I en andra artikel från FARs genomförandegrupp för Informationsprojekt Euro behandlar Anders Bäckström, Lars Marcusson och Göran Nirdén frågor kring regelverket och effekterna bl.a. på olika typer av avtal. En fråga är som särskilt behandlas är avtalskontinuiteten vid övergången.
Den 1 januari 1999 introduceras en gemensam valuta – euron – i delar av EU. Ett intensivt arbete pågår för att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och det börjar nu stå klart att EMU kommer att bli verklighet och att den nya valutan sannolikt blir lagstadgat betalningsmedel i länder som står för uppemot två tredjedelar av den svenska utrikeshandeln från och med 1999. Centrala delar av förberedelsearbetet avser tillskapandet av nya institutioner såsom den europeiska centralbanken (ECB) och det europeiska centralbankssystemet (ECBS), förändringar av penning- och finanspolitiken, produktion av sedlar och mynt och inte minst lösning av ett stort antal praktiska problem.
De redovisningsfrågor som berör den finansiella sektorn har särskilt behandlats i Finansinspektionens underlagsrapport till Riksbankens lägesrapport. Se Sveriges Riksbank; (1997), Euron i den svenska finansiella sektorn – en lägesrapport, s. 84 ff. Dessa frågor sammanfaller i tillämpliga delar med redogörelsen i förra numret av Balans.
Europeiskt näringsliv står därmed inför en stor utmaning de närmaste åren. Under den senaste tiden har flera rapporter från probleminventeringar och lägesrapporter från förberedelsearbetet publicerats. I förra numret av Balans redogjordes för de diskussioner som förts mellan bl.a. europeiska kommissionen och FEE på redovisningsområdet.1 I kommande nummer av Balans kommer även frågor relaterade till IT, beskattning och affärsstrategier i små och medelstora företag att behandlas.
Flera rättsliga frågor är aktuella i samband med införandet av en gemensam valuta. I denna artikel behandlas dels det aktuella regelverket dels den fråga som varit föremål för störst uppmärksamhet på det rättsliga området, nämligen frågan om kontinuitet i avtalsförhållanden. En kort redogörelse lämnas också för de regler som behandlar omräkning till euro och avrundning.
Regelverk
Maastrichtfördraget,2 som utgör ändringar och tillägg till Romfördraget,3 är det grunddokument som övergripande beskriver den process som skall leda fram till EMU. Kommissionens Grönbok,4 publicerad i maj 1995, ger på mer detaljerad nivå uttryck för de praktiska konsekvenserna av implementeringen av en gemensam valuta. Här diskuteras i kapitel 3 det juridiska ramverket för en gemensam valuta och det slås bl.a. fast att införandet av en gemensam valuta inte får utgöra juridisk eller ekonomisk grund för uppsägning av kontrakt. Vidare förordas unionslagstiftning för att undanröja eventuella tveksamheter i dessa frågor.
Den unionslagstiftning som behandlar införandet av euron är de s.k. första och andra euroförordningarna.5 Ekofinrådet (EUs 15 finansministrar) antog dessa vid mötet i Dublin den 12 december 1996. Dessa två förordningar utgör det juridiska ramverket för användningen av den gemensamma valutan. Förordningarna anger också förutsättningar för de förberedelser som genomförs av företag och myndigheter inför introduktionen av den gemensamma valutan. Den första euroförordningen skall enligt EUs planer formellt fastställas av ministerrådet under 1997 för att träda i kraft direkt efter att den publicerats i EUs officiella tidning. Den baseras på artikel 235 i Romfördraget och är därmed bindande för alla medlemsstater utan att särskild lagstiftning krävs i respektive stat. I förordningen anges att euron ersätter ecun till kursen 1:1 och att avtalskontinuitet skall gälla. Den innehåller även tekniska regler för konvertering till euro samt avrundningsregler.
Den andra euroförordningen baseras på artikel 109L (4) i Romfördraget och behandlar eurons ställning som valuta, dess relationer till de nationella valutorna samt betalningar m.m. under övergångsperioden 1999–2002. Som ovan nämnts behandlades den andra euroförordningen vid toppmötet i Dublin. Den beslutas formellt inte förrän under våren 1998 och då endast av de länder som inledningsvis skall ingå i EMU. Den kommer dock, som tillägg till Romfördraget, att gälla alla EU-länder utan krav på särskild lagstiftning i respektive land.
Fördraget om Europeiska unionen undertecknades i Maastricht, och kallas därför ofta Maastrichtfördraget, den 7 februari 1992; det trädde i kraft den 1 november 1993. Det ändrade EEG-fördraget (Romfördraget) som nu benämns fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen.
Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen undertecknades i Rom den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958. Det upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och kallas ofta Romfördraget.
Green Paper – On the Practical Arrangements for the Introduction of the Single Currency.
Euroförordningarna finns återgivna och sammanfattade i Riksbankens lägesrapport. Se Sveriges Riksbank; (1997), Euron i den svenska finansiella sektorn – en lägesrapport, s. 21 ff respektive s. 76 ff.
Avtalskontinuitet
I första Euroförordningens artikel 3, stadgas att det faktum att euron ersätter nationella valutor som lagligt betalningsmedel (”legal tender”) i sig inte skall innebära att villkoren i ett kontrakt ändras, att genomförandet av de avtals-enliga förpliktelserna kan ändras eller avslutas eller ge rätten till en av avtalsparterna att ensidigt ändra eller avsluta ett kontrakt.
Med ovanstående som bakgrund kan man fråga sig huruvida det är nödvändigt att ytterligare försäkra sig om att slutet avtal gäller, dvs. om det är nödvändigt att införa kontinuitets- eller EMU-klausuler i kommersiella avtal. Fråga uppkommer också om innebörden i förordningen kan uppfattas som en global princip eller om den enbart kan sägas gälla inom EU.
Tolkningen har varit olika i olika länder. Uppfattningen inom bl.a. Svenska Bankföreningen och ISDA (International Swaps and Derivatives Association) är att det inte är nödvändigt med kontinuitetsklausuler inom det finansiella området, vare sig avtalskontrahenten befinner sig i eller utanför EU. Bankföreningens motsvarigheter i Tyskland, Frankrike och Holland är däremot av avvikande uppfattning och har rekommenderat bankerna i sina respektive länder att införa någon form av kontinuitetsklausuler. Banker i dessa länder har i kommersiella låneavtal redan börjat införa upplysningsklausuler. Vanligen återfinns dessa i avsnittet ”Definitions” och lydelsen i ett låneavtal denominerat i svenska kronor kan vara följande:
”SEK” means Swedish Kronor or the equivalent in any successor currency unit, being the lawful currency of Sweden.
Jurister i en majoritet av EU-länderna, bortsett från Tyskland, Frankrike och Holland, har uppfattningen att kontinuitetsklausuler inte är nödvändiga om båda parterna omfattas om EU-lagstiftning. När det gäller avtal med parter i tredje land är däremot den motsatta uppfattningen utbredd, nämligen att kontinuitetsklausuler, eller åtminstone upplysningsklausuler är nödvändiga. En rekommendation kan då vara att utnyttja en upplysningsklausul av ovan återgivna typ.
Tilläggas kan att EU arbetar för att problematiken skall omhändertas lagstiftningsvägen även i länder utanför EU. I New York bedriver flera större aktörer på finansmarknaden lobbyverksamhet i syfte att påverka lagstiftaren i samma riktning.
Kommissionen har även begärt juristutlåtanden (”legal opinions”) i frågan från USA och Japan. Resultatet från detta arbete kommer att publiceras under 1997.
Som framgår ovan kommer avtal som skall tolkas enligt EU-rätt inte att kunna sägas upp med argumentet att den i avtalet stipulerade valutan inte längre är giltigt betalningsmedel. För att undanröja osäkerhet beträffande avtal som skall tolkas enligt annan lagstiftning bör klausuler övervägas som upplyser om att avtalsförhållandet inte påverkas av övergången till nytt lagligt betalningsmedel.
Avtalskontinuitet i förberedelsearbetet
Skillnader i räntenivåer mellan olika länder förklaras bl.a. av skillnader i valutakursrisker (den s.k. devalverings-/deprecieringspremien), kreditrisker och likviditetsrisker. Eftersom statspapper kommer att emitteras i euro från den 1 januari 1999 försvinner valutakursriskerna mellan EMU-länderna vilket innebär att räntedifferensen vid samma kreditrisk kan förväntas minska. Räntenivån i valutaunionen kommer att bestämmas utifrån statspapper emitterade av stater med AAA-/Aaa-rating (f.n. 7 stater). Eftersom Sveriges rating för närvarande är AA+/Aa3 kommer räntan i Sverige vid oförändrad rating att vara något högre än i de länder som har AAA/Aaa. Valutakursriskerna bör reduceras även vid ett svenskt utanförskap eftersom Sverige med all sannolikhet kommer att delta i ett fast växelkursarrangemang (ERM2). Differensen mellan de svenska och tyska 10-årsräntorna har minskat från att ha varit 322 räntepunkter vid utgången av 1994, till 239 punkter 1995 och endast 71 punkter vid det senaste årsskiftet. Marknaden har således diskonterat en stabil växelkurs och successivt reducerat premien för valutakursrisk.
De framtida räntedifferenserna mellan olika EMU-länder kan jämföras med de skillnader i upplåningsräntor som svenska kommuner för närvarande upplever. Golvet för EMU-ländernas upplåningsräntor kommer att bestämmas av de stater som har de lägsta räntorna på samma sätt som golvet för kommunernas upplåningskostnad utgörs av statens upplåningsränta. Vid ett svenskt EMU-medlemskap kommer, med största sannolikhet, endast några få räntepunkter att skilja den svenska räntan från den tyska räntan. För näringslivet tillkommer premien för det enskilda företagets kreditrisk (rating). Motsvarande gäller naturligtvis även fysiska personer som har fastförräntad finansiering för sitt boende.
Som tidigare konstaterats kommer det faktum att en ny valuta blir lagligt betalningsmedel inte utgöra saklig grund för omförhandling av fastförräntande finansiella kontrakt. Det är därför mycket viktigt att en sannolik räntekonvergens beaktas vid nyteckning av fastförräntande krediter och ränte-swappar där rörlig ränta erhålls och fast ränta erläggs.
Konvertering och avrundning
Andra områden som varit föremål för diskussion och som reglerats i den första euroförordningarna är tekniska frågor för omräkning till euro vilket även inkluderar avrundningsproblematiken.
I första euroförordningens artikel 4, stadgas att omräkningskurserna skall uttryckas som en euro i var och en av medlemsstaternas nationella valutor, uttryckt med sex gällande siffror. Omräkningskursen skall inte avrundas eller förkortas vid omräkningar och vid omräkning mellan nationella valutor skall omräkning göras via euron. Cross-kurser mellan nationella valutor skall därmed inte användas. Detta innebär exempelvis att omräkning från SEK till DEM skall göras i två steg, först från SEK till euro och sedan från euro till DEM. Det har ännu inte beslutats hur de fasta konverteringskurserna skall fastställas.
I första euroförordningens artikel 5, stadgas att belopp som skall betalas eller redovisas efter att en avrundning gjorts enligt artikel 4 ovan, skall avrundas upp eller ned till närmaste cent. Om användningen av en omräkningskurs ger ett resultat som är exakt mittemellan skall summan avrundas uppåt.
Reglerna om omräkning och avrundning kan vara väl värda att känna till även om de normalt inte påverkar förberedelsearbetet i någon större omfattning.
Auktor revisor Anders Bäckström , auktor revisor Lars Marcusson och finanskonsult Göran Nirdén arbetar vid KPMG Bohlins specialistenhet Bank & Finans. Författarna medverkade senast i Balans 11/96.