Peter Smedman, VD för Ackordscentralen i Stockholm, är måttligt nöjd med den nya lagen om företagsrekonstruktion. Den blev inte vad han hade tänkt sig – även om den innehåller några bra saker:
– ”Motorn” i lagen borde ha varit större förändringar i förmånsrättsreglerna. Då skulle den ha blivit mer effektiv.
Peter Smedman kan blicka tillbaka på en gigantisk konkursvåg under 80-talets senare del och början på 90-talet.
Många av konkurserna är lätta att förklara. Men en del företag sattes i konkurs i onödan – och ibland planerat. Bland annat utnyttjades den statliga lönegarantin på ett sätt som Peter Smedman anser direkt omoraliskt.
Så här är det: när banker står inför valet mellan konkurs eller att gå in i en rekonstruktion av ett företag, har konkursen ett övertag ty när ett insolvent företag sätts i konkurs så kommer det pengar utifrån, nämligen pengar från den statliga lönegarantin.
– Och när konkursen avslutas så landar lönepengarna indirekt i bankens ficka med en viss fördelning till staten vid förkovran i tillverkande verksamheter, säger Peter Smedman. Priset på konkursboet råkar bli i paritet med bankens säkerhet.
Det gör att banken, alternativt köparen, förkovras att de friska företagen står för den statliga lönegarantin via arbetsgivaravgifter.
– Det är ett otyg. Så länge det inte finns en med konkurs och lönegarantiregler jämbördig rekonstruktionslagstiftning får vi se många onödiga konkurser fortsättningsvis också. Tyvärr.
Peter Smedman tror inte att den nya lagen leder till så många ”räddningsaktioner”. Tanken var att lagen skulle ge ett slagkraftigt alternativ till konkurs. Han tror inte att det blir så.
– Men visst blir lagen ett hyggligt instrument för rekonstruktioner av förhållandevis stora företag med betalningssvårigheter.
Det beror delvis på kostnaderna för förfarandet men framför allt på att syftet med lagen är att rekonstruera företag med en bärkraftig affärsidé – företag med substans kvar också i rekonstruktionsfasen. Små företag har sällan de förutsättningarna. Lagen är inte småföretagsvänlig.
– I de små företagen får vi välja underhandsackord och andra lösningar.
Bara banken får pengar
Mest kritisk är Peter Smedman som sagt över att inte förmånsrättsreglerna ändrats mer. Vid en typisk konkurs får banken först betalt på grund av företagshypotek och pantbrev. Som tvåa kommer statens skatter. Efter dem bevakas vad de anställda fått ut via lönegarantin. Sist kommer leverantörerna – de oprioriterade fordringsägarna.
– När jag som konkursförvaltare ser vad kan jag sälja konkursboets tillgångar för så blir det ofta så att det bara är banken som får några pengar.
Staten och leverantörerna blir utan.
– Den ursprungliga tanken bakom lagen om företagsrekonstruktion var att slippa se detta mönster som vi sett alltför ofta. Om bankerna skulle få hålla fast konkursinstrumentet så borde de finna sig i att betala lönegarantin under i vart fall ett par månaders fortsatt drift av företaget. Hypoteket – det man kunde få utdelning på – borde minskas med kostnaderna för lönegarantin. Ett rimligt krav om bankerna valde konkurs.
– Om de i stället valde rekonstruktion så fanns ingen lönegaranti. Bankerna skulle sitta kvar i orubbat bo. Det var ett sätt att locka bankerna att gå med på rekonstruktion i stället för konkurs. Och fann man att det ändå är kört så skulle man veta att om konkursförvaltaren drev företaget vidare så skulle bankerna få betala driftskostnaderna.
Rättvist? Ja, driftskostnaderna är trots allt något som förkovrar bankens säkerhetsunderlag.
Varulager blir färdigställt om det är halvfabrikat, råmaterial osv. Det sker också med hjälp av lönerna.
Sedan sa man också som att statens rätt skulle bli jämställd med leverantörernas – oavsett om det blev konkurs eller rekonstruktion.
Politikerna och bankerna
Så var det tänkt. Men nu började politiker och banker ha synpunkter. Det uppstod oenighet i den dåvarande fyrpartiregeringen. Bankföreningen var duktig på att propagera för sina intressen.
Det gick politisk split i statens förmånsrätt. Så av det hela blev egentligen väldigt lite.
En liten ändring i förmånsrättslagen har det blivit: om rekonstruktionen ändå skulle sluta med konkurs så får krediter tagna under rekonstruktionen den allra bästa förmånsrätten. Det underlättar för rekonstruktören kan ta upp nya krediter i företagets namn.
– Det är bra, säger Peter Smedman. Rätt hanterat så ger det möjligheter för rekonstruktören att få fram riskkapital under rekonstruktionen. Men fel hanterat är det en fara. Det ska användas med försiktighet: om rekonstruktören misslyckas så får ju de här fordringsägarna från rekonstruktionstiden förmånsrätt framför alla gamla fordringsägare.
Reglerna innebär att de andra fordringsägarna åker ner ett snäpp, till exempel affärsbanken med sina företagshypotek och pantbrev. Rekonstruktören kan köpa in råvaror och annat för pengar som han fått in genom att sälja tillgångar i företaget. Det minskar bankens säkerhetsunderlag. Och statens. De gamla leverantörerna hamnar ljusår från utdelning.
Kan bankerna bli njuggare med krediter i detta system? Kan det leda till nya problem för företagen?
– Rekonstruktören måste vara säker på sin sak när han tar krediter. Han ska vara förvissad om att det gagnar fordringsägarintressena.
Skydd mot säraktioner
En sak som är bra med den nya lagen är att man tagit bort ett problem med den gamla ackordslagen och förordnandet av god man. Man har infört ett starkt skyddsnät mot säraktioner.
Förut kunde prioriterade fordringsägare försätta en rörelse i konkurs eller vidta andra säraktioner mot det insolventa företaget trots att tingsrätten förordnat god man jämlikt ackordslagen.
Den nya lagen spänner ett mycket starkare skyddsnät runt företaget efter beslutet om företagsrekonstruktion.
– Det spelar ingen roll vilka fordringsägare som skriker högst. Det är omöjligt att sätta företaget i konkurs. Det är omöjligt att vidta exekutiva åtgärder. Det är bara om en fordringsägares rätt är i fara eller om han har handpanträtt som han kan vidta vissa tvångsåtgärder.
Det kan då till exempel gälla en fruktrörelse med massor av frukt som håller på att ruttna.
En viktig ingrediens i den nya lagen är rekonstruktionen ska ske snabbt.
Rekonstruktören ska informera fordringsägarna inom en vecka sedan företaget har begärt företagsrekonstruktion. Inom ytterligare 14 dagar ska rekonstruktören lägga fram en handlingsplan för fordringsägarna på ett borgernärssammanträde.
– Gör fordringsägarna tummen upp för planen fortsätter rekonstruktionen, gör de tummen ner blir det konkurs.
Bra att det ska gå fort
Planen ska gå ut på en rekonstruktion av företaget i alla dess aspekter. Det är allt ifrån en uppgörelse med fordringsägarna till resultatförbättrande åtgärder, ledningsfrågor, produktfrågor – allt ska behandlas.
Klarar man en rekonstruktion på tre månader som det är tänkt?
– Man har tre månader på sig och kan förlänga den tiden med upp till ett år. Sådana regler fanns även i den gamla ackordslagen. Men nytt är att lagen sätter fokus på snabbheten. Det är bra.
Bra med den nya lagen, anser Peter Smedman, är att de affärsavtal som företaget ingått förblir gällande under en rekonstruktion. Anta att en leverantör har förbundit sig att leverera en väldigt speciellt vara som han i princip är ensam om. Avtalet är utomordentligt bra och ett viktigt led företagets rekonstruktion.
Anta leverantören inte har fått betalt för leveranser före rekonstruktionen. Det kan han nu inte heller kräva som villkor för fortsatta leveranser. Han måste fortsätta leverera på villkoren i avtalet. Han kan inte kräva betalt för de gamla gälden. Däremot får han garantier för betalning av nya leveranser.
Kunde hota sig till betalning
Detta är särskilt praktisk tillämpbart mot energiverk. Dessa har en mycket stor makt: att stänga av strömmen om man inte betalar gamla räkningar. Få företag klarar sig utan el.
– Att energileverantörerna – oprioriterade som de är – kunnat hota sig till betalning har varit ett otyg, säger Peter Smedman. Det där har man rättat till. Vi kämpat hårt för en ändring.
Peter Smedman har kunnat påverka arbetet bl.a. genom Per-Ivan Lundberg på Ackordscentralen i Göteborg som suttit med i insolvensutredningen.
– En annan bra sak i den nya lagen gäller talan om återvinning. Det har ju ofta hänt att prioriterade fordringsägare inte fått betalt medan sådana som haft den sämsta förmånsrätten fått sina pengar. Då har konkursförvaltaren kunnat gå in och begära återvinning av betalning.
Det har man hittills inte kunnat göra vid ackord. (Med ett undantag: leverantörer har haft rätt att föra sådan talan. Men det säger sig självt att en oprioriterad leverantör inte är särskilt benägen att processa mot en annan fordringsägare. Det ger sällan något.)
Men nu har man gett rekonstruktören samma talerätt som en konkursförvaltare när det gäller återvinning.
– Som god man vid ackord fann jag förut ofta återvinningsbara transaktioner. Men bankerna påminde lika ofta om att jag som god man inte kunde föra återvinningstalan. Då fick det bli konkurs – för att få in en konkursförvaltare som kunde begära återvinning.
Användbart instrument
– Det finns fördelar med den nya lagen och den kommer säkert att bli ett användbart instrument, säger Peter Smedman. Men den stora förtjänsten har uteblivit. Om vi hade fått större förändringar i förmånsrättsreglerna hade vi fått avsevärt fler rekonstruktioner än vad vi kan räkna med i dag. Då hade bankerna tvingats delta mer aktivt i rekonstruktionerna.
Kan lagen missbrukas på något sätt?
– Nej. Kritik mot den här typen av lagstiftning har framför allt funnits i USA. Där har man hållit via Chapter 11-förfaranden hållit osunda företag vid liv. Det gäller inte här.
Många gånger har det varit ett sätt för en oduglig VD att klamra sig fast och få lön av företaget.
Just därför har man varit så oerhört restriktiv med tidsramarna i lagförslaget.
– Att företag ska tvingas ta den här hjälpen är inte helt okontroversiellt, säger Peter Smedman. Man skulle ju kunna acceptera att ett företag från tid till annan har betalningsproblem. Nu är dock rekonstruktionsförfarandet frivilligt i så måtto att det är företagaren som ansöker om det. En fordringsägare kan göra det men måste då ha ordentligt på fötterna. Annars riskerar han skadeståndsansvar. Han riskerar också att gäldenären säger nej och då förfaller det hela.
Kakan för liten att dela på
Vilka krav ska man ställa på rekonstruktören?
– Lagstiftaren har som huvudregel sagt att rekonstruktören ska ha samma kompetens som en konkursförvaltare. Man ska inte överdriva att det getts ett visst utrymme också för andra grupper att vara med. Men jag tror att i första hand blir det den ”klassiska” gruppen av obeståndsjurister som tar hand om det här.
Men det finns förhoppningar från till exempel revisorer och redovisningskonsulter. Vad säger du om det?
– Hade vi fått igenom fler förändringar i förmånsrättsreglerna hade det varit en intressant verksamhet även för andra grupper. Nu skulle jag tro att de upplever att kakan är för liten.
Peter Smedman tror att vi kan räkna med 30–40 rekonstruktioner per år i Sverige. Företagsrekonstruktion passar bäst för lite större företag. Antalet konkurser i företag med fler än 50 anställda är 3–400 om året.
– Kan 10–25 procent av den kakan rekonstrueras så är det bra, säger Peter Smedman.
Peter Smedman är trots allt optimist när det gäller företagsrekonstruktioner:
– Vi ska verka för rekonstruktioner – oavsett om de sker med hjälp av lagen eller på annat sätt. Vi är inte modfällda. Vi ska nog se till att det här blir ett bra instrument. Det ligger mycket positivt den nya lagen även om den inte är riktigt bra. Vi kommer att verka för förändringar.
Inge Wennberg