Vid bedömning av ett kreditinstituts resultat och finansiella ställning är dess latenta kreditförluster av stor betydelse. Åke Tegin och Eric Wolrath föreslår att Finansinspektionens nuvarande regelverk kompletteras med möjlighet till generella reserver för potentiella förluster.

Omfattningen av ett kreditinstituts latenta kreditförluster är av vital betydelse vid bedömning av dess resultat och finansiella ställning. Ett kreditinstitut har ett ”lager”, en portfölj, av kreditexponeringar och såväl marknaden (ägare, investerare m.m.) som kontrollerande organ (revisorer, Finansinspektionen, Riksbanken) behöver få information om är vad det är för kvalitet på detta ”lager”. Vad är det värt? Finns det inkurans? Hur har inventeringen gått till? Hur har ”lagrets” värde kontrollerats?

I princip kan denna inventering gå till på följande två sätt:

  • Individuell bedömning, dvs. varje kredit bedöms individuellt.

  • Kollektiv bedömning, dvs. krediterna bedöms utifrån en helhetsbedömning av lagrets kvalitet baserat på historisk erfarenhet m.m.

Utöver de förluster som konstaterats och därmed kvantifierats till belopp och bokats bort ur ”lagret” finns en inkurans i ”lagret” som kan delas upp i två kategorier:

  • Befarade förluster, dvs. förluster som är sannolika men inte kan kvantifieras till ett exakt belopp.

  • Potentiella förluster, dvs. förluster som ännu ej kan betecknas som sannolika och inte kan kvantifieras till ett exakt belopp.

Finansinspektionens regelverk bygger på att förlustbedömning av kreditexponeringar (med vissa undantag som redovisas nedan) skall ske på individuell nivå. Endast konstaterade och befarade förluster skall och får löpande kostnadsföras.

Vi föreslår nu att nuvarande regelverk kompletteras med möjligheten till generella reserver för potentiella förluster. Vi tror att detta är till gagn för såväl institutens ägare, styrelse, ledning som investerare, intern/extern revision och Finansinspektionen.

Innan vi går in på diskussionen av de kompletteringar av nuvarande regelverk som vi förespråkar är det nödvändigt att först beskriva nuvarande regelverk för redovisning av kreditförluster och även Finansinspektionens allmänna råd om kreditrisker.

Finansinspektionens nuvarande regelverk

De finansiella institutens redovisning av kreditförluster styrs av värderingsreglerna i Finansinspektionens anvisningar (FFFS 1996:28).

Konstaterad förlust

Med konstaterad förlust avses en förlust som är beloppsmässigt fastställd eller övervägande sannolik genom att konkursförvaltare lämnat uppskattning av utdelning i konkurs, ackordsförslag antagits eller fordran eftergivits på annat sätt.

Oreglerad fordran

Med oreglerad fordran avses en fordran för vilka räntor, amorteringar eller övertrasseringar är förfallna till betalning sedan mer än 60 dagar.

Hänsyn skall inte tas till betalningsanstånd till följd av kredittagarens betalningssvårigheter eller motsvarande. Tiden beräknas således normalt från den ursprungligen avtalade betalningstidpunkten.

Osäker fordran

Med osäker fordran avses en fordran som antingen är oreglerad (se ovan) eller för vilken andra omständigheter medför osäkerhet om dess värde och för vilken säkerhetens värde ej med betryggande marginal täcker kapitalbeloppet och upplupen ränta.

För att exemplifiera vad som avses med andra omständigheter anger Finansinspektionen räntenedsättning, uppmjukning av amorteringsplanen och räntefria lån. Även annan kunskap om låntagaren skall användas.

Nedskrivning för befarade kreditförluster

Nedskrivning för befarade förluster skall ske för osäkra fordringar om kredittagarens återbetalningsförmåga bedöms inte kunna förbättras tillräckligt inom två år och säkerhetens värde inte täcker lånebeloppet. Nedskrivning skall göras till det belopp, som med hänsyn tagen till säkerhetens verkliga värde på balansdagen beräknas inflyta. Är säkerheten en noterad tillgång görs värderingen med utgångspunkt från det noterade värdet och annars med utgångspunkt från avkastningsvärdet eller på annat sätt uppskattat marknadsvärde.

Gruppvis värdering av fordringar

Huvudregeln i Finansinspektionens anvisningar är att samtliga krediter skall värderas individuellt. Föreligger särskilda skäl får dock homogena grupper av fordringar med begränsat värde och likartad kreditrisk värderas gruppvis. Värderingen skall grundas på erfarenhet av faktiska kreditförluster och bedömningar av sannolik förlustutveckling för ifrågavarande grupp. Dokumentation skall upprättas över principer för gruppering, tidigare kreditförluster, bedömning av framtida utveckling samt tillämpad beräkningsmetod.

Möjligheten till gruppvis värdering är avsedd främst för kontokortskrediter och liknande. I stora företag kan gruppvis värdering under kvalificerade former även användas för lån avseende bostadsrätter och småhus.

Övertagen egendom

Övertagen fastighet som utgjort säkerhet för kredit skall värderas enligt lägsta värdets princip. Vid tillämpning av lägsta värdets princip får som anskaffningsvärde inte räknas ett högre belopp än vad som vid övertagandet utgör verkligt värde.

För fastighet som övertagits för skyddande av fordran skall verkligt värde årligen fastställas genom individuell värdering.

Värderingen av såväl övertagna fastigheter som fastigheter som utgör säkerhet för osäkra fordringar skall utföras av en värderingsman med erforderlig kompetens och med erkända och accepterade värderingsmetoder. Den metod eller de kombinationer av metoder skall väljas som för varje enskild fastighet bäst återspeglar försäljningspriset på balansdagen. Värderingen skall dokumenteras skriftligt per fastighet och innehålla information om när och hur och på vilka grunder värderingen utförts och av vem.

Värderingen får utföras av såväl internt anställd som externt anlitade värderingskonsulter om de uppfyller det allmänna kvalifikationskravet. Ortsprismetoden respektive kassaflödesmetoden kan tillämpas.

Övertagna aktier skall värderas efter lägsta värdets princip.

Beskrivning av reserveringsprocessen

För att förtydliga Finansinspektionens föreskrifter kan den principiella gången vid beslut om reservering för befarade och konstaterade förluster beskrivas med hjälp av flödesschemat här bredvid.

Finansinspektionens allmänna råd om kreditrisker

Kreditrisk definieras av Finansinspektionen som dels risken för att en kredittagare ej fullgör sina förpliktelser gentemot institutet dels risken att, vid bristande betalningsförmåga, i förekommande fall ställd säkerhet eller borgen ej täcker institutets fordran.

Som en följd av finanskrisen har Finansinspektionen dels skärpt sin tillsyn över instituten, dels också ställt större krav på system för ”lagerinventering” av kreditportföljerna. Detta kommer mycket tydligt till uttryck i Finansinspektionens allmänna råd (FFFS 1995:49) om kreditrisker i kreditinstitut och värdepappersbolag, där följande avsnitt förtjänar att citeras;

”Mätning

11 § I institutet bör finnas system som möjliggör analys av hela kreditportföljens sammansättning samt dess kvalitet och utveckling över tiden. Institutet bör vidare ha system för att klassificera krediter och kredittagare med avseende på risk.

Riskklassificering

12 § I instruktionerna bör anges att kredit skall klassificeras med avseende på kreditrisk. Härvid bör då det gäller företagskredit särskild uppmärksamhet ägnas åt bl.a. ägarförhållanden, företagsledning, produkter, bransch och företagets ekonomiska ställning.

I samband med omprövning av kredit bör förnyad klassificering ske. För kredit som är föremål för observation bör såväl klassificering som rapportering ske oftare än för övriga krediter.

Portföljanalys

13 § För att kunna kontrollera de begränsningar som har angetts i kreditpolicyn ifråga om portföljens sammansättning och riskernas omfattning bör det av instruktionerna framgå hur ofta och i vilken omfattning portföljen skall analyseras. Härvid bör portföljen kunna analyseras dels efter sammansättning dels efter riskklass.

Av instruktionerna bör vidare framgå hur ofta och i vilken omfattning rapportering skall ske för att styrelsen och företagsledningen skall ha relevant information om portföljens sammansättning och de därmed sammanhängande riskerna”.

Sammanfattningsvis kan Finansinspektionens allmänna råd sägas ställa krav på en årlig inventering och värdering av kreditstocken, såväl för den ”friska” delen där de potentiella förlusterna finns som för den ”sjuka” delen där konstaterade förluster bokats bort och reservering skett för befarade förluster.

Problem med nuvarande regelverk

Latenta kreditrisker

Den grundläggande bristen i nuvarande sätt att redovisa kreditförluster är att kreditförluster i praktiken redovisas först när sannolikheten för att förlust skall uppstå är större än 50 %. Detta medför att de latenta förluster som finns i kreditportföljen och där sannolikheten för förluster är mindre än 50 % överhuvudtaget inte beaktas i reserveringsarbetet.

Felaktig periodisering

Detta medför också att de latenta risker (matematiskt förväntade förluster) som finns i kreditportföljen kommer att redovisas med stor eftersläpning. Den redovisade lönsamheten är inte riskjusterad, dvs. den visar inte den ”verkliga” lönsamheten efter att hänsyn tagits till de latenta kreditrisker som finns i portföljen.

Förslag till komplettering

Om det vore tillåtet att, utöver de individuella reserveringar som görs idag, även göra en generell reservering för icke-homogena kreditportföljer så skulle detta medföra följande fördelar:

  • Volatiliteten i reserveringsgraden skulle troligen minska.

  • Det redovisade resultatet blir riskjusterat, dvs. det tar löpande hänsyn till de förändringar i kreditkvalitet som sker över tiden. Det redovisade resultatet kommer därigenom att ge en mer rättvisande bild av institutets resultat och ekonomiska ställning över tiden.

  • Att kontinuerligt analysera och redovisa de latenta riskerna ligger i styrelsens och ledningens intresse dels för att tillse att riskerna hålls inom fastlagda gränser, dels för att tillse att det egna kapitalet är tillräckligt för att täcka de latenta riskerna som finns i portföljen.

  • Genom möjligheten till generell reservering kan institutet kontinuerligt justera reserveringsnivån så att den löpande avspeglar kreditportföljens mest sannolika förlustnivå.

  • Instituten får, genom analysarbetet i samband med fastställandet av den generella reserven, ett bättre underlag för att prissätta krediter efter risk, dvs. ett bättre underlag för att beräkna vilken marginal som krävs för att täcka de latenta riskerna.

  • Riskerna i kreditportföljen skall granskas av såväl intern revision, extern revision och oberoende riskkontrollorgan. Det underlag som tas fram för de generella reserveringarna utgör ett bra tillskott i detta arbete.

  • En öppen redovisning och dokumentation av de latenta kreditriskerna torde också underlätta Finansinspektionens tillsynsarbete och ligger dessutom i linje med det allmänna rådet om hantering av kreditrisker.

  • En öppnare redovisning torde också ligga i aktiemarknadens intresse.

Sammanfattningsvis bygger föreslagen komplettering på en mer framåtsyftande metodologi för att fastställa risknivån.

Genom den föreslagna förändringen erhålls troligen ett snabbare genomslag på förlustreserveringarna när de ekonomiska villkoren i den omgivande ekonomin ändras. Denna hypotes kan illustreras med diagram 1 (se sid 12).

Hur relationen mellan de specifika och de generella reserverna kan komma att samvariera över en konjunkturcykel kan illustreras med figuren ovan.

För att underbygga en generell reservering för kreditförluster för en kreditportfölj krävs någon form av riskklassificeringssystem som möjliggör mätning av kreditrisker. De finansiella instituten har redan påbörjat uppbyggnaden av olika typer av riskklassificeringssystem. Dessutom är det ett krav från Finansinspektionen att instituten redan idag skall ha fungerande riskklassificeringssystem i bruk. Några mer detaljerade regler om hur dessa skall utformas har dock inte utfärdats.

Beskattning

En intressant fråga i detta sammanhang är om de generella reserveringar som förespråkas i denna artikel kan vara skattemässigt avdragsgilla eller ej. Oberoende av vilken inställning man har eller vad som blir det slutliga svaret på denna fråga, så har detta i princip ingen bäring på frågan om det lämpliga i att införa möjligheten till generell reservering för icke-homogena kreditportföljer. Om avdragsrätt inte föreligger kan detta hanteras på likartat sätt som för finansiella instrument.

När finansiella instrument värderas till verkligt värde och detta överstiger upplupet anskaffningsvärde skall orealiserade vinster återläggas i deklarationen och latent skatteskuld redovisas i RR/BR. I detta fall kommer det att istället röra sig om en latent skattefordran.

Risk för överreservering?

Risken att instituten skall bygga upp ”obeskattade reserver” genom att överreservera för latenta kreditrisker finns naturligtvis, men det finns återhållande faktorer. Dels finns en önskan att redovisa så små avsättningar som möjligt för att kunna redovisa ett så bra resultat till aktieägarna som möjligt, dels skall rimligheten av avsättningarna granskas av såväl de externa revisorerna som Finansinspektionen.

Avslutning

I flera länder, t.ex. USA och Australien, är det möjligt att skapa generella reserver för befarade kreditförluster. Erfarenheterna förefaller vara goda. De argument för generella reserver som framförts ovan tycker vi är skäl nog att införa en riskbaserad variant av gamla tiders värderegleringskonto. Med de krav som ställs av Finansinspektionen på riskklassificeringssystem har nu grunden skapats för att ta nästa steg mot en mer rättvisande redovisning.

Åke Tegin och Eric Wolrath är verksamma vid KMPG Bohlins Bank & Finans. De medverkade senast i Balans nr 11/94.