I denna artikel presenterar Finansinspektionens redovisningschef Bengt-Allan Mettinger några av de nya föreskrifter och råd om redovisning av finansiella instrument som är väsentligen gemensamma för hela den finansiella sektorn.

Finansinspektionens nya redovisningsregler för försäkringsföretag (FFFS 1995:55) respektive kreditinstitut och värdepappersbolag (FFFS 1995:54) har anpassats till de nya redovisningslagar som gäller för respektive företagstyp. De innehåller även ett flertal regler som följer av EG:s försäkringsrespektive bankredovisningsdirektiv. Härutöver finns flera nyheter som syftar till förbättrad genomlysning av de finansiella instrumenten. Vid utformningen av reglerna har den internationella utvecklingen uppmärksammats. Inte minst har IASC:s nya rekommendation nr 32 ”i” spelat stor roll vid utformningen av olika upplysningsregler.

Till de viktigare inslagen hör reglerna för värdering av derivatinstrument och de särskilda reglerna för säkringsredovisning (hedge accounting). Flera olika upplysningsregler införs avseende finansiella instrument, som t.ex. jämförelse mellan verkligt och bokfört värde, uppgifter om ränterisk och om kreditrisk.

Termen finansiella instrument används på olika vis. Ibland används den synonymt med derivat. I lagen om handel med finansiella instrument ges däremot termen innebörden ”fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden” (1 kap 1 §). Bestämningen i IAS 32 blir nog allmänt vedertagen i redovisningssammanhang. Där definieras finansiella instrument som varje kontrakt som ger upphov till både en finansiell tillgång i ett företag och en finansiell skuld eller eget-kapital-instrument i ett annat företag. En finansiell tillgång är bl.a. kontanter, kontraktsenlig rätt att erhålla kontanter eller en annan finansiell tillgång från ett annat företag, och andra företags eget-kapital-instrument.

Derivatvärdering

Särskilda regler om värdering av derivatinstrument har tidigare inte funnits i Sverige. FARs utkast till rekommendation ”Redovisning av standardiserade optioner, terminskontrakt samt valuta- och ränteswappar” (senaste upplaga 1994) har spelat en viktig roll, men inte getts status av fastställd rekommendation. Finansinspektionen inför nu en uttrycklig regel som innebär att derivat värderas antingen enligt lägsta värdets princip eller till verkligt värde. Undantag kan göras vid säkringsredovisning. Värderingen påverkas inte av om instrumentet avses att innehas till förfall eller ej. Värdering till anskaffningsvärde aktualiseras endast vid s.k. säkringsredovisning. Såväl värdering till verkligt värde som värdering enligt lägsta värdets princip medför att alla uppkomna förluster på derivat resultatförs. Synsättet torde redan vara god sed även i Sverige och stämmer väl med den vanliga uppfattningen att bokföringslagen innebär att uppkomna förluster på öppna derivat skall resultatföras. Regeln stämmer dessutom väl med gängse internationella praxis för banker, t.ex. i Storbritannien, Danmark och Finland.

Säkringsredovisning

Nära förbundna med värderingsregeln för derivatinstrument är de allmänna råd om säkringsredovisning som införs. Regler om säkringsredovisning tenderar att bli komplexa och svåra att tillämpa i praktiken. Något annat alternativ till säkringsredovisning än värdering till verkligt värde för alla finansiella poster, såväl tillgångar som skulder, är ändå svårt att se. Med hänsyn till att en så väsentlig förändring av EG-direktiv och internationell standard inte kan förutses för de närmaste åren framstår säkringsredovisning som det rimliga alternativet, men sådan redovisning bör baseras på klara regler. De införda reglerna innebär att under vissa förutsättningar får en gemensam värderingsprincip användas för såväl den skyddande som den säkrade posten, även om detta inte hade kunnat göras enligt de grundläggande värderingsreglerna. Fyra särskilda förutsättningar måste emellertid vara uppfyllda.

Förutsättningar

För det första skall säkringen minska risken för nedgång i den säkrade positionens verkliga värde. Därmed godtas inte minskad flödesrisk som grund för säkringsredovisning, men sådan riskminskning kan ofta bli en effekt vid säkring av verkliga värden. Preciseringen av riskbegreppet till risk för nedgång i verkligt värde innebär att risk för redovisningsmässig förlust inte krävs. Det är således möjligt att säkringsredovisa även vid säkring av anläggningsklassade värdepapper. Reglerna har begränsats till att avse ränterisk eller aktiekursrisk. Valutarisk innefattas endast beträffande vissa framtida transaktioner, nämligen sådana som är fixerade genom avtal. Behovet av säkringsredovisning för valutarisk har sannolikt begränsats genom den nya redovisningslagstiftningen eftersom denna medger värdering till dagskurs.

För det andra skall berörda positioner vara individuellt eller gruppvis identifierade. Övergripande s.k. ”makrohedgar” som täcker risker på företagets totalnivå kvalificerar inte för säkringsredovisning.

För det tredje förutsätts effektivitet, dvs. en hög sannolikhet för att förändringen i verkligt värde för den säkrade positionen kommer att uppvägas av värdeförändringen för den skyddande positionen.

För det fjärde tillåter inte reglerna säkringsredovisning avseende budgeterade flöden. Däremot medger reglerna, utöver säkring av tillgångar och skulder, även säkringsredovisning avseende i avtal fixerade framtida betalningar.

När dessa fyra förutsättningar föreligger får säkringsredovisning tillämpas. Särskilda tillämpningsregler skall emellertid då följas.

Tillämpning

Tillämpningsreglerna innebär bl.a. att berörda positioner löpande förtecknas och att bedömningen av den framtida korrelationen dokumenteras.

Säkringsredovisning kan göras antingen genom värdering till verkligt värde för båda positionerna (mark-to-market-hedge accounting) eller med anskaffningsvärdering (deferral hedge accounting). Det anges att värdering till verkligt värde bör eftersträvas. För säkringsredovisning med anskaffningsvärdering ges särskilda regler för resultatbehandlingen när någon av positionerna realiseras.

Upplysning

Säkringsredovisning aktualiserar olika upplysningsregler. Eftersom fråga är om avsteg från 2 kap 4 § årsredovisningslagen (ÅRL) följer redan av ÅRL att bedömd effekt på ställning och resultat skall anges. Enligt Finansinspektionens särskilda upplysningsregler för derivat skall anges storleken på orealiserade vinster och förluster som skjuts upp till följd av säkringsredovisning. Bland annat genom dessa regler får årsredovisningens läsare en inblick i säkringsredovisningens påverkan.

Upplysning om verkligt värde

För kreditinstitut och värdepappersbolag innehåller föreskrifterna ett särskilt uppgiftskrav om varje tillgångs- och skuldposts verkliga värde. Detta värde skall jämföras med posternas bokförda värde. Uppgifterna skall även lämnas för finansiella positioner som inte upptagits i balansräkningen.

Krav på upplysning om verkligt (fair) värde återfinns även i IAS 32.

Uppgiften om verkligt värde behöver inte lämnas när detta värde inte kan bestämmas med tillräcklig tillförlitlighet, till rimlig kostnad eller i rimlig tid. Tillämpas denna undantagsregeln skall detta förhållande upplysas. Därvid skall skälen för avsteget anges och kompenserande information lämnas. Vidare undantags immateriella anläggningstillgångar från jämförelsekravet.

Det undantag som IAS 32 gör för dotter- och intresseföretag har inte intagits i reglerna.

Uppgifterna behöver inte lämnas i ”mindre” företag. Gränsen har satts vid en balansomslutning på 1 miljard kronor

För fordringar och skulder med rörlig marknadsränta och för betalningsmedel, kortfristiga fordringar och skulder torde det nominella beloppet normalt motsvara verkliga värdet.

För försäkringsföretag gäller redan enligt lag upplysningsskyldighet om verkligt värde för alla placeringstillgångar som inte värderats till verkligt värde. Placeringstillgångarna dominerar fullständigt försäkringsföretagens tillgångssida och innefattar numera även aktier i dotterföretag och egna kontorsfastigheter. Beträffande de försäkringstekniska skulderna kan noteras att IAS 32 uttryckligen undantar försäkringsavtal (men inte försäkringsbolag) från sina upplysningsregler.

Upplysning om kreditrisk

För varje post i balansräkningen som upptar finansiella tillgångar skall upplysning lämnas om exponering mot kreditrisker. Detta gäller även för poster som inte upptagits i balansräkningen. Informationen skall åtminstone innehålla uppgift om

  • maximal kreditriskexponering

  • kreditriskexponering m.h.t. eventuella säkerheter samt

  • väsentliga koncentrationer av kreditrisk.

Kreditrisk påverkas i stor utsträckning av slaget av motpart. Skillnaden är väsentlig mellan exempelvis fordringar på staten och fordringar på en turistanläggning med betalningsproblem. I de allmänna råden anges att beskrivningen av kreditrisk bör göras uppdelat på olika kategorier av motparter. Krediter som påverkas på ett likartat sätt av förändringar i ekonomiska förhållanden bör därför grupperas tillsammans.

Reglerna preciserar inte närmare vad som är maximal kreditriskexponering. Av IAS 32 framgår att det är förhållandena på balansdagen som avses – däremot inte den kreditrisk som följer av en framtida värdeuppgång. Termen ”maximal” understryker bara att det är kreditrisken utan hänsyn till säkerheter. En annan fråga är om utgångspunkten bör vara bokfört eller verkligt värde. Goda skäl talar för att utgå från verkliga värdet. Värdet av samordning med IAS 32 bör ändå få medföra att det är bokförda värdet som är utgångspunkten för poster som är upptagna i balansräkningen. Lånefordringar upptas således efter avdrag för gjorda reserveringar. För tillgångar utanför balansräkningen och vid bedömningen av säkerheters värde bör verkliga värdet användas.

En fråga som uppkommer är om också aktier har kreditrisk. Kapitaltäckningsreglerna uttrycker ju en sådan uppfattning. Begreppet kreditrisk definieras inte i Finansinspektionens redovisningsregler. Med hänsyn till den definition som används i IAS 32 bör enligt min mening i detta sammanhang inte kreditrisk anses föreligga för aktieinnehav. IAS 32 definierar nämligen kreditrisk som oförmåga hos motparten i ett finansiellt instrument att fullgöra en skyldighet. Aktier representerar inte någon självständig betalningsskyldighet hos motparten, utan en rätt att erhålla värdet av tillgångar minus skulder.

Upplysning om ränterisk

Också företagets ränterisker skall presenteras. För varje tillgångs- och skuldpost i balansräkningen och för finansiella poster som inte upptagits i denna, skall information lämnas om exponeringen mot ränterisk. Uppgift om räntebindningstider skall lämnas. Också effektivränta bör anges där så är lämpligt och meningsfullt, med uppdelning på lämpliga kategorier av tillgångar och skulder. Uppgifter om effektivränta i ett handelslager torde normalt inte anses som en intressant uppgift.

Upplysning om derivat

Även internationellt har utvecklingen av regler för redovisning och värdering av derivat och andra finansiella instrument haft svårigheter att hålla jämna steg med utvecklingen. Tongivande organisationer tycks ha svårt att enas i frågan. Mer fruktbärande har istället varit ansträngningarna att utforma upplysningsregler om derivat och andra finansiella instrument. Flera olika rekommendationer om upplysningar rörande derivat och finansiella instrument har kommit i rask följd. Efter två utkast om finansiella instrument (E40 och E48) har IASC tvingats att återigen skjuta ställningstagandena i värderings- och redovisningsfrågorna om finansiella instrument på framtiden. Endast de delar av utkasten som behandlat upplysningsreglerna har resulterat i en fastställd rekommendation om upplysning och presentation av finansiella instrument, IAS 32. I USA har upplysningsreglerna byggts ut successivt, genom SFAS 105 Disclosure of Information about Financial Instruments with Off-Balance-Sheet Risk and Financial Instruments with Concentrations of Credit Risk (1990), SFAS 107 Disclosures about Fair Value of Financial Instruments (1991), SFAS 119 Disclosure about Derivative Financial Instruments and Fair Value of Financial Instruments (1994). Också i rapporter från andra håll än de vanliga normgivarna, t.ex. G30 och i den s.k. Fischerrapporten, behandlas derivatredovisning och derivatupplysning.

I inspektionens nya regler finns inslag från flera av dessa källor. Reglerna innehåller olika upplysningskrav rörande alla finansiella instrument, men också skyldighet att för derivatinstrument lämna särskilda såväl kvalitativa som kvantitativa upplysningar.

Kvalitativa upplysningar

Övergripande information om derivatinstrument skall lämnas. Det skall anges för vilka syften instrumenten används. Villkor eller förhållanden som är väsentliga för att bedöma storlek, tidpunkt och säkerheten i framtida betalningar skall anges. Med hänsyn till derivatens egenskap som riskhanteringsinstrument uppmärksammas riskfrågorna särskilt. De kredit-, marknads- och likviditetsrisker som derivaten medför skall således kommenteras och värderas. Även den interna hanteringen och uppföljningen av dessa risker skall kommenteras. Detta skall göras mot bakgrund av företagets övergripande riskhanteringsstrategi.

Kvantitativa upplysningar

Flera olika beloppsuppgifter skall lämnas. Uppgifterna skall lämnas för var och en av posterna i balansräkningen och även för derivat som inte upptagits i balansräkningen. De skall lämnas brutto, dvs. med uppdelning på positiva och negativa positioner. Beloppen som skall lämnas är a) bokfört värde, b) verkligt värde och c) nominellt värde. De skall fördelas på typ av avtal (optioner/terminer/swappar) med underuppdelning på slag av underliggande (aktier, valuta, ränta, övrigt). Dessutom skall andelen clearade kontrakt anges. Clearade kontrakt är normalt standardiserade och har i allmänhet lägre motpartsrisk.

De kvantitativa upplysningarna behöver endast lämnas om innehaven är av en viss relativ storlek. Denna ventil har utformats med vissa skillnader mellan dels kreditinstitut och värdepappersbolag, dels skadeförsäkringsbolag och dels livförsäkringsbolag.

Affärsdags- och nettoredovisning

Också de nya reglerna om affärsdagsredovisning och de nära förbundna reglerna om när nettoredovisning får ske, är av stor betydelse för de finansiella företagen.

Affärsdagsredovisning

Reglerna medför affärsdagsredovisning för främst transaktioner på penningmarknaden, valutamarknaden och aktiemarknaden. För avistatransaktioner tas därmed t.ex. köpta obligationer upp i balansräkningen från och med affärsdagen, medan vid försäljning omföring görs till fordringar. Derivatavtal invärderas i delårs- och årsbokslut fr.o.m. affärsdagen. I reglerna definieras avistatransaktioner beroende på antalet dagar till leverans: för penning- och aktiemarknaden är gränsen 3 dagar, för valutamarknaden 2 dagar. In- och utlåning och s.k. äkta repor behöver inte redovisas enligt reglerna om affärsdagsredovisning. Reglerna om affärsdagsredovisning träffar årsredovisning och delårsrapporter men inte nödvändigtvis den löpande bokföringen.

Nettoredovisning

Nettoredovisning får ske för fordringar och skulder under två förutsättningar. Det skall finnas dels en sakrättslig rätt att kvitta förpliktelserna, dels avsikt att avveckla förpliktelserna netto eller att avveckla dem samtidigt. För försäkringsföretagen undantas, till följd av försäkringsredovisningsdirektivet, depåer hos och från återförsäkrare från möjligheterna till nettoredovisning.

Två lättnadsregler finns. För fondlikvidfordringar och fondlikvidskulder anges att de får nettoredovisas om de avvecklas genom betalning mot leverans i en clearingverksamhet. Något krav på samma motpart uttrycks inte i reglerna. För avistatransaktioner på valutamarknaden kan nettoredovisning göras redan om en sakrättslig rätt till kvittning finns, alltså utan krav på netto- eller samtidig avveckling av förbindelserna.

Bengt-Allan Mettinger är chef för Finansinspektionens redovisningsenhet. Han medverkade senast i Balans nr 5/95.