Aktuell information

Avskaffande av lekmannarevisorer

FARs uppfattning om EG-direktivens innebörd i fråga om lekmannarevisorer i aktiebolag är oförändrad sedan remissbehandlingen av Revisorsutredningens betänkande Revisorerna och EG (SOU 1993:69). FAR instämmer sålunda i Revisorsutredningens (och departementspromemorians, sid. 46–47) uppfattning att lekmannarevisorer enligt gemenskapsrätten inte kan utses för sådan revision som avses i fjärde och sjunde bolagsdirektiven. FAR tillstyrker därför den föreslagna ändringen i ABL 10 kap. 3 § och motsvarande ändringar i andra lagar.

Behov av särskild granskning

I promemorian anförs att det i vissa typer av företag finns ett särskilt behov att ”pröva om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt och att den står i överensstämmelse med de särskilda syftena för verksamheten”. Detta behov skulle gå utöver vad som täcks av den vanliga redovisnings- och förvaltningsrevisionen. FAR menar att prövningen av ändamålsenlighet och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande skötsel i regel tillgodoses vid den ordinarie revisionen. Det finns också möjlighet för bolagsstämman att lämna en vald revisor särskilda föreskrifter om granskningens inriktning, se ABL 10 kap. 7 §. FAR kan dock instämma i att verksamhetens överensstämmelse med de särskilda syften som uppställts kan behöva prövas i särskild ordning i bolag med anknytning till folkrörelser eller med politisk bakgrund, och att det därvid ligger ett egenvärde i att prövningen görs av personer ”som har anknytning till verksamheten”. En metod för detta anvisas emellertid redan i dag i ABL, nämligen i 10 kap. 14 §. Enligt detta lagrum kan en eller flera granskare utses för ”särskild granskning av bolagets förvaltning och räkenskaper under viss förfluten tid eller av vissa åtgärder eller förhållanden i bolaget”. Genom en lämplig formulering av uppdraget åt en sådan granskare bör samma tillsyn kunna åstadkommas som i dag sker genom lekmannarevisorer. Inget torde hindra att man i en bolagsordning tar in bestämmelsen att en granskare enligt ABL 10 kap. 14 § skall utses årligen och även preciserar granskarens uppdrag. Om så befinns nödvändigt kan paragrafen kompletteras t.ex. så att den lyder: ”... särskild granskning av bolagets förvaltning och räkenskaper under viss förfluten tid, av vissa åtgärder eller förhållanden i bolaget eller av verksamhetens överensstämmelse med de särskilda syften för verksamheten som kan ha uppställts”. Det kan i så fall också vara lämpligt att ändra lagen så att en majoritet kan utse en granskare utan att gå via länsstyrelsen.

”Förtroenderevisorer”

Promemorian väljer en annan lösning och föreslår införandet av ”förtroenderevisorer”.

I motiveringen framhålls vikten av att en förtroenderevisor inte kan ”sammanblandas med revisorn som har utsetts enligt den civilrättsliga lagstiftningen” och drar härav slutsatsen att funktionen inte bör benämnas ”revisor”. Samtidigt anför promemorian att ”uppdragets karaktär, djupa förankring och tradition” ändå skulle leda till att ”någon anknytning till begreppet revisor bör behållas”. Det är svårt att värja sig för intrycket att konstruktionens syfte är att behålla lekmannarevisorerna men klä dem i en formell dräkt som till nöds kan betraktas som förenlig med gemenskapsrätten. Det är inte bekant för FAR att förtroenderevisorsfunktionen existerar i något annat land.

FAR menar för sin del att uttrycket ”revisor” måste förbehållas den som faktiskt utför revision i ordets vedertagna bemärkelse. All annan användning är ägnad att inge allmänheten den vilseledande föreställningen att ”revisorn” uppfyller åttonde direktivets höga krav på den som skall godkännas att utföra lagstadgad revision.

Användningen av revisorsbegreppet för andra uppgifter än revision har belysts tidigare. I början av 1970-talet föreslogs att löntagarna skulle få utse ”löntagarrevisorer” med uppgift att särskilt tillgodose löntagarnas informationsbehov. Auktor revisor Ulf Gometz, sedermera ordförande i FAR, skrev en debattartikel i Metallarbetaren 43/1973, där han kommenterade en intervju med Metalls dåvarande ordförande:

Avslutningsvis säger Bert Lundin i intervjun att det inte ligger någon kritik mot företagens revisorer i förslaget om löntagarrevisorer. ”Och om själva ordet löntagarrevisor väcker anstöt så kan vi välja en annan beteckning”.

Det sistnämnda är med stor sannolikhet sagt i bästa välmening; jag måste ändå opponera mig. Det är inte betydelselöst vad man kallar saker och ting: antingen är det frågan om revision eller också är det det icke.

”Företagsrevision” är inte någonting diffust som kan användas för etikettering av olika saker. Revisionen är en speciell och viktig samhällsuppgift som vi revisorer – både som individer och som kår – känner ansvar för och söker utföra så objektivt och sakkunnigt som möjligt. Jag vill påstå att den verksamheten bedrivs icke minst i löntagarnas intresse.

Utvecklingen ledde senare till att arbetsmarknadens parter slöt avtalet om arbetstagarkonsulter, och frågan om löntagarrevisorer avfördes från dagordningen. Enligt FARs mening är Ulf Gometz’ argumentation fullt giltig som invändning mot förslaget om förtroenderevisorer.

Förslagets innehåll

Skulle förslaget ändå genomföras har FAR följande synpunkter.

* Uppdragsbeskrivningen i lagförslaget: I det framlagda förslaget till lag om förtroenderevisorer beskrivs granskningens inriktning på ett annat sätt än i promemorian. Ingenting nämns om verksamhetens överensstämmelse med de särskilda syften som uppställts. I stället införs ett åliggande att granska bolagets interna kontroll, en uppgift som är central i yrkesrevisorns uppdrag och som är av så teknisk natur att den förutsätter revisorsutbildning. Lagtexten bör anpassas till förslaget och exempelvis lyda: ”... granska om bolagets verksamhet står i överensstämmelse med de särskilda syftena för verksamheten och sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt”.

* Uttrycket ”förtroende-”: Uttrycket ”förtroendevald” används ofta inom folkrörelser och i politiska sammanhang som beteckning på en funktionär som inte yrkesmässigt utövar den aktuella funktionen. Trots det kan det inte förnekas att uttrycket förtroenderevisor genom motsatsvis tolkning kan uppfattas kasta en skugga på de yrkesrevisorer för vilka allmänhetens förtroende är lika oundgängligt som för de tänkta förtroenderevisorerna. Problemet accentueras om man försöker översätta uttrycket till t.ex. engelska, tyska eller franska eller till de nordiska grannspråken.

* Val och entledigande: Enligt förslaget väljs en förtroenderevisor av aktieägarmajoriteten. I författningskommentaren på sid. 72 sägs att en förtroenderevisors uppdrag ”utan vidare [bör] anses förfallet” om den som utsett förtroenderevisorn förlorar sin majoritet. Detta bör framgå av lagtexten. I lagen bör också intas bestämmelser om entledigande av förtroenderevisor, exempelvis av innebörd att en förtroenderevisors uppdrag upphör om förtroenderevisorn eller den som utsett förtroenderevisorn begär det, efter mönster av ABL 10 kap. 5 §.

* Kompetenskrav: På de nuvarande lekmannarevisorerna ställer ABL kravet att de skall ”ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till arten och omfånget av bolagets verksamhet fordras för uppdragets fullgörande”. FAR finner det naturligt att åtminstone elementära kunskaper om företag och ekonomi krävs av förtroenderevisorer.

* Jävsregler: Promemorian diskuterar om en förtroenderevisor inte borde vara underkastad samma jävsbestämmelser som en revisor. Detta avvisas dock med motiveringen att förtroenderevisorns granskning skall ske ur ett ägarperspektiv, och att aktieägarminoriteten kommer att vara införstådd med att förtroenderevisorn kan ”ha en viss anknytning till den som har utsett honom”. Jävsbestämmelserna i ABL 10 kap. 4 § gäller emellertid inte i första hand olämpliga kopplingar mellan revisor och ägare (ABL innehåller hittills inte ens något förbud för revisor att äga aktier i bolaget). De syftar till att säkerställa revisorns oberoende i förhållande till bolagets ledning och till att hindra missbruk av den obegränsade insyn som tillkommer en revisor. Där hindras sålunda bl.a. styrelseledamöter, VD, redovisningsansvariga och anställda i bolaget, samt dessas anhöriga, från att väljas till revisor. Att det skulle vara möjligt att välja t.ex. en styrelseledamots make till förtroenderevisor framstår för FAR som stötande, och regler motsvarande ABL 10 kap. 4 § bör därför införas även för förtroenderevisorer. Det ligger däremot i sakens natur att de stränga krav som därutöver ställs på auktoriserade och godkända revisorer i form av god revisorssed inte kommer att bli tillämpliga på förtroenderevisorer.

* God revisionssed: I det framlagda förslaget till lag om förtroenderevisorer 3 § föreskrivs att förtroenderevisorns granskning skall utföras ”i den omfattning god revisionssed bjuder”. Denna bestämmelse motsvarar ABL 10 kap. 7 § som gäller revisorer. God revisionssed utvecklas genom att praxis kontinuerligt förbättras och kodifieras, i första hand av FAR. Utvecklingen är nära knuten till motsvarande internationella arbete, som utförs av International Federation of Accountants (IFAC). FARs rekommendationer om god revisionssed uttrycks främst i Revisionsprocessen, ett dokument på ca. 50 sidor, vartill kommer flera separata rekommendationer på specialområden. IFACs rekommendationer har formen av International Standards on Auditing and International Auditing Practice Statements, som utgör 425 sidor text. Ingen som helst liknande kodifiering existerar för den granskning som förtroenderevisorerna tänks utföra. Än mindre kommer en förtroenderevisor att kunna finna någon vägledning när det gäller utformningen av den ”granskningsrapport” som skall avges. Hänvisningen på sid. 73 till god revisionssed i den kommunala sektorn är inte relevant eftersom det där liksom i den privata sektorn handlar om yrkesmässig revision. Det är tveksamt om det kan betraktas som en realistisk möjlighet att någon egentlig praxis för förtroenderevisionen skulle växa fram. I vart fall framstår det som osannolikt att någon för förtroenderevisorerna gemensam organisation skulle kodifiera en sådan praxis. Att hänvisa till god revisionssed framstår under dessa omständigheter i bästa fall som meningslöst och i sämsta fall som skadligt för förtroendet för de auktoriserade och godkända revisorernas yrkesmetodik.

* Förtroenderevisorns kommunikationsmöjligheter: Förtroenderevisorn förutsätts ha samma tystnadsplikt som revisorn. Med tanke på förtroenderevisorns nära anknytning till majoritetsägarna (och avsaknaden av jävsregler) framstår det som tveksamt vilken trovärdighet denna tystnadsplikt kan få i allmänhetens ögon. Detta problem förstärks av att förtroenderevisorn saknar alla möjligheter till kommunikation med aktieägarna under löpande år, i motsats till revisorn som vid behov kan sammankalla en extra bolagsstämma. (Den majoritet som valt förtroenderevisorn kan visserligen påfordra en extra stämma, men det förutsätter att förtroenderevisorn informerat den om behovet, något som skulle strida mot tystnadsplikten.)

* Anmälan till åklagare: I avsnitt 4.8 i promemorian sägs att sådan skyldighet för revisor att anmäla vissa brottsmisstankar till åklagare som föreslås av Aktiebolagskommittén även bör gälla för förtroenderevisor. FAR saknar anledning att här återge de invändningar FAR rest mot Aktiebolagskommitténs förslag på denna punkt. Ett påpekande har dock varit att de auktoriserade och godkända revisorernas juridikutbildning inte går så djupt på straffrättens område att den räcker till för en revisor som enligt förslaget skulle bedöma en iakttagen handlings straffbarhet, graden av misstanke osv. Denna invändning gör sig med än större kraft gällande med avseende på förtroenderevisorer, vilkas meriter sannolikt oftare kommer att bestå av gedigen erfarenhet från bolagets verksamhetsområde än av juridisk och ekonomisk utbildning. Vidare kan det konstateras att Aktiebolagskommitténs förslag är grundat på uppfattningen att revisorn har ett ansvar inte bara mot ägarna utan också mot andra intressenter, däribland samhället. Någon motsvarande ställning har knappast förtroenderevisorn. Promemorian understryker tvärtom förtroenderevisorns starka förankring i majoritetsägarkretsen. Det bör observeras att förtroenderevisorn föreslås få skyldighet att lämna upplysningar till revisorn. Skulle Aktiebolagskommitténs förslag genomföras bör den eftersträvade effekten på så sätt ändå uppnås. Någon skyldighet för förtroenderevisorer att själva anmäla misstänkt brottslighet till åklagare bör därför inte införas.

Utarbetande och fastställande av revisionsplan

Revisionsutredningens lagförslag anger att revisionsansvarig i Regeringskansliet efter samråd med Riksdagens revisorer utarbetar en revisionsplan. Det framgår ej vare sig av förslaget till lag eller av utredningen huruvida den externa revisionsbyrån förutsätts vara aktiv i framtagandet av revisionsplanen. Med beaktande av att utredningen samt förslaget till lagtext anger att granskningen skall ske i enlighet med god revisionssed anser FAR att den anlitade revisionsbyrån måste delta i framtagandet av revisionsplanen så att detta krav uppfylls. En komplettering av lagtexten bör således ske avseende detta.

Revisionsutredningens ”Förslag till lag om revision av Regeringskansliet” anger ej att något fastställande skall ske av revisionsplanen. Detta är en skillnad jämfört med revisionen av riksdagsförvaltningen där planen fastställs av Riksdagens förvaltningsstyrelse. Principiellt bör en revisionsplan fastställas och i detta sammanhang av ett överordnat organ. Vad avser revisionen av Regeringskansliet torde det överordnade organet vara Riksdagen. Det är dock tveksamt huruvida fastställandet av en revisionsplan kan anses vara ett ärende för Riksdagen. FARs ståndpunkt är att revisionsplanen bör fastställas och en tänkbar lösning kan vara att revisionsplanen fastställs av Riksdagens revisorer tillsammans med internrevisionen. Fastställandeproceduren bör anges i lagen varför en komplettering bör ske.

Revisionens inriktning

Av Revisionsutredningens förslag framgår att den externa revisionen av Regeringskansliet skall granska Regeringskansliets årsredovisning och underliggande redovisning i syfte att bedöma om räkenskaperna är rättvisande.

Varken utredningen eller lagförslaget ger en definition av vad som menas med begreppet rättvisande. Skall det tolkas som att årsredovisningen ger en rättvisande bild av verksamheten? I så fall kan inte revisionen enbart inriktas mot redovisningsrevision utan bör kompletteras med granskning av verksamheten. Detta kan i så fall eventuellt kollidera med det granskningsansvar och inriktning som KU skall bedriva och som betecknas som granskning och bedömning av regeringens administrativa praxis. Detta begrepp finns inte heller definierat i utredningen varför det är svårt att se var eventuella överlappande granskningsinsatser uppkommer. Om begreppet rättvisande istället skall tolkas som att årsredovisningens siffermässiga innehåll överensstämmer med räkenskaperna ges begreppet en striktare innebörd med begränsning av granskningsinsatsen.

FAR anser att det bör klargöras vad som menas med dels begreppet rättvisande och dels begreppet regeringens administrativa praxis. Detta för att få en klar granskningsinriktning och minimera riskerna för oklarheter i ansvarsområden mellan Riksdagens revisorer och KU.

Vad avser granskning av intern kontroll har detta ej omnämnts i lagtexten eller utredningen vilket kan tolkas så att denna granskning handhas av internrevisionen. Detta är en skillnad mot den beskrivning Revisionsutredningen ger av externrevisionens inriktning på revisionen av riksdagsförvaltningen vilken är ”inriktad på redovisningsrevision med en huvudsaklig inriktning på årsredovisningen och den interna kontrollen”. Med hänvisning till att utredningen syftar till att få en likformighet i den externa revisionen av riksdagsförvaltningen och regeringskansliet tycker FAR det är önskvärt att innehållet i den externa revisionen blir lika i båda fallen. FAR föreslår därför att granskning av den interna kontrollen bör ingå även vid extern revision av Regeringskansliet och att lagtexten kompletteras med detta.

Enligt lagförslaget skall ”Granskningen skall ske i enlighet med god revisionssed samt med iakttagande av de särskilda bestämmelser som kan gälla för verksamheten”. Lagtexten respektive utredningen anger inte vilken inverkan som ”iakttagande av de särskilda bestämmelser som kan gälla för verksamheten” innebär för revisionsinsatsen och efterlevnaden av god revisionssed. Ett minimikrav är att den senare efterlevs vilket leder till att lagtexten bör ändras så att det klart framgår att god revisionssed är ett minimikrav som måste uppfyllas. FARs förslag är därför att 2 § sista meningen ändras till ”Granskningen skall ske i enlighet med god revisionssed kompletterat med iakttagande av de särskilda bestämmelser som kan gälla för verksamheten”.

Kostnadsuppskattning avseende anlitande av revisionsbyrå

I Revisionsutredningens förslag till extern revision av Regeringskansliet anges en uppskattning av kostnaden för att anlita en extern revisionsbyrå för genomförandet av den externa revisionen. Denna uppskattning har enligt Revisionsutredningen erhållits från ”branschen”.

FAR tycker att det är onödigt att i utredningens förslag ange en uppskattning vilken är hämtad från oklar källa refererad till som branschen. Vidare torde på detta stadium inte någon formell anbudsförfrågan ha sänts ut varför genomarbetade anbud inte kan ha legat till grund för kostnadsuppskattningen.

Yttrandet har avgivits av FARs revisionskommitté

Deklarationsuppgifter i euro (avsnitt 4.5, 7.6 och 7.7)

I departementspromemorian förespråkas att deklarationer och kontrolluppgifter endast bör få lämnas i kronor under övergångsperioden 1999–2002 och att detta bör gälla för samtliga skatter och avgifter. Förklaringen anges vara att det skulle vålla stora problem för skattemyndigheterna om de skattskyldiga skulle beredas valfrihet. En situation där skatteförvaltningen skulle ha beredskap att under övergångsperioden avge och inhämta beloppsmässig information i både euro och kronor ställer mycket stora krav på förberedelser och anpassningar och skulle medföra stora kostnader. Ett sådant servicekrav anges inte vara rimligt och bör därför enligt promemorian avvisas. Resursåtgången för omläggningen anges bli avsevärt mindre om de skattskyldiga får anpassa sig efter skatteförvaltningen i stället för tvärtom. Samma uppfattning redovisas beträffande tullskyldiga och inom socialförsäkringsadministrationens område.

Det är inte uteslutet att det kan komma att vara tillåtet för företag att upprätta sin redovisning i euro under övergångsperioden (1999–2002). De företag som väljer att upprätta sin redovisning i euro kan förväntas vilja lämna deklaration och upprätthålla annan beloppsmässig kommunikation med offentliga myndigheter i euro.

FAR menar att det är mycket viktigt att samhällets institutioner kraftsamlar för att sprida medvetandet om och stimulera anpassningen till euron. Ur detta perspektiv vore det önskvärt att det åtminstone ges möjlighet att få upprätthålla beloppsmässig kommunikation med skattemyndigheterna, tullmyndigheterna och Riksförsäkringsverket i euro från 1999.

Redovisning i euro och konvertering av aktiekapitalet (avsnitt 4.7, 6.4 och 6.5)

Frågorna om val av redovisningsvaluta och konvertering av aktiekapital till euro är nära förknippade och de är föremål för vidare beredning inom regeringskansliet.

Ett argument mot valfrihet beträffande redovisning i euro eller kronor anges vara att detta skulle försvåra jämförelser mellan olika företag. För många internationellt verksamma företag med Sverige som hemland gäller tvärtom det motsatta förhållandet. Företagens konkurrenter finns i många fall i länder som med stor sannolikhet kommer att ansluta sig till EMU redan 1999. För dessa företag skulle möjligheten till relevanta jämförelser istället öka om de gavs möjlighet att redovisa i euro.

Ett ytterligare argument mot att tillåta redovisning i euro från 1999 anges vara olägenheter som uppkommer eftersom redovisning i euro inte kan användas för taxeringsändamål. Detta kan åtgärdas i enlighet med vad som ovan förespråkats, nämligen att valfrihet införs beträffande avgivande av deklarationer och kontrolluppgifter i kronor eller euro under övergångsperioden.

I era EU-länder är det redan idag tillåtet att under vissa förutsättningar fritt välja redovisningsvaluta och denominering av aktiekapital. Dessa frågor bör inte vara alltför kontroversiella varför FAR anser att det i Sverige bör vara tillåtet att åtminstone fritt välja om redovisningsvaluta och aktiekapital skall vara euro eller kronor från 1999. Detta bör gälla oavsett svenskt medlemskap eller ej.

Sedlar och mynt i euro (avsnitt 5.4 och 8.2)

För detaljhandeln vore det mycket olyckligt om starttidpunkten för införandet av sedlar och mynt i euro förlades till den 1 januari 2002. Detta skulle bl.a. innebära att ett omfattande utbildningsarbete skulle sammanfalla med julhandeln som är den absoluta högsäsongen för detaljhandeln. Handeln förespråkar att t.ex. den 1 oktober 2001 vore att föredra. Riksbanken kommer också att verka för att starttidpunkten för sedlar och mynt i euro inte skall sammanfalla med årsskiftet utan att utgivningen av sedlar och mynt i euro påbörjas under hösten 2001.

Från såväl detaljhandeln som konsumentsektorn förespråkas att den övergångstid då sedlar och mynt i euro och kronor kommer att cirkulera parallellt bör vara så kort som möjligt. Hantering av dubbla valutor medför höga kostnader och dessa kommer i slutänden att belasta konsumenten.

FAR instämmer i detaljhandelns och riksbankens uppfattning att det så långt det är möjligt bör tas praktiska hänsyn till tidpunkten när sedlar och mynt i euro introduceras samt att det synes finnas goda skäl till att minimera tiden då sedlar och mynt kommer att cirkulera parallellt.

Prisinformation i euro och kronor (avsnitt 8.3)

Sannolikt kommer prisinformation att lämnas såväl i euro som i kronor utan att lagstiftning kommer att krävas. Frågan om behovet av lagstiftning om dubbel prisinformation analyseras vidare.

Vid dessa analyser bör, enligt FARs mening, även beaktas att dubbel prisinformation kan vara ett starkt argument i marknadsföringen, varför lagstiftning eventuellt inte är nödvändig.

Andra praktiska konsekvenser

Många viktiga praktiska konsekvenser för svenskt näringsliv har ej kommenterats i promemorian. Nedan beskrivs några av dessa områden.

Konsekvenser för redovisning och finansiell rapportering

Cirka två tredjedelar av Sveriges export utgörs av export till andra EU-länder. Detta innebär att svenska exportföretag har relativt stor andel fordringar och skulder i valutor som kommer att ingå i valutaunionen. Den valutakurs som skall användas vid värderingar av fordringar och skulder i EMU-lands valuta den 1 januari 1999 är den fasta konverteringskurs som fastställs att gälla per startdagen. Den fasta konverteringskursen bör, enligt en promemoria författad av europeiska kommissionens generaldirektorat XV daterad 4 november 1996 (”Accounting for the introduction of the euro”), även användas i den utgående balans som redovisas per den 31 december 1998. Kursdifferenserna realiseras därmed under 1998. Företag bör analysera i vilken omfattning valutakursdifferenser kommer att realiseras vid övergången till euron och vilka effekter detta har för företaget.

Multinationella företag med svenska kronor som hemmavaluta har under en följd av år valutasäkrat kontrakterade och/eller förväntade framtida kommersiella kassaflöden i utländsk valuta (transaktionsexponering), fordringar och skulder i utländsk valuta (balansexponering) och nettotillgångar i utländska dotterbolag som i koncernredovisningen räknas om enligt dagskursmetoden (”equity”-exponering). Valutasäkringarna utgörs oftast av terminskontrakt. Förklaringen till säkringarna är att kronan varit en mycket volatil valuta och att det varit billigt att vidta säkringsåtgärder (kronan har haft terminspåslag mot de esta valutor i Europa, vilket genererat positiva bidrag till räntenettot). Eftersom kursrisken mellan de deltagande ländernas valutor kommer att ha eliminerats efter införandet av euron kan värdet av ett terminskontrakt inte längre förändras. Detta innebär att en grundläggande förutsättning för säkringsredovisning, att säkringen skall vara effektiv, ej längre föreligger. Europeiska kommissionen anser det därför lämpligt att resultatavräkna kursskillnaderna i kurssäkringarna omedelbart. Detta bör beaktas vid nyteckning av terminskontrakt som sträcker sig in på 1999. Vidare bör analyser vidtas av effekten av att utestående terminskontrakt och andra säkringar kan komma att anses vara realiserade per den 31 december 1998.

IT-relaterade konsekvenser

Undersökningar visar att näringslivets arbetsinsatser och utgifter för anpassningsarbetet bedöms vara störst inom IT-området. Vidare visar dessa undersökningar att många företags IT-avdelningar ännu inte har upprättat en plan för anpassningsarbetet. Det är mycket viktigt att företagen snarast upprättar planer för anpassningsarbetet på IT-området.

Euron kommer att ha såväl direkta som indirekta effekter på IT-systemen. Den direkta effekten avser anpassning av existerande system. Med den indirekta effekten avses att det skapas nya affärsmöjligheter och ställs nya krav. Alla system som inte hanterar era valutor måste anpassas inför introduktionen av euron. Flervalutasystem stöder fullt ut hanteringen av era valutor. I sådana system bestäms en basvaluta och omräkning till valfri valuta sker på transaktionsnivå. Flervalutasystem är vanliga i t.ex. företagens finansfunktioner. Många ekonomi- och koncernrapporteringssystem kan hantera två valutor – en basvaluta och en främmande valuta – där valutaomräkning sker med hjälp av en tabell. Det är viktigt att de stöd som företagets IT-system har för valutahantering analyseras och om det finns system i kedjan försystem huvudbok som inte hanterar valuta. Det är också viktigt att företagen genomför kartläggningar av vilka system i övrigt (verksamhetssystem och ekonomisystem, egenutvecklade system och standardsystem) som måste anpassas.

Vissa systemleverantörer har meddelat att de utvecklar konverteringsverktyg för anpassning av programmen till euron. Det är viktigt att företagen undersöker om deras systemleverantörer har utvecklat sådana konverteringsverktyg och har resurser för att hantera eventuella omprogrammeringar av systemen. Om företaget har egenutvecklade system där företaget självt – eller med inhyrd hjälp – måste utveckla metoder och verktyg för att anpassa systemen, är det viktigt att utvecklingen av sådana metoder och konverteringsverktyg snarast påbörjas. Det är också viktigt att outsourcingavtal och andra avtal analyseras.

Många interna system kommunicerar med externa system (t.ex. med bankerna, postgirot, bankgirot, externa prislistor, andra kund- och leverantörssystem). Det är mycket viktigt att effekten på dessa EDI-gränssnitt analyseras och att planer för förberedelsearbetet utvecklas. Det är vidare viktigt att det sker en samordning av projekt som berör såväl det egna företaget som kund- och/eller leverantörsföretagen.

Företagens processer, exempelvis orderprocessen, hanteras ofta i ett system med komplexa interna och externa systemsamband. Därutöver finns det ofta manuella rutiner som utgör vitala länkar i processödet. Det är viktigt att analyser utförs av vilka sådana system som hanterar valutarelaterade transaktioner och vilka processer som hanterar valuta, vilka blanketter som är valutarelaterade och vilka externa kopplingar som hanterar företagets IT-system.

Anpassningen till euron kan betraktas som ett lämpligt tillfälle att byta till nya system. Ett angreppssätt är att tidigarelägga alternativt skjuta fram nuvarande utvecklingsplaner och planerade nyinvesteringar i IT-system.

Den gemensamma valutan kan utgöra ett argument för att införa ny teknologi. Smarta kort och nya betalningsformer kan minska hanteringskostnaderna. Möjligheterna att införa nya IT-lösningar måste analyseras.

Euron och år 2000 är stora potentiella hot för varje IT-system. År 2000 kommer att inträffa och det är sannolikt att EMU blir verklighet. Problemen uppstår redan tidigare och de måste också åtgärdas innan. Det råder delade meningar om huruvida arbetet med anpassning till euron bör samordnas med anpassningsarbetet inför år 2000. De eventuella möjligheterna till samordningen med år 2000-problematiken måste analyseras. Undersökningar visar att det kommer att råda stor brist på personal som kan utföra det praktiska anpassningsarbetet. Även personalbehovet måste därför analyseras.

Konsekvenser för finansfunktionen

Ett av de primära målen med en gemensam valuta är att öka den ekonomiska effektiviteten genom att förenkla gränsöverskridande transaktioner inom valutaunionen. Besparingarna förväntas bli en effekt av eliminerade valutakursrisker och reducerade transaktionskostnader. En gemensam valuta inom EU kan också påverka hur ett företag väljer att finansiera sin verksamhet. Det är viktigt att övergripande analyser sker av hur finansfunktionens arbete i stort påverkas av euron och det reducerade antalet valutor.

Som ovan nämnts är det vanligt att multinationella företag med svenska kronor som hemmavaluta valutasäkrat olika former av valutaexponeringar. Det är naturligtvis viktigt att den förändrade riskexponeringen analyseras.

Ofta manifesteras valutasäkringsstrategier i valuta- och finanspolicies som fastställs av företagens styrelser. Framtida valutasäkringsstrategier (dvs. hanteringen av exponeringen) måste analyseras. Frågan bör i många fall vara föremål för behandling av styrelsen varför utkast till nya valuta- och finanspolicies måste utarbetas.

Transaktionskostnader kan vara såväl direkta som indirekta. Exempel på transaktionskostnader i finansiell verksamhet är kostnader för valutaväxling, valutasäkring, float (”betalningar på väg” som finns hos banken under den tid som de dragits från betalningsavsändaren men ännu ej gottskrivits betalningsmottagaren) samt kostnader för personal. Det är viktigt att analysera vilka typer av transaktionskostnader som kan komma att reduceras.

Investerare kommer inte längre att kunna diversifiera sina aktieinvesteringar inom EMU utifrån valutakursrisk. Vi kommer att få en sektorindelad aktiemarknad inom EU – i stället för en aktiemarknad inom respektive land. Den effekt som detta kan komma att ha på företagens riskkapitalanskaffning måste analyseras.

Skillnader i räntenivåer mellan olika länder förklaras bl.a. av skillnader i valutakursrisker (den s.k. devalverings-/deprecieringspremien), kreditrisker och likviditetsrisker. Eftersom statspapper kommer att emitteras i euro från den 1 januari 1999 försvinner valutakursriskerna mellan EMU-länderna vilket innebär att räntedifferensen vid samma kreditrisk kan förväntas minska. Räntenivån i valutaunionen kommer att bestämmas utifrån statspapper emitterade av stater med AAA-/Aaa-rating (f.n. 7 stater). Eftersom Sveriges rating för närvarande är AA+/Aa3 kommer räntan i Sverige vid oförändrad rating att vara något högre än i de länder som har AAA/Aaa. Valutakursriskerna bör reduceras även vid ett svenskt utanförskap eftersom Sverige med all sannolikhet kommer att delta i ett fast växelkursarrangemang (ERM 2).

De framtida räntedifferenserna mellan olika EMU-länder kan jämföras med de skillnader i upplåningsräntor som svenska kommuner för närvarande upplever. Golvet för EMU-ländernas upplåningsräntor kommer att bestämmas av de stater som har de lägsta räntorna på samma sätt som golvet för kommunernas upplåningskostnad utgörs av statens upplåningsränta. Vid ett svenskt EMU-medlemskap kommer, med största sannolikhet, endast några få räntepunkter att skilja den svenska räntan från den tyska räntan. För näringslivet tillkommer premien för det enskilda företagets kreditrisk (rating). Motsvarande gäller naturligtvis även fysiska personer som har fastförräntad finansiering för sitt boende.

Företag bör analysera om valutaunionen kan innebära att det blir gynnsammare att emittera låneprogram på penning- eller obligationsmarknaden relativt lånefinansiering via bank. Vidare bör företag analysera vilka finansieringsvalutor som kan vara att föredra under övergångsperioden.

Konsekvenser av kontraktskontinuitet

I artikel 3 i EG-förordning 235 stadgas att det faktum att euron ersätter nationella valutor som lagligt betalningsmedel (”legal tender”) i sig inte skall innebära att villkoren i ett kontrakt ändras, att genomförandet av de avtalsenliga förpliktelserna kan ändras eller avslutas eller ge rätten till en av avtalsparterna att ensidigt ändra eller avsluta ett kontrakt.

Med ovanstående som bakgrund kan man fråga sig huruvida det är nödvändigt att ytterligare försäkra sig om att slutet avtal gäller, dvs. om det är nödvändigt att införa kontinuitets- eller EMU-klausuler i kommersiella avtal. Fråga uppkommer också om innebörden i förordningen kan uppfattas som en global princip eller om den enbart kan sägas gälla inom EU.

Tolkningen har varit olika i olika länder. Uppfattningen inom bl.a. Svenska Bankföreningen och ISDA (International Swaps and Derivatives Association) är att det inte är nödvändigt med kontinuitetsklausuler inom det finansiella området, vare sig avtalskontrahenten benner sig i eller utanför EU. Bankföreningens motsvarigheter i vissa andra EU-länder är däremot av avvikande uppfattning och har rekommenderat bankerna i sina respektive länder att införa någon form av kontinuitetsklausuler. Banker i dessa länder har i kommersiella låneavtal redan börjat införa upplysningsklausuler.

Jurister i en majoritet av EU-länderna är av uppfattningen att kontinuitetsklausuler inte är nödvändiga om båda parterna omfattas om EU-lagstiftning. När det gäller avtal med parter i tredje land är däremot den motsatta uppfattningen utbredd, nämligen att kontinuitetsklausuler, eller åtminstone upplysningsklausuler är nödvändiga. En rekommendation kan då vara att utnyttja någon form av upplysningsklausul.

Tilläggas kan att EU arbetar för att problematiken skall omhändertas lagstiftningsvägen även i länder utanför EU.I New York bedriver era större aktörer på finansmarknaden lobbyverksamhet i syfte att påverka lagstiftaren i samma riktning.

Kommissionen har även begärt juristutlåtanden (”legal opinions”) i frågan från USA och Japan. Resultatet från detta arbete kommer att publiceras under 1997.

Som framgår ovan kommer avtal som skall tolkas enligt EU-rätt inte att kunna sägas upp med argumentet att den i avtalet stipulerade valutan inte längre är giltigt betalningsmedel. För att undanröja osäkerhet beträffande avtal som skall tolkas enligt annan lagstiftning bör klausuler övervägas som upplyser om att avtalsförhållandet inte påverkas av övergången till nytt lagligt betalningsmedel. Det är därför mycket viktigt att en sannolik räntekonvergens beaktas vid nyteckning av fastförräntande krediter och ränteswappar där rörlig ränta erhålls och fast ränta erläggs. Vidare måste eurons effekter på anställnings-, bonus- och pensionsavtal bedömas.

Ökad pristransparens leder till ökad samhandel och ökad konkurrens

Den inre marknaden innebär fri rörlighet för varor, tjänster, arbetskraft och kapital. Införandet av euron medför egentligen bara att marknaden fungerar så mycket bättre.

Den gemensamma valutan medför att växlingskostnader elimineras samt att pris- och kostnadsjämförelser blir betydligt enklare än idag. Detta gäller såväl mellan marknader som mellan produktionsenheter i olika länder. Jämförelserna kommer inte längre att påverkas av tillfälliga fluktuationer i valutakurser. På lång sikt kommer pris- och kostnadsnivåerna i valutaunionen att harmoniseras. Detta kan dock ta relativt lång tid. På kort sikt blir därför den relativa nivån på den fasta konverteringskurs som kommer att gälla från den 1 januari 1999 avgörande för svenskt näringslivs konkurrenskraft.

Inom vissa områden är en ökad intereuropeisk konsumentvaruhandel tydlig redan idag. På områden där transportkostnaderna och andra hinder är negligerbara utnyttjar individer prisskillnader tills utbud och efterfrågan etablerar en ny jämviktsnivå. Ett svenskt exempel är de privatpersoner som köper begagnade bilar i Tyskland vilket påverkat prisnivån på marknaden för begagnade bilar i Sverige. Svenska konsumenters köp av stora mängder öl i Danmark är ett annat tydligt exempel som haft markant effekt på den svenska bryggerinäringen. Handel via Internet är ett tredje belysande exempel på internationell konsumentvaruhandel som kan förväntas öka i takt med att användningen av Internet ökar. Med användningen av euron i stället för de nationella valutorna blir priserna ännu tydligare för konsumenterna och prisjämförelser mellan en mängd olika leverantörer underlättas. Inom t.ex. bilindustrin råder uppfattningen att det kommer att vara mycket svårt att ha större prisdifferentiering mellan de länder som deltar i EMU.

En ökad pristransparens gäller givetvis inte bara konsumentpriser, utan den kommer också att gälla faktorpriser såsom insatsvaror samt löner, avgifter och skatter. Trycket mot felprissättningar kommer att öka kraftigt på dessa områden.

De devalveringar som genomförts i Sverige under de senaste 25 åren har primärt orsakats av en oförmåga att hantera den inhemska kostnadsutveckling. Oavsett medlemskap i EMU är därför en av de viktigaste frågorna hur vi skapar adekvata anpassningsmekanismer så att den svenska ekonomin kan utvecklas på ett gynnsamt sätt trots att valutapolitiska korrektiv inte kan tillgripas i framtiden. Den svenska lönebildningsprocessen har en väsentlig del i kostnadsutvecklingen. Analyser måste vidtas beträffande hur den skall reformeras och vilka krav som kommer att ställas när en oönskad kostnadsutveckling inte kan mötas med variationer i växelkurserna.

Den historiska makroanpassning som skett genom devalveringar/deprecieringar av den svenska kronan måste ersättas av anpassningar på mikronivå, d.v.s. anpassningar inom företagen. Det är viktigt att åstadkomma så flexibla lösningar som möjligt – lösningar som tillåter snabbare kostnadsanpassningar i produktionssystemen. Andelen rörliga kostnader måste öka och detta måste genomsyra företagens framtida agerande och utformningen av åtgärdsprogram.

Val av marknader och leverantörer om Sverige väljer att ”vänta-och-se”

I ett scenario där uppemot två tredjedelar av Sveriges utrikeshandel sker med EMU-länder, där svenska storföretag och utländska företag i Sverige använder euro som funktionell valuta och det är en tidsfråga innan Sverige också går med i unionen är det mycket viktigt för svenska företag att analysera de strategiska konsekvenserna i marknads- och inköpstermer.

När det gäller marknadssituationen kommer den för många företag att rymma både möjligheter och hot. Hoten utgörs av att konkurrenter som tidigare höll sig borta på grund av valutarisker och praktiska valutahanteringsproblem nu kan etablera sig i Sverige. De euroanpassade kunderna har många er leverantörer att välja mellan. Omvänt finns det givetvis en mycket större marknadspotential för de företag som kan hantera euron redan från början och som också har kunskaper och resurser att bearbeta nya kunder och marknader.

Även beträffande inköp utökas valmöjligheterna om inköp i euro accepteras under förutsättning att den interna infrastrukturen har anpassats.

Specifika strategiska konsekvenser vid ett svenskt utanförskap

Ett svenskt utanförskap kommer att få intressanta och mycket betydelsefulla konsekvenser för svenska företag. Nedan diskuteras några områden där det är viktigt att svenska företag, organisationer och myndigheter analyserar problem, men också möjligheter, som kan bli aktuella i ett sådant scenario.

Räntor och valutakurser

Sedan hösten 1992 har Sverige en rörlig valutakurs. Riksbanken gör normalt inga interventioner för att hålla kronan på en viss nivå. Den rörliga valutakursen har möjliggjort för Riksbanken att föra en aktiv räntepolitik vad gäller de korta räntorna i syfte att uppnå inationsmålet. I praktiken har detta sedan sommaren 1995 inneburit successiva och kraftiga sänkningar av de korta räntorna i takt med att kronan har stärkts.

Ett krav för deltagande i EMU är att kronkursen under en period av två år före inträdet skall ha varit stabil mot såväl ecun som mot samtliga ERM-valutor. För de EU-länder som inte går med i EMU från början kommer det att ställas krav på en stabil valutakurs mot euron, i syfte att hindra dessa att genomföra konkurrensdevalveringar (ERM 2). Det betyder att Riksbanken ställs inför samma situation som före 1992. En fast växelkurs blir ett viktigt mål. Det finns då en risk att kursen återigen kan behöva försvaras med höga korta räntor. En sådan målförändring kan få stora konsekvenser för svenska företag. Följande frågor blir aktuella att analysera:

* Kommer de korta räntorna generellt att bli högre? Kommer vi att få temporära korträntehöjningar som försvar för kronkursen? Kommer den nuvarande stora skillnaden mellan korta och långa räntor att minska eller försvinna eller t.o.m. vändas i sin motsats?

* Kommer kronkursen att förbli stabil eller skall säkringar mot devalveringsrisken komma att bli nödvändiga?

Varje företag måste mot denna bakgrund analysera effekten på företagets egen ränte- och valutastrategi. Skall lån med rörlig ränta läggas om till fast och i så fall när och hur stor andel? Vilken valutastrategi skall företaget ha? Här måste även beaktas frågor om exportmarknader och kurssäkring av exportintäkter, val av leverantörer och valutasäkring av importbetalningar samt frågor om placeringar i utländska tillgångar.

Marknaden ansluter Sverige till EMU

Departementspromemorian bekräftar FARs uppfattning att den svenska kapitalmarknaden kommer att påverkas påtagligt även om Sverige inte deltar i valutaunionen. Många menar att en betydande andel av den svenska handeln i aktier och räntebärande värdepapper kan komma att noteras i euro i stället för kronor redan från den 1 januari 1999. Orsaken är att den stora andelen utländska placerare på Stockholmsbörsen kommer att kräva en prissättning i euro.

Riksgäldskontorets utlandsupplåning i valutor som kommer att ingå i valutaunionen konverteras troligen till euro. De svenska bostadsinstituten förbereder lån till sina svenska kunder i euro om efterfrågan skulle finnas. Detta skulle i sin tur kunna leda till ett utbud av bostadsobligationer i euro. Det är inte heller osannolikt att andra låntagare till en del går över till upplåning i euro i stället för i kronor om kombinationen av räntenivå och valutarisk bedöms vara förmånlig.

Vissa svenska storföretag har redan uttalat att de starkt överväger att använda euron som intern koncernvaluta även om Sverige inte går med i EMU vid starten. Euron planeras således att komma att användas för intern prissättning, likvidavräkning, styrning och kontroll. Samma sak kommer att gälla svenska dotterbolag till utländska moderbolag som hör hemma i EMU. Enligt departementspromemorian torde det dock inte vara möjligt enligt svensk lagstiftning att ha externredovisningen i euro. Det är naturligtvis betungande att internt arbeta med dubbla valutor. Vissa företag tycks dock vara beredda att acceptera denna olägenhet.

En mycket intressant och betydelsefull fråga är vilka effekter som denna marknadens och storföretagens egen EMU-anslutning skulle få för storföretagens underleverantörer och rent inhemska företag och därmed för hela det svenska näringslivet. Svenska storföretag kan komma att kräva av sina underleverantörer, oavsett om de är svenska eller ej, att prissättning, fakturering och betalning av varor och tjänster skall ske i euro och inte i kronor. Detta leder för det första till praktiska konsekvenser i form av valutakonton och omräkning av fakturor, fordringar och betalningar mellan kronor och euro. Viktigare är dock att det plötsligt uppkommer valutaexponering och därmed valutarisker. I detta scenario är det inte längre självklart att företagens hemland är synonymt med deras valuta.

Hur skall underleverantörerna lösa eller reducera detta problem? Här kan era ansatser vara aktuella:

* För vissa företag kan det vara lämpligt att använda terminskontrakt eller andra derivatinstrument för kurssäkring. Att arbeta med derivatinstrument kräver dock en särskild kompetens och marknadsnärvaro.

* En del företag har kanske möjligheter i större eller mindre grad att matcha sina intäkter i euro med att betala råvaror och andra insatsvaror i samma valuta.

* Vissa företag kan kanske göra precis som sina kunder bland storföretagen, dvs. själva i större eller mindre utsträckning gå över till euro som funktionell valuta. Det går kanske att kräva prissättning och fakturering i euro vid leveranser av varor och tjänster från sina svenska leverantörer. En konsekvens av en sådan anpassning vore eventuellt att betala lön till sina svenska anställda i euro. Om personalen betraktar euron som en starkare valuta än kronan kan de ha ett intresse av att få lön i euro även om det leder till vissa valutaväxlingar och omräkningar, t.ex. vid källskatteinbetalningar.

Patentverkets roll

Det är angeläget att Patent- och registreringsverket får den ”filtrerande” roll som diskuterats på ett tidigare stadium i arbetet. PRV bör förses med straffrättslig expertis som kan granska inkomna anmälningar och bedöma om det finns grund för en anmälan till åklagare. Givetvis måste revisorns beskrivning av faktiska förhållanden ligga till grund för arbetet.

Ikraftträdande

Departementspromemorian innebär att en lagändring skulle träda i kraft den 1 januari 1998. Detta är helt orimligt, eftersom ett riksdagsbeslut sannolikt inte kan fattas förrän under hösten, och revisorskåren sålunda endast skulle ha några månader på sig att förbereda, utveckla och genomföra den omfattande utbildning som krävs för att kunna ta på sig det föreslagna ansvaret. Den minsta tid som är tänkbar för detta är ”en lågsäsong”, dvs. i praktiken hösten 1998. Ikraftträdandet bör sålunda skjutas till tidigast den 1 januari 1999.