RSV rapport 1996:1

En arbetsgrupp inom skatteförvaltningen bestående av Mats Emanuelsson, Börje Johansson, Lars Möller, Göran Olsson och Christer Westermark har i en rapport lämnat förslag till ändrad skattelagstiftning då det gäller värdering av finansiella instrument. Rapporten föreslår att för beskattningsändamål bör i princip marknadsvärdering tillämpas. Nedanstående utgör ett utdrag ur den cirka 200 sidor omfångsrika rapporten.

Riksskatteverket har i mars 1966 hemställt hos finansdepartementet att regeringen, mot bakgrund av vad som framkommer av rapporten, vidtar lagstiftningsåtgärder på området.

Bakgrund

För att belysa behovet av en undersökning av regelsystemen för finansiella instrument kan man se på omfattningen av de s.k. derivatinstrumenten i Sverige och utifrån detta göra en uppskattning av deras betydelse för beskattningsunderlaget hos svenska företag.

Enligt en rapport från Riksbanken (juli 1994) uppgick den utestående stocken av derivatinstrument hos svenska aktörer vid utgången av år 1993 till 7.650 miljarder kronor mätt i underliggande belopp. Därtill kommer derivat med utländska motparter. Aktörerna utgörs av banker, bostadsinstitut, försäkringsbolag, fondkommissionärer och industriföretag. En mindre del av derivaten kan hänföras till privatpersoner.

Derivaten utgjordes huvudsakligen av optioner, terminer och swappar. Derivatens underliggande egendom var i tur och ordning ränteinstrument (61 %), valutor (34 %), aktier (5 %) och råvaror (1 %).

Särskilda skatteregler för derivat finns inte i de fall dessa ingår i den yrkesmässiga näringsverksamheten. Beskattningsunderlaget baseras därför helt på redovisningen. Med tanke på de angivna volymerna är det således ur beskattningssynpunkt av största intresse hur derivaten redovisas.

Enligt Riksbanken kan de totala åtagandena uppskattas till 2–3 procent av de nominella underliggande beloppen. Med åtagande avses motpartsrisken, som beräkningsmässigt utgör summan av orealiserade vinster. Om man antar att summan av orealiserade förluster också uppgår till ca 2,5 procent innebär detta ett reserveringsutrymme på ca 190 miljarder kronor (2,5 % x 7 650) om samtliga derivatinstrument skulle redovisas post för post utan beaktande av de orealiserade vinsterna.

Ser man enbart till de icke finansiella företagen (industriföretag m.m.) har Riksbanken uppskattat att dessa vid utgången av år 1993 hade utestående OTC-derivat med svensk bank som motpart till ett värde av 600–700 miljarder kronor. För att få de totala volymerna skall även standardiserade derivat och derivat med annan än bank som motpart tilläggas. Det kan nämnas att inom vissa större industrikoncerner är volymen av standardiserade ränteinstrument stor.

Derivaten finns hos i stort sett samtliga börsföretag samt hos många små och medelstora företag. Åtskilliga av börsföretagen sysslar med aktiv finansförvaltning (trading) som ett eget affärsområde, medan andra innehar derivat i mycket betydande omfattning men i säkringssyfte, framför allt avseende valutarisker.

Om man antar att hälften av de utestående derivaten hos dessa företag innehöll orealiserade vinster på 3 % och andra hälften orealiserade förluster på 3 % av underliggande belopp, borde i princip vinster och förluster ta ut varandra. Någon effekt på beskattningsunderlaget skulle inte uppkomma om såväl vinster som förluster redovisades. Internationellt sker redovisningen i huvudsak på detta sätt.

En strikt tillämpning av BFL:s regler anses emellertid vid dessa antaganden leda till att orealiserade vinster på 10,5 miljarder (3 % x 700/2) inte tas upp medan orealiserade förluster på lika stort belopp reserveras. Avdrag skulle således kunna ske vid beskattningen med sammanlagt 10,5 miljarder kronor av svenska företag, som inte tillhör den finansiella sektorn. Till detta kommer också att derivatmarknaden fungerar så att det inför bokslut är mycket enkelt och riskfritt att företa lämpliga affärer med motsatta positioner i syfte att nå ett önskat beskattningsunderlag. Det finns alltså möjlighet att skapa konstgjorda reserveringar för icke existerande förlustrisker i syfte att kvitta bort beskattningsunderlaget i den egentliga näringsverksamheten.

Samma grundläggande värderingsregler gäller för banker och andra finansiella institut. Bankerna tillämpar dock sedan tidigare frivilligt kollektiv värdering för marknadsnoterade instrument. I betänkandet SOU 1995:43 har lämnats förslag, vars innebörd är att bankerna vid beskattningen skall kunna frångå den i redovisningen gjorda marknadsvärderingen och beräkna beskattningsunderlaget utifrån en strikt post för post-värdering. Förslaget har antagits av riksdagen med en viss modifiering (SFS 1995:1614, prop. 1995/96:104).

Dagens regelsystem innebär sammanfattningsvis att företagens avdragsutrymme vad gäller beskattningsunderlaget vid 1994 års taxering enligt ovanstående beräkningar kan uppskattas till mellan 10 och 190 miljarder kronor för enbart derivatinstrumenten. Några mer exakta beräkningar om detta torde inte finnas. Hur stor del av det beräknade utrymmet som verkligen utnyttjats för beskattningsändamål är också omöjligt att säga. Vid stigande vinstnivåer hos företagen torde dock intresset öka.

I rapporten från Riksbanken saknas uppgift om utestående stock av avistainstrument. Det framgår emellertid att den genomsnittliga beloppsmässiga omsättningen för avistainstrumenten var cirka fyra gånger högre än omsättningen för derivatinstrumenten. Med tillämpning av värdering post för post kan mycket stora reserveringsmöjligheter skapas även i portföljer av avistainstrument (obligationer, statsskuldväxlar m.m.).

Inom OECD har också uppmärksammats de betydande problem, som uppkommer vid beskattningen av finansiella instrument såväl på nationell som internationell nivå. Ett av de problem som särskilt tas upp i OECD:s rapport är periodiseringen av vinster och förluster. Med hänsyn till de mycket stora belopp det handlar om är periodiseringsfrågan enligt OECD av stor ekonomisk betydelse och bör ägnas särskild uppmärksamhet. I några länder har skattemässiga särregler införts.

Mot denna bakgrund har det ansetts angeläget att kartlägga gällande redovisningsregler och god redovisningssed för olika slag av finansiella instrument och transaktionstyper i vilka sådana instrument kommer till användning. Vad gäller beskattningen bör därefter övervägas om de vinstregleringsmöjligheter som uppkommer genom eventuella ofullkomligheter i redovisningsregler eller praxis kan accepteras som komplement till de i skattelag fastställda konsolideringsmöjligheterna, för närvarande närmast periodiseringsfonderna.

Probleminventering

Den följande beskrivningen bör ses mot bakgrund av att svenska företag har två huvudsakliga motiv för att inneha finansiella instrument. Det ena är att skydda den bedrivna verksamheten mot negativa växelkurskurs-, ränte- och prisförändringar, dvs. hedging i vid mening. Det andra är att driva finansiell affärsrörelse i syfte att tjäna pengar på handel med finansiella instrument (s.k. aktiv finansförvaltning eller trading). Den sistnämnda verksamheten bedrivs av allt fler större företag och är till sin natur spekulativ men innehåller moment av såväl hedging som arbitrage. Probleminventeringen består av att ett antal fall från bl.a. utförda skatterevisioner presenteras. Dessa fall ger inte någon heltäckande bild men torde spegla de principiellt mest intressanta frågeställningarna. Fallen illustrerar bl.a.

  • problem vid gränsdragning mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig verksamhet (näringsverksamhet eller kapitalreglerna),

  • problem som uppkommer vid bedömning av om en transaktion skall klassificeras som spekulation, arbitrage eller säkringsåtgärd (redovisningsmässig hedge),

  • problem som hör samman med värdering post för post respektive kollektiv värdering vid tillämpning av lägsta värdets princip samt

  • problem som hör samman med värdering av derivatinstrument, främst optioner.

Fallen är i huvudsak hämtade från industriföretag, varav flera har aktiv finansförvaltning.

Finansiella marknader och finansiella instrument

Under 1980-talet har det finansiella systemet genomgått stora förändringar. Det har vuxit fram nya marknader och nya instrument, särskilt derivat, skapas kontinuerligt. Utvecklingen har påskyndats av internationaliseringen, avregleringar och nya tekniska kommunikationssystem.

Utvecklingen har gjort det svårare att avgränsa en marknad från en annan. Antalet institut och aktörer har ökat liksom volymerna. Efter valutaavregleringen i Sverige har den svenska kapitalmarknaden via valutamarknaden blivit direkt beroende av de internationella kapitalmarknaderna.

Riskkapitalmarknaden för aktier m.m. är till stor del koncentrerad till stora och institutionella placerare. Penningmarknadens snabba tillväxt under 1980-talet har däremot dragit till sig placerare bland vanliga företag utanför den finansiella sektorn. Ökade transaktioner i utländska valutor i förening med oron på valutamarknaderna har skapat behov av effektiv valutahantering och verktyg för valutasäkring, vilket numera sker i mycket stor omfattning.

Framväxten av en effektiv andrahandsmarknad (den egentliga värdepappersmarknaden) och nya derivatinstrument har medfört att innehav av finansiella ränte- och valutainstrument numera inte bara finns hos finansinstituten, utan hos alla företag med någorlunda aktiv finansförvaltning, såsom flertalet börsföretag, men också medelstora och mindre industriföretag.

Med finansiella marknader avses här aktie-, penning-, valuta- och råvarumarknaderna.

Svensk redovisningslagstiftning

Det saknas direkta lagregler beträffande redovisning och värdering av finansiella instrument. Ledning får därför hämtas ur de allmänna lagreglerna på redovisningsområdet. De lagar som är aktuella är bokföringslagen (1976: 125), aktiebolagslagen (1975:1385), bankrörelselagen (1987:617), försäkringsrörelselagen (1982:713) samt de tre nya årsredovisningslagar som beslutats under 1995.

Bokföringslagen

Bokföringslagen (BFL) är en ramlag som anger vissa grundläggande principer för redovisningen. Samtidigt konstaterar BFL att ”bokföringsskyldigheten skall fullgöras på sätt som överensstämmer med god redovisningssed” (2 § första stycket). Om således inte lagen ger vägledning avgör god redovisningssed hur redovisningen skall se ut.

Då det gäller finansiella instrument är det följande fyra områden inom BFL, som är av särskilt intresse:

  • uppdelningen anläggningstillgångar/omsättningstillgångar

  • lägsta värdets princip (LVP)

  • värdering post för post

  • värdering av skulder

Årsredovisningslagen

Trots invändningar från remissorgan såsom Redovisningsrådet har marknadsvärdering av finansiella instrument inte ansetts förenligt med EG-direktiven, vilket dock England och Danmark ansett möjligt. Redovisningsrådet ansåg att kommitténs förslag främst på tre områden medförde att svensk redovisningspraxis tog ett steg tillbaka i utvecklingen, nämligen vad gällde värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta, värdering av likvida värdepapper samt frågan om när pågående projekt får vinstavräknas. I ÅRL 4 kap. 10 § respektive 13 § har möjlighet införts att värdera pågående arbeten till belopp som överstiger anskaffningsvärdet liksom fordringar och skulder i utländsk valuta som får omräknas enligt växelkursen på balansdagen. För kreditinstitut och värdepappersbolag gäller att fordringar och skulder i utländsk valuta skall omräknas efter kursen på balansdagen om de inte genom särskilda åtgärder skyddas mot eller utgör skydd mot valutakursförändringar (ÅRKL 4 kap. 8 §).

IASC – internationell redovisningsnormgivning

Projektet finansiella instrument har mött svårigheter. Ett utkast till rekommendation, E 40 Financial Instruments, publicerades redan 1991. Framförda synpunkter ledde dock till så omfattande omarbetningar att IASC föredrog att ge ut ett nytt utkast, E 48 i början av 1994. Målsättningen att samla normgivningen för finansiella instrument i en enda rekommendation har fått uppges under hösten 1994 och en uppdelning har gjorts på uppgiftslämnande respektive redovisning och värdering. IASC:s styrelse har i mars 1995 fastställt en ny rekommendation IAS 32, Financial Instruments: Disclosure and Presentation. Rekommendationen kommer att publiceras i maj 1995 och gälla från 1 jan. 1996. En ny arbetsgrupp arbetar sedan slutet av 1994 med ett förslag till rekommendation om redovisning och värdering av finansiella instrument, en rekommendation som kan komma tidigast 1996.

IASC gör ingen skillnad mellan avistainstrument och derivatinstrument. Derivatinstrument användes som regel vid hedging men kan självklart förekomma även i de övriga kategorierna. Som framgår av det följande har FASB liksom IASC länge arbetet med projekt om redovisning av finansiella instrument. Ingendera organisation har avslutat sitt arbete men FASB har givit ut något fler delrekommendationer. Även om synsätten ligger nära varandra finns avvikelser och området rymmer ett antal svårlösta frågeställningar.

Ett komplext område är hedging. De tre villkor som skall uppfyllas för att en hedge skall anses föreligga är avsikt, korrelation och åtagande. Kriterierna är inte svåra att fastställa, men väl att tillämpa. Särskilt omdiskuterat är om redovisningen verkligen skall baseras på företagsledningens avsikt med transaktionen och hur pass säkert ett åtagande måste vara. Även om redovisning efter avsikt är nära förknippat med synsättet att en transaktion skall redovisas efter sin innebörd och inte sin form inbjuder en sådan redovisningsmetod otvivelaktigt till manipulation. Problemet kan exemplifieras med ett citat från en valutahandlare som definierade en hedge på följande sätt: ”En hedge är en affär som har gått snett som vi kvittar mot en bra affär.” Samma problem uppkommer också när man skall klassificera finansiella instrument mellan grupperna ett och tre ovan efter avsikt med innehavet. Vilka åtaganden som kan hedgas har också varit omdiskuterat. E 40 föreslog att hedgereglerna endast skulle omfatta tillgångar och skulder samt ingångna kontrakt medan E 48 utvidgade reglerna till att omfatta även budgeterade transaktioner, förutsatt att vissa villkor uppfylldes.

FASB – amerikansk redovisningsnormgivning

Det amerikanska begreppet för god bokföringspraxis, GAAP, står för en mer affärsmässig bedömning än vårt begrepp god redovisningssed. Civil- och skatterättsliga aspekter beaktas sällan. Vad som utgör god bokföringspraxis, GAAP, för en viss redovisningsfråga framkommer genom en samlad bedömning av rekommendationer, tolkningsbesked och tekniska uttalanden från FASB samt från branschpraxis m.m. utgivna av de auktoriserade revisorernas organisation AICPA.

FASB beslöt 1986 att starta ett projekt om redovisning av finansiella instrument. Behov av en samlad översyn hade uppkommit dels på grund den snabba utvecklingen på området med tillskapande av ett antal nya finansiella instrument och dels på grund olikheter i synsätt mellan utfärdade rekommendationer.

En arbetsgrupp bestående av ledande befattningshavare i organisationer som utger redovisningsrekommendationer (Australien, Canada, England, USA samt IASC) har i november 1995 publicerat en rapport med titeln Major Issues Related to Hedge Accounting. Huvudförfattare har varit Jane B Adams och Corliss J Montesi, båda från FASB (USA). Problemet har stor aktualitet eftersom flera länder samt IASC f.n. arbetar med nya rekommendationer om finansiella instrument och säkringsredovisning (Hedge Accounting). I rapporten sammanfattas frågeställningarna om säkringsredovisning med att för- och nackdelar för fyra tänkbara modeller penetreras.

De diskuterade modellerna är

  1. Alla finansiella instrument värderas till verkligt värde.

  2. Mark-to-Market Hedge Accounting.

  3. Deferral Hedge Accounting.

  4. Orealiserade vinster och förluster redovisas som en del av eget kapital.

Doktrin avseende svenska regler

Skatterätt

Vad som är av intresse i detta sammanhang är närmast gränsdragningen mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig verksamhet. Det finns en hel del litteratur om reglerna för realisationsvinstbeskattning av finansiella instrument (bl.a. Rutberg m.fl, Beskattning av värdepapper). Eftersom dessa kommentarer endast berör beskattningen av icke yrkesmässig verksamhet är de inte relevanta i detta sammanhang.

Frågan om beskattning av värdepappersrörelse (handel med aktier) har varit föremål för diskussion framför allt före RÅ 1988 ref. 45. Rättsläget har kommenterats ovan i avsnitt 6.2. En analys av rättsläget har även gjorts av Tivéus (SN 10/88).

Någon diskussion om den skattemässiga gränsdragningen vid handel eller innehav av andra instrument än aktier har inte förekommit, vilket är förvånande med tanke på de oklarheter som föreligger och de stora skillnaderna i skattemässigt utfall.

Enligt arbetsgruppens mening finns ett stort behov av klargöranden i i gränsdragningsfrågorna. Någon praxis för de modernare finansiella instrumenten finns inte. Det framstår som svårt att utforma speciella skatteregler för gränsdragningen. Möjligen är det inte heller lämpligt att skapa särskilda regler för just finansiella instrument i detta avseende, utan att samtidigt se över vissa andra principer för kapitalbeskattningen inom företagssektorn. Likartade gränsdragningsproblem torde också finnas för enskilda näringsidkare och handelsbolag.

Redovisning

Den redovisningsmässiga behandlingen av finansiella instrument har diskuterats relativt flitigt under senare år. Den internationella utvecklingen av redovisningsnormgivningen följs noggrant, vilket torde höra samman med komplexiteten och att svensk normgivning eller praxis inte tillhandahåller några lösningar. De allra flesta förespråkar en mer eller mindre långtgående marknadsvärdering som mer rättvisande, men ser BFL och dess grundprinciper om lägsta värde och värdering post för post som ett problem vid en sådan tillämpning. Några författare gör en mycket formell tolkning av BFL i detta avseende.

I detta sammanhang kan noteras att Redovisningsrådet i oktober 1993 har tillställt Redovisningskommittén en skrivelse angående marknadsvärdering av finansiella omsättningstillgångar, vilken publicerats i Balans 11/93. Rådet anser i skrivelsen att det är rationellt och ändamålsenligt att ett företags redovisade resultat ej görs beroende av om företaget väljer att realisera eller att ej realisera inträffade värdeökningar på realiserbara finansiella instrument. Rådet definierar därefter begreppet ”realiserbara finansiella instrument”.

Klassificering av verksamhet och instrument

Ett och samma instrument kan enligt god redovisningssed komma att behandlas olika hos olika företag beroende på företagets verksamhet och syftet med innehavet. Samtidigt är det så att olika grupper av instrument har vissa typiska karaktäristika. Det finns därför ett behov av att försöka göra någon form av klassificering.

Avistainstrument

Kortfristiga placeringar Lägsta värdets princip och värdering post för post

Värderingen av avistainstrument regleras av bestämmelserna om omsättningstillgångar i 14 § BFL. Det innebär att sådana finansiella instrument skall värderas till högst anskaffningsvärdet, eller till det verkliga värdet om det är lägre, dvs. enligt lägsta värdets princip (LVP). Den skattemässiga lagervärderingsregeln i punkt 2 av anvisningarna till 24 § KL, som utgår från lägsta värdets princip, gäller även vid värderingen av lager som består av avistainstrument.

Den fråga som diskuterats i olika sammanhang, och som också har mycket stor betydelse för vilket resultat som redovisas, är hur LVP i praktiken skall tillämpas på avistainstrument. Varken BFL eller KL ger närmare anvisningar om detta när det gäller lagervärderingen i allmänhet. Däremot berörs frågan i förarbetena till respektive lagstiftning. Som huvudprincip anges att en individuell värdering skall ske, dvs. LVP skall tillämpas på varje enskild lagertillgång. Förarbetena till BFL anvisar emellertid samtidigt möjligheten att göra en kollektiv värdering när det är frågan om en ”homogen varugrupp” (prop. 1975:104 s. 223).

Arbetsgruppens syn är följande. Först och främst kan konstateras att redan en värdering utifrån aktieslag för aktieslag innebär ett avsteg från en formell syn på värdering post för post. Med en ännu striktare tillämpning av den principen skulle värdering kunna ske aktie för aktie. I övrigt talar såväl vad FAR anför som den faktiska redovisningen i många företag att värdering av en aktieportfölj som helhet får anses utgöra god redovisningssed. God redovisningssed inom detta område synes erbjuda företagen en stor valfrihet vid värderingen i bokslutet. Med den utformning som den skattemässiga lagervärderingsregeln i punkt 2 av anvisningarna till 24 § KL fått, och med beaktande av uttalandet i förarbetena om att värderingen ”i princip” skall ske tillgång för tillgång, menar Norberg att det finns grund för skattemyndigheterna att vid den skattemässiga bedömningen kräva att värderingen av lager av avistainstrument skall ske utifrån en kollektiv syn, även om en mera strikt värdering post för post skett i räkenskaperna.

Norberg utgår bl.a. från att förarbetsuttalandena till KL på visst sätt avviker från motsvarande uttalande till BFL, och att denna avvikelse skulle innebära att någon fullständig koppling mellan redovisning och beskattning inte skulle föreligga. Enligt arbetsgruppens mening är innebörden av uttalandet i förarbetena till KL inte närmare utvecklat. Det har aldrig prövats vilken betydelse uttalandet har för beskattningen och det är enligt arbetsgruppen tveksamt om skattedomstolarna skulle komma fram till att lagervärderingsreglerna i KL avviker från motsvarande bestämmelser i BFL utöver vad som uttryckligen framgår av lagtexten

Marknadsvärdering i vissa fall

I doktrinen har anförts flera argument för att en marknadsvärdering av vissa slag av finansiella instrument på ett bättre sätt speglar det verkliga resultatet i företaget. En tillämpning av LVP för avistatillgångar innebär en redovisning som avsevärt kan komma att avvika från en ekonomiskt rättvisande redovisning. Principen beaktar nämligen inte (se bl.a. Norberg i avsnitt 11.2) de speciella förhållanden som gäller för värdepapper jämfört med materiella lagertillgångar. För värdepapper är frågan om riskbalansering central med hänsyn till kursförändringar. Detta är skälet till att FAR accepterar en kollektiv värdering av aktier och andelar enligt FAR nr 12. Även Jönsson Lundmark (1987) har framhållit att en värdering post för post av värdepapper kan anses som ett utslag av överdriven försiktighet.

Vidare har Redovisningsrådet efterfrågat bestämmelser som möjliggör marknadsvärdering av ”realiserbara finansiella instrument”. Någon sådan bestämmelse har inte införts i den nya ÅRL. I propositionen (prop. 1995/96: 10) anförs dock att marknadsvärde under särskilda förhållanden kan användas om det är förenligt med god redovisningssed och kravet på rättvisande bild.

BFNs rekommendation BFN R 7 angående värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta uttrycker att en marknadsvärdering skall ske. Innebörden härav är att såväl orealiserade vinster som förluster påverkar resultatet i företaget.

Synsättet i BFN R 7 torde ha sin grund i att resultatet av värdeförändringen på den utländska valutan är lätt att realisera genom en avyttring. Det finns enligt arbetsgruppens mening grund för att analogt tillämpa BFN R 7 beträffande liknande lätt realiserbara resultat i andra avistainstrument, såsom marknadsnoterade obligationer, statsskuldväxlar m.m. Arbetsgruppen menar att detta måste anses vara förenligt med god redovisningssed och har därmed ett annat synsätt än Erling Peterssohn, som generellt avvisar en analog tillämpning av BFN R 7 på andra finansiella instrument.

Sammanfattningsvis bedömer arbetsgruppen att en marknadsvärdering av finansiella instrument i många fall får anses förenlig med god redovisningssed. Detta innebär att företagens valfrihet vid värderingen ökar än mer än vad som redovisats ovan.

Bör derivat redovisas i balansräkningen?

Bör derivatinstrument redovisas i balansräkningen? Detta är uppenbarligen en central fråga, eftersom det utgör grunden för om BFL:s värderingsregler är direkt tillämpliga eller ej.

Av intresse kan vara att något redovisa det synsätt som kommer till uttryck i IASC:s internationella redovisningsrekommendationer. Grundläggande för utfärdade rekommendationer är de generella redovisningsprinciper, framework, som antogs 1989. IASC:s framework medger således att förutom realiserade intäkter även realiserbara intäkter redovisas, förutsatt att de är sannolika och kan beräknas på ett tillförlitligt sätt. Detta framgår av begreppsdefinitionerna för årsredovisningens beståndsdelar samt av kriterierna för postens intagande i årsredovisningen. Ett sådant synsätt har också legat till grund för framlagda rekommendationsutkast avseende finansiella instrument.

Principerna i IAS 10 kan sägas ha införlivats i svensk redovisningspraxis och skatterätt genom att dess kriterier åberopats av BFN i yttranden till regeringsrätten, det första i RÅ 81 1:51. I detta yttrande (BFN C 12/5, se bilaga 5) anförde BFN beträffande villkoren i IAS 10 för avsättning för förlust att anvisningen torde i denna del bekräfta en sedan länge även i Sverige tillämpad praxis.

Skillnaden mellan en tillämpning av IAS 10 och en LVP-värdering strikt post för post är att man vid beräkning av ett förlustbelopp skall beakta anknutna motfordringar eller fordringar mot tredje man. Exakt vilken innebörd detta har för finansiella instrument är oklart. Det skulle i praktiken kunna innebära att metoden med förlustreservering medför en mer kollektiv syn på så sätt att motsatta positioner skall beaktas. Noteras kan också att Thorells ovan redovisade synsätt i princip sammanfaller med IAS 10.

Enligt arbetsgruppens mening är uppfattningen att derivatinstrument generellt skall redovisas enligt reglerna för omsättningstillgångar inte invändningsfri. För att komma fram till ståndpunkten måste ett analogiresonemang föras, där instrumenten jämställs med tillgångar och skulder. Detta analogiresonemang blir dessutom extra besvärligt när det gäller valutaderivat, eftersom resonemanget i sådana fall ovillkorligen måste leda till att instrumenten jämlikt BFN R 7 skall marknadsvärderas.

Enligt arbetsgruppens mening bör således det mest korrekta synsättet (i enlighet med IAS 10) för tillämpning av försiktighetsprincipen vara att beräknade förluster på derivatinstrument tillåts påverka resultatet i form av en förlustreservering/avsättning. En sådan reservering skall ske om den framtida förlusten bedöms vara sannolik och kan beräknas med tillräcklig grad av säkerhet. Dessutom skall vid förlustens storlek beaktas relaterade poster.

Mot bakgrund av det ovan sagda anser arbetsgruppen att den framförda uppfattningen att poster utanför balansräkningen skall värderas enligt reglerna för omsättningstillgångar bygger på en felaktig syn. Som redogjorts för ovan angående avistainstrument leder tillämpningen av BFL:s huvudregler för värdering av omsättningstillgångar ofta till en redovisning som avsevärt kan komma att avvika från en ekonomiskt rättvisande redovisning. En sådan redovisning är knappast lämplig att analogivis utöka tillämpningsområdet för.

Oavsett vilka argument som finns för och emot verkar uppfattningen att derivatinstrument skall värderas som omsättningstillgångar ha fått stort genomslag, i vart fall inom doktrinen. Arbetsgruppen vill därför inte utesluta att en sådan redovisningsmetod vid en domstolsprövning ändå skulle kunna komma att anses som förenlig med god redovisningssed.

Om marknadsvärdering tillämpas kan däremot derivatinstrument redovisas i balansräkningen. Detta framgår bl.a. av Finansinspektionens nya föreskrifter för årsredovisningen i kreditinstitut och värdepappersbolag, som skall tillämpas fr.o.m. 1996. Enligt föreskrifterna får företagen värdera finansiella instrument, inklusive derivat, till verkligt värde. Derivatavtal med positivt värde bör redovisas under Övriga tillgångar och derivatavtal med negativt värde under Övriga skulder. Den princip som Finansinspektionen rekommenderar överensstämmer också exempelvis med redovisningen i FAS 52 för ett spekulativt valutaterminskontrakt. Den är också helt i överensstämmelse med den uppfattning som framförts av Thorell. Avgörande är således hur realisationsprincipen tillämpas. Om realisationsprincipen även omfattar realiserbara inkomster leder detta till att konstaterade värdeökningar/värdenedgångar påverkar resultaträkningen liksom balansräkningens tillgångar och skulder.

Om däremot realisationsprincipen ges den innebörden att enbart realiserade inkomster skall redovisas som intäkt hamnar derivatinstrumenten utanför balansräkningen utom vad gäller upplupna kostnader (förlustreserveringar). I sådant fall framstår det som ologiskt att hävda att derivatinstrumenten skall värderas enligt reglerna för omsättningstillgångar.

Vad som sagts ovan gäller givetvis inte i de fall derivatinstrument fungerar som och bör redovisas som säkring.

Accepterad god redovisningssed jämfört med redovisningsmässigt accepterade synsätt på resultatmätning

Som framgått är redovisningspraxis i Sverige avseende finansiella instrument synnerligen splittrad. Den kan sägas acceptera följande, mer eller mindre motstridiga principer

  • LVP med post för post-värdering för avistainstrument

  • LVP med kollektiv värdering, per kategori, portfölj eller företag för avistainstrument

  • Förlustriskreservering för derivatinstrument enligt principerna i IAS 10 för derivatinstrument

  • Marknadsvärdering av avista- och derivatinstrument

  • Säkringsredovisning

Därutöver hävdas att derivatinstrument skulle kunna behandlas och värderas enligt reglerna för omsättningstillgångar. Detta skulle kunna ske post för post eller kollektivt.

De redovisningsteoretiska grunderna för dessa metoder avspeglas på ett mycket tydligt sätt i IAS 25 Accounting for Investments (se avsnitt 9.2.1). Rekommendationen som trätt i kraft 1987-01-01 har utfärdats just innan IASC påbörjade jämförbarhetsprojektet och kommer att ersättas med rekommendationer som är under utarbetande inom projektet Finansiella instrument. IAS 25 är en rekommendation av kompromisskaraktär och innehåller därför regler och motiveringar för alla nämnda redovisningsalternativ utom derivatinstrument, vilka inte omfattas av rekommendationen. Den redovisning av finansiella instrument som har stöd i nuvarande resultatmätningsprinciper är således marknadsvärdering. Vissa restriktioner kan dock vara nödvändiga för att förhindra att företagen gör avsiktliga övervärderingar. Sådana överväganden får dock i allt väsentligt anses sakna relevans vid utformning av skatteregler, där det i regel finns en inbyggd motvikt i form av skatteinbetalning.

Synpunkter på nuvarande skatte- och redovisningsregler

Ovanstående genomgång visar enligt arbetsgruppen att nuvarande beskattningsregler är utformade med ledning av redovisningsregler som antingen är obefintliga eller är obsoleta och inte förmår att på ett ekonomiskt riktigt sätt återge de kommersiella egenskaper som finansiella instrument har.

Beskattningen av derivatinstrument är som sagt i stor utsträckning helt oreglerad, eftersom den vilar på redovisningsregler som är oklara eller saknas. Vissa hävdar att man analogivis kan tillämpa reglerna för omsättningstillgångar i BFL eller ÅRL. Andra anser att enbart reglerna för förlustriskreservering bör tillämpas. Arbetsgruppen ansluter sig till denna senare uppfattning, dels därför att förlustreserveringsreglerna i IAS 10 direkt inbegriper åtaganden och dels därför att LVP kan ge helt godtyckliga resultat, särkilt när helt eller delvis motstående positioner ingåtts oavsett om så skett bara av skatteskäl eller på affärsmässiga grunder.

Derivatinstrument användes ofta i strategier tillsammans med avistainstrument. I den mån hedgingsyfte inte kan påvisas kan en tillämpning av LVP (särskilt med post för post-värdering) leda till ekonomiskt betydande felvärderingar. Detta gäller också värdepappersportföljer där innehavet är sammansatt för att erbjuda riskfördelning. Anledningen är som påpekats att instrumenten (såväl avista som derivat) är likvida eller erbjuder placeraren möjlighet att låsa vinsten/förlusten genom att gå in i en motsatt position. För ett vanligt varulager är förhållandena i regel diametralt motsatta, varför en tillämpning av LVP (i vart fall med kollektiv värdering) kan vara välmotiverad.

Det råder stor osäkerhet om vad som är god redovisningssed i Sverige avseende finansiella instrument. Ett stort antal alternativa sätt att redovisa torde dock kunna inrymmas i begreppet god redovisningssed. Den beloppsmässiga spännvidden mellan dessa olika varianter är mycket stor. Med den nuvarande kopplingen mellan redovisning och beskattning får detta till följd att företagen själva i mycket stor utsträckning kan bestämma vilket beskattningsunderlag, som skall redovisas.

Arbetsgruppen har vidare kunnat konstatera att fler och fler företag tillämpar olika redovisningsprinciper i koncernen respektive i de juridiska enheterna. Anledningen till detta torde vara skattemässiga överväganden. Det blir ett sätt för företagen att lösa konflikten mellan kravet på en god redovisning och en minimering av skattekostnaden. Tillvägagångssättet synes ha visst stöd av Redovisningsrådet.

Fokuseringen på koncernredovisningen torde medföra att kravet på en korrekt redovisning i den juridiska personen minskar avsevärt. Detta öppnar i sin tur möjligheter till en systematisk skatteplanering. Finansiella positioner kan av enbart skatteskäl ingås inför bokslut. I den juridiska enheten redovisas dessa på ett helt olämpligt sätt, exempelvis genom tillämpning av en extrem post för post-värdering, vilket medför att det redovisade resultatet blir avsevärt lägre. Några negativa återverkningar i den mer publika årsredovisningen behöver detta dock inte få om andra, mer rättvisande principer, tillämpas för denna.

Såvitt arbetsgruppen kan bedöma är det fullt möjligt att med relativt enkla och riskfria transaktioner nedbringa det redovisade resultatet till 0 kronor, förutsatt att poster som står i ett inbördes sammanhang inte beaktas vid värderingen.

Arbetsgruppen ser det inte som en realistisk möjlighet att redovisningsreglerna på något avgörande sätt kommer att förändras inom överskådlig framtid. Genom den nya årsredovisningslagen kan sägas att de föråldrade principerna i BFL vad avser redovisning av finansiella instrument har permanentats. Redovisningskommittén har visserligen nyligen fått i uppdrag att fortsätta att utreda vissa frågor med anknytning till finansiella instrument (Dir 1995:21). Uppdraget synes i stor utsträckning avse ett utökat uppgiftslämnande, vilket i sig inte påverkar beskattningen. Vidare skall utredas om avsteg kan göras från lag med hänvisning till kravet på en rättvisande bild. Arbetsgruppen bedömer att eventuella sådana regler kommer att vara frivilliga från den redovisningsskyldiges sida.

Vad gäller frågan om tillämpning av skilda redovisningsprinciper på bolagsnivå och koncernnivå kan dock förutses att en prövning i skattedomstol kommer att ske.

Sammanfattningsvis anser arbetsgruppen, efter den genomgång som skett i rapporten, att de nuvarande skattereglerna för finansiella instrument hänvisar till redovisningsregler som är inadekvata, och som inte alls ger det resultat som kan krävas utifrån grundläggande skatterättsliga principer. Genom att maximalt utnyttja redovisningslagstiftningens regler om värdering post för post sätts reciprocitetsprincipen mer eller mindre ur spel. Detta blir mycket påtagligt när en skattskyldig gör avdrag för latenta förluster och motparten inte tar upp motsvarande latenta vinster till beskattning.

Arbetsgruppen är därför av den uppfattningen att särskilda skatteregler måste införas, framförallt för att uppnå en större likformighet i beskattningen.

Christer Westermark är avdelningsdirektör vid RSV. Han medverkade senast i Balans nr 10/95.

Arbetsgruppens förslag till skatteregler

Arbetsgruppen föreslår att särskilda skatteregler införs med nedan angivna principiella innehåll.

  • En definition av begreppet finansiellt instrument införs i det nya lagrummet. Definitionen, som endast avser det aktuella lagrummet, bör omfatta såväl avista- som derivatinstrument.

  • Finansiella instrument som ingår i yrkesmässig verksamhet, och som inte behandlas enligt reglerna för säkring, tas vid beskattningen upp till marknadsvärde även om så inte skett i den skattskyldiges räkenskaper.

  • Om fordringar, skulder, åtaganden, förväntade transaktioner, ägarandelar i utländska företag, vissa icke-monetära tillgångar som fastigheter eller råvaror är effektivt skyddade mot pris-, kurs- eller ränterisk, skall detta beaktas vid beskattningen. Såväl de skyddade posterna som de åtaganden som skyddar posterna skall redovisas efter samma princip (säkring). Att en post är effektivt skyddad innebär att det föreligger en hög sannolikhet för att förändringar i verkligt värde för den skyddade posten kommer att uppvägas av motsvarande värdeförändring i den skyddande posten.

  • Nuvarande bestämmelser i punkt 4 av anvisningarna till 24 § KL bör förutom fordringar och skulder omfatta samtliga finansiella instrument i utländsk valuta som ingår i yrkesmässig verksamhet. Kursvinster och kursförluster bör påverka beskattningsunderlag direkt varför regeln om schablonintäkt kan utgå.

  • De föreslagna reglerna om marknadsvärdering medför att de nyligen införda bestämmelserna i 6 a mom. till 2 § SIL blir obsoleta. Därmed bortfaller också behovet av den s.k. utdelningsspärren.

  • Berörda skattskyldiga bör åläggas att i deklarationen lämna utredning om hur beräkning har skett av det belopp, som det bokföringsmässiga resultatet justeras med för att överensstämma med de skatteregler som gäller för värdering av finansiella instrument.