I Balans nr 5/96 kommenteras i en artikel den europeiska kommissionens grönbok och det s.k. förväntningsgapet: ”skillnaden mellan vad allmänheten tror och förväntar sig att en revisor skall göra och vad revisorn faktiskt gör enligt god sed.” Definitionen är neutralt hållen. Förväntningsgapet skulle även kunna sägas vara ett uttryck för ett ökat misstroende mot revisorer som uppstått till följd av att de tillåter att manipulerad och vilseledande information når marknaden i oreviderat skick. Av grönboken framgår att fokuseringen på förväntningsgapet uppstått till följd av ett antal ”affärer” som föranlett kritik av revisorsrollen. Kommissionen framhåller att att den lagstadgade revisionen skall ske i tredje mans intresse och de inbjuder till kommentarer för att öka intressenternas medvetande om problemen.
Enquist, B. och Javefors, H. (1996) Huvudmannaskapets dialektik – en studie av Renault/Volvo-affären. Göteborg: BAS
Med utgångspunkt från vår avhandling 1 om Renault/Volvo-affären och annan aktuell forskning menar vi att förväntningsgapet kan bli en ny tillväxtmarknad för revisorer förutsatt att man är beredd att acceptera ett kommunikativ ansvar som inte begränsas till enskildheter och objektiv sanningssträvan.
Exemplet ”Renault/Volvo-affären”
Ett exempel från vår avhandling illustrerar vad vi menar. I fusionsprospektet 2 från Volvo kan man läsa följande uttalande från Gyllenhammar:
”Genom att träffa överenskommelse om ett samgående med Renault, samtidigt som ett avtal om förvärv av BCP har ingåtts, kommer AB Volvo återigen att få en väsentlig förmåga att generera kassaflöden och en ökad vinstkapacitet” (sid 37)
Några rader längre ner på samma sida skriver Gyllenhammar:
”Volvos balansräkning kommer att bli starkare efter det att den automativa rörelsen gått samman med Renault”
Citaten ovan ger intryck av att såväl bättre kassaflöden som bättre soliditet uppnås genom samgåendet med Renault. För att det första citatet, om kassaflöden, ska gälla förutsätts att BCP inkluderas i beräkningarna medan det andra citatet, om soliditet, förutsätter att BCP exkluderas från beräkningarna dvs. redovisningsenheten förändras av Gyllenhammar under framställningens gång.
När Gyllenhammar talar om förbättrad soliditet för den nya Volvo-koncernen utgår han från proformabalansräkningen per den 30 juni 1993 som presenteras på sid. 65 i prospektet, där endast RVA inkluderas. Soliditeten förbättras då helt korrekt, enligt denna balansräkning från 29 % till 52 %. Hade Gyllenhammar emellertid följt logiken från citatet tidigare, där han talar om förbättrat kassaflöde, och där såväl RVA och BCP inkluderas skulle soliditeten ha försämrats från 52 % till 47 %. Denna information finns att läsa i prospektet på sid 22.
I sitt enskilda sammanhang är Gyllenhammars kommentarer korrekta, men läsaren blir mycket lätt vilseförd om han inte upptäcker den bristande logiken i den sammanhängande framställningen. Men om nu logiken brister och framställningen är vilseledande är det inte då revisorernas sak att påtala detta förhållande?
På sid 5 i prospektet har de auktoriserade revisorerna Billing och Brehmer presenterat sin granskningsberättelse. Någon generell garanti för prospektets riktighet lämnas inte. Granskningen är uppdelad på fyra enheter: Volvokoncernen, BCP Branded Consumer Products, Renault samt Nya Volvokoncernen och Renault-Volvo RVA. För samtliga dessa enskilda enheter intygar revisorerna att den finansiella informationen är korrekt sammanställd. Det är uppgifter ur dessa enskilda enheter som Gyllenhammar hämtat sin information.
Vad är det då som revisorerna inte garanterar? Troligtvis allt i prospektet som inte är finansiell information, vilket medför att större delen av Gyllenhammars kommentarer ligger utanför deras granskningsuppgift. Framställningens övergripande logik och trovärdighet överlämnas till läsaren för bedömning.
Exemplet ovan har visar hur redovisningens diskurs, i Volvoprospektet, använts som legitimerings- och manipulationsinstrument. Etablerade och positivt värdeladdade redovisningsbegrepp utnyttjats och missbrukats för att skapa associationer som förstärker fusionens berättigande. Detta framkommer inte från redovisningens enskildheter men från sammanhanget, när siffrorna används i en övergripande verbal framställning.
Genom vårt exempel vill vi uppmärksamma behovet av att kritiskt granska verkligheten bakom påståenden som grundas på redovisningsdiskursens för-givet-tagande och att en revision som skall tillfredställa marknadens efterfrågan bör omfatta såväl siffror som text.
Volvo kallar det själv Information inför extra bolagsstämma. Det är dock på detta material som aktieägarna förväntas göra sin bedömning av affären och har alltså prospektets uppgift att bringa klarhet i affären och övertyga aktieägarna för ett ja. Den som inte kommer ihåg affären riktigt kan påminnas om att det s.k. prospektet omfattade dels samgåendet med Renault i RVA men även en nyemission avseende förvärv av BCP.
Redovisningens semantiska nivå
Betydelsen av redovisningens textinformation framkommer bl.a. i Håkan Bohlins avhandling 3 som bl.a. grundar sig på en undersökning kring Volvos årsredovisning Han konstaterar att: De räkenskaper som finns i traditionell ekonomisk information är ofta svåra att förstå för aktieägarna (sid 147) bl.a. på grund av den komplicerade utformningen och svårförståeliga termer medan koncernchefens eller VD:s kommentarer har ett högt läsvärde bland aktieägarna.
Vad är då syftet med redovisningsinformation? Per Samuelsson (1991) skriver i sin avhandling 4 och refererar till Kedner, att syftet med denna överföring av information från företaget till dess intressenter är kommunikation vilket förutsätter att det råder en basal enighet mellan informationsgivare och mottagare rörande de använda symbolernas innebörd.
I detta sammanhang kan vi tala om att redovisningen berör två språkliga nivåer. Den första nivån är semiologisk och utgår från det enskilda ordet. På denna nivå är språket en egen värld och talar endast om sig självt (Kristensson Uggla 5 sid 293) Den andra nivån är semantisk, där satsen utgör den konstitutiva enheten.
Analysen av Volvos prospekt har visat det begränsade ansvar som revisorerna tagit för den ekonomiska informationen till aktieägarna. Den finansiella informationens enskilda riktighet, det semiologiska sammanhanget, har garanterats, medan den övergripande logiken, diskursen eller det semantiska sammanhanget, dvs. den del som mindre bevandrade informationsmottagare huvudsakligen tar till sig, lämnas utan granskning och kontroll. Detta förhållande lämnar ett utrymme där den enskilde aktieägaren blir utlämnad och själv får ta ställning till okontrollerad information.
Att redovisningsinformationen i framtiden kommer att vara mer orienterad mot text än siffror framgår av den forskning som gjorts av Sten Jönsson.6 Av hans undersökningar framkommer att de professionella läsarna menar att det framförallt är de verbala delarna i årsredovisningen som ska vidareutvecklas och att problem och utmaningar borde redovisas utförligare. En likartad slutsats framkommer av Kristina Artsbergs avhandling.7 Enligt hennes terminologi är det detta som är ”disclosure”, dvs. inte resultat- och balansräkningen i sig utan det som förklarar siffermaterialet.
Om förutsägelserna från Jönssons och Artsbergs forskning är korrekt är vi på väg mot en redovisning som i högre utsträckning än tidigare kommer att bestå av text i förhållande till siffror dvs. text som förklarar siffermaterialet. En rimlig konsekvens vore då att revisorernas granskningsuppgift i högre utsträckning tar sin utgångspunkt från språk än från siffror och att informationen såväl i siffror som text är granskad på ett sådant sätt att läsaren inte avsiktligt eller oavsiktligt blir vilseledd.
Bohlin, H. (1987) Aktieägarna och årsredovisningen. Göteborg: BAS
Samuelsson, P. (1991) Information och Ansvar. Information och Ansvar. Om börsbolagens ansvar för bristfällig informationsgivning på aktiemarknaden. Stockholm: Norstedts Juridikföretag.
Kristensson Uggla, B. (1994) Kommunikation på bristningsgränsen. En studie i Paul Ricoeurs projekt. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposium AB.
Jönsson, S. (1985) Eliten och normerna. Drivkrafter i utvecklingen av redovisningspraxis. Malmö: Doxa
Artsberg, K. (1992) Normbildning och redovisningsförändring. Värderingar vid val av mätprinciper inom svensk redovisning. Lund: Lund University Press
Mot ett kommunikativt ansvar?
Vad säger det nya förslaget från FAR när det gäller fusionsprospekt? Syftet med rekommendationen från FARs revisionskommitté uppges i en artikel i Balans nr 3/96 vara: ”att ge vägledning beträffande god revisionssed vid granskning av fusionsplan och vid utformning av det yttrande som revisorerna skall avge över sin granskning.””Styrelsen ansvarar för fusionsplanens innehåll i dess helhet” medan revisorernas övergripande ansvar är att ”för varje bolag avge skriftligt yttrande över sin granskning” och att revisorernas yttrande ”... skall tjäna som ledning för aktieägarnas ställningstagande till fusionsvederlaget ...”.
Vilken granskningsuppgift är då den mest väsentliga för revisorerna enligt förslaget? Det är ofrånkomligt att man som läsare leds att tro att granskningen av ”att fusionen inte medför någon fara för att borgenärerna inte skall få sina fordringar betalda” är den helt dominerande uppgiften. Detta budskap upprepas med inte mindre än tolv gånger i den refererade artikeln. Vidare framgår det att revisorernas ansvar när det gäller prognoser och framtidsbedömningar ”begränsas till prövning av de beräkningsmodeller som tillämpats framtagits med rimlig omsorg med avseende på metodik” 8
Vi har svårt att se att det nya förslaget på något avgörande sätt skulle ha påverkat revisorernas granskning av Volvos fusionsprospekt: de mindre initierade läsarna skulle ha blivit lika utlämnade som tidigare.
Det finns ett behov på marknaden av bedömningar – en oberoende part som kan yttra sig om såväl delarna som helheten såväl i prospekt som i årsredovisningar; ett behov av ett kommunikativt ansvar som utgår från att bygga upp en bärande argumentation snarare än att prestera objektiva sanningar. Förväntningsgapet kan betraktas som ett hot mot relevansen i revisorernas arbete eller som en möjlighet att möta en ny typ av efterfrågan. Om revisorerna inte är beredda att ta ett kommunikativt ansvar och fylla gapet så kommer troligtvis någon annan att göra det.
Det finns ett flertal organisationer som med framgång och hög grad av trovärdighet gör bedömningar av nationers kreditvärdighet och framtid bl.a. baserat på regeringars kommunikation med sina väljare. Varför skulle det inte vara möjligt att utöka revisorernas verksamhetsområde till att göra helhetsbedömningar av enskilda företag och deras kommunikation med marknaden?
Ek dr Håkan Javefors Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet
Ek dr Bo Enquist Centrum för tjänsteforskning Högskolan i Karlstad
Under Renault/Volvo-affären gång presenterades i media ett flertal olika beräkningsmodeller när det gäller fusionsvederlaget, som förvirrade marknaden. Varken revisorsorganisationer eller akademier gick in och kommenterade de modeller som användes. En samsyn kring beräkningsmodeller kan eventuellt medverka till att hindrar en opportunistisk hantering av redovisningsinformation förutsatt att det finns en aktör som tar sig an uppgiften att delta i debatten.