Att framtidens risker skulle bero av något annat än gudomliga väsensnycker är en revolutionerande idé – och en mycket ung idé. Bara 350 år skiljer dagens riskhantering och hedgingmetoder från beslut grundade på vidskepelse, blind tro och instinkt.
Så skriver investeringskonsulten Peter L. Bernstein i mars/april-numret av Harvard Business Review i en läsvärd artikel med rubriken The New Religion of Risk Management. Idéhistoriskt intresserade läsare får lära sig att det var den inbitne gamblern Chevalier de Méré som vid mitten av 1600-talet vände sig till matematikern Blaise Pascal med frågan hur man skall se på insatserna i ett ej avslutat hasardspel mellan två spelare, av vilka den ena för tillfället leder. Pascal vände sig till matematikerkollegan Pierre de Fermat, och resultatet blev den moderna sannolikhetsläran. (Pascal, som var en from kristen, försummade inte att påpeka att det kunde bero av andra faktorer hur spelet slutade, men att det från spelarnas utgångspunkt enda moraliskt och religiöst försvarbara vore att se matematiskt på frågan. Den sympatiska innebörden av det påpekandet är antagligen att en spelare inte bör försöka påverka spelkorten genom böner.)
Inte bara ljust
Bernstein målar riskhanteringens historia med breda penseldrag, i huvudsak med ljusa färger. Utan sannolikhetsläran skulle inga stora broar överbrygga våra vattendrag, polion skulle fortfarande göra barn handikappade, och inga flygplan skulle flyga. Ändå pekar han på tre allvarliga hot, om matematiken och datorerna helt får ta över vår syn på risker:
Vi saknar beredskap för diskontinuitet. G. K. Chesterton skrev: ”Problemet med vår värld är inte att den är oförnuftig eller att den är förnuftig, utan att den är nästan förnuftig, men inte riktigt. Livet är inte ologiskt; ändå är det en fälla för den logiske. Det ser litet mer matematiskt och regelbundet ut än det är; det precisa är uppenbart men det oprecisa är dolt; det vilda ruvar under ytan.” Hur kunde vi begära att våra datorer, matade med historiska data, skulle förutse att OPEC skulle ta över kontrollen över oljepriset om vi inte själva anade det?
Vi har en arrogant föreställning att man kan sätta siffror på det som inte är kvantifierbart. Att en händelse är osannolik är ingen garanti för att den inte kommer att inträffa i morgon. Att något osannolikt kommer att inträffa i morgon är tvärtom mycket sannolikt – det enda vi inte vet är vad.
Vi kan komma att ta större risker på grund av att vi litar på riskhanteringen. Det är inte alltid en nackdel, men det finns forskning i USA som visar att bilförare som använder säkerhetsbälte tar större risker eftersom de känner trygghet. Samma effekt kan uppstå t.ex. i portföljförvaltning med matematisk riskhantering.
Massornas galenskap
Ungefär samtidigt har två klassiska verk om risker på finansiella marknader kommit ut i en ny, kommenterad upplaga från Wiley Investment Classics, händelsevis med förord av samme Peter L. Bernstein. Det är skotten Charles Mackays Extraordinary Popular Delusions and the Madness of Crowds från 1841 som publiceras i en volym tillsammans med den portugisisk-sefardisk-judiske affärsmannen Joseph de la Vegas Confusión de Confusiones (i engelsk översättning) från 1688.
Kommentarerna, som bestås av Martin S. Fridson från Merrill Lynch, är lika läsvärda som själva texterna. Mackay beskriver ett antal fall där finansiella spekulationer har övergått i masshysteri.
Det handlar om skotten John Law, född 1671 i Edinburgh, som övertalade den franska förmyndarregeringen efter Ludvig XIV:s död 1715 att införa papperspengar som skulle finansiera en stor satsning på ädelmetaller från de franska besittningarna kring Mississippi, något som kom att vända upp och ner på hela det franska näringslivet. Det handlar om den så kallade South Sea Bubble i England 1720, som sände tryckvågor in i själva parlamentet. Det handlar om den holländska ”tulipomanin”, spekulationsvågen kring tulpanlökar under förra hälften av 1600-talet, då en enda lök kunde kosta 4.600 floriner. Vad detta kan motsvara i dag är svårt att säga, men en viss indikation får man av att säljaren ”på köpet” fick en ny vagn, två hästar och kompletta seldon till dem.
Mackays skildringar av de tre galenskaperna är välskrivna och underhållande.
Gamla knep som nya
Joseph de la Vega skildrar börsen i Amsterdam vid slutet av 1600-talet. Skildringen är utformad som dialoger, och deltagarna är Filosofen, Aktieägaren och Köpmannen. Kanske var de la Vegas skrift egentligen tänkt som en manual för mäklare och andra aktörer, men för en nutida läsare ligger värdet främst i de ingående skildringarna av aktörernas strategier. Blankningar, optioner, futures och andra instrument var vardagsmat för 300 år sedan, och tankar på börsetik saknades inte – annat än hos vissa aktörer.
Det krävs kanske litet mer av fackintresse för att ta sig igenom de la Vegas skrift än Mackays. För den som bara har ett allmänt intresse av börshandel blir den delvis något ansträngande i sin detaljeringsgrad. Alla måste ändå fascineras av den genomtänkta ordningen på börsen i Amsterdam vid denna tidpunkt – och av hur gamla knep blir som nya.
Både Bernsteins artikel i HBR och de båda klassikerna Extraordinary/Confusión rekommenderas för alla som känner på sig att inte så där väldigt mycket är nytt under solen. För att inte tala om dem som tror motsatsen.
Björn Markland