Ekonomiska brott är ett stort och växande samhällsproblem. De har inte bara blivit fler utan också grövre. Den externa revisorn får anses vara den utomstående person som har bäst insyn i företagens ekonomiska förhållanden, varför många menar att hans insikt bör tillvaratas på ett bättre sätt. Exempelvis föreslår den av regeringen tillsatta Aktiebolagskommittén att revisorn skall vara skyldig att anmäla ekonomisk brottslighet till allmän åklagare, vilket indirekt innebär att revisorn skall gå åklagarmyndighetens ärenden.
Det kan vara frestande att utnyttja den resurs revisorn utgör och påföra honom nya uppgifter, men frågan måste ställas i vilken omfattning revisorns roll kan förändras innan det inverkar menligt på den existerande revisorsrollen. Förhållandet mellan klientföretag och revisor bygger på förtroende, ett förtroende som baseras på den tystnadsplikt revisorn enligt ABL har idag. Tystnadsplikten är av central betydelse för revisorns yrkesutövning och tål knappast några större ingrepp. En inskränkning av tystnadsplikten, genom att förpliktiga revisorn att anmäla brott till staten, skulle sannolikt äventyra revisorns förtroendefulla informationsutbyte med klienten. Bolagsledningen skulle ständigt behöva beakta vilka uppgifter den lämnar till revisorn. Följden av ett mindre öppet samtalsklimat parterna emellan kan alltså bli en mindre effektiv revision, vilket i sin tur öppnar möjligheter för bolaget att begå brottsliga handlingar. Ett genomförande av Aktiebolagskommitténs förslag skulle alltså i värsta fall kunna få den oönskade effekten att den ekonomiska brottsligheten tilltar i omfattning.
Viktigt att uppmärksamma med kommitténs förslag är att revisorns anmälningsskyldighet endast gäller i aktiebolagsformen. Detta torde medföra en risk för att företag, vilka önskar bedriva brottslig verksamhet, flyttar sin verksamhet till andra associationsformer. Effekten att minska den ekonomiska brottsligheten genom en anmälningsskyldighet, kommer därför sannolikt inte att uppstå om en anmälningsskyldighet inte införs även i andra revisionspliktiga associationsformer. Det optimala, ur brottsbekämpningssynpunkt, skulle dessutom då vara att alla näringsverksamhetsformer omfattades av revisionsplikt. En allomfattande revisionsplikt skulle dock förmodligen inskränka på den annars så liberala inställningen till företagsetablering och förmodligen kosta mer än det smakar.
För att revisorn inte skall drabbas av disciplinära påföljder, genom den statliga tillsynsmyndigheten, skall han beakta god revisions- och revisorssed i sin yrkesutövning. Med denna vetskap torde dagens revisor utan tvekan granska företagens interna kontroll- och redovisningssystem efter alla konstens regler. Kan inte antagandet då göras att en korrekt revision är det effektivaste medlet mot ekonomisk brottslighet? En korrekt redovisning och en god intern kontroll är förmodligen den sämsta grogrunden för denna typ av brottslighet. Av resonemanget följer alltså att vi i Sverige förmodligen kan komma ganska långt i brottsbekämpningen med en effektiv tillsynsmyndighet som kontrollerar att revisorn efterföljer de goda sederna och att han anmärker på missförhållanden i revisionsberättelsen. Beträffande tillsynen torde den nya tillsynsmyndigheten, Revisorsnämnden, med nya sanktionsmöjligheter vara ett steg i rätt riktning för att skapa en effektiv tillsyn.
Under de senaste årtiondena har vi kunnat beskåda ett antal företagsaffärer, vilka har medfört kostsamma påföljder för bland annat aktieägarna, kreditgivarna och staten. Många har ifrågasatt hur detta har kunnat inträffa och varför inte revisorn har uppmärksammat och förhindrat det som pågått. FAR har explicit i sina rekommendationer skrivit att revisionen inte har till självständigt syfte att förhindra eller upptäcka oegentligheter. Frågan är dock om denna rekommendation är tillräckligt tydlig, eller om företagsintressenterna med all rätt kan förvänta sig att revisorn skall upptäcka oegentligheter. Vad ligger i orden självständigt syfte? Är det inte av rekommendationen att döma, befogat att förvänta sig att revisorn vid sidan av granskningen upptäcker oegentligheter? Det är uppenbart att ett förväntningsgap kan uppstå mellan revisorn och revisionens intressenter. Är det så att revisorn i huvudsak inte skall verka som en allmänhetens brottsbekämpare bör revisorsorganisationerna, för att minska ett eventuellt förtroendegap, sträva efter att tydliggöra bilden av vad som skall innefattas i revisorns roll.
Ger små vinster
Ålägger man den externa revisorn ett ansvar som ekobrottsbekämpare, är det att kasta en stor snara för att fånga en mindre grupp. Det ger små vinster tillbaka, samtidigt som det drabbar majoriteten. Den externa revisorn är för många företag, inte minst för de mindre, en viktig resurs. Föreslås förändringar i revisorns roll måste tydliga och omfattande konsekvensanalyser göras för att säkerställa att hans nuvarande roll som rådgivare åt företagen och ombud för företagens intressenter inte påverkas negativt. För det är väl den rollen vi vill att revisorn skall agera i svenskt näringsliv?
Andreas Elvén och Inger Eriksson
Ekonomstuderande vid Uppsala universitet