Redovisningsrådet arbetar sedan något år med att ta fram en rekommendation om finansieringsanalyser. Rekommendationen ska ersätta FAR 10 som måste betraktas som föråldrad. Mot bakgrund av Rådets uttalade målsättning att följa IASC är det sannolikt att den nya rekommendationen nära kommer att ansluta till IAS 7, dvs. till IASC:s rekommendation om finansieringsanalys. Något som ytterligare talar för detta är att IAS 7 har accepterats av IOSCO. IOSCO är en organisation för tillsynsmyndigheterna för världens kapitalmarknader. Deras godkännande innebär att företag som vill notera aktier i exempelvis USA kan använda IAS 7 utan justering till amerikanska principer.
Välkommen debatt
Innan Rådet tar slutlig ställning är det önskvärt med en debatt om finansieringsanalysens utformning. Det är därför välkommet att Stefan Pauli och Pär Falkman vid Göteborgs Universitet publicerat två böcker om finansieringsanalyser varav den ena är deras licentiatavhandling. Ett sammandrag finns återgivet i Balans 4/96.
Författarnas syfte i lic-avhandlingen är dels att definiera de begrepp och de byggstenar som en finansieringsanalys består av, dels att testa modellerna, framför allt med avseende på vad olika metoder kostar, på en kommun. När det gäller behovet av att definiera begrepp kan jag bara instämma i att behovet är uppenbart för alla dem som vill jämföra olika företags finansieringsanalyser. Det är svårt att hitta två analyser som är uppställda på samma sätt och som använder samma terminologi. Därför hade jag hoppats att författarna skulle ha varit mer normativa och angett vilka begrepp som enligt deras uppfattning bäst skulle lämpa sig för en kommande svensk rekommendation. Det har emellertid författarna avstått ifrån.
Klar uppfattning
Dock har författarna en klar uppfattning om vilken metod som är den bästa för upprättande av en finansieringsanalys. Det är den så kallade direkta metoden. Den direkta metoden karakteriseras av författarna som en metod där analysen enbart innehåller in- och utbetalningar (förutsatt att analysen visar förändringen i likvida medel under året). Metodens främsta fördel sägs vara dess lättbegriplighet. Framför allt de läsare av årsredovisningar som är tekniskt mindre kunniga kan på ett naturligt sätt göra jämförelser med den egna plånboksekonomin. Samtidigt noterar emellertid författarna att metoden sällan används i praktiken. Det skäl som anges är att kostnaderna är höga för att ta fram de data som krävs.
Det verkar som om författarna inte är helt övertygade om att kostnaderna skulle vara ett avgörande hinder. I varje fall kontaktade de Lerums kommun och upprättade där ett antal alternativa uppställningar av finansieringsanalysen. Den slutsats som författarna drar är att den direkta metoden är mer arbetskrävande. Det som framför allt tar tid är att dela upp kund- och leverantörsreskontran så att in- och utbetalningar kan klassificeras på rätt kategori (rörelse, investeringar osv.). Om det också innebär att kostnaderna är större än de fördelar som läsarna av finansieringsanalysen kan tänkas ha är naturligtvis svårt att ta ställning till.
Författarna har tydligen inte haft kännedom om den rekommendation om finansieringsanalyser som Sveriges Finansanalytikers Förening utarbetat. Det är synd därför att möjligen hade det kunnat berika diskussionen om för- och nackdelar med den direkta metoden. De svenska (liksom de danska) finansanalytikerna har nämligen klart uttalat att de föredrar den indirekta metoden. Orsaken är svårigheten att prognosticera förändringar i rörelsekapitalet. Genom att låta förändringar i rörelsekapitalet ligga för sig kan analytikern koncentrera sig på att försöka uppskatta det egentliga kassaflödet från rörelsen. Uttalandet är inte självklart. Men det är just därför det hade varit intressant att få en fördjupad diskussion i boken.
En annan fråga som hade varit värd en diskussion gäller något som jag uppfattar som ett specifikt svenskt fenomen. I flera av de stora svenska företagen är finansieringsanalysen uppställd så att den visar förändringen av företagens nettoskuld snarare än de likvida medlen. Det är alltså ytterligare ett medelsbegrepp som är intressant därför att det verkar stämma bättre överens med hur företagen ser på finansieringsanalysen internt.
Författarna är, inte oväntat, positiva till finansieringsanalyser. De argument som de framför är dock för mig oväntat svaga. I båda böckerna görs en hänvisning till en konkurs för ett amerikanskt varuhus, W T Grants. Det här exemplet förekommer ofta i den teoretiska litteraturen. Vad det sägs visa är att om aktiemarknaden hade fäst större uppmärksamhet vid kassaflöden så skulle den ha kunnat förutse den konkurs som senare drabbade företaget. Invändningen mot det här exemplet är att konkursen inträffade för snart 30 år sedan. Man tycker att om finansieringsanalyser är så bra som ibland görs gällande, det skulle finnas färskare och bättre exempel.
Fastighetskrisen
I den senare boken, Betalningsflödesrapportering, finns ett sådant. Vad det handlar om är den svenska fastighetskrisen. Det som författarna vill göra gällande är att krisen inte hade behövt bli så allvarlig om marknaden hade fäst större vikt vid betalningsflöden.
Jag tycker den slutsatsen är naiv. Problemet i slutet av 80-talet var inte att aktörerna var omedvetna om att kassaflödet var negativt. För fastighetsbolagen var det negativa kassaflödet inte något hinder så länge värdestegringen mer än kompenserade för detta. Det man naturligtvis i efterhand kan kritisera var den optimism som fanns hos alla berörda parter. Jag kan inte tänka mig att en kassaflödesanalys hade bidragit till att kyla av den.
Sammanfattningsvis tycker jag att framför allt den första boken, Finansieringsanalysens dimensioner, har ett intresse för en bredare krets. Genomgången av alla de alternativa möjligheter som finns när det gäller att ställa upp en finansieringsanalys är värdefull. Enligt författarna visar också böckerna på nyttan av att införa en rapportering av betalningsflöden i företag. Jag ställer mig tveksam till om det syftet uppnåtts annat än för de kommuner som studien i första hand fokuserats på.
(Pär Falkman och Stefan Pauli ”Finansieringsanalysens Dimensioner” Pris 150:- exkl. moms.
Olov Olson, Pär Falkman och Stefan Pauli ”Betalningsflödesrapportering”. Nerenius & Santérus Förlag, Pris 142:- exkl moms).
Ny brittisk rekommendation
I sammanhanget kan nämnas att Storbritannien arbetar på att revidera sin fyra år gamla rekommendation om kassaflödesanalyser. I december 1995 publicerades ett utkast efter det att brittiska företag getts möjlighet att framföra kritik på den gamla rekommendationen.
Den mest uppenbara förändringen gäller uppställningen av analysen. IASC:s rekommendation bygger på att alla betalningar skall redovisas under tre huvudkategorier: rörelsen, investeringar samt finansiering. I den nuvarande brittiska rekommendationen, FRS 1, finns fem kategorier. I utkastet ökas antalet ytterligare, nämligen till åtta. Dessa är:
Rörelsen
Utdelningsinkomster och räntor
Skatter
Investeringar
Betalningar i samband med köp och försäljningar av företag
Betald utdelning
In- och utbetalningar i samband med förvaltningen av likvida medel Finansiering.
En logisk följd av beslutet att arbeta med flera kategorier är att utkastet tillåter företag att specificera de enskilda posterna i not. Avsikten är naturligtvis att man skall kunna koncentrera sig på kommentarer till vad som är viktigast för att förklara förändringen i likvida medel och hänföra detaljerna till noter.
Det är emellertid inte förändringen i uppställningen som uppfattas som den mest kontroversiella nyheten. I stället handlar det om definitionen av den sista raden, dvs. av det begrepp som analysen är avsedd att förklara. I såväl IASC:s rekommendation som FRS 1 slutar analysen med ”cash and cash equivalents”. Det problem som visar sig ha uppkommit gäller vad som avses med cash equivalents. Några företag har tagit med i stort sett alla likvida placeringar inkl. aktier och gjort avdrag för vissa kortfristiga skulder. Andra företag har begränsat sig till kassa- och banktillgodohavanden. Det som föreslås i utkastet är att man skall gå över till att enbart tillåta företag att ta med sådana tillgångar som är likvärdiga med kontanter. Även detta är, enligt min uppfattning, en bra förändring som är ägnad att underlätta förståelsen av kassaflödesanalysen.
En annan viktig förändring som är av intresse inte minst för många svenska företag, är att utkastet kräver att företag skall komplettera den egentliga kassaflödesanalysen (som alltså består av de åtta kategorierna av poster som nämnts ovan) med en uppställning som visar hur företagets nettoskuldsättning förändrats. Det är ju alltså fråga om en uppställning som många svenska företag ansett meningsfull. Skillnaden mot Sverige är alltså att i Storbritannien är uppställningen som visar förändringen av nettoskulder ett komplement till finansieringsanalysen. Det är inte tillåtet att låta analysen mynna ut i en förändring av nettoskulden.
Rolf Rundfelt