Frånvaron av tydliga redovisningsrekommendationer vad gäller immateriella tillgångar har medfört att informationen lämnas godtyckligt, skriver Christina Wennestam och Fredrik Nilsson om bakgrunden till IASC:s utkast E 50.
Företag blir alltmer beroende av immateriella tillgångar för att skapa konkurrensfördelar. Anledningen är bland annat att den västerländska industrin inriktas mot kompetens- och teknologiintensiva produkter och tjänster som exempelvis läkemedel och IT. Konkurrensen baseras dessutom i allt högre utsträckning på differentiering och kundanpassning. Immateriella tillgångar som varumärken, patent och intellektuellt kapital kan därför i många fall vara av större betydelse för tillväxten och vinsten än materiella tillgångar. En följd av detta är att många företag förser kapitalmarknaden och andra intressenter med information om värdet på sina immateriella tillgångar.
För en översiktlig genomgång av det diskussionsunderlag (Draft Statement of Principles) som var utgångspunkt för utarbetandet av utkastet till rekommendation (Intangible Assets, E 50), se Nilsson (1994). Det bör dock noteras att diskussionsunderlaget avviker från utkastet till rekommendation på ett flertal områden. Den slutgiltiga rekommendationen beräknas fastställas tidigast under andra halvåret 1996.
Frånvaron av tydliga redovisningsrekommendationer har emellertid medfört att informationen lämnas godtyckligt. Exempelvis redovisar företag i Australien och Storbritannien stora belopp i balansräkningen som varumärken eller liknande, utan att dessa tillgångar blir föremål för systematisk avskrivning. Detta har lett till att IASC (International Accounting Standards Committee) påbörjat ett arbete med att utforma en rekommendation om immateriella tillgångar.1 I Sverige är det sannolikt att Redovisningsrådet kommer att ge ut en rekommendation under de närmaste åren. Vid utformningen av svenska rekommendationer tar Redovisningsrådet stor hänsyn till IASC:s arbeten. Vidare följer många stora svenska företag IASC:s rekommendationer. Sammantaget bör det därför finnas ett intresse av att redan nu ta del av IASC:s utkast till rekommendation.
Syftet med denna artikel är att redogöra för IASC:s utkast till rekommendation för immateriella tillgångar (E 50, Intangible Assets). Redogörelsen är indelad i områdena (a) definition; (b) redovisning; (c) värdering; och (d) avskrivning. Därefter följer ett avsnitt med författarnas avslutande kommentarer.
Definition
Immateriella tillgångar är ett vitt begrepp utan någon enhetlig definition. Allt från licenser till specifik marknadskunskap brukar inkluderas i begreppet. IASC har i sitt utkast till rekommendation valt att definiera en immateriell tillgång enligt följande:
Tillgången skall vara icke-monetär och utan fysisk substans; och
identifierbar; och
kontrollerad av företaget; och
användas under längre tid än en redovisningsperiod.
Särskilt punkterna (2) och (3) kan behöva kommenteras närmare. En tillgång är identifierbar om det föreligger en legal rättighet avseende ägandet. I avsaknad av en sådan rättighet måste tillgången var separerbar från andra tillgångar i företaget. Detta betyder att tillgången skall kunna avskiljas utan att de ekonomiska fördelar som kan hänföras till kvarvarande tillgångar i samma värdeskapande aktivitet reduceras.
Företaget måste också kontrollera de ekonomiska fördelar2 som är förknippade med tillgången. Därav följer bland annat att andra företag inte skall kunna ta del av dessa fördelar. En legal rättighet medför i de flesta fall att kontroll över tillgången underlättas. Frånvaro av en sådan rättighet minskar däremot möjligheterna att hävda att faktisk kontroll över tillgången föreligger. Exempelvis är det enligt E 50 mycket svårt att påvisa kontroll över marknads- eller teknisk kunskap som inte skyddas av upphovsrätt eller patent.
Sammantaget kan det således konstateras att IASC valt en restriktiv linje vid sin definition av en immateriell tillgång. Enligt vår uppfattning torde en legal rättighet bli en nödvändighet för att uppfylla kraven på identifierbarhet och kontroll, och därmed kunna påvisa en immateriell tillgång.
Det bör även noteras att E 50 bland annat ej behandlar utgifter nedlagda på forskning och utveckling samt goodwill som uppstår i samband med företagsförvärv. Hur dessa immateriella tillgångar skall redovisas framgår av andra IAS rekommendationer (IAS 9, IAS 22).
Enligt E 50 är framtida ekonomiska fördelar både intäktsökningar och kostnadsreduceringar.
Redovisning
Att definitionskravet är uppfyllt betyder inte nödvändigtvis att tillgången kan redovisas i balansräkningen. Enligt E 50 skall dessutom följande krav vara uppfyllda:
Det skall vara sannolikt att de framtida ekonomiska fördelar som är förknippade med tillgången kommer företaget tillgodo; och
det skall vara möjligt att mäta kostnaden på ett tillförlitligt sätt.
Kraven i punkt (1) innebär vanligtvis att företaget måste ha kontroll över tillgången. I annat fall kan de ekonomiska fördelarna komma ett annat företag tillgodo. Därutöver krävs att företaget både kan, och kommer att utnyttja tillgången effektivt. För att exempelvis dra nytta av en licens att tillverka öl förutsätts en specifik produktionskunskap samt erforderliga resurser. Det bör även framgå i en affärsplan eller liknande dokument att produktionen av öl kommer att påbörjas.
Möjligheten att uppfylla kravet i punkt (2) påverkas av hur tillgången har uppkommit. Vid ett separat förvärv av en immateriell tillgång föreligger oftast klara avtalsvillkor och kostnaden kan därför mätas utan svårighet.
Då den immateriella tillgången ingår som en del i ett företagsförvärv underlättas mätningen av kostnaden om tillgångens pris förhandlats fram separat. Detta pris skall naturligtvis vara marknadsmässigt. Även om ett separat pris inte föreligger kan kostnaden bestämmas på ett tillförlitligt sätt genom referens till en aktiv andrahandsmarknad.3 Enligt E 50 existerar aktiva andrahandsmarknader för bland annat distributionsrättigheter, produktionskvoter och vissa typer av licenser. För unika immateriella tillgångar som exempelvis patent och varumärken finns det av naturliga skäl inga andrahandsmarknader.
Det är också möjligt att bestämma kostnaden om tillgången och dess framtida ekonomiska fördelar kan särskiljas från andra tillgångar ingående i samma företagsförvärv. Ett sådant särskiljande är dock i de flesta fall förenat med stora svårigheter. Det kan leda till att den immateriella tillgången kommer att ingå i den goodwill-post som uppkommer i samband med förvärvet.4
När det gäller internt skapade immateriella tillgångar måste kostnaden vara möjlig att mäta med företagets redovisningssystem. Vidare skall det vara möjligt att bestämma vilka ekonomiska fördelar som genereras med insats av denna kostnad. Fastställandet av ett sådant samband är i många fall mycket komplicerat. Att exempelvis särskilja en annonskampanjs inverkan på företagets intäkter från övriga intäktsskapande aktiviteter är svårt. Ett internt skapat varumärke kommer med samma resonemang att endast undantagsvis kunna redovisas som en immateriell tillgång.
Då tillgången inte uppfyller kraven för redovisning skall utgifter för förvärv eller utveckling av tillgången kostnadsföras under den period utgifterna uppstår. Om tillgången under senare redovisningsperioder uppfyller kraven för redovisning är det endast möjligt att aktivera utgifter hänförliga till innevarande period.
Vår bedömning är att IASC:s krav när det gäller mätning av kostnaden blir svårt att uppfylla utom i de fall tillgången köps separat. Det torde vara ovanligt att separat förhandla om priset på en immateriell tillgång vid företagsförvärv. Då många immateriella tillgångar är unika är det inte heller möjligt att bestämma värdet genom hänvisning till en andrahandsmarknad. Att på annat sätt försöka särskilja den immateriella tillgången från andra förvärvade tillgångar är svårt. Problemet är att avgöra vilka ekonomiska fördelar som kan hänföras till respektive värdeskapande tillgång. Internt skapade tillgångar uppvisar liknande problem. Därtill kommer krav på ett mycket väl fungerande redovisningssystem.
Enligt E 50 föreligger en aktiv andrahandsmarknad när (1) de immateriella tillgångar som omsätts är homogena; (2) tillräckligt antal tillgångar finns tillgängligt så att intresserade köpare och säljare alltid kan finna varandra; och (3) prisnivån är allmänt känd.
ASB (Accounting Standards Board) har publicerat ett diskussionsunderlag som behandlar goodwill och immateriella tillgångar (Goodwill and Intangible Assets). ASB anser att immateriella tillgångar skall inkluderas i goodwill. Detta innebär att avskrivningstiden för goodwill och övriga immateriella tillgångar kommer att sammanfalla.
Värdering
Första gången en immateriell tillgång redovisas i balansräkningen skall anskaffningsvärdet (kostnaden) användas. Då en tillgång förvärvas separat är inköpspriset att betrakta som anskaffningsvärde.
När tillgången ingår som en del i ett företagsförvärv underlättas fastställandet av anskaffningsvärdet om priset förhandlats fram separat eller om en aktiv andrahandsmarknad föreligger. I övriga fall torde det vara svårt att bestämma anskaffningsvärdet på ett tillförlitligt sätt.
I anskaffningsvärdet för internt skapade tillgångar inkluderas direkta och indirekta kostnader, såsom lön, material och skälig andel av omkostnaderna. Detta kräver som tidigare nämnts ett väl utvecklat redovisningssystem.
Under kommande redovisningsperioder finns två alternativ att välja mellan. Antingen används anskaffningsvärdet med avdrag för ackumulerade avskrivningar som bokfört värde. Alternativt kan en omvärdering ske baserat på tillgångens marknadsvärde. Marknadsvärdet kan enbart fastställas om en aktiv andrahandsmarknad existerar. Anledningen är att IASC anser att diskonterade kassaflöden inte är en tillförlitlig metod för att värdera immateriella tillgångar. Detta beror på svårigheten att dela upp företagets kassaflöde på immateriella och materiella tillgångar.
Det bör noteras att en omvärdering kan medföra att tillgångens värde skrivs upp. Vi tror dock att kravet på en aktiv andrahandsmarknad kommer att innebära att uppskrivningar blir sällsynta. Det kan i detta sammanhang dessutom noteras att den svenska Årsredovisningslagen5 (1995:1554) överhuvudtaget inte tillåter uppskrivning av immateriella tillgångar.
Årsredovisningslagen skall tillämpas för räkenskapsår som inleds den 1 januari 1997 eller senare.
Avskrivning
Enligt E 50 skall en immateriell tillgång skrivas av systematiskt över dess ekonomiska livslängd. Den övre gränsen är satt till 20 år med motiveringen att företagens planeringshorisont ytterst sällan är längre.
För vissa typer av immateriella tillgångar som exempelvis licenser och patent sammanfaller oftast nyttjanderättsperioden med den ekonomiska livslängden. För andra immateriella tillgångar är den ekonomiska livslängden svårare att bestämma.
Avskrivningstiden på 20 år kan överskridas endast undantagsvis och då förutsätts att tillgången kontrolleras via en legal rättighet. Ett exempel som nämns i utkastet är en 50-årig licens att driva ett kraftverk, där kraftverket har en livslängd på 30 år. Eftersom licensen är knuten till det specifika kraftverket har den inget värde efter det att verksamheten vid kraftverket upphört. Då licensen bevisligen har en livslängd som överstiger 20 år, skall den i detta fall skrivas av över 30 år som är den tid kraftverket är i drift.
En avskrivningstid över 20 år kan också motiveras om en aktiv andrahandsmarknad förekommer där liknande immateriella tillgångar handlas. På en sådan marknad kommer det att finnas ett tydligt samband mellan tillgångens pris och den avtalade nyttjanderättsperioden. Det är därmed troligt att en avtalad nyttjanderättsperiod på exempelvis 25 år motsvarar den ekonomiska livslängden på den immateriella tillgången.
Genom IASC:s utformning av E 50 är det inte möjligt att hävda att den immateriella tillgången har en evig livslängd och därmed underlåta att göra avskrivningar. FASB (Financial Accounting Standards Board) är av samma åsikt men har istället valt en definitiv maxgräns på 40 år. I den svenska årsredovisningslagen är gränsen fem år, om inte en längre tid kan fastställas med rimlig säkerhet. I ett diskussionsunderlag menar ASB (Accounting Standards Board) att evig livslängd är möjlig. Det betyder att avskrivningar i sådana fall inte behöver göras. Denna ståndpunkt har starkt stöd i debatten då det kan hävdas att immateriella tillgångar inte förbrukas i traditionell bemärkelse.
Avslutande kommentarer
I många företag är immateriella tillgångar av helt avgörande betydelse för vinsten. Det har därför vuxit fram ett önskemål om att kunna redovisa immateriella tillgångar i balansräkningen. Det kan dock konstateras att IASC genom utformningen av E 50 medvetet valt en försiktig linje.
Sannolikt kommer flertalet varumärken, annonskampanjer etc. inte att kunna klassificeras och redovisas som immateriella tillgångar. Den redan sedan tidigare intensiva debatten kommer därmed troligtvis att fortsätta. Kravet på en aktiv andrahandsmarknad vid omvärdering och avskrivningstiden är bara två exempel på områden som är kontroversiella.
När E 50:s innehåll behandlades på IASC:s styrelsemöte i slutet av mars detta år, diskuterades bland annat dessa två områden. Styrelsen gav sitt stöd för förslaget att en aktiv andrahandsmarknad skall föreligga för att omvärdering skall kunna ske. Projektgruppen gavs i uppdrag att bland annat utreda om gränsen på 20 års avskrivningstid skall tas bort. Dessutom skall likheterna mellan goodwill och vissa andra immateriella tillgångar såsom exempelvis varumärken utredas ytterligare.
En restriktiv utformning av den färdiga rekommendationen kommer troligtvis att leda till att många företag väljer att lämna information på annan plats i årsredovisningen. Detta kan leda till en osystematisk och subjektiv informationsgivning. IASC:s syfte är dock att vissa immateriella tillgångar skall kunna tas upp i balansräkningen samtidigt som den externa redovisningens objektivitet upprätthålls.
Ekon. lic. Fredrik Nilsson är verksam vid Deloitte & Touche Management Consultants. Ekon. mag. Christina Wennestam är verksam vid Deloitte & Touche Corporate Finance. Båda forskar inom ramen för revisorsprogrammet vid Linköpings universitet.
Referenser
ASB, 1993, ”Goodwill and Intangible Assets , Discussion Paper, Accounting Standards Board , i Accounting Standards 1995/1996, Central Milton Keynes: Accountancy Books.
Cairns, D., 1995, A Guide to Applying International Accounting :Standards , Central Milton Keynes:Accountancy Books.
Cairns, D., 1995, ”Only Vaulting Intangibles Need Apply ”, Accountancy, July, s. 112.
Fagerström, A., 1993, ”Värdet av ett varumärke – Kejsarens nya kläder ”, Balans, 4, s 19–25.
FASB, 1995, ”Intangible Assets – Section I 60”, i Current Text – Accounting Standards . Volume 1, Norwalk:Financial Accounting Standards Board.
Holmquist, B. & Wennberg, I., 1996, ”Framtidens årsredovisning – Vilka är kraven på den? ”, Balans, 1, s. 5–7.
IASC, 1996, IASC Update , April, s. 2
IASC, 1995, Proposed International Accounting Standard – Intangible Assets , Exposure Draft E 50, London:International Accounting Standards Committee.
IASC, 1995, ”Intangible Assets – Project Update”, IASC Insight , June, s. 9.
IASC, 1994, Draft Statement of Principles – Intangible Assets , London:International Accounting Standards Committee.
IASC, 1989, ”Framework for the Preparation and Presentation of Financial Statements ”, International Accounting Standards Committee, i The FAR International Omnibus 1995 , Stockholm: FAR Förlag AB.
Kam, V., 1986, Accounting Theory. Second edition , New York: John Wiley & Sons.
Mullen, M., 1993, ”How to Value Intangibles ”, Accountancy,November, s 92–94.
Nilsson, S., 1994, ”Immateriella tillgångar – IASC:s utkast och de svenska reglerna ”, Balans, 5, s 44–45.
Pearce, C., 1994, ”Wrong in Theory and Wrong in Practice ”, Accountancy, June, s. 97.
Porter, M. E., 1990, The Competitive Advantage of Nations , London:Macmillan Press.
Rundfelt, R., 1995, Tendenser i börsbolagens årsredovisningar 1995 , Stockholms Fondbörs skriftserie nr 15.
Scicluna, M., 1994, ”Goodwill – The Case for Separate Intangibles ”, Accountancy, March, s. 101.
SFS (1995:1554) Årsredovisningslag .
Stewart, T. A., 1994, ”Your Companys Most Valuable Asset: Intellectual Capital ”, Fortune , October, s 68–74.
Christina Wennestam och Fredrik Nilsson