I ett debattinlägg i Balans 12/1996 kritiserar Tomas Ericsson vid Asea Brown Boveri Rolf Rundfelts undersökningar ”Tendenser i börsbolagens årsredovisningar”. Ericsson ogillar Rundfelts kritik av ABB:s redovisning av engångsposter. Han skriver:
”I motsats till Rolf Rundfelt anser vi att syftet med särredovisningen av engångsposter inom rörelseresultatet just är att ge läsarna möjlighet att dra egna slutsatser. Och det kan de också göra med den fylliga information och bruttoredovisning som görs – i många fall i en not.”
Rundfelts kritik anses dessutom både felaktig, ovederhäftig och tendentiös.
Som mångårig granskare av ABB:s verksamhet, både som journalist och finansanalytiker, upplever jag inte att ABB:s information om engångsposter är fyllig, inte heller att den ger läsaren möjlighet att dra egna slutsatser. ABB:s niomånadersrapport 1996 är ett tydligt exempel.
I rapporten vägleds läsaren att tro på en uppåtgående utveckling. I rubriken står: ABB fortsätter den tvåsiffriga vinstökningstakten. I inledningen lyfts fram att nettovinsten har ökat med 24 procent, och att resultatet före skatt har visat en tvåsiffrig ökningstakt tolv kvartal i rad.
Hur kan ABB klara sig så bra 1996 när de flesta investeringsberoende bolags vinster faller?
Engångsposterna är avgörande. ABB:s nettovinst på 809 MUSD innefattar ”Engångsposter” (unusual items) som framstår som försumbara, 14 MUSD före skatt. Någon specifikation ges inte, bara att dessa poster generellt är hänförliga till reavinster/-förluster på anläggningstillgångar, sålda verksamheter och förändrade redovisningsprinciper.
Men beloppet 14 MUSD är inte försumbart. Efter kontakter med ABB har framkommit, att engångsposterna är ett netto av omstruktureringskostnader på cirka 150 MUSD och reavinster på sålda fastigheter och bolag. Utan reavinsterna på uppskattningsvis 160–170 MUSD blir alltså vinstuppgången en vinstnedgång. Det gör naturligtvis utvecklingen mindre imponerande. Varför döljs reavinsterna?
Men även den långsiktiga vinstbeskrivningen (tolv kvartal med tvåsiffrig vinstökning) kan kritiseras. Här väljer ledningen att byta fot och prata om ”resultat före skatt” i stället för nettovinsten. Varför?
De studier jag gjort över ABB:s långsiktiga tillväxt, med start i gamla Asea 1980, via fusionen med Brown Boveri 1987–88, visar på tydliga skillnader i tillväxt beroende på vilken faktor som studeras.
Som exempel kan nämnas att ABB-koncernen under perioden 1989–94 presenterade beräkningar över avkastningen på eget kapital, vilka visade en årsavkastning på i genomsnitt 13,2 procent. Samtidigt var ökningen i eget kapital för hela perioden inte större än 0,5 procent. Eftersom utdelningarna låg på normala 4–5 procent av eget kapital per år, blir frågan: Vart tog resten av avkastningen vägen?
Här är det inte bara reavinster och omstruktureringsreserver som är ett problem, utan även en svårtolkad redovisning av koncerngoodwill, liksom valutaproblem (ABB är ett svensk-schweiziskt ägt bolag, med europeisk bas, där redovisningen upprättas i USA-dollar). När därför ABB i niomånadersrapporten nämner en tvåsiffrig vinstökningstakt under tolv kvartal så borde de flesta fråga sig: Vilken vinst?
Men inte ens den som har tillgång till de tolv senaste kvartalsrapporterna har alltså möjlighet att till fullo granska påståendet.
ABB har en dålig redovisning av bland annat de jämförelsestörande posterna. Därför är det med viss irritation som jag läser Tomas Ericssons beskrivning av ABB:s redovisning som fyllig, och som skall ge läsaren möjlighet att dra egna slutsatser. Min uppfattning är den omvända. Få börsbolag har så svårtolkad redovisning som just ABB, och av de större industribolagen står ABB i en problemklass för sig.
Peter Malmqvist är finansanalytiker vid Aragon Fondkommission.