Strax före jul deltog jag i ett möte på vilket diskuterades redovisning av avsättningar. En av de frågor som behandlades var hur man skall fastställa storleken av en avsättning. Ett för många företag aktuellt exempel är om och i så fall med hur mycket, en avsättning skall göras på grund av krav från skattemyndigheterna. Det finns åtminstone tre alternativ. Det mest försiktiga är att sätta av hela det belopp som ifrågasatts inklusive skattetillägg. Betydligt vanligare torde vara att inte sätta av något alls med motiveringen att det ofta visar sig i den rättsliga prövningen att yrkandet var ogrundat. Ett tredje alternativ skulle vara att beräkna ett ”väntevärde”.
Väntevärdet är ett statistiskt begrepp som beräknas genom att multiplicera olika tänkbara utfall med respektive sannolikhet. Om företaget bedömer att sannolikheten för att vinna processen till 75 procent och risken att förlora 10 miljoner kronor till 25 procent så är väntevärdet lika med 2,5 miljoner.
IASC valde väntevärdet
Väntevärdet kan uppfattas som ett teoretiskt begrepp. Icke desto mindre är det den lösning som IASC anvisat i en diskussions-promemoria. Väntevärdet har också gamla anor som ett uttryck för det mest sannolika utfallet. Det var känt redan under medeltiden. Pacioli skrev sålunda inte bara om dubbel bokföring utan också om sannolikheter.
Det framgår av en mycket intressant och läsvärd bok skriven av en amerikansk finansteoretiker och aktierådgivare, Peter Bernstein. Det som Bernstein behandlar är utvecklingen av riskbegreppet eller snarare hur människor fattar beslut under osäkerhet. Boken handlar alltså om den typ av problem som en företagsledning står inför när det skall bedöma sannolikheten för en framtida utbetalning till följd av skattemyndigheternas krav.
Det som de tidigare tänkarna diskuterar är den osäkerhet som är förknippad med spel, exempelvis ”balla” – ett medeltida tärningsspel där den vinner som kan gissa antalet ögon som tärningarna visar i nästa kast. Inte oväntat är det i det här sammanhanget som väntevärdet växer fram. Väntevärdet är dock inte lämpat för att förklara hur vanliga människor fattar beslut. Det insåg Bernoulli som i början av 1700-talet introducerade ”the law of diminishing returns”. Det exempel som Bernoulli presenterade kom att bli känt under namnet Petersburg paradoxen (Bernoulli upprätthöll en tjänst vid det kejserliga hovet i St Petersburg).
Petersburg-paradoxen handlar om vad en person är beredd att betala för att få delta i ett spel. Spelet går ut på att kasta ett mynt och gissa vilken sida som kommer upp. Utfallet är beroende av hur många gånger exempelvis kronan kommer upp i rad. Varje gång som kronan kommer upp dubblas vinsten. Eftersom det teoretiskt kan inträffa att kronan kommer upp ett mycket stort antal gånger borde deltagarna vara beredda att betala mycket för att få delta. Väntevärdet är sålunda oändligt högt. Ändå visar det sig att de belopp som satsas är ganska blygsamma.
Värdet av vinsten
Bernoullis förklaring är att människors attityd till höga vinster minskar allt eftersom. En vinst på 1000 kronor är alltså inte i en subjektiv mening värd 10 gånger mer än en vinst på 100 kronor utan kanske bara dubbelt så mycket. Det finns en avtagande nytta med pengar, en idé som senare är förknippade med kända ekonomer som Bentham med flera. Bernoulli pekar också på att de flesta människor är riskaversiva. De är sålunda inte neutrala inför valet att vinna 100 och förlora lika mycket på ett tärningskast.
Bernstein fortsätter sedan med en expose över hur riskbegreppet utvecklas fram till våra dagar. Det inkluderar von Neumans och Morgensterns spelteori, Markowitz och Sharpes Capital Asset Pricing Theory, idén om riskspridning via portföljinvesteringar och Black-Scholes optionsvärderingsmodell. Själv tycker jag att Bernstein är lite för detaljerad. Å andra sidan är det en fascinerande värld som öppnas och utan tvivel är Bernstein oerhört insatt i sitt ämne. Exposen leder också fram till det som jag uppfattar som det mest intressanta inslaget, nämligen det som behandlar människans bristande rationalitet när det gäller att fatta beslut. Alla tidigare modeller för beslutsfattande, från väntevärde till portföljteorin bygger på att beslutsfattaren är rationell och konsekvent. Att han föredrar mer framför mindre, att han är riskaversiv, att han kan överblicka konsekvenserna av ekonomiska beslut osv. En rad experiment och observationer av verkligheten visar att det inte nödvändigtvis förhåller sig på det viset.
I ett experiment erbjöds deltagarna att välja mellan en 80-procentig chans att erhålla 4 000 och en 20-procentig chans att få 0 eller att få 3 000 kontant. Vad skulle Du välja? Det visar sig att nästan alla väljer att erhålla de 3 000, något som är helt förenligt med Bernoullis tankar för nära 300 år sedan. Nu ändras förutsättningarna så att vi har en 80-procentig chans att förlora 4 000 och en 20-procentig att förlora 0 eller att få en definitiv förlust på 3 000. Då visar det sig att flertalet föredrar att spela. Enligt forskarna är det klart belagt att flertalet människor inte gärna accepterar en förlust.
Förklarar skandalerna
Bernstein menar att det här förklarar flera av de stora spekulationsskandalerna under 90-talet, däribland Procter & Gambles förluster på räntederivat.
Under de första åren på 90-talet föll de amerikanska räntorna. I slutet av 1993 köpte Procter & Gamble en form av option som gjorde att de kunde låna något under marknadsränta. Priset var ett åtagande att betala en väsentligt högre ränta om räntan skulle gå upp. Bara några månader efter avtalets undertecknande vände de amerikanska räntorna uppåt.
Procter & Gambles reaktion blev att teckna ett nytt avtal, liknande det första. Bolaget dubblade alltså satsningen på lågräntepolitiken skulle bestå. De amerikanska räntorna fortsatte dock uppåt och efter något år var Procter & Gambles förluster så stora att bolaget tvingades säga upp optionsavtalet. Andra exempel på ett likartat beteende är Barings Bank i Singapore eller Skanska här i Sverige.
Poängen med det här och andra liknande exempel är att beteendet inte kan beskrivas som irrationellt. Snarare visar experimenten att de flesta människor agerar på ett sätt som inte passar in i de äldre teorierna. I stället är de ofta inkonsekventa, vilket bland annat yttrar sig i att det är lättare att sälja aktier som gett vinster än de som gett förluster eller att börser överreagerar på goda och dåliga nyheter.
Börsen är ändå effektiv
En tröst som Bernstein ger i slutet av boken är att, trots att bevisligen människor ofta handlar irrationellt, så beter sig ändå börsen som om den vore effektiv. Även om vi vet att aktieplacerare överreagerar så vet vi inte om tillnyktringen kommer i morgon eller om ett år. Därför är Capital Asset Pricing Theory den bästa modell vi har för att beskriva hur aktier prissätts.
Att människor är irrationella är inte något nytt. Det som för mig dock var roligast att få läsa var de senaste årens undersökningar av hur människor fattar beslut och om deras medvetna och omedvetna brister vad gäller konsekvens och rationalitet, inte minst när det gäller beslut som gäller aktieinvesteringar. Bernsteins bok är därför väl värd att läsas.
Vilka slutsatser kan man då dra beträffande IASC:s förslag att använda väntevärden för att fastställa storleken på avsättningar? Bernstein skulle knappast tillstyrka. Redan på 1700-talet framhölls att även om historien kan hjälpa oss att fastställa sannolikheter för olika utfall så vet vi inte vad framtiden har i sitt sköte. Det är få typer av händelser som upprepas tillräckligt ofta för att den här typen av sannolikhetsbedömningar skall vara meningsfulla.
Min bedömning är därför att i den slutliga rekommendationen så kommer IASC att förorda att företag utgår från det mest sannolika utfallet. I kombination med en utförlig beskrivning av vad avsättningen gäller och vad det är som gör utfallet osäkert anser jag att läsaren får det bästa underlaget för en prognos.
Rolf Rundfelt
Against the Gods – The Remarkable Story of Risk, Peter L Bernstein. Wiley 1996, 383 sid, $28.