Kerstin af Jochnick och Bengt-Allan Mettinger
I sin läsvärda artikel i balans nr 6–7/97 pläderar Åke Tegin och Eric Wolrath för att Finansinspektionens nuvarande regelverk för redovisning av kreditförluster skall kompletteras med en möjlighet för instituten att göra generella avsättningar för potentiella förluster. Det nuvarande gynnsamma läget i konjunkturcykeln är ett lämpligt tillfälle för översyn av dessa regler, så att förberedelser kan göras under ordnade former. Vid en sådan översyn bör frågan om generella reserveringar prövas. Den bör emellertid sättas in i sitt redovisningsmässiga sammanhang. Vi vill med denna artikel vidga diskussionen om värderingsreglerna för kreditinstitutens lånefordringar.
Erfarenheter av finanskrisen
En av finanskrisens lärdomar är vikten av ändamålsenliga regler för värdering av osäkra fordringar. I Sverige medförde reglerna att kreditförlusterna väsentligen kom fram i boksluten, och närmare upplysningar om deras fördelning på konstaterade och befarade förluster lämnades i noterna. Men det höjdes faktiskt röster om att fordringarna skulle få stå kvar utan nedskrivning, genom inflationen skulle det bokförda värdet så småningom bli korrekt. Japan är ett land som med föga framgång försökt den vägen.
En annan av krisens lärdomar är betydelsen av värdering av de panter som utgör säkerhet för osäkra fordringar eller som övertagits. Där visade erfarenheterna att det var nödvändigt att bygga ut och förtydliga reglerna för att etablera rimliga värden på fastighetsbestånden.
Dagens perspektiv
Finansinspektionens regler för värdering av osäkra fordringar visade sig vara rimligt robusta och fungerande under finanskrisen, men bör nu värderas i dagens perspektiv. Sedan finanskrisen nått kulmen har utvecklingen gått framåt. Redovisningsfrågorna rörande finansiella instrument, dit utlåning hör, har i den internationella debatten tagit betydelsefulla steg framåt, främst avseende synen på marknadsvärdering och på tidsfaktorns betydelse för värdet. IASC:s diskussionspapper från våren 1997 om fullständig marknadsvärdering för alla finansiella instrument är ett intressant inslag i den debatten.
Modern riskhantering erbjuder nya tekniker för mätning, styrning och kontroll av finansiella risker, och påbjuder därmed en förhöjd ambition inom dessa områden. Dessa olika landvinningar bör uppmärksammas vid en översyn av reglerna. En annan faktor av betydelse är EUs gällande bankredovisningsdirektiv som påverkar det utrymme som står till buds för normgivning i EUs medlemsländer.
I det följande kommenteras några olika områden som närmare bör analyseras vid en översyn av regelverket.
Nominella regler
Finansinspektionens nuvarande regelverk för värdering av lånefordringar presenteras utförligt av Tegin & Wolrath. Vi behöver här endast komplettera med aspekten att lånefordringar – i allmänhet – behandlas som anläggningstillgångar och att värderingen görs nominellt. Nominell värdering är vad som gäller även för engelska banker. På andra håll finns andra lösningar. I Danmark värderas fasträntelånen ned när ränteläget går upp. I USA gäller sedan några år att dåliga lån värderas till sitt uppskattade nuvärde.
Ett av problemen med nominell värdering är att befarade kreditförluster inte alltid framkommer i redovisningen när amorteringar skjuts upp och ränta sätts ned. I ekonomisk mening gör långivaren därmed betydande uppoffringar, som inte alltid anses behöva beaktas i redovisningen. Tar man hänsyn till den ekonomiska substansen i de gynnsamma villkor som lämnas vid omstruktureringar är det i sak fråga om kreditförluster.
I den nya redovisningslagstiftningen ingår krav på att redovisningen skall ge en rättvisande bild. Detta krav bör begränsa utrymmet för att i redovisningen bortse från om betydelsefulla ekonomiska uppoffringar lämnas. Ett behov av gränsdragning i den kompletterande normgivningen torde ändå kvarstå.
En regel om nuvärdering av dåliga lån för vilka kreditförluster befaras skulle säkerställa att den ekonomiska skillnaden i olika strategier för omstruktureringar beaktas i redovisningen. Ett vanligt argument emot en sådan regel är att låneportföljen inte i övrigt värderas till sitt nuvärde. Detta är sant. Argumenten för värdering till anskaffningsvärde för friska lån har emellertid en annan bärkraft än argumenten för sådan värdering för lån som behöver ränteeftergifter.
Dagens kreditförluster – eller morgondagens?
En viktig fråga vid redovisning av kreditförluster gäller frågan om när kreditförluster skall tas in i redovisningen. För exempelvis konsumentkrediter finns redan vid beviljandet av krediten statistiska beräkningar grundade på historiska data över vilka förluster som kan förväntas. Skall kalkylerade framtida förluster tas in i redovisningen? Ett annat synsätt är att redovisning av kreditförluster först skall göras när det inträffat sådana ekonomiska händelser som försämrar låntagarnas kreditvärdighet. Enligt ett tredje synsätt skall reservering inte göras för ”performing loans” utan redovisning skall göras först när den försämrade kreditvärdigheten har manifesterat sig genom uteblivna betalningar av amorteringar och räntor.
Enligt de nuvarande svenska reglerna skall inte reservering göras för framtida förluster. Däremot skall reservering – under vissa förutsättningar – göras inte bara för låntagare som brister i sina betalningar utan även för låntagare som fullgjort alla betalningsskyldigheter. Även i det senare fallet kan nämligen kreditvärdigheten ha försämrats. En rimlig gränsdragning vid värdering till anskaffningsvärde är att låta redovisningen följa den ekonomiska händelsen. Har denna ägt rum före balansdagen bör kreditförlusten redovisas för bokslutsåret. Det är detta synsätt som uttrycks i det befintliga regelverket.
Förluster som visserligen statistiskt sett är att förvänta men vars kritiska händelser ännu inte inträffat redovisas under kommande år.
Även om den nuvarande svenska principen framstår som riktig, kan en ytterligare konkretisering i ett allmänt råd behöva övervägas.
Tvåårsregeln
Enligt den s.k. tvåårsregeln behöver inte nedskrivning göras om låntagarens betalningsförmåga förväntas förbättras tillräckligt inom en tvåårsperiod. Att en sådan regel kan medföra tolknings- och tillämpningssvårigheter är uppenbart. Vi menar att en eventuell tillämpning av regeln bör göras med stor försiktighet och att den är förknippad med en betydande bevisbörda.
Värderingen av lånet bör ske utifrån kända omständigheter, d.v.s. den bästa bedömningen av de omständigheter som förelåg på balansdagen. Regeln torde vara tämligen unik i ett internationellt perspektiv. Vid en kommande prövning av regelverket finns det skäl att överväga tvåårsregeln.
Generella reserver
Generella reserver kan i princip vara av två slag. Antingen är avsikten att de skall avse på balansdagen uppkomna förluster eller så är avsikten att de skall avse även förluster som uppkommer först efter balansdagen.
Först frågan om på balansdagen uppkomna förluster. I Sverige, liksom i ett antal andra länder, anger reglerna som huvudprincip att värderingen skall göras individuellt. Vi bortser i sammanhanget från möjligheterna till gruppvis värdering av homogena grupper av fordringar med begränsat värde. Individuell värdering syftar bl.a. till att säkerställa en grundläggande omsorg i värderingsarbetet. Avsättning skall göras ned till det belopp som beräknas inflyta. Detta brukar uppfattas som att betalning skall vara mer än 50 % sannolik. Det är dock uppenbart att en sådan regel kan resultera i en viss eftersläpning i redovisningen av kreditförluster. En ibland använd illustration är följande. En bank har lån till 10 minkfarmar. För varje enskild låntagare gäller att sannolikheten för förlust understiger 50 %. Samtidigt ”vet” banken erfarenhetsmässigt att av dessa 10 kommer 3 att fallera som en följd av de omständigheter som föreligger på balansdagen.
På sina håll innebär nu utvecklingen att generella reserveringar görs även för framtida förluster. En av de stora bankerna i Storbritannien tycks nu göra sådana reserveringar. Swiss Bank Corporation, SBC, har 1997 infört en ny statistikbaserad reserveringsmetod som banken kallar för ACRA (Actuarial Credit Risk Accounting). Resultatet belastas då med avsättningar för genomsnittligt förväntade förluster. Eftersom de förväntade förlusterna baseras på antaganden om utvecklingen under medellång sikt som skall täcka in en full ekonomisk cykel förväntar sig SBC att detta skall bli en stabil siffra. Avsättningarna förs till en ACRA-kreditriskreserv i balansräkningen. Faktiska förluster förs mot denna reserv.
Vi uppfattar Tegin & Wolrath som att de generella reserver de efterlyser skall avse även framtida förluster. Avsättning skall kunna göras för matematiskt förväntade – inträffade och kommande – kreditförluster i portföljen.
En sådan modell innebär emellertid att kalkylerade förluster redovisas redan vid långivningen. Värderas lånefordringarna till anskaffningsvärde redovisas ränta periodiserat under lånets löptid. Ränta bör sättas med hänsyn till kreditrisk. En sådan redovisning skulle därför brista ifråga om matchning mellan intäkter och kostnader. Omedelbar förlustbokning av detta slag skulle emellertid även innebära att lån upptas under sitt verkliga värde. Den marknadsmässiga räntesättningen resulterar nämligen initialt i att nominellt och verkligt värde sammanfaller. Är däremot värderingsprincipen för lånefordringar verkligt värde (marknadsvärde) skulle situationen vara en annan. Då beaktas i värderingen marknadens uppfattning om såväl befintliga som framtida förluster.
Tegin & Wolrath redovisar en rad utmärkta argument för generella reserveringar. Ett av argumenten som åberopas är emellertid att volatiliteten i reserveringsgraden troligen skulle minska. Vi menar att detta inte behöver vara ett i sig eftersträvansvärt mål. En korrekt redovisning syftar till att mäta och informera om resultatet period för period, volatilt eller ej.
Fortsättning följer
Frågorna om hur lånefordringarna i de finansiella företagen skall värderas är viktiga. Vi har med denna artikel angett några viktiga områden där nu en förutsättningslös prövning bör göras. Finansinspektionen avser därför att under våren 1998 publicera en diskussionspromemoria om värdering och redovisning av fordringar med avseende på kreditrisker.
Kerstin af Jochnick är chef för Finansinspektionens Kreditmarknadsavdelning
Bengt-Allan Mettinger är Finansinspektionens redovisningschef