot ansvariga i företagsledningen, att bolaget – före avslöjandet – inte kunde anses ha varit på obestånd. Detta kunde ske genom att både revisorer och kreditgivare vilseletts genom företagsledningens tillräckligt skickliga manipulerande under lång tid och att de under dessa särskilda omständigheter saknade tillräckliga insikter om bolagets egentliga betalningsförmåga.

Det av de ansvariga utnyttjade tillvägagångssättet synes ha haft vissa gemensamma nämnare med vilseledandet inom ramen för den s.k. Kreugerkraschen. Uppmärksamheten kring dåvarande Fermenta och Refaat El Sayed efter avslöjandena samt efterföljande mål 8 fick t.o.m. gemene man att diskutera frågor relaterade bl.a. till förväntningsgapet. Manipulationerna hos Barings Bank och oegentligheterna gällande miljardbelopp tillhörande pensionsfonder i Robert Maxwells tidningsimperium finns också kvar på näthinnan.

Även i andra sammanhang har frågor ställts kring revisorns agerande och/eller passivitet. Det moderna samhället har t.ex. medfört allt fler kreditprövningar för att minimera riskexponeringen. Om det framkommer att ett aktiebolag inte synes ha registrerat senaste årsredovisningshandlingen i tid tas uppgiften om revisorn åtminstone till viss intäkt för att bolaget har valt en icke tillräckligt kvalificerad granskare. Fenomenet med s.k. målvakter vid bolagsplundring före konkurs – ibland dyker de i stället upp senare vid manifesterade obeståndssituationer – har blivit allt vanligare under nittiotalet. I samband med granskningen efter konkurs av dessa bolag framkommer inte helt sällan att det finns en kvarstående revisor registrerad, trots att det saknas färdiggranskade årsredovisningshandlingar för flera på varandra följande räkenskapsår. Här verkar dock efterlevnaden genom eget utträde inom rimlig tid ha ökat. Fortfarande torde det även i alltför stor utsträckning förekomma att revisorn hjälper framför allt mindre företag vid bokföringsarbete på ett otillåtet sätt.

Konkurshantering i sig kan dessutom peka i riktning mot att revisorns roll bör stärkas och det kan medföra att förväntningsgapet kan minska. Även om det inte föreligger någon riktigt bra statistik 9 torde det vara ganska säkert, att anmälan utifrån efterhandsgranskningen görs i cirka 20–30 % av konkurserna för juridiska personer avseende misstankar om ett eller flera brott och i förekommande fall utredning om näringsförbud. Ungefär hälften av dessa misstankar avser bokföringsbrott och även i övrigt avancerade förmögenhetsbrott. Den procentuella fördelningen förblev relativt oförändrad när antalet konkursbeslut i riket steg från cirka 8000 i slutet av åttiotalet till cirka 22000 rekordåret 1992. Antalet anmälda brottsmisstankar ökade därigenom högst avsevärt under nittiotalet.

Vid avslöjade felaktigheter i framlagda redovisningar eller större konkurser torde revisorer själva reflexmässigt ställa sig frågan vem som var revisor. Därmed underförstår man att denne kan ha brustit, fastän man känner väl till, att man inte på ett riktigt sätt kan ta ställning till olika former av ansvar innan de olika parterna har hörts.

En probleminventering i förhållande till förväntningsgapet visar också att vissa delar av effekten aldrig torde kunna arbetas bort. Det ligger exempelvis i sakens natur att vissa oegentligheter eller mer allvarliga fel blir upptäckta redan innan revisorn rimligen skulle ha utfört sitt granskningsarbete. Detta torde även gälla för större bolag i de alltmer globala transaktionsekonomierna där enorma penningströmmar förs jorden runt på ibland bråkdelar av en sekund. När man exempelvis ser på den s.k. Trustoraffären förelåg ingen direkt kritik i massmedia mot någon revisor, tvärtom citerades delar av styrelsen flitigt i pressen när man menade att återförda kassamedel ansågs föreligga först efter det att revisorn ansåg det vara verifierat.

Diskussioner om revisorns objektivitet och självständighet gentemot de företag och de däri ingående personerna, förekommer med jämna mellanrum. Förslag framförs då ofta att t.ex. val av revisor icke skall ske av bolagsstämman, utan av någon utanförstående (oftast en myndighet) eller att revisorn skall bytas efter ett begränsat antal år. Detta senare gäller exempelvis i USA för s.k. SEC-noterade bolag.

Sverige

I Sverige är det f.n. ganska klart, att ansvaret för revisorerna inte kan anses särskilt långtgående – och därmed omfattningen av efterforskningsplikten – när det gäller att minska riskerna för oupptäckta oegentligheter.

Sedan många år har ju FAR som ett led i utvecklingen av god revisionssed utarbetat sina rekommendationer och uttalanden i olika revisionsfrågor. Den första mycket centrala rekommendationen behandlar Revisionsprocessen. Under huvudrubriken ”Allmänt” behandlas bl.a ”Ansvarsavgränsningen mellan styrelse/VD och revisor”. Där står:

Jmf bl.a. 8 kap. 6 § Aktiebolagslagen. Se även Aktiebolags-kommitténs betänkande Aktiebolagens organisation SOU 1995:44 avseende bl.a. riktlinjer för styrelsens framtida ansvarsuppgifter.

”Styrelsen svarar enligt ABL 10 – och inom den ram bolagsordningen anger – för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Om styrelsen utsett en VD, skall denne handha den löpande förvaltningen enligt riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Styrelsen skall tillse att organisationen beträffande bokföringen och medelsförvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll, vilket bl.a. innebär att styrelsen har ansvar för att förhindra och upptäcka oegentligheter och oavsiktliga fel. VD skall sörja för att bolagets bokföring fullgörs i överensstämmelse med lag och att medelsförvaltningen sköts på ett betryggande sätt. För varje räkenskapsår skall bolaget avge en årsredovisning. Den skall skrivas under av samtliga styrelseledamöter och VD, vilka också svarar för att årsredovisningen upprättas i enlighet med lag och god redovisningssed. –- Revisorn skall bedöma om styrelseledamöterna och VD uppfyllt sina plikter enligt ovan”.

Vilket har uttryckts som ”Revisorn skall vid sin granskning av bolagets årsredovisning och förvaltning bedöma risken för oegentligheter eller oavsiktliga fel som är av sådan betydelse att de kan i något väsentligt hänseende påverka bolagets resultat och ställning samt frågan om styrelseledamöternas och VD:s ansvarsfrihet för förvaltningen. Revisionen har däremot inte till självständigt syfte att förhindra eller upptäcka förskingringar eller andra oegentligheter. Om revisorn har anledning att misstänka oegentligheter skall han informera VD eller styrelsen, vilka har ansvaret för beslut om åtgärder”.

Det förefaller oss realistiskt att anta att det inom överskådlig tid kommer ett i något avseende utökat granskningstema genom lag eller via direktiv i rekommendation och med därtill hörande skyldigheter.

Internationell utblick

Revisorsorganisationerna har, både i enskilda länder och internationellt i IFAC (International Federation of Accountants), försökt vidta olika åtgärder för att minska förväntningsgapet. Åtgärderna har framför allt varit av informationskaraktär; dels i form av debattförslag till ändrad utformning av revisionsberättelserna, dels artiklar och föredrag. FAR har som medlem även aktivt medverkat i arbetet inom styrelse och kommittéer. Det finns ju även en motsvarande organisation, IASC (International Accounting Standards Committee) med FAR som aktiv medlem. Den avger rekommendationer i redovisnings- och värderingsfrågor. Även IASC har aktualiserat frågeställningar hänförliga till förväntningsgapet.

FAR har nu tagit fram modeller för revisionsberättelser, som skall gälla framöver.

Organisationernas medlemmar har förbundit sig att verka för att de utgivna rekommendationerna skall tillämpas i respektive land. Detta innebär bl.a. att den relativt kortfattade texten i den svenska rekommendationen när det gäller att bedöma risken för oegentligheter eller oavsiktliga fel, vilken återgetts ovan, kompletteras av IFAC:s rekommendation ISA 11 11 om ”Fraud and Error”.

I ISA 11 sägs bl.a.

att man vill ge standard och vägledning för revisorns ansvar att beakta risken för både avsiktliga (fraud) och oavsiktliga (error) fel i ekonomiska redovisningar,

att detta skall beaktas i hela revisionsprocessen, från planering över genomförande, utvärdering och till rapportering. I planeringen ingår även att fråga företagsledningen huruvida felaktigheter upptäckts och om de har rättats. Som vanligt bör av dokumentationen framgå vad och hur åtgärder vidtagits i de olika leden,

att ansvaret för att förhindra och upptäcka ovan nämnda felaktigheter åvilar styrelsen och företagsledningen,

att revisorn inte direkt kan göras ansvarig för att förhindra sådana felaktigheter. Exempel ges dock på olika omständigheter som kan indikera att felaktigheter förekommer och som revisorn är skyldig att uppmärksamma,

att chansen att upptäcka ”error” vanligtvis är större än att upptäcka fraud, eftersom sådana i allmänhet utförs på sådant sätt att

upptäckt skall försvåras eller helst inte alls upptäckas,

att även om en god redovisning och intern kontroll föreligger, finns alltid risken att dessa inte vid varje tillfälle fungerar som avsett. Dessutom kan vilket bra system som helst bli ineffektivt genom att anställda samarbetar mot att uppnå bolagets ändamål eller om företagsledningen är oärlig. Även andra förhållanden kan medföra att den interna kontrollen inte fungerar,

att om revisionen i något led visar att risk för felaktigheter föreligger, skall revisorn bedöma den potentiella effekten och om den är påtaglig vidta lämpliga ändringar eller tillägg i sitt program,

att om det fortsatta arbetet visar på felaktigheter skall revisorn diskutera förhållandet med företagsledningen och bedöma om förhållandet är rätt redovisat eller rättat i de ekonomiska rapporterna,

att vid upptäckt av felaktigheter måste revisorn överväga hur revisionsberättelsen skall utformas liksom även bedöma om omständigheterna är så speciella att tystnadsplikten genombryts och om anmälan skall göras till lämplig myndighet,

att företagsledningens reaktioner, resultatet av dess åtgärder etc. kan medföra att revisorn bör överväga om han kan kvarstå eller om han bör avgå.

Som bilaga till ISA 11 ges en rad exempel på omständigheter som ökar risken för felaktigheter av alla slag (fraud or error). De är samlade under rubrikerna:

• Frågor med avseende på företagsledningens integritet eller kompetens.

• Ovanligt besvärande tryck utifrån eller inom ett företag.

• Ovanliga transaktioner.

• Problem med att erhålla tillräckliga upplysningar eller godtagbart underlag för transaktioner.

• Särskilda svårigheter när det gäller datorsystem etc.

USA

Även i USA har den offentliga debatten om revisorernas arbete och ställning pågått länge och intensivt – liksom hur och till vem rapportering om väsentliga fel skall ske. Det gick så långt att krav började ställas på lagstiftning, att i vart fall noterade bolag själva eller ibland deras revisorer på ett riktigt sätt skulle rapportera upptäckta oegentligheter. Innan detta kom att genomföras hade den amerikanska revisorsorganisationen AICPA genom sin Auditing Standards Board (ASB) i juli 1996 lagt fram ett förslag till Statement on Auditing Standards (SAS) benämnt ”Consideration of Fraud in a Financial Statement Audit”.

Efter remissbehandling fastställdes rekommendationen med beteckningen SAS No. 82 12 att tillämpas på bokslut per 15 december 1997 eller senare.

Trots att även AICPA förbundit sig att verka för att ISA 11 skall tillämpas, är intrycket att den amerikanska revisorskåren mest rättar sig efter sina olika SAS. I SAS No. 82 har inte kunnat återfinnas någon hänvisning alls till ISA 11. Däremot finns hänvisningar till andra tidigare SAS, såsom SAS No. 54 ”Illegal Acts By Clients” och SAS No. 47 ”Audit risk and Materiality in Conducting an Audit”.

Allmänt sett motsvarar grunden i SAS No. 82 den som återfinns bakom IFAC:s ISA 11 Fraud and Error, men är mycket mer detaljerad. ISA 11 omfattar med appendix sju sidor. SAS No. 82 omfattar 24 sidor (inklusive tre appendix, 41 sidor). Införandet av SAS No. 82 innebär även följdändringar i några andra SAS. För att förbättra möjligheterna att införa dessa skärpta regler anordnar AICPA olika kurser och har även tagit fram en handledning ”Practical Guidance for Applying SAS No. 82”.

SAS No. 82 ger vägledning för revisorer hur de skall leva upp till det ansvar, som anges i SAS No. 1 (Codification of Auditing Standards and Procedures), där det står

”The auditor has a responsibility to plan and perform the audit to obtain reasonable assurance about whether the financial statements are free of material misstatement, whether caused by error or fraud.”

Som en följd av diskussionerna kring förväntningsgapet, och misstroende mot att revisorer inte långt före konkursbeslut etc. har kunnat avslöja betydande oegentligheter fraud, är SAS No. 82 mycket tydligt inriktat på revisorns åtgärder för att upptäcka sådana på ett tidigare stadium. Först talar man om vad som skiljer fraud från error, nämligen ifall den underliggande handlingen, den som leder till fel i den ekonomiska rapporteringen, är avsiktlig eller oavsiktlig.

Fraud delas in i två typer:

1. Felaktigheter som kommer från avsiktlig felaktig rapportering, som görs för att bedra användare av denna, t.ex.

   1. förfalskningar eller ändringar av underlag för redovisningen,

   2. felaktig information eller avsiktligt utlämnande av viktiga uppgifter,

   3. avsiktlig felanvändning av redovisningsmetoder avseende klassificering, och sätt att presentera uppgifter eller upplysningar.

2. Felaktigheter uppkomna genom trolöshet såsom förskingring (kallas ibland försnillningar), vilka leder till att den ekonomiska rapporteringen ej upprättas i enlighet med god redovisningssed.

I rekommendationen ges även exempel, dels på orsaker till fraud, dels på olika sätt att försöka dölja dem. I sista punkten konstateras dock, att revisorn inte kan vara fullständigt säker på att väsentliga felaktigheter blir upptäckta. Eftersom avsikten vid oegentligheter är att dölja felet, och att oegentligheter kan undgå upptäckt även vid professionell bedömning av identifiering och värdering av riskfaktorer, kan revisorn endast få rimlig säkerhet att fraud upptäcks.

Nästa stycke i rekommendationen behandlar frågan om att och hur revisorn skall uppskatta risken för väsentliga felrapporteringar orsakade av oegentligheter. Exemplen som ges på riskfaktorer delas upp i olika grupper:

1. Företagsledningens inställning och inflytande.

2. Branschens förutsättningar.

3. Företagets verksamhet, soliditet och lönsamhet.

Efter detta behandlas exempel på riskfaktorer, som möjliggör förskingringar. De indelas i två grupper med exempel:

1. Tillgångar som är lätt utsatta för förskingringar. Hit hör t.ex. sedlar och mynt, värdepapper, små och dyrbara varor såsom diamanter och avancerade datachips.

2. Brister i kontroller av olika slag.

SAS No. 82 konstaterar vidare, att man inte begär att revisorn skall planera arbetet för att få fram sådan information som ökar risken för oegentligheter, t.ex. uppgifter som indikerar ökat tryck mot anställdas ekonomi eller uppgifter om motsättningar mellan företaget och anställda. Men under revisionens gång kan sådant komma fram och då måste revisorn beakta detta i sin planering.

Ett avsnitt handlar om att pröva olika riskfaktorer vid bedömning av risker för väsentliga fel orsakade av oegentligheter. Där anförs att det inte är lätt att rangordna dem i betydelse, då omständigheterna är så varierande. Det gäller olika stora företag, verksamhetens art m.m. Revisorn har alltså att använda sitt professionella omdöme.

Ett långt stycke behandlar synpunkter på vad revisorn bör beakta för att få bästa möjliga resultat av utvärderingen. Allra först måste finnas den professionella kritiska bedömningen av t.ex. erhållna upplysningar och företedda handlingar. Vidare hör till dessa övergripande överväganden vilka medhjälpare som skall användas, vilka värderingsprinciper som tillämpas, och den interna kontrollens uppläggning.

Rekommendationen behandlar även överväganden av vilka åtgärder som bör vidtagas mot bakgrund av olika erhållen information och hur den kan påverka t.ex. saldon på enskilda konton, typ av transaktioner och kvalitetsnivån på erhållna intyg. Som exempel på åtgärder anges:

• gör oanmälda besök på olika platser, avdelningar etc.,

• begär att fysiska inventeringar görs närmare bokslutstidpunkten,

• ändra revisionsprogrammet mellan åren,

• gör en mer noggrann genomgång av bokslutsposter (både vid period- och årsbokslut),

• intervjua personer, som arbetar inom områden, där risk för oegentligheter kan föreligga för att få deras synpunkter.

Nästa avsnitt behandlar utvärderingen av den stickprovsmässiga granskningen och dess effekter.

• Om granskningen visar på felaktigheter i den ekonomiska rapporteringen skall revisorn bedöma om dessa kan ha orsakats av oegentligheter och i så fall ta ställning till hur allvarliga de är och vilka kompletteringar i revisionsplanen som kan behöva göras.

• Om det gäller fraud lämnas synpunkter på åtgärder, såsom;

• – diskutera med ansvariga personer på åtminstone nivån över dem som är berörda,

  – försök att få fram ytterligare uppgifter om oegentligheter förekommit tidigare,

  – föreslå företaget att diskutera med den juridiska rådgivaren.

• Det kan även bli aktuellt för revisorn att avsäga sig uppdraget.

Det framhålls i särskilt stycke vikten av att dokumentera all planläggning, genomförande, slutsatser och åtgärder med hänsyn till riskerna för oegentligheter.

Det sista stycket i rekommendationen gäller frågeställningar när och med vilka revisorn kan kommunicera. Det konstateras, att upplysningar om tänkbar fraud till andra än företagsledningen och/eller s.k. audit committee vanligtvis inte är revisorns ansvar. Det förhindras också, antingen av etiska krav eller av revisorns tystnadsplikt, såvida det inte framgår i revisionsberättelsen. Men det kan naturligtvis finnas fall då revisorn måste lämna upplysningar till andra, såsom

• om någon lag föreskriver det,

• om nytillträdande revisor frågar i enlighet med annan rekommendation,svar på stämning.

Eftersom sådana överväganden kan vara mycket komplexa kan det vara lämpligt att konsultera juridisk expertis.

Här skall framhållas att det finns många synpunkter i rekommendationen, som ej har relaterats, varför det finns god anledning för många revisorer, och inte bara de som i sitt arbete kommer i kontakt med amerikanska bolag, att läsa hela rekommendationen.

Kommentarer

Såvitt olika uttalanden i amerikansk fackpress har uppfattats riktigt innebär rekommendationen i SAS No. 82 framför allt att fraud lyfts fram som ett särskilt problemområde.

Det kommer att medföra

att revisorns ansvar kraftigt ökar,

att revisorn skall kunna visa att riskerna för oegentligheter beaktats,

att revisorns granskningsarbetet täcker dessa risker,

att professionella bedömningar och åtgärder gjorts samt

att erforderlig rapportering skett.

Allt arbete i olika delar måste därför finnas väl dokumenterat. När felaktigheter i den ekonomiska rapporteringen framkommer och har orsakats av fraud krävs således att revisorn för att undgå att bli skadeståndsansvarig i sin dokumentation kan visa, att han/hon icke varit försumlig. Om revisorn brister i dessa avseenden kan det naturligtvis bli fråga om betydande ekonomiskt skadeståndsansvar.

AICPA räknar med att genom att dessa hårdare krav ställs på revisorerna kommer ”the expectation gap” att minska och att särskild lagstiftning ej kommer att erfordras.

Med den inverkan amerikansk praxis, med viss eftersläpning, har på utvecklingen av revisionsarbete i många länder, inte minst i Sverige, finns all anledning att omgående ta del av SAS No. 82 och studera hur man skall behandla detta problemområde i framtiden. Då SAS No. 82 blir gällande för alla i USA noterade bolag finns också skäl för svenska revisorer att ta del av den, inte bara för dem som arbetar med dotterbolag till amerikanska bolag utan även med svenska bolag, vars aktier är noterade i USA.

Hur problemen kring felaktigheter i den ekonomiska redovisningen behandlas har stor betydelse för utvecklingen av förväntningsgapet och då är det viktigt hur revisorerna skall agera för att minska det. Som i de flesta fall när problem uppstår är sällan en åtgärd tillräcklig, utan det krävs flera som kompletterar varandra.

En icke alltför vildsint gissning är således att den internationella utvecklingen genom antagandet av SAS 82 kommer att påverkas och att arbetet med förändringar på det nationella planet påskyndas. Med ganska stor visshet kommer revisorn att få utvidgade skyldigheter redan inom överskådlig tid, men det är kanske troligt att genomförandet enbart sker via någon ny antagen rekommendation.

Advokat Björn Backman är delägare i Falks Advokatbyrå, Stockholm.

Auktor revisor Bertil Jonsson är verksam vid Ernst & Young i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 5/93.