Ett i Fondbörsens disciplinkommitté nyligen prövat ärende om ett IT-företags byte av redovisningsprincip (redovisning av utgifter för produktutveckling) väcker principiellt intressanta frågor, skriver Sven-Erik Johansson. Han efterlyser diskussion och analys kring kriterierna för aktivering.

Fondbörsens disciplinkommitté har i början av detta år (beslut 1997:1) prövat frågan om ett IT-företag bytt redovisningsprincip och brutit mot Redovisningsrådets regler för redovisning av sådant byte (RR5). Bakgrunden var att företaget i massmedia misstänkts för att ha gjort principbyte i syfte att kunna redovisa ett resultat i nivå med i prospekt lämnad prognos.

Ärendet innehåller några principfrågor som bör vara av mera allmänt intresse och ej tidigare varit föremål för offentlig debatt. På uppdrag av IT-företaget gjorde jag ett skriftligt utlåtande i ärendet. Detta är bakgrunden och motivet till denna artikel.

Syftet med regler om principbyte

Huvudsyftet med RR5 är att underlätta jämförelser mellan olika år när ett företag bytt redovisningsprincip. Behovet av spelregler är påtagligt när företag frivilligt och på eget initiativ företar principbyte. När principbyte måste ske till följd av nya rekommendationer, kan dessa ge anvisningar för hur övergången från gammal till ny princip skall hanteras.

Det är en naturlig restriktion vid frivilligt byte att den nya principen skall innebära en mer rättvisande redovisning. Den skall också vara förenlig med av IASC utgiven rekommendation.

IAS 8 har tjänat som förebild för RR5. IAS 8 innehåller emellertid en paragraf, som saknar motsvarighet i RR5. Den gäller beskrivning av vad som ej är att betrakta som byte av redovisningsprincip och som i föreliggande sammanhang är av central betydelse.

Vad är ej principbyte?

Den aktuella paragrafen (44) lyder som följer:

”The following are not changes in accounting policies:

(a) the adoption of an accounting policy for events or transactions that differ in substance from previously occuring events or transactions; and

(b) the adoption of a new accounting policy for events or transactions which did not occur previously or that were immaterial.”

Jag kommer ej ihåg varför RR valde att ej låta RR5 innehålla någon motsvarighet till ovanstående paragraf. I avsaknad av en sådan motsvarighet ser jag inget annat alternativ än att använda IAS 8 som vägledning vid en analys av frågan vad som är eller icke är att betrakta som byte av redovisningsprincip. I andra situationer kan det vara mera komplicerat att bedöma hur IASCs regler skall utnyttjas för att fylla luckor i svenska normer.

Det är uppenbart att huvudsyftet med RR5 är att underlätta tidsmässiga jämförelser och att därav betingade regler om omräkning av jämförelsetal saknar relevans om det inte finns några historiska transaktioner och händelser för vilka omräkningsreglerna kan tillämpas. Antag exempelvis att ett företags balansräkning för första gången innehåller fordringar och skulder i utländsk valuta och att företagets redovisningsprinciper därför kompletteras med regler för värdering av sådana balansposter, vilka avviker från reglerna för värdering av fordringar och skulder i inhemsk valuta. Det är uppenbart att det i ett sådant fall ej kan vara fråga om byte av redovisningsprincip utan om komplettering av principerna på grund av tillkomsten av nya balansposter. Det synes t.o.m. så uppenbart att det ej skulle behövas något särskilt uttalande härom i IAS 8.

Paragraf 41, särskilt 41 (a), skapar tillämpningsproblem först när tolkningen gäller frågan om den för de ”nya” transaktionerna valda redovisningsprincipen är tillämpbar för de gamla transaktionerna, som historiskt redovisats enligt en annan princip.

Tillämpningen på fondbörsfallet

Ett sådant tillämpningsproblem förelåg i det ärende som Fondbörsens disciplinkommitté prövade. Det gällde redovisning av utgifter för produktutveckling. Företagets huvudprincip enligt årsredovisningen för 1994 och enligt under våren 1995 utgivet emissionsprospekt var att löpande kostnadsföra sådana utgifter, såvida de ej avsåg förvärvade rättigheter eller var villkorsfinansierade. Några motiv för den valda huvudprincipen angavs ej, vilket ej är förvånande med hänsyn till att motiveringar till valda principer är sällsynta. Läsaren vet ej om utgifterna kostnadsförs därför att de ej är aktiverbara, därför att gränsdragningen mellan aktiverbara och ej aktiverbara utgifter är besvärlig eller om huvudskälet är att det skattemässigt är fördelaktigt.

I bokslutet för 1995 har företaget aktiverat betydande belopp för utveckling av applikationsprogram avsedda för en ny marknad i USA, för vilken en ny organisation byggts upp. Om dessa investeringar kostnadsförts, skulle företaget ha redovisat en betydligt lägre vinst än enligt prognosen i emissionsprospektet. Ingen information om aktiveringen lämnades i den preliminära eller definitiva bokslutskommunikén. Den framgick först av årsredovisningen och beskrevs ej som byte av redovisningsprincip.

Det är ej förvånansvärt att företaget utsattes för misstanken att ha bytt redovisningsprincip för att ej behöva redovisa en väsentlig prognosavvikelse, speciellt som marknaden ej var helt informerad om att de amerikanska investeringarna ej var förutsedda och beaktade i prognosen utan beslöts först under hösten 1995 och att de kostnadsförda utgifterna för produktutveckling i stort sett motsvarade de prognostiserade.

Prövning gentemot kriterierna för aktivering

När man skall pröva om aktiverade utgifter avser ”events and transactions that differ in substance from previously occuring events or transaction” uppkommer frågan om tolkningen av ”differ in substance”. Det synes logiskt att tolkningen görs på basis av sådana kriterier som tillämpas vid gränsdragningen mellan aktiverbara och ej aktiverbara utgifter för produktutveckling. Villkoren för aktivering behandlas i Bokföringsnämndens första rekommendation (BFN R1), som trädde i kraft den 1 januari 1988. Den syftade till att svensk redovisning av FoU-kostnader skulle harmonisera med internationell praxis. IASC:s rekommendation nr 9 (IAS 9) tjänade i betydande utsträckning som förebild. Den reviderades 1993, varvid den viktigaste ändringen var att utgifter för produktutveckling måste aktiveras, när villkoren för aktiveringen var uppfyllda. Tidigare var aktivering frivillig, vilket fortfarande gäller enligt BFN R1. Villkoren för aktivering är något mer stringent formulerade i gällande version av IAS 9 än i BFN R1. Det sakliga innehållet synes väsentligen vara detsamma. Jag utgår i det följande från IAS 9 och begränsar mig till sådana villkor, som i föreliggande sammanhang är kritiska.

Huvudregeln enligt IAS 9 liksom enligt BFN R1 är att FoU-utgifter skall löpande kostnadsföras, men måste respektive får aktiveras om villkoren härför är uppfyllda.

Grundläggande och nödvändiga villkor enligt IAS 9 paragraf 17(a), är

  • att den produkt utvecklingsarbetet avser kan klart definieras

  • att till produkten hänförbara utgifter kan avskiljas och identifieras och

  • att de kan mätas på ett tillförlitligt sätt.

De av företaget aktiverade utgifterna ansågs möta ovanstående kriterier. De avsåg utveckling av en ny produkt i form av applikationsprogram, avsedda för försäljning på en ny marknad (USA), som varit föremål för en omfattande marknadsundersökning. Nya konsulter inhyrdes och en ny organisation för USA-marknaden etablerades. Kraven på samband mellan väldefinierade intäkter och identifierbara och mätbara utgifter kunde mötas på ett klart tillfredsställande sätt och därmed ligga till grund för bedömning av ekonomisk livslängd och lämplig avskrivningsplan. Dessutom var aktivering konsistent med redovisningen av under perioden 1986–91 egenutvecklade applikationsprogram, avsedda för försäljning. Oavskrivet värde för ifrågavarande program i bokslutet för 1994 var oväsentligt. (Är detta en godtagbar ursäkt för att årsredovisningens beskrivning av tillämpade redovisningsprinciper ej täckte värderingsprinciperna för denna balanspost?)

Kostnadsförda utgifter aktiverbara?

Under 1995 och tidigare kostnadsförda utgifter för egenutvecklade programprodukter avsåg utvecklingsverktyg för företagets egna konsultverksamhet. Det bör rimligtvis vara svårt att klart definiera intäkter, till vilka identifierade och avgränsade utgifter för konsultverktyg är hänförbara. I varje fall synes det vara betydligt svårare än i fallet beträffande utgifter för applikationsprogram, avsedda för försäljning på en avgränsad marknad.

Om vissa eller samtliga kostnadsförda utgifter entydigt mött kriterierna för aktivering, skulle aktiveringen av USA-investeringarna uppenbarligen inneburit byte av redovisningsprincip. Men bytet skulle i så fall strida mot RR5, eftersom bytet skulle innebära inkonsistent redovisning av aktiverbara utgifter och därmed ej kunde vara mera rättvisande.

Testet om jämförda transaktioner ”differ in substance” bör i föreliggande fall enligt min mening gälla olikheterna i fråga om deras förmåga att möta kraven på aktiverbarhet. Min uppfattning var att skillnaderna var tillräckligt stora för att aktiveringen ej borde betraktas som byte av redovisningsprincip. Vid min bedömning utnyttjades intern information från företagsledningen. Det finns inget krav på att årsredovisningen skall innehålla all den information och de motiv, som legat till grund för företagets val av redovisningsprinciper.

Otillräcklig vägledning av årsredovisningen

Årsredovisningen för 1995 gav otillräcklig vägledning för bedömning av ifrågavarande skillnader. Där fanns skrivningar som förmedlade intrycket av betydande likhet mellan produktutvecklingen i USA och tidigare produktutveckling. Tveklöst hade utvecklingen av applikationsprogram nytta av utvecklingen av konsultverktyg. Intäkterna av applikationsprogrammen kunde delvis tolkas som avkastning på tidigare verktygsinvesteringar, även om sambandet blir betydligt oklarare än för de direkta USA-investeringarna.

Som tidigare nämnts var utvecklingen av applikationsprogram ej förutsedd och ej beaktad i prognosen i emissionsprospektet våren 1995. Om så varit fallet och utgifterna för denna produktutveckling i prognosen redovisats enligt i prospektet angivna redovisningsprinciper, dvs. kostnadsförts och ej aktiverats, då skulle företaget uppenbarligen tillämpat olika principer i prognos- och utfallsrapportering. Det är snarast en s.k. akademisk fråga, om detta förhållande innebär byte av redovisningsprincip enligt RR5, som syftar till att underlätta jämförelser med tidigare rapporterade utfall och ej med prognoser i prospekt. Principskillnader i prognos och utfall måste uppenbarligen rapporteras snabbt och tydligt för efterlevnad av noteringsavtalet med Fondbörsen.

Disciplinkommitténs bedömning

Disciplinkommittén fann att satsningen på applikationsprogram haft en sådan karaktär att den med fog kunde betraktas som en i förhållande till de närmast föregående åren ny typ av verksamhet för bolagets del med ekonomiska förutsättningar som skilde sig från dem som tidigare förelegat och att till följd härav något byte av redovisningsprincip i den mening som avses i RR5 inte skall anses ha förekommit. Det bör noteras att kommitténs prövning grundas på vad parterna anfört i ärendet och ej på någon egen utredning.

Även om företaget således ej ansågs ha brutit mot RR5, borde det enligt Disciplinkommittén i bokslutskommunikéerna klargjorts vilka metoder som tillämpats för redovisning av utvecklingskostnaderna, då detta är att betrakta som väsentlig information i efterföljande årsredovisning, särskilt med beaktande av att företaget skulle ha redovisat en betydligt lägre vinst än enligt prognosen i prospektet om där angiven huvudregel för redovisning av utvecklingskostnader tillämpats även på USA-investeringarna. Trots att dessa ej var kända vid prognostillfället och ej orsakat någon prognosavvikelse, synes således kommittén fäst visst avseende vid den hypotetiska avvikelse som skulle uppkommit vid tillämpning av huvudregeln.

Förutse risken att missuppfattas

Lärdomen härav kan vara att företaget borde ha övervägt risken av att bli misstänkt för att ha ändrat sina redovisningsprinciper i syfte att slippa rapportera en ogynnsam prognosavvikelse och möjligheten att minska denna risk genom fyllig information redan i bokslutskommunikéerna. Det finns en gyllene regel för företagets externa rapportering: Dåliga nyheter skall rapporteras snabbt och tydligt och med företaget självt som primär informationskälla. Denna regel gäller också för nyheter som kan uppfattas/missuppfattas/misstänkas som dåliga. Regeln är enklare att formulera än att efterleva.

Beskrivningen av redovisningsprinciper betydelsefull

Företagets beskrivning i årsredovisningen för 1995 av där tillämpade principer för redovisning av produktutvecklingskostnader gav en läsare otillräcklig vägledning för att förstå motiv för och principiell innebörd av det nya undantaget från huvudregeln om kostnadsföring. Där sägs endast att utveckling av produkter avseende främst den amerikanska marknaden har balanserats med anledning av koncernens ökade internationalisering. I förvaltningsberättelsen antyds att USA-investeringarna utgjorde början till en utveckling från huvudsakligen tjänsteproducerande till mera av ett programföretag. Av beskrivningen av redovisningsprinciperna framgick emellertid ej klart att aktiverade utgifter avsåg utveckling av applikationsprogram, avsedda för försäljning, och att kostnadsförda utgifter avsåg verktyg för konsultverksamheten. Ej heller kommenterades skillnaden mellan balanserade och kostnadsförda utgifter med avseende på kriterierna för aktivering enligt IAS 9 eller BFN R1. Jag drar slutsatsen att misstanken om brott mot RR5 skulle ha eliminerats genom bättre beskrivningar av och motiveringar till valda redovisningsprinciper för FoU i såväl bokslutskommunikéer som årsredovisning för 1995.

Men det aktuella företaget är långtifrån ensamt om att ha en bristfällig beskrivning av redovisningsprinciper. Vid en jämförelse med andra IT-företag är företaget snarare bättre än sämre än genomsnittet. Från studier av fastighetsbolags årsredovisningar vet jag själv att kvaliteten är mycket skiftande och genomsnittligt föga imponerande i fastighetsbolagens beskrivning av tillämpade redovisningsprinciper. Utrymmet för förbättringar är påtagligt. Likaså behovet av vägledande normer. IASC:s utkast till standard för ”Presentation of Financial Statements” innehåller ett avsnitt om ”Statement of Accounting Policies.”

Avslutande reflektioner

Mjukvaruinvesteringar och andra immateriella investeringar tenderar att bli en allt större andel av företags totala investeringar. I IT-företag och andra kunskapsföretag är de helt dominerande. FoU-investeringar är av kritisk betydelse för svenska företags framtida konkurrenskraft och sysselsättning. Framtida intäkter blir alltmer en funktion av immateriella investeringar. Periodiseringen av sådana investeringar blir allt viktigare för en rättvisande matchning av intäkter och kostnader, samtidigt som problemen att mäta de enskilda investeringarnas ekonomiska livslängd och värde ej blivit lättare. Bokföringsnämnden tillåter matchning medan IASC kräver matchning, när kriterierna för aktiveringen av FoU-utgifter kan tillgodoses. IASC bör ange färdriktningen även för Sverige. Det är därför angeläget att företag bedömer hur olika typer av FoU möter aktiveringskriterierna, även om de kostnadsförs.

Det är önskvärt att informera externa intressenter om vilka kostnadsförda investeringar, som är aktiverbara. Informationen behövs vid jämförelser mellan företag med olika redovisningsprinciper för sådana investeringar. Informationen behövs också internt vid byte av princip och införande av ny princip som ej innebär byte. För en koncern, som av skatteskäl vill kostnadsföra aktiverbara investeringar och som samtidigt har ambitionen att följa IASC, uppkommer en uppenbar konflikt. Denna kan lösas genom aktivering i koncernredovisningen och kostnadsföring i de juridiska enheterna. Härvid krävs en prövning gentemot kriterierna för aktivering. Det synes viktigt att tolkningen och tillämpningen av dessa kriterier diskuteras och analyseras i fackpressen.

Sven-Erik Johansson är professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm. Han var tidigare ordförande i Redovisningsrådet. Han medverkade senast i Balans nr 8–9/96.