Redovisning av finansiell leasing – nu kommer tillämpningsfrågor i fokus

När nu rekommendationen om finansiell leasing trätt i funktion är det dags att titta på praktiska tolknings- och tillämpningsfrågor, skriver Lars-Åke Eriksson. Han konstaterar också att tolkningen av RR6 i vissa fall leder till redovisningsmässiga lösningar som inte är självklara.

Redovisningsrådets rekommendation om finansiell leasing har trätt i kraft från och med årsskiftet 1997. En rekommendation som flitigt har debatterats av olika intressentgrupper de senaste åren. Debatten har berört många principiella frågor som i många fall är typiska inom redovisningsregleringen. Nu är rekommendationen här varvid ett antal tillämpningsfrågor kan skönjas som är mer eller mindre självklara.

Inledning och bakgrund

Redovisningsrådets rekommendation om leasingavtal (RR 6) gäller som bekant från och med 1 januari 1997. Rekommendationen baseras i allt väsentligt på IAS 17, Accounting for Leases, och ställer i första hand krav på redovisning av leasingavtal i koncern.

Den stora förändring som kan förväntas vid tillämpningen av RR 6 är att vissa av de leasingavtal som i dag redovisas såsom operationella skall tas in i balansräkningen hos leasetagaren som om motsvarande tillgång hade förvärvats med full finansiering. Detta kallas finansiell leasing. Rekommendationen kräver även att övriga s.k. operationella leasingavtal redovisas i form av tilläggsupplysningar där framtida leasingavgifter skall anges. Noteras kan att ett antal publika företag redan tillämpar en redovisning av s.k. finansiella leasingavtal i sina koncernbokslut enligt IAS 17.

För leasetagaren innebär en klassificering av ett leasingavtal som finansiellt i normalfallet att tillgång och skuld tas upp till ett värde som motsvarar leasingobjektets verkliga värde. När leasetagaren erlägger leasingavgifter reduceras skulden successivt med amorteringsdelen. Räntedelen belastar resultaträkningen. Det tillgångsförda leasingobjektet avskrivs enligt plan. För leasegivaren innebär finansiell leasing att en leasingfordran upptas till ett belopp som normalt motsvarar det verkliga värdet.

Allt sedan frågan väcktes om en ändring av principerna för redovisning av leasingavtal och därmed finansiell leasing har en relativt livlig debatt förts. Några av de argument som framkommit i debatten har varit:

• Irrelevant informationsgivning eftersom balansräkningar i vissa fall redovisar som materiell tillgång något som företaget inte är juridisk ägare till.

• Leder till märkliga skattekonsekvenser för enskilt bolag.

• Information lämnas redan i dag av leasingåtaganden genom notupplysningar, varför vissa argumenterar för att läsaren därmed kan göra nödvändiga justeringar av resultat- och balansposter om så önskas medan andra menar att notupplysningar inte kan kompensera en ofullständig redovisning.

Andra argument har varit att redovisningsreglerna är svåra tillämpa vad gäller komplexa beräkningar etc. Enligt min åsikt har debatten varit intressant då den diskussion som förekommit bland annat behandlat principiellt viktiga problem som även gäller vid annan tillämpning av redovisning. Det vill säga viktiga principer och synsätt som inte på något vis är unikt för denna rekommendation om leasing.

Vid byte av redovisningsprincip skall Redovisningsrådets rekommendation RR 5, Redovisning av byte av redovisningsprincip, följas. Dock ger RR 6 lättnader när det gäller retroaktiv tillämpning av rekommendationen. Om en fullständig anpassning retroaktivt medför betydande svårigheter, kan tillämpningen ske enbart på transaktioner efter den tidpunkt då principförändringen trädde i kraft. Då måste dock upplysning för äldre avtal lämnas om bl.a. leasingobjektets anskaffningsvärde och ackumulerade avskrivningar samt återstående förpliktelser uppdelat på en kort- och en långfristig del.

Vägledning behövs i praktiken

Rekommendationen om leasingavtal som i allt väsentligt baseras på IAS 17 är, till skillnad från exempelvis US GAAP, skriven utan tonvikt på detaljlösningar, en inriktning som ligger i linje med svensk redovisningstradition med ramverksliknande redovisningsregler.

Att denna tradition leder till att initiala tillämpningsproblem kan uppkomma vid tolkning av rekommendationen är heller inte en ny företeelse. Den största mödan torde uppkomma när nya redovisningsregler införs (nya ÅRL kommer sannolikt att ge många sådana exempel). Efter en tid sprids ringarna på vattenytan och en viss praxis etableras som slutligen utmynnar i god redovisningssed.

Rekommendationen innehåller förvisso illustrativa exempel som ger en relativt god vägledning vid tillämpning. Eftersom leasingupplägg många gånger kan visa upp ett brett spektrum av unika detaljlösningar kan det leda till praktiska svårigheter att helt finna sig till rätta i rekommendationens övergripande principer och definitioner. Därför kommer med stor sannolikhet initial vägledning att behövas vid tolkning av RR 6 eller dess förebild, IAS 17. Vid denna tolkning av reglerna kommer säkerligen bedömningar att behöva göras som är mer eller mindre subjektiva till sin natur.

En vanlig metod i svensk redovisningspraxis för att finna vägledning är att göra avstämningar mot lämplig internationell praxis. För leasing är den sedan länge tillämpade IAS 17 ett sådant exempel. Men även US GAAP-rekommendationen FASB 13, Accounting for leases, kan vara en sådan förebild. Det finns dock ingen direkt koppling mellan svenska (kontinentala) och exempelvis amerikanska (anglosaxiska) redovisningsstandards varför en sådan avstämning inte är självklar.

Nedan belyses några tänkbara tolknings- och praktiska hanteringsproblem som kan uppkomma och som i det enskilda fallet kan ha en mer eller mindre väsentlig inverkan på redovisning av resultat och ställning.

Praktisk tillämpning av rekommendationen

* Retroaktiv tillämpning: Sannolikt kommer ett antal redovisningsskyldiga att ta fram uppgifter i syfte att tillämpa redovisningsrekommendationen retroaktivt. För företag vars finansiella leasing är väsentlig är detta närmast självklart, eftersom resultat- och balansräkningarna kommer att påverkas betydligt. Olika praktiska problem som företagen måste ta ställning till kommer att uppstå. Ett sådant problem kan vara när leasetagaren bestämmer diskonteringsfaktor för nuvärdesberäkning av minimileaseavgifterna. Han skall som tillgång ta upp det lägsta av objektets verkliga värde eller nuvärdet av minimileaseavgifterna. Vid beräkning av nuvärdet skall antingen den implicita räntan användas, om denna är känd, eller låntagarens marginella låneränta. I praktiken kan den implicita räntan härledas om objektets anskaffningsvärde är känt, dvs. det värde som leasingavtalets betalningar baseras på.

Om ett leasingkontrakt exempelvis har ingåtts 1994 med en löptid på 8 år, skall således, om den implicita räntan saknas, nuvärdet av minimileaseavgifterna beräknas genom att använda den marginella låneräntan vid den tidpunkt då avtalet tecknades. Det krävs för detta en väl utförd analys av företagets finansiella förutsättningar vid denna tidpunkt, så att ett relevant val av marginell låneränta kan göras. Valet av räntefaktor har väsentlig betydelse för att visa rimliga resultat- och balanseffekter. Om relevant information om räntekomponent när leasingavtal ingicks saknas, får detta inte medföra att exempelvis dagens marginella ränta okritiskt används i stället.

* Verkligt värde: Verkligt värde definieras som det värde som framkommer vid en överlåtelse på armlängds avstånd där båda parter är välinformerade och även har ett intresse av transaktionen. Liknande formuleringar finns i rekommendationen om koncernredovisning där det bl.a. anges ”Beräknade marknadsvärden ... grundas på väldokumenterade överväganden eller, vid behov, värderingar av oberoende part.”

Är externa värderingar av oberoende part lösningen på detta praktiska problem? I många fall kan säkert ”väldokumenterade överväganden” göras av företagen där det verkliga värdet för ett objekt framgår. Självklart är dessa överväganden i många fall besvärliga. Vad är det verkliga värdet för en leasetagare om leasegivaren kan tänkas ha mängdrabatt för viss typ av objekt? Skall detta beaktas eller kan det vara så att det verkliga värdet kan vara olika för leasetagare och leasegivare?

Här ställs begreppet ”välinformerad” på sin spets. I praktiken är det naturligtvis så att det kan finnas skillnad i information mellan olika parter (jmfr. med teorin om incitament vid asymmetrisk information, en teori som uppmärksammas vid Nobelpriset i ekonomi 1996). Rekommendationen ger även uttryck för denna skillnad genom att man utgår från att tillämpningen av reglerna skall ske utifrån varje parts ”förhållanden och omständigheter” som kan resultera i att ett och samma leasingavtal klassificeras olika hos parterna.

* Minimileaseavgifter: Vid beräkning av minimileaseavgifter skall leasetagaren och leasegivaren beakta och ta med eventuellt garanterat belopp eller restvärde som är garanterat av ”närstående företag” eller av ”oberoende tredje part som har ekonomiska förutsättningar att fullfölja sitt åtagande” eller om det är rimligt säkert att leasetagaren utnyttjar optionen. Närstående företag är inte definierade i rekommendationen utan måste tolkas i enlighet med andra lagar och regler. I aktiebolagslagen (12 kap.) anges exempelvis vilka som ingår i ”den förbjudna kretsen”. Denna överensstämmer till stora delar med Börsens inregistreringskontrakt vilket baseras på den krets som anges i den s.k. LEO-lagen. En ”oberoende tredje part” skulle kunna vara ett försäkringsbolag.

En annan fråga är vad som menas med garanterat belopp. Skall förutom rena borgensåtaganden exempelvis en indirekt garanti som soliditetsgaranti som ett koncernföretag lämnat till dotterföretaget (leasetagaren) tas med? Enligt min uppfattning torde endast direkt garanterade belopp med avseende på leasingkontraktet beaktas.

* Risker och förmåner: Risker och förmåner är centrala begrepp vid klassificering av ett leasingavtal som finansiellt eller operationellt. Det framgår att om risker och förmåner ”i allt väsentligt” övergått till leasetagaren skall avtalet klassificeras som finansiellt. I normalfallet finns värden som kan relateras till kriteriet väsentligt men var går gränsen? Är det mer än 50 %, dvs. enkel majoritetsregel, 2/3-delar, dvs. kvalificerade majoritet, eller 90 %, dvs. reglerna om tvångsinlösen, som avses? De exempel som hör till rekommendationen får anses vara vägledande i detta avseende. En gräns som anges där är att det verkliga värdet i vart fall bör vara 98,6 % i jämförelse med nuvärdet av minimileaseavgifter. Frågan är om detta skall uppfattas som en nedre gräns eller endast som ett exempel?

En försiktig tolkning är att gränsen ligger något under 100 % men att detta kriteriet inte är ensamt styrande över huruvida finansiell leasing förekommer eller inte. De två andra kriterierna är att bedöma dels livslängden på leasingavtalet i förhållande till objektets ekonomiska livslängd dels huruvida eventuella optionsvillkor innebär att ett övertagande är sannolikt. Med andra ord skall en helhetsbedömning göras vad gäller ekonomisk innebörd om risker och förmåner för det unika avtalet det vill säga det går aldrig att generalisera.

* Nettoredovisning: Redovisningsrådets rekommendation (liksom IAS 17) leder till att redovisning får ske av vissa leasingupplägg som liknar ett kvittningsförfarande. Detta gäller redovisning hos leasegivare när en kreditgivare beviljar lån för finansiering av en del av leasingobjektet på sådana villkor som innebär att kreditgivaren endast har säkerhet i objektet utan vidare regressrätt mot leasegivaren. Hänvisning görs till leasingupplägg som internationellt benämns ”leverage lease”.1

En annan benämning på liknande leasingupplägg är s.k. sublease vilket återfinns i redovisningspraxis i Storbritannien. Där skall redovisning ske av leasingfordran respektive skuld till kreditgivare brutto dvs. enligt principerna för finansiell lease. Varken Rådets eller IASC:s rekommendation ger den redovisningsskyldige någon särskild vägledning om hur ett sådant upplägg i detalj skall vara utformat för att rekommendationen skall kunna tillämpas.

En fråga som kan tyckas naturlig är om begreppet leverage lease är liktydigt mellan olika redovisningsstandards. Enligt US GAAP är detta begrepp synonymt med en mycket speciell transaktion som måste följa vissa givna krav för att få tillämpas i redovisningen med bl.a. kvittningsmöjligheter.

Man kan givetvis även dra paralleller med de övriga transaktioner där kvittning medges i redovisningen. Enligt nuvarande svenska redovisningsregler återfinns kvittningsförfarandet endast i ett uttalande från FAR. Uttalandet anger bl.a. att placeringar utan kreditrisk accepteras för nettoredovisning.

IASC:s rekommendation nr 32, ”Financial Instrument, Disclosure and Presentation”, är ännu mer restriktiv men tydlig för de situationer där nettoredovisning av finansiell fordran och finansiell skuld skall ske. Detta förhållande gäller när den redovisningsskyldige har en legal rätt till kvittning och avser att avsluta fordrings-/skuldförhållandet genom kvittning eller genom att avyttra tillgången och betala skulden samtidigt. Utöver detta hänvisar rekommendationen till just IAS 17. Eftersom IAS 17 ställer särskilda villkor för kvittningsliknande redovisning vid s.k. leverage lease bör väl tolkningen vara att detta inte strider mot IAS 32.

För en svensk redovisningsskyldig torde emellertid tillämpningen av den nya årsredovisningslagen (ÅRL) och dess kriterier för kvittning vara mest aktuell. Den nya ÅRL har en liknande syn som IASC, dvs. ett generellt förbud mot kvittning av såväl tillgångar och skulder som intäkter och kostnader. Enligt författningskommentarerna till ÅRL anges att avsteg kan göras i vissa situationer, exempelvis vid en komplex transaktion vars värde eller resultat var för sig från ekonomisk synpunkt saknar intresse för det slutliga resultatet. Vidare anges att legal rätt till kvittning mellan parterna skall föreligga. Bolag som avviker från kvittningsprinciperna skall ange detta i not. Dessutom skall skälen för avvikelsen och dess bedömda effekt på resultat och ställning anges.

Om Redovisningsrådets rekommendation om leasing återigen studeras ger denna således möjlighet till kvittningsliknande redovisning under vissa speciella omständigheter, där trepartsförhållande finns i form av finansiär, leasegivare och leasetagare. Som jag beskrivit ovan finns endast begränsade situationer där kvittning av fordran och skuld medges. I enlighet med detta kommer frågan att ställas om Redovisningsrådets rekommendation om kvittning av leverage lease-upplägg endast omfattar de leasingupplägg som uppfyller kraven kvittning enligt ÅRL (samt IAS 32) eller om leverage lease är undantaget som bekräftar regeln.

Min uppfattning är att en kvittningsliknande redovisning enligt rekommendationen bör kunna ske och att upplysning därom sker i not. Möjligen skulle även ett förtydligande på denna punkt behövas från normgivaren.

Slutkommentarer

Jag har ovan redogjort för vissa praktiska frågor av olika karaktär (tolkning respektive praktisk hantering) som kan uppkomma vid tillämpning av rekommendationen om leasingavtal. De förslag som lämnats utgör min egen syn på rimlig tolkning och skall ses som en av måhända ytterligare lösningar på problemen.

Jag konstaterar att i vissa fall kan tolkningen av rekommendationen leda till redovisningsmässiga lösningar som inte är självklara. Till att börja med kan därför olika redovisningsmässiga effekter förväntas, beroende på hur rekommendationen tolkats. En slutsats är att så snart den redovisningsskyldige, på grund av sitt speciella leasingavtal och situation, måste tillgripa en mer eller mindre avancerad tolkning av rekommendationen, bör information om tillvägagångssättet finnas i notform. Där bör de argument som lett fram till den valda tillämpningen av leasingreglerna framgå.

Auktor revisor Lars-Åke Eriksson är verksam vid Öhrlings Coopers & Lybrand. Han medverkade senast i Balans nr 3/97.