I artikeln betecknas bolaget IT-öretaget. Bolaget är dock mot bakgrund av offentliga handlingar, presskommentarer och pressmeddelanden och artikelns innehåll så lättidentifierat att flera läsare inte ens lagt märke till anonymiseringen.
I Balans nr 5/97 tar professor Sven-Erik Johansson upp till diskussion det i Fondbörsens Disciplinkommitté nyligen behandlade s.k. Frontecärendet.1 Kommittén prövade i disciplinärendet bl.a. frågan om Frontec bytt redovisningsprincip och brutit mot Redovisningsrådets regler (RR 5) för redovisning av sådant byte. Motivet till Sven-Erik Johanssons artikel är enligt författaren att ärendet innehåller intressanta principfrågor och att han på IT-företagets uppdrag gjort ett skriftligt utlåtande i ärendet.
Bakgrund
Bakgrunden till ärendet är i huvudsak följande:
Frontec inbjöd genom ett prospekt daterat 18 april 1995 till teckning av nya aktier i bolaget, avsedda att noteras på Stockholms Fondbörs O-lista. I prospektet (sid. 14) lämnades av styrelsen en prognos för år 1995, som innebar ”ett resultat efter finansnetto på 40 miljoner kronor efter att emissionskostnaderna belastat resultatet”.
Vidare angavs i prospektet under rubriken ”Redovisningsprinciper och noter” (sid. 44 not 13): ”Som huvudprincip gäller att kostnader för produkt- och organisationsutveckling tas löpande över resultaträkning med undantag av förvärvade rättigheter eller villkorslånefinansierade produkt- eller organisationsutvecklingskostnader”.
I februari 1996 utgav Frontec en preliminär och senare en definitiv bokslutskommuniké. I båda dessa angavs vinsten för år 1995 till 40,3 miljoner kronor, vilket uppgavs vara ”i linje med den prognos som redovisades i introduktionsprospektet”.
Vad som inte framgick av vare sig den preliminära eller den definitiva bokslutskommunikén var
att emissionskostnaderna 3,6 mkr inte hade belastat resultatet utan förts direkt mot eget kapital och
att utgifter för produktutveckling, som inte avsåg vare sig förvärvade rättigheter eller villkorslånefinansierade projekt hade redovisats som tillgång till ett belopp om 10 mkr.
Detta kunde utläsas av bolagets senare utgivna årsredovisning. Aktiveringen av utvecklingskostnader motiverades med koncernens ökade internationalisering och avsåg enligt årsredovisningen främst produkter för den amerikanska marknaden.
Fondbörsens Disciplinkommitté konstaterade att om Frontec tillämpat samma redovisningsprinciper i bokslutet 1995 som de i prospektet angivna skulle årsvinsten blivit ca 26 mkr i stället för ca 40 mkr samt att bolaget genom att inte i kommunikéerna informera om detta brutit mot noteringsavtalet. Bolaget klandrades också för bristfällig information i årsredovisningen 1995 och ålades ett sammanlagt vite å två årsavgifter.
Ytterligare anmärkning
Stockholms Fondbörs hade emellertid riktat ytterligare ett anmärkningspåstående mot bolaget som skulle prövas av Disciplinkommittén, nämligen att bolaget genom att i bokslutet 1995 aktivera utvecklingskostnader bytt redovisningsprincip utan att iaktta de anvisningar för sådana fall som ges i Redovisningsrådets rekommendation RR 5. Enligt Börsens mening var avvikelserna av den karaktären att bolaget måste anses ha brutit mot god redovisningssed. På den punkten fann Disciplinkommittén inte annat styrkt än att de nyutvecklade produkterna hade en annan karaktär än de tidigare utvecklade och att därför byte av redovisning som avses i RR 5 inte skulle anses ha skett.
Det är främst på denna punkt som Sven-Erik Johansson på bolagets uppdrag yttrat sig och därvid kommit till den slutsats som kommittén senare dragit. Dock har av allt att döma Johansson och kommittén inte kommit till slutsatsen på samma grunder.
Då det gäller frågan om redovisningsbyte i Frontecfallet är huvudbudskapet i Sven-Erik Johanssons artikel att något byte ej skett, eftersom de aktiverade utgifterna avsåg utveckling av en ny typ av program, s.k. applikationsprogram. Bedömningen grundas i stor utsträckning på ett utdrag ur IAS 8, som behandlar fall då redovisningsbyte ej skall anses ha skett. Detta gäller enligt IAS 8 par. 44 bl.a. vid ”the adoption of an accounting policy for events or transactions that differ in substance from previously occuring events or transactions”.
Sven-Erik Johansson knyter tolkningen av ”differ in substance” i hög grad till kriterierna för gränsdragningen mellan aktiverbara och ej aktiverbara utgifter för produktutveckling. Han fann att skillnaderna mellan nyutvecklade applikationsprogram å ena sidan och dittills utvecklade och marknadsförda tjänster å den andra var tillräckligt stora för att aktiveringen ej borde betraktas som byte av redovisningsprincip. I bedömningen lades också in att aktiveringen var konsistent med en redovisning som bolaget tillämpat 1986–1991. Även om Sven-Erik Johansson framför kritiska synpunkter på ”otillräcklig vägledning” i årsredovisningen 1995 intar han i artikeln generellt en ursäktande inställning till bolagets information och redovisning.
I detta fall kan jag för ovanlighetens skull inte instämma i Sven-Erik Johanssons slutsats och har svårt att förstå argumentationen.
1. Jag vill starkt ifrågasätta om man i ett fall som detta behöver eller bör hämta avgörande vägledning i IAS (8), efter att ha hoppat jämfota över svenska regler, seder och rekommendationer. Den som söker stöd för en korrekt redovisning konstaterar i analogi med rättskälleläran innan han hamnar i IAS 8 och 9
att svensk lag kräver tillämpning av god redovisningssed (BFL § 2) och att huvudregeln för utvecklingskostnader är kostnadsföring, (BFL § 17);
att Bokföringsnämndens rekommendationer (juridiskt allmänna råd) ställer hårda krav som förutsättning för aktivering av utvecklingskostnader och tillåter kostnadsföring även i de fall aktivering undantagsvis kunnat ske (BFN R 1) och
att Redovisningsrådets rekommendationer (allmänna råd) ger anvisning om förutsättningarna för och tillvägagångssätt vid byte av redovisningsprincip (RR 5). RR 5 är i allt väsentligt anpassad till IAS 8 men behandlar inte specifikt vad som inte är principbyte. En anledning härtill kan vara att det aldrig kan bli tal om annat än exemplifiering.
Bolaget har tydligt – närmast föredömligt – redogjort för sin princip för redovisning av utvecklingskostnader i såväl årsredovisningen för 1994 som i prospektet vid introduktionen på aktiemarknaden 1995: huvudprincipen är kostnadsföring, undantagen är förvärvade utvecklingsarbeten och villkorslånefinansierade utvecklingskostnader.
Därmed är den av bolaget tillämpade redovisningen av utvecklingskostnader vid tidpunkten för aktiemarknadsintroduktionen kristallklar. Vad bolaget haft för redovisning exempelvis 1986–1991 är utan intresse. Det är för mig obegripligt att Sven-Erik Johansson (Balans 5/97 sid. 24) via IAS 9 kan finna stöd för att bolaget icke bytt redovisningsprincip i det faktum att den nya principen 31 december 1995 är konsistent med bokföringen av programutveckling 1986-1991. Är det rimligt att kräva att aktiemarknaden och andra intressenter efter studium av prospektet skall ana sig till något sådant?
I bokslutet 1995 aktiverar bolaget 10 mkr i utvecklingskostnader utan upplysning i bokslutskommunikéerna; i årsredovisningen hänvisas till en satsning på den amerikanska marknaden. Bolagets i prospektet beskrivna princip är som nämnts att kostnadsföra utvecklingskostnader. Det är här otvistigt fråga om utvecklingskostnader, det är otvistigt icke fråga om förvärv eller villkorslånefinansiering. Kan det under sådana omständigheter vara fråga om något annat än ändrad redovisningsprincip?
T.o.m. bolaget självt har i 1995 års årsredovisning icke oväsentligt ändrat beskrivningen av principerna för redovisning av utvecklingskostnader jämfört med prospektet. ”Som huvudprincip gäller att framtagning av egna produkter kostnadsförs löpande. Med anledning av koncernens ökande internationalisering har utvecklingen av produkter avseende främst den amerikanska marknaden balanserats.”
2) Sven-Erik Johansson och – om jag förstår det rätt – Disciplinkommittén menar emellertid att eftersom RR 5 inte uttryckligen innehåller någon skrivning om vad som inte är ändrad princip måste man i prövningen gå vidare till förebilden IAS 8. Den formulering som då fokuseras är som nämnts (§ 44)
”the adoption of an accounting policy for events or transactions that differ in substance from previously occuring events or transactions.”
Då det gäller ”differ in substance” fäster Sven-Erik Johansson främst avseende vid att det är fråga om utveckling av ”applikationsprogram” avsedda för försäljning i första hand på den amerikanska marknaden. Denna typ av program utvecklades inte vid tidpunkten för prospektets upprättande. Sven-Erik Johanssons uppfattning är att skillnaderna mot tidigare utvecklingar är tillräckligt stora för att aktiveringen av utvecklingskostnader för applikationsprogrammen inte skall betraktas som byte av redovisningsprincip.
Är detta rimligt? Är det sannolikt att det är vad IASC menar med ”differ in substance” om ett IT-företag som kostnadsför produktutvecklingskostnader tar upp en ny typ av produkt inom IT-området? Är det sannolikt att aktiemarknaden läser bolagets angivna redovisningsprinciper så? Nej, är mitt svar på alla tre frågorna.
Det måste väsentliga ändringar till för att ett bolag som offentligt förklarat sig kostnadsföra produktutvecklingskostnader med två specificerade, här ej aktuella undantag, skall kunna åberopa ”differ in substance”. Ett IT-företag som tar upp oljeprospektering på programmet skulle kanske kunna göra det.
3) Om jag läser Sven-Erik Johansson rätt i artikeln är det för honom avgörande faktum att de tidigare produkterna, ”konsultverktyg”, inte möter kraven på aktiverbarhet, medan de nytillkomna produkterna, ”applikationsprogrammen”, gör detta. Det skulle i så fall innebära att bolagets i prospektet angivna redovisningsprincip, kostnadsföring av utvecklingskostnader, är begränsad till sådana utgifter som inte får bokföras annorlunda; underförstått att om aktiverbara utvecklingskostnader skulle uppkomma kommer de att aktiveras. Redovisningsinformationen i prospektet blir då fullständigt meningslös för att inte säga direkt missledande.
För mig är det uppenbart att bolaget med den tydligt beskrivna princip som tillämpades vid introduktionen bytt redovisningsprincip i bokslutet 1995 oavsett om man stannar vid att hämta ledning i svensk lag, sed och praxis eller om man därutöver söker ledning i IASC:s rekommendationer.
Flera skrivningar i Sven-Erik Johanssons artikel är svåra att förstå. På sidan 24 skriver han under rubriken ”Kostnadsförda utgifter aktiverbara?”, direkt efter författarens slutsats i huvudfrågan: ”Vid min bedömning utnyttjades intern information från företagsledningen”. Vad avses härmed? Är det fråga om avgörande kunskap som i realiteten innebär att debattörer som är hänvisade till artikeln och offentliga uppgifter icke göre sig besvär?
Kritik av Börsen och Disciplinkommittén
På samma sida (24) skriver Sven-Erik under ”Otillräcklig vägledning av årsredovisningen” och ”Disciplinkommitténs bedömning” på ett sätt som jag inte kan tolka annat än som kritik mot Börsen respektive Disciplinkommittén. Efter att ha konstaterat att RR 5 syftar till att ”underlätta jämförelsen med tidigare rapporterade utfall och ej med prognoser i prospekt” skriver Sven-Erik ”Principskillnader i prognos och utfall måste uppenbarligen rapporteras snabbt och tydligt för efterlevnad av noteringsavtalet med Fondbörsen”. Kan det verkligen råda delade meningar om det?
Beträffande Disciplinkommitténs kritik av bolagets information i bokslutskommunikéerna skriver Sven-Erik: ”Trots att dessa (applikationsprogrammen, min anm) ej var kända vid prognostillfället och ej orsakat någon prognosavvikelse, synes således kommittén fäst visst avseende vid den hypotetiska avvikelse som skulle uppkommit vid tillämpning av huvudregeln.” Det är ju faktiskt så att bolaget i prospekt 1995 förklarat sig ha som princip att kostnadsföra utvecklingskostnader medan man redan i samma års bokslut har avvikit från detta. Är verkligen den självklara kritik av informationen som detta föranlett värd sarkasmer?
På sidan 25 sägs bl.a. ”Av beskrivningen av redovisningsprinciperna framgick emellertid ej klart att aktiverade utgifter avsåg utveckling av applikationsprogram, avsedda för försäljning och att kostnadsförda utgifter avsåg verktyg för konsultverksamheten.” (I årsredovisningen.) Jag vill påstå att det inte framgår alls.
Författaren ”drar slutsatsen att misstanken om brott mot RR 5 skulle ha eliminerats genom bättre beskrivningar av och motiveringen till valda redovisningsprinciper för FOU i såväl bokslutskommunikéer som årsredovisning för 1995.” Det är ju det som är problemet: med en bättre redovisning hade det inte blivit något disciplinärende, inget klander och ingen artikel.
Avslutningsvis tar Sven-Erik Johansson kort upp några avslutande reflektioner av mera allmängiltig, diskuterande karaktär.
Delar Johanssons uppfattning
Då det gäller dessa reflektioner delar jag helt Sven-Erik Johanssons uppfattning och förslag. De ”verkliga värdena” i balansräkningarna tenderar att mer och mer bestå av immateriella tillgångar. Utan förtydligande och harmonisering av redovisningsprinciperna riskerar både resultat- och ställningsredovisningen att bli utan värde samtidigt som redovisningskreatörerna skaffat sig ett betydande område för illusionskonster. En konstruktiv debatt är nödvändig.
Sven-Erik Johanssons artikel pekar emellertid också indirekt på ett annat problemområde, nämligen revisionen. Revisorerna kritiseras ofta för att inte tillräckligt ha ridit spärr mot redovisningskreativiteten. En förutsättning för att närma sig förväntningarna på denna punkt är klarare, respekterade normer på redovisningsområdet.
Frontecfallet och Sven-Erik Johanssons artikel har sannerligen inte gjort det lättare för revisorer och andra som har att ta ansvar för efterlevnaden av god redovisningssed. Avslutningsvis konstaterar Sven-Erik beträffande Frontec att bolaget vid en jämförelse med andra IT-företag snarare är bättre än sämre än genomsnittet. Gud hjälpe!
Auktor revisor Ulf Gometz är verksam vid Ernst & Young och adjungerad professor i revisionsrätt vid Handelshögskolan i Göteborg. Han ingår i börschefens rådgivande grupp för redovisningsfrågor. Han medverkade senast i Balans nr 2/1996.