Philip Kinisu reviderar Sidas projekt i korruptionens Kenya

Att kontrollera om vägar byggts, om sjukkliniker fått sin utrustning och vem som egentligen använder de verktyg som köpts in.

Det är sådant som ingår i en revisors arbetsuppgifter. Åtminstone i Kenya. Där utgör revisionen av biståndsprojekt en mycket stor del av de ledande revisionsbyråernas arbete.

Och det är ingen liten uppgift. När Price Waterhouse skulle revidera det svenska vägprojektet deltog nio personer i arbetet. Slutrapporten blev på närmare tusen sidor.

I en nyligen gjord undersökning där ett antal affärsmän fick peka ut de mest korrupta länderna i världen (The 1996 Corruption Perception Index) hamnade Kenya på tredje plats. Bara Nigeria och Pakistan ansågs värre. Som nummer tolv rankades grannlandet Uganda medan Nya Zeeland, Danmark och Sverige ansågs som de minst korrumperade.

Sann eller inte (de svenska kommunalpolitikernas extravaganser hade förmodligen inte fått något internationellt genomslag när studien gjordes) speglar undersökningen omvärldens uppfattning av situationen i Kenya. Den stämmer också väl överens med hur kenyanerna själva uppfattar sitt land, ett land där ingenting fungerar utan extra ”smörjning”.

Förutom att vara känt för sin korruption är Kenya också en stor mottagare av bistånd. Inte helt oväntat hänger de två sidorna ihop. De senaste åren har flera stora skandaler kommit upp till ytan vilket gjort att biståndsgivarna helt stoppat eller dragit ned på utbetalningarna.

Mottagaren kontrollerar

Bistånd skiljer sig från all annan svensk statlig verksamhet, eftersom det är mottagaren som svarar för genomförande, administration och kontroll. Visserligen besöker Riksrevisionsverket regelbundet biståndsländerna för att kontrollera vad Sida gör, men inte heller det kan bli annat än stickprov. Själva har Sida bara några enskilda handläggare på plats och de kan inte kontrollera belopp på hundratals miljoner. Därför har fristående revisorer i allt högre grad börjat anlitas för att kontrollera även biståndsprojekt.

En av de byråer som Sida anlitar i Kenya är Price Waterhouse. Philip Kinisu är partner sedan sju år. Han är också ansvarig för revision av ett svenskt projekt för landsbygdsvägar (Minor Road Programme), en insats som startade 1988 och som under perioden 93/94–96/97 har en budget på 60 miljoner SEK. Projektet handlar inte bara om att bygga vägar. En annan viktig del är att lära människor på landsbygden att bruka marken rätt.

– De senaste åren har vi haft en stark ökning av uppdrag med anknytning till bistånd, både revisioner av biståndsprojekt och konsultuppdrag som gällt privatiseringar och reformeringen av statsapparaten, berättar Philip Kinisu.

Price Waterhouse är den största revisionsbyrån i Östafrika (totalt 230 anställda), följd av Coopers & Lybrand, Ernst & Young och Deloitte & Touche. Arthur Andersen finns inte alls med, något som speglar det faktum att få amerikanska företag är verksamma i Östafrika.

Världsbanken är en stor kund, men också den svenska biståndsmyndigheten Sida är en viktig kund för Price Waterhouse.

Omfattande korruption inom biståndet

– Det är allmänt känt att korruptionen varit omfattande inom biståndet. Biståndsgivarna började uppmärksamma problemen för sju–åtta år sedan och numera granskas i stort sett alla större projekt av utomstående revisorer. Givaren har insett att de inte bara kan ge ut pengar utan att de också måste kontrollera och vara med i genomförandet av projektet. I alla biståndskontrakt finns paragrafer om revision och mottagarna vet att de måste vara beredda att låta sig granskas, fortsätter Philip Kinisu.

Att revidera ett biståndsprojekt är dock något helt annat än att granska ett vanligt företag. För det första granskas projektet på uppdrag av någon som står utanför den vardagliga driften: biståndsgivaren genomför ju inte själv projektet, utan har överlåtit det på någon annan (mottagaren). För det andra är det inte bara siffror och ekonomiska beslut som ska värderas utan minst lika mycket är hur väl projektet uppfyllt de uppställda målen. Och hur mäter man ett mål som att ”öka kvinnors deltagande i den lokala beslutsprocessen”?

En vanlig revision resulterar ofta i en revisionsrapport på några rader, men när det gäller revisionen av biståndsprojekt produceras ibland tusentals sidor. Att revidera vägprojektet tog 2 arbetstimmar och arbetet pågick under fyra månader.

Biståndsgivarens förlängda arm

– Vi fungerar som ledningens – och framför allt biståndsgivarens – förlängda arm. Vi är deras vakthund och en av våra huvuduppgifter är att kontrollera att de medel givaren anslagit för projektet verkligen nått fram, och att de använts på det sätt som var meningen. Allt detta gör att vi måste ha tillgång till många olika experter. Rör det sig t.ex. om ett hälsoprogram behöver vi ha sjukvårdskunniga. I andra fall kanske agronomer eller socialantropologer. Tillsammans med oss ska de värdera om projektet nått sitt syfte.

– Det är inte så enkelt som om jeepen man köpte in finns kvar eller inte. Minst lika viktigt är hur den använts, av vem och om detta i så fall är förenligt med de övergripande målen för projektet. Detta är ett arbete som kräver stor närvaro ute på fältet, och då menar jag verkligen fält, inte på några luftkonditionerade kontor i huvudstaden, fortsätter Philip Kinisu.

Hur blir reaktionen när ni skickar ut folk för att kolla om vägen som skulle byggas verkligen blev byggd. Är de vana vid detta?

– Överenskommelsen mellan givarna och regeringen i landet stadgar att givarna har rätt att utse en oberoende revisor som ska granska projektets genomförande. Men mycket handlar om hur man närmar sig dem som arbetar med projektet. Är det med attityden som hos en polismakt kommer de att göra motstånd. Vid det här laget har vi många erfarenheter att förmedla och vi försöker förklara att det vi får fram hjälper dem ju att effektivisera projektet.

– För de projektkoordinatörer som är seriösa innebär det faktum att vi kommer ut ett stöd, hittar vi fel och brister är det ett stöd för dem. Det handlar inte om att dramatisera. Hittar jag korruption på distriktsnivå så tar jag upp det på en högre nivå. Det viktiga är att rätt personer får informationen så att felen kan rättas till. Jag tror att den inställningen gett oss en hel del respekt.

Het politisk fråga

Tidigare var Kenya i praktiken en enpartistat, men i takt med att oppositionen tillåtits verka allt mer öppet har korruptionen också blivit en het politisk fråga. Risken finns därför att det Price Waterhouse och andra får fram kan användas i politiska syften. Philip Kinisu är medveten om det:

– Det kan hända att vi får fram känslig information som berör betydelsefulla personer. Men vi hanterar inte den på något annorlunda sätt än något annat. Våra rekommendationer grundar sig på den information vi samlat in. Genom att vara professionella tror jag också att vi bidrar till landets utveckling.

När det gäller det svenska vägprojektet har Price Waterhouse inte funnit något som skulle kunna tyda på korruption i större skala. Effektiviteten är hög, likaså nyttjandegraden och Philip Kinisu tror att revisionen varit en bidragande orsak till att programmet varit så framgångsrikt.

– Det vi hittat är småsaker, ofta rör det sig om individer som gjort något olämpligt och de som upptäckts har straffats för detta. Därför vågar vi säga att korruptionen inom detta projekt är liten.

Revisionen av det svenska vägprojektet har också blivit en modell för hur man ska revidera projekt. En orsak till varför det blivit så framgångsrikt är att man satsat mycket på att vidareutbilda personalen. Price Waterhouse arbetar mycket med workshops för att träna personal som ska arbeta med projektrevision.

– Vi går regelbundet igenom arbetsmetoderna och ser vilka förbättringar som krävs för att vi ska bli mer effektiva. Inom Price Waterhouse finns det andra som arbetar med revision av biståndsprojekt, bland annat i Latinamerika, och med dem utbyter vi erfarenheter, inte minst när det gäller metodik och arbetssätt.

Kenyansk revisionsstandard bygger på det brittiska systemet. Alla aktiebolag måste revideras av en registered accountant och yrket regleras av Institute of Certified Public Accountants of Kenya. En kenyansk CPA är erkänd av IFAC och av brittiska yrkesorganisationer. Själv är Philip Kinisu också medlem av The Institute of Chartered Accountants i Storbritannien.

Men även om alla byråer formellt uppfyller samma krav är skillnaderna stora. I ett land där korruptionen är omfattande och där det inte är lätt att stå emot påtryckningar från myndigheter och partibossar växlar förtroendet för revisionsbyråerna. USA:s biståndskontor har därför upprättat en lista över vilka revisionsbyråer man kan lita på – och vilka man bör akta sig för att anlita. Varningstecken står det framför en del inhemska byråer, däremot inte för någon som är ansluten till ”de sex stora”.

Diplomatiskt

Philip Kinisu uttrycker sig diplomatiskt men det är ändå ingen tvekan om vad han menar när han säger:

– Svårigheten för de som är små är att de riskerar att bli beroende av en eller några få kunder. Price Waterhouse är inte beroende av Kenya, vi är inte rädda. Price Waterhouse kan förlora alla sina kunder i regionen och de som arbetar här kan ändå arbeta vidare inom koncernen. Därför har vi råd att vara professionella.

Vid sidan om det statliga biståndet och stödet från internationella banker och långivare finns det också många så kallade enskilda organisationen, på engelska NGO (Non-governmental organisations). Till denna kategori hör t.ex. svenska Rädda Barnen och Diakonia, men framför allt finns det en enorm flora av lokala organisationer som bedriver små biståndsprojekt med finansiering utifrån. I takt med att en allt större del av biståndsflödet gått genom dessa NGO har även de blivit föremål för revision.

– Den allmänna bilden är att NGO är mer effektiva än statliga myndigheter när det gäller att hantera biståndsmedel, men den bilden är kanske lite väl enkel. Det finns en mycket stor spridning, några har utvecklats snabbt och blivit mycket professionella, medan andra är skakiga i sin struktur. Många NGO gör i stort sett samma sak och den administrativa kostnaden blir stor när flera hundra organisationer ska upprätta egna kontor.

På global nivå arbetar Price mycket datorisering och kommunikationsverktyg. Kontoret i Nairobi är en del av ett internationellt datanätverk där alla genom bl.a. Lotus Notes kan kommunicera med varandra. På kontoret arbetar framför allt folk från England och andra afrikanska länder, men man har också haft en japan som arbetat i Nairobi. Några svenskar har man dock inte haft, men det beror snarare på att Price Waterhouse är relativt små i Sverige än på att intresset för Kenya skulle vara litet.

– Blandningen av personer är viktig. Den service vi ger här i Afrika ska inte skilja sig från den man får från ett kontor i t.ex. Australien eller Europa, menar Philip Kinisu.

Själv har han just fyllt fyrtio. På Price Waterhouse i Kenya har han varit i femton år.

– Jag studerade vid universitetet här i Nairobi och fick sedan möjlighet att utbilda mig vidare i Storbritannien där jag också arbetade några år. När jag kom tillbaka 1983 började jag som senior auditor.

Varför valde du att bli revisor?

– Jag vet faktiskt inte. Revision och redovisning har traditionellt inte varit ett särskilt populärt ämne. Min pappa är jordbrukare och från familjen fanns det inget tryck på att jag skulle bli revisor. Jag betalade mina kursavgifter själv. Jag var bra på språk och matematik, så en sak leder till en annan.

När Philip Kinisu studerade var den indiska befolkningen dominerande inom bokföring och revision. Det var få svarta som såg det som en karriär.

– Jag började studera 1979 var det på väg att bli populärare. Men idag inser allt fler att redovisning och revision är en bra karriär som leder till bra jobb.

Samtidigt är det mycket svårare idag.

Hög arbetslöshet

Arbetslösheten är hög och konkurrensen om utbildningsplatserna hård. Av 1,5 miljoner elever som varje år börjar lågstadiet går bara 400 000 vidare till högstadiet. I slutänden är det mycket få som når ända till universitetet och inte ens för dem är framtiden garanterad.

– När jag var ung var nog utbildningssystemet bättre och det fanns större möjligheter för de unga. Jag hade fem jobb att välja på när jag slutade universitetet. Idag är det mycket svårare, konstaterar Philip Kinisu.

Den ökade integrationen mellan länderna i Östafrika (Kenya, Uganda och Tanzania) har givit den kenyanska ekonomin en försiktig knuff framåt igen. Till skillnad från Kenya som alltid haft en relativt öppen, marknadsinriktad ekonomi har grannlandet Tanzania präglats av statlig styrning och planekonomi. Men nu förändras även Tanzania mycket snabbt.

– Vi arbetar en hel del med tanzaniska kunder och min erfarenhet är att revisionsstandarden är lägre där, erfarenheten är mindre. Vi har redan kontor i Zambia och Uganda och inom kort kommer vi att öppna ett kontor i Tanzania. Men för större uppdrag åker vi dit härifrån. Den som är baserad i Nairobi kan arbeta överallt i regionen och vi arbetar mycket med den regionala integreringen.

Världsbanken har varit en pådrivande kraft bakom de strukturrationaliseringar som genomförts i hela Östafrika och det är ett arbete som måste fortsätta trots negativa effekter på kort sikt, menar Philip Kinisu.

Liberaliseringen av den kenyanska ekonomin har drivit upp levnadskostnaderna samtidigt som den lokala industrin fått en allt hårdare konkurrens utifrån.

En bra lön i Nairobi ligger på ca 6 500 kronor. Då har man råd att skicka sina barn till privatskola. Så mycket eller mer tjänar den som är manager med sex–sju års erfarenhet från en revisionsbyrå.

En person anställd inom den statliga interna revisionsmyndigheten tjänar som jämförelse motsvarande 1 300 kronor. Det är lika mycket som de nyanställda assistenterna på Price Waterhouse har som ingångslön.

– Många tar statliga anställningar för att de inte kan få något annat och det påverkar givetvis kvaliteten på det de gör. Det är förståeligt om den som tjänar lite måste drygas ut sin lön. Frestelsen blir stor, jag försvarar det inte, men det är förklarligt, menar Philip Kinisu.

Till Price Waterhouse andra större kunder hör turistindustrin, inte minst de företag som är specialiserade på safariresor. Dessa har dock haft det ganska svårt de senaste åren sedan Kenya fått en ökad konkurrens från Sydafrika, det nya turistlandet i Afrika. 1995 var nedgången i Kenyas turistnäring 24 procent.

– Turismen är en mycket viktig inkomstkälla och nedgången har påverkat hela landet. Idag går jordbruket bättre, och exporten kommer att utvecklas. På sikt tror jag därför att tillverkningsindustrin kan öka sin betydelse. Samtidigt som man måste jobba med för att marknadsföra Kenya som turistdestination om man ska ta tillbaka det man förlorat.

David Isaksson

David Isaksson