I den första av två artiklar om ”den rättvisande bilden” som publiceras i detta nummer av Balans diskuterar Bo-Göran Ekholm och Pontus Troberg definitionsfrågor och lagstiftarens inställning – både i Sverige och i andra EU-länder.
Enligt Europeiska gemenskapens fjärde bolagsrättsliga direktiv skall årsbokslutet ge en rättvisande bild (a true and fair view) av bolagets tillgångar, skulder, ekonomiska ställning och resultat. När tillämpningen av bestämmelserna i det fjärde direktiv inte räcker till för att ge en rättvisande bild, skall ytterligare upplysningar lämnas. Om undantagsvis tillämpningen av en föreskrift i fjärde direktivet är oförenlig med skyldigheten att ge en rättvisande bild, skall avsteg göras från ifrågavarande föreskrift, så att en rättvisande bild kan ges. Av det föregående framgår att principen om att ge en rättvisande bild har en prioritetsställning i förhållande till lagar, regler och redovisningsstandarder.
Begreppet ”en rättvisande bild” (egentligen en riktig och rättvisande bild) har sina rötter i Storbritannien. Tolkning och tillämpning av begreppet varierar kraftigt såväl mellan olika länder inom EU som inom länderna. Det är dock på sin plats att konstatera, att begreppet torde ha fyllt en viss funktion inom redovisningen (åtminstone i Storbritannien) eftersom det existerat redan en längre tid i en eller annan form. Kapitalmarknader och en del redovisningsmyndigheter tillämpar begreppet fastän ingen exakt definition av begreppet presenterats. Det finns redovisare och revisorer som har försökt förringa begreppets betydelse, vilket dock inte är på sin plats utan snarare visar på en bristande förståelse för hur en marknadsekonomi och kapitalmarknaderna fungerar. Att gömma sig bakom ett visst lands lagar och regler fungerar inte i en global kapitalmarknadsomgivning, åtminstone inte på längre sikt.
Den nuvarande situationen, där redovisningsmyndigheterna inte definierat ”en rättvisande bild”, utan lämnat dess tolkning till praktiserande redovisare, är inte tillfredsställande. En utbredd diskussion, särskilt i Storbritannien, gällande begreppets prioritetsställning i förhållande till lagar och redovisningsstandarder visar på ett behov att klargöra begreppets innebörd och ställning i redovisning och revision.
Översikt av förd diskussion
Att hålla sig strikt till lagparagrafer innebär ett så kallat preskriptivt angreppssätt, dvs. ett angreppssätt som utesluter bedömning (värdering/uppskattning). Det här betyder att en eventuell förlust av viss information, som en följd av att man inte beaktat ett falls säregenhet, kompenseras av att man kan vara säker på att den information man erhållit håller streck. Det här torde även innebära att det för användaren av informationen är viktigare att vara säker på att informationen stämmer (reliabilitet) än att det görs en uppskattning av informationens relevans (validitet) (Flint, 1982, 4). Förtjänsten med rapporteringsfilosofin ”en rättvisande bild” är emellertid den, att preskription anses vara ett medel för att uppnå vissa mål, men inte ett mål i sig själv. Här kan man dra paralleller till konceptet sak före form. Brittiska Accounting Standards Committee konstaterade i förorden till den år 1971 publicerade Statements of Standard Accounting Practice att det inte ens är meningen att redovisningsstandarderna skall bilda en fullständig helhet av detaljerade regler. Kommittén påpekade att det är opraktiskt att skapa ett tillräckligt omfattande regelverk, som skulle både vara tillämpligt i alla affärssituationer och under alla omständigheter och som samtidigt skulle beakta framtida förändringar. Det är naturligtvis viktigt att respektera redovisningsstandarder, men samtidigt måste man beakta att ”en rättvisande bild” har prioritetsställning i förhållande till standarder. Lämpligheten av att tillämpa en viss redovisningsstandard, och följden därav, måste ställas i relation till kravet på ”en rättvisande bild”.
En viss redovisningspraxis kan vara laglig men vilseledande. Ett exempel härpå är Royal Mail Steam Packet Co.-fallet (1931), i vilket det konstaterades att användning av dolda reserver till att förbättra det redovisade resultatet var lagligt men allmänt vilseledande. Enligt Forker och Greenwood (1995, 5) har behovet av att avvika från skriftliga regler för att kunna ge ”en rättvisande bild” blivit alltmer uppenbart. Följaktligen bör man göra avsteg från sådan redovisningspraxis som är laglig men vilseledande. Både Nobes och Parker (1993, 37) samt Alexander (1993, 75) stöder ett dylikt ställningstagande, dvs. man måste göra avsteg från regler om det är nödvändigt för att man skall kunna ge ”en rättvisande bild” av bolagets ekonomiska ställning. I detta sammanhang är det på sin plats att konstatera, att man i Australien tidvis tolkat ”en rättvisande bild” sålunda att lagar och regler skall följas och kravet på ”en rättvisande bild” uppfylls genom att ge tilläggsinformation, när så behövs. Situationen håller dock på att förändras. Institutet för företagsledning (the Australian Institute of Company Directors) har nämligen kommit med ett utlåtande enligt vilket man borde återgå till den tidigare praxisen dvs. principen om att ge ”en rättvisande bild” har prioritetsställning i förhållande till lagar och redovisningsstandarder (Lawson, 1994, 6). I den amerikanska redovisningspraxisen poängterar man sak framom form. Revisorn bör känna till alternativa redovisningsmetoder/-principer, som kan vara tillämpliga i en viss redovisningssituation, men samtidigt vara medveten om att tillämpbarheten av en viss redovisningsprincip kan vara begränsad i situationen ifråga om också själva principen är allmänt accepterad (AICPA, 1975, .07-.08). Inom ramen för reliabilitet ställs m.a.o. även kravet på validitet.
En helt separat fråga är hur mycket flexibilitet man kan tillåta gällande avsteg från lagar och regler för att uppnå kravet på att ge ”en rättvisande bild” av bolagets ekonomiska ställning och resultat. Borde avsteg tillåtas endast i undantagsfall eller borde man acceptera en mera generell flexibilitet. Van Hulle (1993, 101), Forker och Greenwood (1995, 25) ser ut att stöda en mer restriktiv tillämpning av avsteg från lagar och regler medan Alexander (1993) verkar förespråka en större flexibilitet. Vi är på samma linje som van Hulle, Forker och Greenwood, dvs. en begränsad tillämpning av ”en rättvisande bild”-principens prioritetsställning är att föredra framom en obegränsad tillämpning. En obegränsad tillämpning skulle leda till att bolagens hörsamhet gällande lagar och regler skulle vara selektiv och därmed skulle jämförbarheten mellan olika bokslut bli svårare. Dessutom skulle redovisningsmyndigheternas uppgift begränsas till att förbjuda existerande, otillfredsställande praxis.
Nobes och Parker gjorde en undersökning om vad brittiska företagsledare och revisorer anser att ”true and fair” innebär. Undersökningsresultaten utvisade att majoriteten av de brittiska ekonomidirektörerna inte vidtog några speciella åtgärder för att försäkra sig om att ge ”en rättvisande bild”. Dessutom ansåg det stora flertalet av ekonomidirektörerna att ”true” är samma som ”fair” (Nobes-arker, 1991, 370–71). Revisorerna däremot gjorde vanligtvis en skillnad mellan ”true” och ”fair”. Många revisorer ansåg att ”fair” är viktigare än ”true” (Parker-Nobes, 1991, 353). ”Truth” ansåg man att innebär att bokslutet överensstämmer med fakta (in accordance with facts) medan ”fairness” innebär att bokslutet inte är vilseledande (not misleading) (Nobes, 1993, 39).
”En rättvisande bild” definierad
Den presenterade översikten av begreppet ”en rättvisande bild” visar att såväl redovisningsmyndigheter som – akademiker undviker att diskutera de grundfrågor som ingår i begreppet, dvs. ”en rättvisande bild” i förhållande till vad och till vem. Som utgångspunkt bör man ta den neoklassiska värdeläran och de grundbegrepp, på vilka vårt marknadsekonomiska samhällssystem baserar sig. Neoklassisk värdelära baserar sig i sin tur på nyttoteorin dvs. ett föremåls eller tjänsts värde bestäms inte av värdet på de produktionsfaktorer som använts för att framställa produkten/skapa tjänsten utan av den (netto)nytta som föremålet/tjänsten erbjuder sin innehavare. Nyttobegreppet i sin tur har operationaliserats i form av pengar. Att bestämma ett föremåls värde är relativt klart ifall föremålet inte har tids-/riskdimensioner. Tid och risk elimineras genom räntekravet dvs. genom att diskontera framtida nytta (penningströmmar) till nuet (jfr investeringskalkylering). Sålunda kan man tala om värden i nuet.
Enligt neoklassisk värdelära har varje föremål två värden i nuet, nämligen intrinsic value (rent värde) och exchange value (bytesvärde). Ifall marknaderna fungerar effektivt kommer marknaderna att vara i balans, vilket innebär att bytesvärdet och det rena värdet sammanfaller. Förutsättningen för marknadseffektivitet är dock den, att marknaderna har sådan information som ger ”en rättvisande bild” av föremålet dvs. information om den framtida nytta det erbjuder, tidsfördelningen av nyttan och därmed förknippade risker. I en realekonomi kan man naturligtvis inte uppfatta detta informationskrav som absolut utan endast som relativt. Marknadseffektivitet förutsätter inte en fullständig kännedom om framtiden utan det är tillräckligt att informationsgivarna systematiskt och uppriktigt strävar till att ge ”en rättvisande bild” av nyttoströmmarna.
För att en marknadsekonomi skall fungera är marknadseffektivitetsbegreppet mycket centralt, speciellt gällande kapitalmarknaderna. Ifall marknadseffektiviteten på kapitalmarknaderna är bristfällig blir följden en ineffektiv allokering av kapital, vilket har en negativ inverkan på hela samhällets ekonomiska utveckling. I detta sammanhang är det skäl att påpeka att när vi här diskuterar företagssektorn, avser vi med kapital såväl eget kapital som lånekapital. Marknaden för eget kapital är i sin tur ingalunda begränsad till formellt organiserade marknader (t.ex. fondbörsen i Stockholm) och där noterade företag (bolag), utan omfattar i princip samhällets alla företag.
”True and fair” är sålunda förknippat med ”intrinsic value”-begreppet och begreppet om marknadseffektivitet. Flera hänvisningar härtill förekommer i den ekonomisk-teoretiska litteraturen (t.ex. Myrdal 1953, Fama 1965, Lorie & Hamilton 1973). Följden av det föregående resonemanget är den, att ändamålet med årsredovisningen eller konsekvenserna därav under inga omständigheter får leda till att obalanstillstånd på kapitalmarknaderna uppkommer. Ett företags ”rena” värde är naturligtvis baserat på framtida förväntningar gällande företaget. Följaktligen är ett företags rena värde vid en viss tidpunkt svårt att bestämma, eftersom man inte direkt kan observera det. Som en följd härav måste man uppfatta rapportering enligt principen om ”en rättvisande bild” som en dynamisk strävan och inte som ett statiskt tillstånd. Man kan naturligtvis alltid fråga sig, huruvida ett företags redovisningssystem överhuvudtaget kan producera sådan information, som är nödvändig för att bestämma ett företags värde. Bromwich (1992, 197) reflekterade över detta problem och konstaterade följande:
”because of their (management) special knowledge (they) should be in a better position to evaluate how economy-wide information impinges on the firm. Thus, it can be argued that enterprise should seek to portray the economic value of the enterprise as seen by management”
Såväl företagets ledning som dess revisorer innehar en särställning då man bedömer olika externa och interna (ekonomiska) faktorers och riskers inverkan på företagets resultat och ekonomiska ställning. Följaktligen bär företagsledningen och revisorerna ett särskilt ansvar för rapporteringen av ovannämnda faktorers och riskers inverkan.
Såsom vi tidigare konstaterade är ett föremåls (t.ex. aktieinnehav i ett företag) värde beroende av den framtida nyttan föremålet ger, nyttans fördelning i tiden och dess riskfylldhet. Det här innebär att den information, som ges om ett företags verkliga och potentiella avkastning och risker, borde vara möjligast täckande så att företagets ”rena” värde kan bestämmas. Av det föregående framgår varför den synbarliga tautologin i true and fair-begreppet är nödvändig. I relation till det ”rena” värdet kan en viss information vara sann (true) men vilseledande (unfair). Ett motsatt sakförhållande verkar inte vara möjligt. En extraordinär intäkt har exempelvis en likadan kassaflödeseffekt som (affärs)rörelsens regelbundna intäkter (true), men dess betydelse vid en bedömning av företagets förmåga att generera framtida kassaflöden är signifikant avvikande. Följaktligen är det av vikt att extraordinära intäkter inte döljs genom att de inkluderas i rörelsens försäljning eller övriga rörelseintäkter (fair). Varje företags informationspolitik borde bidra till att effektiva kapitalmarknader skapas och upprätthålls. Kravet på att årsredovisningen skall ge ”en rättvisande bild” av företagets ekonomiska ställning och resultat innebär, och skall rättmätigt innebära, att principen om ”en rättvisande bild” har prioritetsställning i förhållande till lagar och regler. True and fair view-begreppets långvariga existens utgör ett bevis på att, fastän begreppet inte exakt definierats, har kapitalmarknaderna, endel redovisningsmyndigheter och endel redovisningsakademiker antingen medvetet eller omedvetet insett att det behövs ett slags ”försäkring” mot vilseledande rapportering.
Betraktar man ”en rättvisande bild” i relation till företagets ”rena” värde, så existerar det ingen skillnad mellan de olika intressenternas behov (vanligtvis odefinierat i litteraturen) beträffande bokslutets informationsvärde. Alla bokslutsanvändares sanna intresse för företagets bokslut har ekonomiska dimensioner, som kan sammanfattas i begreppet ”rent” värde. Bokslutsinformationens karaktär förändras inte beroende på vem användaren är. Ekonomisk information, som är till nytta för en viss användargrupp, är även till nytta för en annan användargrupp. Ett företag kan ha endast en ekonomisk ställning vid en viss tidpunkt – ett ”rent” värde. Den faktiska ekonomiska ställningen vid en viss tidpunkt förändras inte av vem informationsanvändaren är. Följaktligen tillfredsställs användarens behov av sådan information, som är nödvändig för att bestämma företagets ”rena” värde. Ägarna har intresse av att använda sitt kapital möjligast effektivt – utveckla företaget – och därmed är den information, som de erhållit för sina kapitalallokeringsbeslut, lika relevant för andra informationsanvändare.
Revision och tystnadsplikt
Ändamålet med revision är att övervaka och bekräfta att den information som ges i årsredovisningen befrämjar fastställandet av företagets ”rena” värde. Enligt Cohen-rapporten (Commission, 1978, 6) utgör revision ett medel för att bekräfta eller korrigera den information som marknaden tidigare erhållit. Revisionen har sålunda ett stort informationsvärde för användaren. Genom revisionsprocessen erhåller revisorn betydande information om klienten. Revisorn har tystnadsplikt beträffande erhållen information. Sådana upplysningar, som kan vara till förfång/väsentiligt förfång för klienten, får inte lämnas. Detta föranleder två frågeställningar, nämligen vem representerar klienten och vad avses med förfång? Endast personer, vilka har egna intressen att bevaka i företaget, kan förorsakas förfång. Det här innebär först och främst ägarna och i andra hand andra intressenter, men inte företaget i sig självt. Att undanhålla information från ägarna kan tvärtom lända till förfång eftersom det då är mer sannolikt att vidtagande av åtgärder såsom en korrigering av en eventuell ofördelaktig ekonomisk utveckling (t.ex. genom att byta ut ledningen) fördröjs. Följden därav är att olika intressenter kommer att lida ekonomiskt mer, än om relevant ekonomisk information skulle ha tillhandahållits i tid och åtgärder vidtagits. I detta sammanhang behandlar vi inte insiderproblematiken dvs. en ojämlik behandling av informationsanvändarna.
Vi konstaterade tidigare att en förutsättning för en effektiv kapitalallokering är effektivit fungerande kapitalmarknader, dvs. marknader på vilka obalanstillstånd förorsakade av informationsbrist inte förekommer. Såväl företagets ledning som dess revisorer spelar en central roll i denna process. Tystnadsplikten kan m.a.o. inte omfatta de grundelement (avkastning och risk) på vilka placeringsbeslut på kapitalmarknaderna baseras. De element, som tystnadsplikten omfattar, har att göra med de koncept och metoder, som ligger bakom ovannämnda grundelement. Företagets förutsättning att uppnå vinster utöver normal riskkompensation (ekonomiska vinster) är beroende av hur väl företaget lyckas skapa och utnyttja obalanstillstånd på produkt- och produktionsfaktormarknaderna. Från strategilitteraturen känner vi till flera sätt att skapa obalanstillstånd, t.ex. kostnads- ledarskap, differentiering, fokusering, etc. Företagets framgång är beroende av hur man lyckas upprätthålla dylika konkurrensfördelar dvs. att bibehålla obalanstillstånd på produkt- och produktionsfaktormarknaderna. Det är fråga om affärshemligheter och om dessa får inte upplysningar lämnas. Information får endast ges om utfallet/resultatet av dessa, m.a.o. om frukterna av strategin men väl inte om hur frukterna har skapats.
Möjligheterna att skapa och utnyttja obalanstillstånd på produkt- och produktionsfaktormarknaderna utgör drivkraften bakom utvecklingen i en marknadsekonomi. Det är dessa möjligheter som är drivfjädern för entrepenörerna i vår ekonomi. För utvecklingen av en marknadsekonomi är det likväl viktigt att dessa obalanstillstånd är övergående, dvs. att de är dynamiska och inte statiska. Den fria konkurrensen mellan företag är den faktor som eliminerar dessa obalanstillstånd. Revisorn har naturligtvis ingenting med denna process att göra.
Det är klart att rapportering enligt principen om ”en rättvisande bild” kan föranleda en väsentlig nedgång i en akties (ett företags) värde. Följaktligen finns det mången, som anser att sådan information länder till förfång. Förfång bör dock betraktas i förhållande till företagets ”rena” värde (intrinsic value). Ifall given information gör det möjligt för marknaderna att eliminera eller åtminstone reducera skillnaden mellan aktiens marknadspris (bytesvärde) och dess rena värde kan man ur en ekonomisk-teoretisk synvinkel under inga omständigheter anse att informationen föranleder förfång. Om informationen däremot förändrar företagets ”rena” värde genom att påverka faktorerna (förutsättningarna) bakom det ”rena” värdet, så är det frågan om förfång. Revisorns tystnadsplikt omfattar affärshemligheter dvs. de affärsidéer och strategier, som ligger bakom uppnådda och kommande ekonomiska vinster. Affärsidén får däremot under inga omständigheter basera sig på att skapa och exploatera obalanstillstånd på kapitalmarknaderna med hjälp av vilseledande information. Beträffande revisorns uppgift innebär detta, att tystnadsplikten inte omfattar redovisad ekonomisk ställning och resultat (årsbokslutet) och därtill hörande risker, utan endast de affärshemligheter som ligger bakom de uppnådda ekonomiska resultaten.
Revisorn måste ha det klart för sig att när korrigering av given bokslutsinformation behövs, för att man skall få ”en rättvisande bild” av företaget, så skall sådan korrigering göras. Man kan fråga sig om det inte finns en risk att revisorerna tidvis gömmer sig bakom tystnadsplikten och inte korrigerar vilseledande information i sådana länder (t.ex. de nordiska länderna), där revision är lagstadgad och inte baserad på frivilliga arrangemang. Hänvisning till tystnadsplikten sker naturligvis i syfte att undvika konflikt med klientföretagets ledning. Vi finner ett sådant förfaringssätt oacceptabelt. Lagstadgad revision utförs oberoende av om kontraktsekonomiska förutsättningar (behov) för revisionen föreligger. Efterfrågan på revisionstjänster är tryggad oberoende av marknadens tilltro.
För en revision baserad på frivilliga arrangemang måste kontraktsekonomiska förutsättningar föreligga, vilket innebär att ifall marknaderna inte tror att revisorerna bär (ekonomiska) påföljder av att de ger med sig under företagsledningens påtryckningar, förväntar sig marknaderna att de kommer fortgående att ge efter och därmed är revisorernas tjänster värdelösa och efterfrågas a priori inte heller längre av uppdragsgivarna. Revision baserad på frivilliga arrangemang har dock förekommit i över 600 år varför sådana kontraktsekonomiska förutsättningar måste finnas, som ger revisorn motivation/orsak att vara oberoende och sålunda motstå företagsledningens påtryckningar (Watts och Zimmerman, 1986, 315).
Situationen i Sverige och Finland
I Finland har man tyvärr valt den tyska vägen gällande vissa redovisningsfrågor. Enligt den finländska bokföringslagen (BFL 3 kap., § 9) skall bokslutet ge riktiga och tillräckliga uppgifter om den bokföringsskyldiges resultat och ekonomiska ställning. Förutom de uppgifter som finns i resultat- och balansräkningen skall härför nödvändiga uppgifter ges i form av tilläggsuppgifter. Det här innebär att det inte ens är möjligt i undantagsfall att göra avsteg från lagar och regler, inte ens när lagar och regler strider emot principen att ge ”en rättvisande bild”. Ifall Sverige följer samma väg som Finland, dvs. att göra avsteg från lagar och regler för att ge ”en rättvisande bild” inte tillåts ens i undantagsfall (utan sköts om i form av tilläggsuppgifter), strider det mot andan i det fjärde direktivet. Som man redan tidigare konstaterat i Storbritannien kan en viss redovisningspraxis väl vara laglig men dock vilseledande.
Bo-Göran Ekholm och Pontus Troberg undervisar på Institutionen för redovisning vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors.
Källförteckning:
Alexander, D. (1993) A European true and fair view?, The European Accounting Review, 2 (1): 59–80.
Bromwich, M. (1992) Financial Reporting, Information and Capital Markets. London: Pitman Publishing.
Commission on Auditors Responsibilities (Cohen) (1978) Report, Conclusions and Recommendations, New York: American Institute of Certified Public Accountants.
Fama, E.F. (1965) The Behavior of Stock Market Prices, Journal of Business, Vol. 38, No. 1, January: 34–105.
Forker, J. and Greenwood, M. (1995) European harmonization and the true and fair view: The case of long-term contracts in the UK, The European Accounting Review, 4 (1): 1–31.
Flint, D. (1982) True and Fair View in Company Accounts. London: The Institute of Chartered Accountants of Scotland: Gee & Co (Publishers) Limited.
Lawson, M. (1994) True and fair override back on agend, The Accountant, November.
Lorie, J.H. & Hamilton M.T. (1973) The Stock Market. Theories and Evidence. London: Richard D. Irwin, Inc.
Myrdal, G. (1953) The Political Element in the Development of Economic Theory. London: Routledge & Kegan Paul Ltd.
Nobes, C.W. (1993) The True and Fair View: Impact on and of the Fourth Directive, Accounting and Business Research, Vol. 24, No. 93: 35–48.
Nobes, C.W. and Parker, R.H. (1991) True and Fair: A Survey of UK Financial Directors’, Journal of Business Finance & Accounting, Vol. 18, No.3, April: 359–375.
Parker, R.H. and Nobes, C.W. (1991) True and Fair: UK Auditors’ View’, Accounting and Business Research, Vol.21, No.84, Autumn: 349–362.
Van Hulle, K. (1993) Truth and untruth about true and fair, The European Accounting Review, 2 (1): 99–104
Watts, R.L. & Zimmerman, J.L. (1986) Positive Accounting Theory. London: Prentice/Hall International, Inc.