Redovisningen har under senare år utsatts för allt intensivare kritik beträffande bristen på information om förhållanden som är av väsentlig betydelse för bedömningen av företagets värde och framtidsutsikter. Kritiken har bland annat gällt redovisningens brist på upplysningar om immateriella tillgångar och skulder, och deras förändring. Om man ser redovisningens huvudsyfte som att ge underlag för marknadsvärdering/bedömning av företaget kan man utan vidare hålla med om att den traditionella balans- och resultaträkningen ger ganska dåligt underlag i många fall.
Man har t.ex. pekat på de ofta förekommande stora skillnaderna mellan marknadens värdering av vissa företag, och företagens redovisade egna kapital. Särskilt på de mindre ”börserna” som Stockholm Börsinformation (SBI) och Innovationsmarknaden (IM) finns företag vars resultaträkningar inte uppvisat några intäkter alls under hela den hittillsvarande livstiden, och där balansräkningen ofta består av en väl tilltagen kassa och ett lika stort eget kapital – båda stadda i snabb avtappning. Dessa företag hör ändå i många fall till de högst värderade på marknaden, i förhållande till det redovisade egna kapitalet. Uppenbarligen ”ser” marknaden värden som inte visas i företagens balansräkning. Dessa värden brukar då anses hänförliga till någon form av immateriella tillgångar. Det hör till saken att dessa företag ofta med traditionella mått mätt är bland de mest solida på aktiemarknaden eftersom de saknar egentliga lån; (en orsak till detta är ju att bankerna trots soliditeten inte vill riskera kreditgivning till dem utan de är hänvisade till riskkapitalmarknaden).
De flesta företag brukar vilja beteckna sig som kunskapsföretag, och någon idealisk definition finns knappast. Jag avstår från att försöka definiera begreppet.
Många av dessa företag har karaktären av tjänste- eller kunskapsföretag,1 där personalen i bokstavlig mening verkligen är den i särklass viktigaste resursen. I debatten har efterlysts nya typer av nyckeltal som komplement till de gamla finansiella. De har blivit bönhörda så tillvida att tjänsteföretagen blivit allt bättre på att i bilagor till årsredovisningarna beskriva sitt intellektuella kapital. Skandias supplement utgör här det mest kända exemplet. Miljöaspekterna på företagens verksamhet har också börjat behandlas i omfattande bilagor till årsredovisningarna. Detta har uppmuntrats bl.a. genom Affärsvärldens årliga pristävling i ämnet.
Problem
Det finns enligt min mening en oroande tendens i dagens debatt. Röster höjs för att framför allt det intellektuella kapitalet på ett mera direkt sätt borde aktiveras i balansräkningen. Om inte normbildande organ själva tar hand om saken hotar lagstiftning. (Se t.ex. Dagens Industri den 6/9-96 och 6/9-97). De skäl som anförs till en mera formell behandling av humankapitalet i balansräkningen skulle kunna sammanfattas enligt följande:
Behandlingen av humankapitalet kan aldrig bli likformig med annat kapital om man inte tillåter aktivering och avskrivning. Detta förutsätter att man tar in det i den löpande redovisningen och åsätter monetära värden i stället för att ge sidoordnad information.
Personalintensiva/kunskapsintensiva företag missgynnas i kreditgivningssammanhang om inte dessa tillgångar tillåts komma fram på ett mera formellt sätt. (Finansiella nyckeltal förutsätts då påverkas positivt av en sådan redovisning, vilket i sin tur skulle göra kreditgivarna mera medgörliga).
Så länge sidoordnad redovisning är frivillig finns alltid risken att den utelämnas eller inte blir tillförlitlig.
En korrekt företagsvärdering försvåras eftersom viktiga delar av humankapitalintensiva företags kapital saknas i balansräkningar upprättade enligt nu gällande redovisningssed.
Som jag redan antytt ser jag en uppenbar fara i att denna typ av information till sist lagstiftningsvägen tvingas in i balansräkningen. Spåren från den nya redovisningslagen är illavarslande. Juristerna har här inte visat sig vara särskilt varsamma med redovisningsteorin, och man kan anta att om de livligt påhejas av välmenande politiker så kan resultatet mycket väl bli lagstiftning även beträffande humankapitalet. Om man inte tvekar att lagstifta om abstrakta fenomen som försiktighetsprincipen och true and fair, varför skulle man då inte lagstifta om bokföring av kunskapskapital?
Motargumenten
Varför är det då så illa att lyfta in dessa värden i balansräkningen, och finns någon anledning att värja sig? Svaren har getts tidigare i många sammanhang, men förtjänar att upprepas:
En aktivering av personalen i balansräkningen strider mot den grundläggande redovisningsteoretiska definitionen av en tillgång. Som Balans läsekrets vet så har IASC:s Conceptual Framework för redovisningen översatts till svenska i Redovisningsrådets föreställningsram för utformning av finansiella rapporter. Som redovisare bör vi försöka att tillämpa och försvara denna föreställningsram även i praktiken till dess anledning finns att revidera den. Enligt ramverket är ett av de tre kriterierna för en tillgång att den kontrolleras av företaget. Så är uppenbarligen inte fallet med anställda, annat än under synnerligen begränsad tid. Vissa idrottsmän skulle kunna vara undantag. (Djurgårdens årsredovisningar blir således intressanta bl.a. mot bakgrund av Bosman-domen.) De framtida ekonomiska fördelar som är förknippade med en tillgång ska vidare enligt ramverket t.ex. kunna bytas mot andra tillgångar eller användas för att reglera skulder, eller utdelas till ägarna. Vidare tillförs tillgångar till företaget normalt genom köp; (jfr förvärvad goodwill som enligt RR/IAS kan aktiveras i motsats till internt genererad goodwill). Humankapitalet passar illa in i dessa sammanhang. Vi har redan allvarliga trovärdighetsproblem på grund av goodwillproblematiken. Risken finns att goodwillproblemen skulle framstå som rena västanfläkten i en jämförelse.
Många företagare framför allt i tjänsteföretag tycks föreställa sig att balansräkningen skulle bli avsevärt smakligare t.ex. för banker och andra kreditgivare om personalen fick tas upp som tillgång. Problemet är emellertid att om personalen ska betraktas som en förvärvad tillgång, så torde den få anses vara det genom ett ganska långfristigt ”avbetalningsköp”, som ”amorteras” med månatliga löner och sociala avgifter. Redovisningsteoretiskt och -tekniskt är denna skuld tämligen definitiv, (säker eller sannolik till sin förekomst, för att använda ÅRL:s orda lydelse angående avsättningar). De ekonomiska fördelarna är (tyvärr) inte lika självklart definitiva. Som lätt inses medför en ökning av både fordringar och skulder en försämring av soliditeten beräknad på vanligt sätt, om inte tillgångarna värderas högre än skulden. Hittills har vi dock enligt försiktighetsprincipen varit restriktiva med att diskontera denna typ av framtida orealiserade vinster i redovisningen. Det finns knappast skäl att behandla just denna fråga annorlunda.
Det framförs i bland från personalintensiva tjänsteföretag/kunskapsföretag att det ur finansiell synvinkel skulle vara en fördel för företagen att få aktivera och göra avskrivning på t.ex. utbildningssatsningar eller andra kompetenshöjningar i stället för att tvingas kostnadsföra dem omedelbart. Det förekommer t.o.m. att man gör den logiska kullerbyttan att hävda att tjänsteföretagen inte kan utnyttja skattelagstiftingens möjligheter till ”överavskrivningar”. Till detta kan sägas att en direkt kostnadsföring naturligtvis är den snabbast tänkbara avskrivningstakten (=största ”överavskrivningen”). Någon förbättring av kassaflödena kan inte åstadkommas genom manipulationer med immateriella tillgångar. I ett extremt läge skulle det dock kunna vara en nackdel att tvingas till direktavskrivning om detta medför risk för tvångslikvidation. Det borde dock framstå som ännu mera stötande att ett företag skulle kunna undgå tvångslikvidation genom att anställa mera personal (= tillföra mera tillgångar). Vad beträffar utbildningsinvesteringar bör också påpekas att 2 § 4 kap. i ÅRL ger vissa möjligheter att aktivera utgifter för forsknings- och utvecklingsarbete m.m.2
Problemet med företagsvärderingen är ett kapitel för sig. Uppenbarligen är inte det redovisade egna kapitalet någon bra indikering på t.ex. ett tjänsteföretags värde. Spelprogramföretaget Daydream på SBI-listan har t.ex. tidvis marknadsvärderats till astronomiska nivåer jämfört med det egna kapitalet enligt balansräkningen. Man kan fråga sig om detta är ett tecken på redovisningens misslyckande. Jag kan inte inse att det skulle vara så. Balansräkningen är i första hand till för att visa den finansiella ställningen, inte att i alla branscher ligga till grund för en företagsvärdering. En finansanalytiker som inte kan skilja på dessa två syften torde inte bli långvarig i yrket. Det är dessutom svårt att tänka sig någon värderingsmetod för humankapital som på ett någorlunda tillförlitligt och likformigt sätt skulle kunna hantera sådana värden. I fallet Daydream är värdet avhängigt förväntningar om mycket stora framtida intäkter, samtidigt som osäkerheten också är mycket hög. För riskbenägna placerare kan en sådan kombination vara ytterst attraktiv. Jag kan dock inte se att det skulle vara önskvärt att sådana värden redovisades i balansräkningen. Denna typ av stora marknadsmässiga immateriella (imaginära?) tillgångar är heller inte unika för just tjänsteföretag. Det gäller även för mera traditionella företag med svårbedömd framtid. Exempel är prospekteringsföretaget Svenska Koppar, batteritillverkaren Optima, och etikettföretaget Pricer. I den mån en seriös och försiktig värdering av sådana företag över huvud taget är möjlig så måste den ske i form av värdering av framtida betalningsflöden. Sådana bedömningar är förknippade med en närmast extrem osäkerhet och har knappast något med reviderbar bokföring att göra. Att försöka ”tvinga” fram marknadsvärderingen i balansräkningen vore att tillmäta gissningarna kvalitéer som de inte har.
Här finns ett intressant detaljproblem beträffande rekryteringskostnader; såvitt jag kan förstå finns inget hinder för att enligt nuvarande praxis balansera sådana kostnader som organisationskostnader.
Slutsatser
Såvitt jag förstår finns en mängd tunga principiella invändningar mot en redovisning av humankapitalet i balansräkningarna. Jag tror dock att vi som redovisare mera aktivt måste försöka försvara och förklara de redovisningsteoretiska grunderna för hur redovisningsnormerna ser ut. Vi riskerar annars att bli överflyglade av andra krafter. I det försvaret är det ytterst viktigt att även redovisningens professionella praktiker ställer upp.
Det kan kanske tyckas vara att måla den lede på väggen att befara yttre inblandning, lagstiftning etc. Införandet av den nya ÅRL gick dock i slutänden ganska snabbt, och i viss mån över huvudet på redovisningsprofessionen.
Ska vi då gräva ned oss i skyttegravarna och försvara status quo? Nej, ingalunda. Men vi måste enligt min mening försvara den hårda kärnan i redovisningen (RR, BR, och ev. finansieringsanalysen) och avgränsa den från redovisning i mera allmän bemärkelse. I den hårda kärnan av redovisningen måste vi behålla logiska definitioner på begreppen. Kraven på information om andra viktiga förhållanden bör mötas med initiativ som t.ex. Skandias humankapitalbilaga. Det är dock inte självklart att sådan information ska separeras från årsredovisningen i vid mening. Risken finns att denna då förlorar i betydelse.
Detta innebär då också ett ansvar hos normbildande organ att snabbt försöka skapa normer som kan tillämpas åtminstone för stora grupper av företag eller företag i samma bransch. Här kan troligen Finansanalytikernas Förening (SFF) spela en viktig roll för att åstadkomma lämpliga jämförelsetal. Vem som i övrigt ska försöka skapa likformighet och jämförbarhet i redovisningen av humankapital, miljöförhållanden etc. är inte självklart.
Jag är rädd att om inte professionen (FAR, RR m.fl.) osäkrar sina revolvrar kan saker hända snabbt. Det vore intressant med en viljeyttring och eller en debatt i Balans!
Ekon. lic. Stellan Nilsson är universitetsadjunkt vid Handelshögskolan i Umeå. Han medverkade senast i Balans nr 6–7 /96.