I stället för en obligatorisk avsättning till reservfond med symboliska belopp, kan lagstiftningen lika gärna ändras så att denna blir frivillig, anser Stefan Engström. Författaren ger också en historisk återblick på tidigare debatter i samma ämne.
Efter en avslutad föreläsning i associationsrätt på en av våra mindre högskolor ute i landet, fick jag av en kvinnlig student frågan ”Vad skall man egentligen ha reservfonden till?” Av den fortsatta diskussionen med henne framkom att hon såg något materiellt i denna fond och därför missförstått dess konstruktion och funktionssätt. Men ändå har denna fråga förföljt mig sedan dess och själv ställer jag numera samma fråga; ”Vad skall man egentligen ha reservfonden till?”
Bestämmelserna om reservfond återfinns i aktiebolagslagen (1975:1385) 12 kap. 4. I punkt 1 stadgas det som bekant att avsättning till reservfond skall ske med ett belopp som ”motsvarar minst tio procent av den del av nettovinsten för året som inte går åt för att täcka balanserad förlust”. Detta skall sedan ske tills reservfonden och (den eventuellt förekommande) överkursfonden tillsammans uppgår till tjugo procent av aktiekapitalet. Därutöver finns i punkterna 2–6 i samma lagrum, nämnda andra situationer av det mer speciella slaget som kan innebära att ytterligare avsättning skall ske.
Att bestämmelserna i 1975 års aktiebolagslag har intagits i det tolfte kapitlet – det kapitel som enligt min uppfattning är det mest centrala i hela regelverket eftersom det handlar om själva skyddet av bolagets kapital – vittnar om lagstiftarens allvar bakom bestämmelserna. Uppbyggnaden av en reservfond är tänkt att ge fordringsägarna ett extra skydd mot kreditförluster utöver den kapitalbas som aktiekapitalet och övrigt eget kapital utgör. Det är ju så att i kapitalassociationer – till skillnad mot personassociationer där betalningsansvaret är personligt – så är fordringsägarnas möjlighet att utfå betalning från gäldenären avhängig kapitalassociationens betalningsförmåga och lagstiftaren har sett ett samband mellan denna förmåga och kapitalstyrkan hos kapitalassociationen; underförstått det egna kapitalets storlek.
Bestämmelserna om en reservfond kan spåras till det förra århundradet. I vår första aktiebolagslag från 1848 kan fondtänkandet förnimmas i denna lags (1848:43) 9 § (som för övrigt bara omfattade 15 paragrafer) där det stadgas ”Innan bolaget upplöses, och alla dess gällande skulder blifwit godtgjorda, må icke bolaget af tillgångarne göra widare utdelning emellan bolagsmännen, än att, enligt sista bokslut och det ej äldre än för nästföregående år, öfwerskott finnes i wisst förhållande till teckningssumman, hwilket bolagsordningen bestämmer.” Lagstiftningen överlät alltså till aktieägarna att genom bolagsordningens utformande styra borgenärsskyddet. Samtidigt stadgades det att styrelsens ledamöter var solidariskt ansvariga gentemot borgenärerna om utdelning skedde i för stor omfattning så att det uppstod BRIST HOS BOLAGET. Under efterföljande tid uppkom en bestämmelse om att ”1 à 2 procent å aktiekapitalet” skulle kvarstå av den redovisade vinsten.
Skepsis bredde ut sig
Efter inflytande från dansk samtida aktiebolagsagstiftning, tog tankarna en fastare form inför 1895 års aktiebolagslag (1895:65). Där intogs bestämmelserna om reservfond som innebar en obligatorisk avsättning till denna med minst tio procent av årsvinsten till dess fonden uppgick till tio procent av inbetalt aktiekapital (eller högre belopp som eventuellt bestämdes i bolagsordningen). Att införandet av en reservfond var kontroversiellt framgår vid läsandet av protokoll från första kammaren (1895 II nr 23 av den 24 april 1895). Ett skäl till att skepsis bredde ut sig var att man enligt en herr Nyström kunde förutse att ”Under den första tiden för lagens tillämpning komma säkerligen afskrifningarna att få stå tillbaka, och detta är att beklaga, då ju hvar och en vet, att starka afskrifningar innebära ett betryggande af ställningen”. Herr Nyström anförde vidare att redan existerande bolag kunde förutse ombokningar av redan, frivilligt uppbyggda, existerande fonder ”till något annat konto ... eller möjligen 24-aprilkontot, om man särskildt vill fira denna dag, som nog blifver en bemärkelsedag i bolagens historia”.
Flera talare ondgör sig, enligt protokollen från den fortsatta debatten i första kammaren, över planerna på införandet av en reservfond (där ursprungsförslaget var en avsättning med 20 procent), då detta skulle innebära att aktiebolagens styrelser inte fritt skulle kunna disponera över uppkomna vinstmedel och därmed inte oinskränkt kunna värna om aktieägarnas väl och ve. Särskilt tydlig är herr Benedicks (första kammarens protokoll 1895 II nr 33 av den 11 maj 1895) som studerat erfarenheterna i Danmark där man kunnat konstatera att aktiebolagen, då ”det varit dåliga bolag”, i den utgående balansräkningen genom enbart bokföringsåtgärder höjt värdena på inventarier och redskap så att lagens krav därigenom kunnat tillgodoses. Herr Benedicks fortsatte: ”Det var dåliga bolag, jag omnämde, men det finnes äfven bolag, exempelvis ett så öfversolidt bolag som brännvinsbolaget i Stockholm, der man icke vet, snart sagdt, hvar man skall göra af sina penningar. Skall ett bolag i dylika förhållanden äfven tvingas att afsätta ända till 20 procent för att öka ett kapital, som redan är mycket för stort? Jag för min del yrkar afslag.”
Inte heller förstod alla politiker reservfondens verkliga innebörd, utan såg i likhet med den kvinnliga studenten något materiellt i denna, något som framgår av bl.a. herr Wärns inlägg (i protokollet från den 24 april 1895): ”Jag har nu väl hört allmänt erkännas behofvet för bolagen att få använda reservfonden till nödiga reparationer, men på samma gång har jag fått höra flera olika tolkningar, huru lagförslaget skall vara att förstå i fråga härom. Dessa tolkningar hafva dock varit sådana, att jag icke kunna gilla dem, såsom t.ex. den tanken att reservfonden skulle kunna bestå i annat än kontanter eller värdepapper och sålunda utgöras t.ex. af slussportar, af sådan materiel, som behöfves för en jernvägs drift osv. Men, om den derigenom skulle blifva användbar för reparationer efter en olyckshändelse, måste man också kunna säga, att arbetslöner utgör en reservfond, eller kanske ett jernvägsbolag, för hvilket den olycka inträffat, att jernvägen blifvit förstörd genom ras vid ett invid banan beläget träsk, efter verkställd reparation skulle kunna säga, att reservfonden väl finnes men ligger i träsket”.
Bestämmelserna i 1910 års aktiebolagslag (1910:88) innehöll ingen ändring beträffande avsättningskravet till reservfond utan först i 1944 års aktiebolagslag (1944:705) infördes förändringen om fortsatt obligatorisk avsättning med 10 procent av årsvinsten till dess att reservfonden uppgick till 20 procent av registrerat aktiekapital. Därtill infördes en regel som sade att fortsatt avsättning till reservfonden, eller till en särskild skuldregleringsfond, skulle ske om bolagets skuldsättning var så stor att, efter vissa jämkningsmöjligheter, bolagets skulder överskred det bundna egna kapitalet. De utvidgade bestämmelserna om avsättning till reservfond och den nya skuldregleringsfonden, kritiserades av flera remissinstanser då bestämmelserna bl.a. ”skulle vara obehövliga eller, såsom ägnade att över hövan inskränka bolagens rörelsefrihet, mindre lämpade”. Trots kritiken anförde departementschefen att lagrådets föreslagna lagutformning kunde antas efter att jämkningsmöjligheter infördes för vissa slag av skulder.
Av propositionen till 1975 års aktiebolagslag framgår att regelsystemet om skuldregleringsfonden var ”oklart och i viss mån godtyckligt” och att det inte är ”möjligt att för alla bolag fastställa en företagsekonomiskt lämplig relation mellan skuldsättning och eget kapital”, varför bestämmelserna borttogs i denna lag. Även bestämmelserna om reservfond var illa ute i remissbehandlingen då det konstaterades att ”bolagets värderings- och avskrivningspolitik har ... ofta mycket större betydelse än dess avsättningar till reservfonden”.
Märklig argumentation
Föredragande statsrådet fann det emellertid principiellt tveksamt om konsolideringen inom företagen bör främjas genom skatterättsliga regler om avskrivning och tillskapande av dolda reserver, vilket utmynnat i att reservfonden fortfarande existerar i lagstiftningen. Därtill förde föredraganden en, enligt min uppfattning, märklig argumentation om att reservfonden får ”den särskilda betydelsen” för aktieägarna ”att den främjar en jämnare vinstutdelning” genom att ”om bolaget går med förlust kan nämligen denna skrivas av mot reservfonden och bolaget kan dela ut av det överskott som uppkommer för därpå följande år”.
Av denna argumentation att döma skulle man kunna tro att lagstiftaren införde reglerna om reservfond för att värna om aktieägarna, något som inte alls stämmer med vare sig den allmänna rättsuppfattningen eller tidigare lagars förarbeten, då reservfondens syfte hela tiden varit och är att bygga upp soliditeten i ett företag och därmed, i förlängningen, utgöra ett borgenärsskydd.
Konsekvensen av den nuvarande aktiebolagslagstiftningens bestämmelser om reservfond har blivit att det egna kapitalet består av två huvudingredienser; bundet eget kapital (till vilket reservfond räknas) och fritt eget kapital. Det bundna egna kapitalets huvudfunktion har därmed blivit att låsa fast motsvarande summa tillgångar i bolaget på ett sätt som gör att de därigenom inte blir utdelningsbara. Man kan också konstatera att det bundna kapitalet, genom reservfonden, blir variabelt genom att det ökar vid vinst medan det kan minska vid förlust, eftersom det är möjligt att kvitta bort reservfonden mot redovisade förluster.
Riktningen på denna variation av det bundna kapitalet blir ju en aning paradoxal med tanke på att vid stora vinster så ökar normalt utdelningskapaciteten och det bundna kapitalets storlek blir i så fall av underordnad betydelse. Vid förluster är det tvärtom; förluster urgröper kapitalbasen, försvårar normalt betalningar till fordringsägarna och stryper med automatik utdelningsförmågan till aktieägarna. Samtidigt är det vid sådana situationer, mer än annars, nödvändigt med tillförsel av eget – gärna bundet – kapital. Det betyder att vid förluster, när behovet av att understödja det egna kapitalet är stort, så kan reservfonden vara som bortblåst från balansräkningen. Vid stora vinster å andra sidan, så finns den där men behövs inte.
Något som påminner om ovanstående uppmärksammades också under diskussionerna i första kammaren där herr Nyström framförde ”Vidare torde jag få påminna om ett annat slag af bolag, nemligen de, hvilkas årsvinst är vexlande, t.ex. rederibolag och gaturenhållningsbolag. Det sistnämnda slaget är i hög grad beroende af snömängden för året. Om året varit fördelaktigt, så kan bolaget utan afsaknad afsätta 10 procent till en reservfond, men ett annat år kan det behöfva hvar enda slant af sin behållning för att gifva aktieegarne någon utdelning”.
Lagstiftaren har alltså tänkt sig att bestämmelserna om reservfond medför uppbyggnad av ett bundet (icke utdelningsbart) eget kapital som skall utgöra någon form av tilläggsskydd för fordringsägarna utöver det grundskydd som aktiekapitalet innebär.
Värderingen viktigare
Mycket viktigare och av en mer övergripande betydelse för skyddet av kapitalet är enligt min uppfattning i stället hur själva värderingen av de i balansräkningen ingående posterna har gått till och därmed också hur redovisad vinst har uppstått. Vinst är ju per definition skillnaden mellan kostnader och intäkter som i sin tur har beräknats genom att utgifter och inkomster har periodiserats via balansräkningen. Det betyder att en felaktig periodisering av t.ex. varuinköp ett visst år kan medföra att varulagret upptas med ett för högt värde i balansräkningen och som för med sig konsekvensen att balansräkningen och den redovisade vinsten är övervärderad.
Ifrågasättandet av värderingen kan förstås också göras beträffande andra fordringsposter som t.ex. aktier, kundfordringar, maskinpark och fastighetsinnehav men även av skulder.
Den av artikeln inledande frågan ”Vad skall man egentligen ha reservfonden till?” kvarstår därför eftersom det inte finns någon automatisk koppling mellan reservfond och borgenärsskydd och i det fall det ändå finns en koppling blir denna mycket diffus. Därtill så utgör en ”full” reservfond endast 20 procent av registrerat aktiekapital, vilket medför att reservfonden genom sin normalt ringa storlek, i praktiken är negligerbar som en borgenärsskyddande faktor.
För att få en annorlunda bild av reservfondens praktiska funktion i svenska aktiebolags balansräkningar, har jag låtit välja ut ett antal aktiebolag genom ett s.k. obundet slumpmässigt urval, som inneburit att samtliga rörelsedrivande aktiebolag med bokslut år 1995 hade samma sannolikhet att väljas. Resultatet av undersökningen visas nedan där jag emellertid låtit förenkla presentationen genom att endast återge medelvärdena i undersökningen och inte inom s.k. konfidensintervall, som tar hänsyn till faktiskt förekommande statistisk varians som i vissa mått var stor.
I undersökningen lät jag mäta reservfondens storlek i förhållande till:
registrerat aktiekapital,
omsättningen,
bokförda tillgångar (balansomslutningen),
kundfordringar, varulager, maskiner och inventarier och fastigheter.
Resultatet av undersökningen visar bl.a. att:
1) 50 procent av de svenska aktiebolagen har en reservfond som uppgår till exakt 20 procent av aktiekapitalet, sju procent av populationen har en reservfond som överstiger denna gräns och i resterande 43 procent av aktiebolagen är reservfonden mindre än 20 procent av det registrerade aktiekapitalet.
2) När reservfonden ställs i relation till bolagens omsättning så uppgår fonden till mindre än en procent av omsättningen i 53 procent av aktiebolagen. I dessa bolag innebär en marginell felperiodisering av intäkterna att reservfondens storlek överskrids.
3) Vid en jämförelse av reservfondens storlek i förhållande till bokförda tillgångar, så är tendensen klar att ju större balansomslutning desto lägre relationstal, underförstått att reservfonden utgör relativt sätt en mindre skyddsbuffert i bolag med stora balansomslutningar än i bolag med små.
Som exempel kan sägas att i 47 procent av undersökningspopulationen understiger relationen reservfond/bokförda tillgångar två procent. I 30 procent av bolagen överstiger fonden dock fem procent av bokförda värdet på tillgångar men det är att märka att nästan samtliga dessa bolag utgörs av småföretag med en årsomsättning understigande fem miljoner kronor.
4) I de omsättningsmässigt riktigt små bolagen var reservfonden många gånger större än bokfört värde på kundfordringar, varulager samt maskiner och inventarier medan fastigheter sällan förekom. Men tendensen är även här klar att ju större bolag (med högre bokförda värden på nämnda poster), desto mindre blir relationen mellan reservfond och respektive tillgångspost.
Slutsats
Den slutsats som jag drar av undersökningen är att reservfonden i praktiken inte har någon större kapitalskyddande funktion. En mindre felperiodisering, t.ex. i form av felaktigt antagen livslängd på de materiella anläggningstillgångarna, har ett långt mycket större inflytande på det egna kapitalets storlek än den utdelningsbegränsning som en schablonmässigt beräknad reservfond ger.
Grunderna för ett kvalificerat kapitalskydd och i förlängningen borgenärsskydd, torde i stället stå att finna i utökade krav på uppgifter om hur olika balansposter har värderats. Därtill torde de generella bestämmelserna i t.ex. ABL 12 kap. 2 och sidoordnad speciallagstiftning som t.ex. brottsbalken, konkurslagen, lagen om mervärdesskatt, uppbördslagen m.fl. lagar, på ett mer effektivt sätt medföra ett kapitalskydd. En överträdelse av nämnda lagrum kan komma att innebära skadeståndsansvar för den styrelse som fattat beslut om vederlagsfri utdelning till aktieägarna som är så stor att fordringsägarna lider förfång.
Min uppfattning är att i stället för obligatorisk avsättning till reservfond med symboliska belopp, kan lagstiftningen lika gärna ändras så att denna blir frivillig. De flesta bolagsstyrelser är ju ändå måna om att gentemot borgenärskretsen indikera återhållssamhet med kapitalurgröpande aktieutdelningar, för att visa att bolaget har för avsikt att stanna kvar på marknaden under oöverskådlig tid.
Om lagstiftaren anser att ett stort bundet eget kapital utgör en grundtrygghet för borgenärskretsen, borde enligt min mening i stället införas bestämmelser om att styrelsen vid jämna intervaller prövar om hela det bundna kapitalet är tillräckligt stort i förhållande till verksamheten och dess risk, en prövning som kanske också åläggs att granskas av bolagets revisor.
I det fall någon av parterna finner att det bundna egna kapitalet är för lågt, kan parten åläggas om att i årsredovisningen uttala önskvärdheten i att bolaget ökar detta genom avsättningar till bundna fonder som t.ex reservfond, eller med hjälp av aktiekapitalökningar genom fond- och/eller nyemission. På så sätt kan bedömningen kopplas till de speciella förutsättningar som finns hos det enskilda bolaget eller i branschen.
Därmed kan de nuvarande schablonmässiga och stelbenta kraven på att reservfonden skall uppgå till en viss procentsats av aktiekapitalet upphöra. Med av mig föreslagna bestämmelser behöver inte heller det bundna egna kapitalets värde urgröpas p.g.a. inflationens härjningar i balansräkningen, så som varit fallet med nuvarande lagstiftning under sjuttio- och åttiotalen. Inte heller blir det med sådana bestämmelser möjligt att minimera framtida avsättningskrav till reservfonden, genom att vid bolagets registrering bestämma beräkningsunderlaget – aktiekapitalet – till det lägsta möjliga som i dag är 100 000 kronor.
Man får dock ej glömma att borgenärsskyddet främst är en solvensfråga och inte en soliditetsfråga, varför en ökning av bundet eget kapital ej nödvändigtvis behöver innebära att borgenärsskyddet förbättras. Kvar står dock för mig det faktum att reservfonden med nuvarande bestämmelser i praktiken inte har någon betydelse för borgenärsskyddet, utan främst utgör en svårförklarad post som kanske bäst hör hemma i herr Wärns, den 24 april 1895, omnämnda träsk.
Auktor revisor Stefan Engström är verksam vid Auditor Revisionsbyrå i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 6–7/96.