Extrastämman i FAR visade upp ett enastående deltagande. Nära 100 ledamöter mötte upp med en majoritet av ledamöter från större byråer. Egentligen borde de inte behöva vara där eftersom de redan har egen kvalitetskontroll. Nu gällde det att kränga på de små byråerna en ordentlig kontrollkostym.
Motiven blev de gamla vanliga, men til syvende og sidst utkristalliserade sig kostnadsmotivet som det tyngsta. Det bekräftades när man röstade ned förslaget att kontrollen skulle betalas via ARS-avgiften och därmed spridas ut på alla ledamöter. Resultatet blir att kostnaderna till största delen landar på de små byråerna. Det är inte så konstigt att de små byråerna då reagerar.
Det är väl framförallt två orsaker till att reaktionen har blivit så kraftig. Den ena är att tiden för förberedelser och debatt har varit alldeles för kort. Samtidigt måste man erkänna att vi inom FAR inte är särskilt debattlystna. Våra kretsar har inte särskilt stark tradition och det verkar som om aktiviteten är ojämn.
Den andra är att man från FARs sida helt har missat det positiva budskapet med kvalitetskontroll. En röst höjdes vid stämman om att vi i kåren tycks ha drabbats av kontroll-noja. Varför försöker vi inte sälja in begrepp som ”kvalitetsstöd” eller liknande, som i SRS? Det måste vara psykologiskt viktigt. Små byråer behöver FARs stöd, inte kontroll. Leta inte efter fel, leta efter möjliga förbättringar!
Ett frivilligt system under en period då utformning finslipas och det positiva inslaget förstärks, skulle ha anammats på ett helt annat sätt av de små byråerna. Redan 1990 fanns tydliga signaler i ”Småbyråutredningen” men man lyssnade inte. Då hade man kanske sluppit dagens diskussioner.
Jag sitter sedan en tid med i FARs disciplinnämnd. Det är frustrerande att uppleva hur kollegor ”dras inför skranket” två gånger för samma sak – såväl i Revisorsnämnden som i Disciplinnämnden. Låt oss då med gemensamma krafter verka för att ”Kvalitetsnämnden” i praktiken inte blir en efterföljare till Disciplinnämnden.
Klyftan mellan stora och små byråer har alltid funnits och tenderar att vidgas i takt med att stora byråer blir än större och än färre, medan små byråer blir mindre och ökar i antal. Konkurrensen har också skärpts. Det får dock inte hindra att man förbättrar viljan till förståelse för varandras i många hänseenden olika situation. Det måste även ankomma på FAR att vara tillräckligt lyhörd och förutseende.
Att grannens gräsmatta är grönare kan ju ibland vara sant. SRS har av tradition en stark förankring i små byråer och kanske därmed större förståelse för små byråers situation och behov av stödjande funktioner.
Debatten i FAR hoppas jag skall uppfattas som en varningssignal.
Per Strandin Auktor revisor