Svenska lagföreskrifter och rekommendationer ger inte tillfredsställande vägledning för nedskrivning av anläggningstillgångar, skriver Sven-Erik Johansson och Sigvard Heurlin i en genomgång av svenskt och internationellt regelverk.
Gällande löneföreskrifter jämte förarbeten och FARs rekommendation om nedskrivning av anläggningstillgångar ger ej tillfredsställande och tillräcklig vägledning för praktisk tillämpning. Praxis synes splittrad. Vi drog denna slutsats när vi nyligen var och en för sig analyserade frågan om Bostadsstiftelsen Haningehem iakttagit god redovisningssed beträffande tidpunkt för nedskrivning av fastigheter. I propositionen till årsredovisningslagen (ÅRL) för aktiebolag m.fl. ges ej bättre vägledning. Lagen behöver kompletteras med rekommendation från Redovisningsrådet. Rådet har IASC som främsta rättesnöre. Nedskrivning på grund av värdenedgång (”impairment”) behandlas i IAS 16: ”Property, Plant and Equipment”. Denna rekommendation anses emellertid ej ge tillfredsställande vägledning för nedskrivningsfrågan, varför ”impairment” står på IASC:s projektlista. IASC:s kommande rekommendation i denna fråga kan förväntas bli påverkad av utvecklingen av U.S. GAAP.
FASB publicerade i mars 1995 SFAS No. 121, ”Accounting for the Impairment of Long-Lived Assets and for Long-Lived Assets to be Disposed Of”. Tidigare rekommendationer ansågs ej ha behandlat ”when impairment losses should be recognized or how impairment losses should be measured”, vilket resulterat i splittrad praxis. I SFAS 121 görs en distinktion mellan ”recognition” och ”measurement”, som ger ökad klarhet i regelsystemet och underlättar dess tillämpning. ”Recognition” avser frågan om och när en inträffad värdeminskning skall beaktas i redovisningen och föranleda nedskrivning. ”Measurement” avser frågan hur erforderligt nedskrivningsbelopp skall mätas. Denna distinktion saknas i det svenska systemet men synes nyttig i en analys av systemets begränsningar och behov av förbättringar.
Syfte
Mot bakgrund av vad som ovan sagts vill vi i denna artikel
söka precisera de viktigaste frågeställningarna i nedskrivningsproblematiken
jämföra vilken vägledning för besvarande av dessa frågor som ges å ena sidan i gällande svenska bokföringslag (BFL) jämte förarbeten och i FARs rekommendation nr 3, Redovisning av materiella anläggningstillgångar, (FAR 3) jämte ett uttalande 1991 från FAR i frågan och å andra sidan SFAS 121, och härigenom belysa de svenska normernas oklarheter och begränsningar samt möjligheten att med ledning av SFAS 121 förbättra dessa.
Innan vi gör ovannämnda problemprecisering och jämförelser är det nödvändigt att diskutera olika kriterier för beaktande av nedskrivningsbehov, vilka är relevanta för vår jämförande analys.
Olika kriterier
I SFAS 121 diskuteras följande tre alternativa kriterier (”recognition criteria”):
”The economic criterion”, som innebär att nedskrivningsbehov skall beaktas så snart bokfört värde överstiger verkligt värde (fair value) och att nedskrivningsbehovet behöver prövas löpande på samma sätt som vid tillämpning av lägsta värdets princip för lagervärdering.
”The permanence criterion”, som innebär att nedskrivningsbehov skall beaktas när bokfört värde bedöms varaktigt komma att överstiga verkligt värde.
”The probability criterion”, som innebär att nedskrivningsbehov skall beaktas när det bedömes sannolikt att bokfört värde ”cannot be fully recovered”. (Detta kriterium har tidigare tillämpas i FASB:s rekommendationen (nr 5) om ”Accounting for Contingencies”.)
Gränsdragningen mellan det ekonomiska kriteriet, varaktighetskriteriet och sannolikhetskriteriet är uppenbarligen något oklar. Samtliga alternativ innefattar ekonomiska värderingar under osäkerhet och därmed någon form av sannolikhetsbedömning. I definitionerna av de första två kriterierna ingår begreppet ”verkligt värde”. I beskrivningen av sannolikhetskriteriets innebörd ingår en bedömning av om bokfört värde kan ”be recovered” som kan översättas till ”återvinnas”. Vad som härmed avses framgår av senare avsnitt.
I BFL och ÅRL (liksom i IAS 16) tillämpas varaktighetskriteriet medan SFAS 121 bygger på sannolikhetskriteriet. Mot varaktighetskriteriet restes enligt SFAS 121 bl.a. den invändningen att det är opraktiskt att tillämpa emedan kravet
”to assess whether a loss is permanent goes beyond managements ability to apply judgement and becomes a requirement for management to predict future events with certainty”.
Enligt föreställningsramen i SFAS 121 är frågan om nedskrivning sammankopplad med frågan om val mellan fortsatt användning av en anläggning och nedläggning/utrangering. Det måste uppenbarligen vara fråga om mycket betydande ”impairment” och en långsiktig bedömning. Detta återspeglas i synsättet att bokföringsvärdet efter verkställd nedskrivning representerar en ny avskrivningsbas och nytt ”anskaffningsvärde”, som om beslut om fortsatt användning vore ett beslut att anskaffa en begagnad anläggning till rådande marknadspris. Det är konsekvent med den valda föreställningsramen att SFAS 121 också omfattar anläggningstillgångar ”to be disposed of”.
Problempreciseringar
För att kunna bedöma vilken vägledning regler för nedskrivning av anläggningstillgångar ger för regeltillämpare måste man definiera deras besluts- och bedömningsproblem. Vi väljer att definiera problemen från ett styrelseperspektiv, eftersom styrelsen har det slutliga ansvaret för regeltillämpningen. En styrelse kan ställa följande frågor:
När skall en styrelse vara skyldig att pröva om nedskrivningsbehov föreligger? Vilka indikationer på sådant behov skall föreligga?
Hur skall nedskrivningsbehovet prövas?
Om nedskrivningsskyldighet föreligger enligt a) och b), hur mäts erforderlig nedskrivningsbelopp? Hur skall då osäkerhet och krav på verifierbarhet och objektivitet beaktas? Hur skall svårigheter att identifiera samband mellan framtida kassaflöden och värderingsobjektet beaktas?
Frågorna under a) och b) avser ”recognition” och under c) ”measurement”. Frågan b) kan också implicera ”measurement”.
I det följande skall vi granska vilken ledning för besvarande av frågorna a)–c), som ges dels av svenska normgivare, dels i SFAS 121.
Indikationer på nedskrivningsbehov
Enligt bokföringslagen 15 § 3 st ”skall nedskrivning ske med ett engångsbelopp som kan anses erforderligt enligt god redovisningssed” om ”värdet på anläggningstillgång varaktigt gått ned”. Lagtexten är anmärkningsvärt oprecis. Den bör rimligtvis tolkas så att villkoret för att nedskrivning skall ske är att en anläggningstillgångs verkliga värde sjunkit under dess bokföringsvärde och att dessutom verkligt värde varaktigt kommer att understiga tillgångens bokföringsvärde i framtida bokslut om ingen nedskrivning sker. ÅRL:s motsvarande regel har samma innebörd men är formulerad något annorlunda. ÅRL tillåter att en finansiell anläggningstillgång får skrivas ned även om värdenedgång inte kan antas bli varaktig. Vidare föreskrivs att nedskrivning skall återföras om skälen för nedskrivning inte längre föreligger.
I förarbetena till bokföringslagen anges bl.a. att det kan räcka med att korrigera avskrivningsplanen för en tillgång som har en värdenedgång som är större än förutsetts. Det sägs emellertid att en ”oförutsedd kraftig värdeminskning”, som kan antas bli varaktig, bör föranleda nedskrivning. Detta bör rimligtvis förstås så att det är fråga om en minskning av verkligt värde som leder till att bokfört värde representerar en kraftig övervärdering i förhållande till verkligt värde. Lagstiftaren förutsätter att värdeminskningen är observerbar eller mätbar. När lagen överlämnar mätningen av erforderligt nedskrivningsbelopp till god redovisningssed bör detta också gälla mätningen av oförutsedd värdeminskning.
Således är en oförutsedd kraftig övervärdering en indikation på att ett nedskrivningsbehov behöver prövas. Prövningen avser i första hand övervärderingens varaktighet. En övervärdering som ”på goda grunder kan anses vara övergående” behöver ej enligt förarbetena föranleda nedskrivning eller jämkning av avskrivningsplan. Konjunkturbetingade värdeförändringar anges som exempel liksom förändringar sammanhängande med en mera långtgående allmän ekonomisk stagnation ”om en framtida gynnsam utveckling skäligen kan förväntas”.
Regeltillämparen får således viss vägledning beträffande värdeminskning som ej skall föranleda nedskrivning men föga vägledning beträffande frågan hur varaktig och hur kraftig en övervärdering skall vara för att nedskrivning skall erfordras. Oklarheten blir ju inte mindre av att en oförutsedd kraftig och varaktig värdeminskning enligt förarbetena ”bör” föranleda nedskrivning. Kan den således underlåtas? Vi noterar vidare att ingen vägledning ges för det fall som var aktuellt i Haningehemfallet, nämligen ett pågående ombyggnadsprojekt, som blivit mycket dyrare än man budgeterat.
FAR 3 innehåller ingen explicit diskussion av vilka indikationer, som bör föranleda prövning av nedskrivningsbehov. Där framhålls endast att nedskrivning kan behöva ske ”då en anläggnings lönsamhet starkt försämrats till en oacceptabelt låg nivå och denna försämring inte är av tillfällig natur”. Såsom indikationer på lönsamhetsförsämring anges
prissänkningar på motsvarande nya anläggningar
lågt kapacitetsnyttjande på grund av bristande efterfrågan
användning av anläggning för annat ändamål än som planerats.
FAR 3 överlämnar åt regeltillämparen att bedöma vad som är ”oacceptabelt låg nivå”. FAR 3 ger emellertid något bättre vägledning än BFL:s förarbeten beträffande ”varaktighet”.
”Varaktigheten måste bedömas mot bakgrund av den aktuella anläggningens återstående livslängd. Om lönsamhetsförsämringen avser en väsentlig del av den återstående livslängden, är den att betrakta som varaktig”.
Enligt SFAS 121 skall behovet att skriva ned värdet av anläggningstillgångar prövas ”whenever events or changes in circumstances indicate that the carrying amount of an asset may not be recoverable”. Följande exempel på indikationer ges:
betydande minskning av en tillgångs marknadsvärde
väsentlig förändring av användningen av tillgången eller av dess ”fysiska” tillstånd
väsentliga ogynnsamma förändringar av legala eller regleringsmässiga villkor och av affärsmässiga förutsättningar
väsentligt högre utgifter än planerats för tillgångars anskaffning eller tillverkning
negativt rörelseresultat eller kassaflöde under aktuellt år i kombination med historiska rörelseförluster/negativa kassaflöden eller med prognoser, som visar fortsatta negativa resultat eller kassaflöden.
Vad som är viktigt att notera är
dels att explicit vägledning ges för beslut om prövning av nedskrivningsbehov
dels att exemplifierade indikationer är någorlunda verifierbara och objektiva.
En intressant fråga är om valet av indikationer påverkats av att FASB valt sannolikhetskriteriet i stället för varaktighetskriteriet. För oss synes de valda indikationerna lämpliga och användbara även vid tillämpning av varaktighetskriteriet.
Prövning av nedskrivningsbehovet
Enligt det svenska normsystemet måste enligt vår tolkning två villkor vara uppfyllda för att nedskrivning erfordras:
En anläggnings bokförda värde överstiger dess verkliga värde med ett så stort belopp att en kraftig övervärdering föreligger.
Övervärderingen förväntas gälla under en väsentlig del av resterande ekonomiska livslängd därest ingen nedskrivning göres.
För att kunna pröva om dessa villkor är uppfyllda erfordras mått på verkligt värde och bokföringsvärde, dels vid aktuell värderingstidpunkt (test 1), dels vid framtida tidpunkter, som avser en väsentlig del av resterande ekonomisk livslängd (test 2).
Huvudproblemet är givetvis att definiera och mäta verkligt värde. Ett likartat problem föreligger vid mätning av erforderligt nedskrivningsbelopp, som behandlas i nästa avsnitt. Vi väljer att behandla mätproblemen vid prövning av nedskrivningsbehov och mätning av erforderlig nedskrivning samtidigt i nästa avsnitt.
Vad som är speciellt intressant i SFAS 121 är att olika mätmetoder används för ”recognition” och ”measurement”. Om indikationer föreligger att nedskrivningsbehovet skall prövas, skall ytterligare ett villkor vara uppfyllt, som ej har anknytning till frågan om hur nedskrivningsbeloppet skall mätas. Om indikationer föreligger att
”the carrying amount ... may not be recoverable, the entity shall estimate the future cash flows expected to result from the use of the asset and its eventual disposition. ... If the sum of the expected future cash flows (undiscounted and without interest charges) is less than the carrying amount of the asset, the entity shall recognize an impairment loss ...”.
Det andra steget i prövningen av frågan om nedskrivning erfordras (recognition) förutsätter således bedömningar av förväntade framtida kassaflöden (före finansiella kostnader) från användningen av en tillgång och dess framtida utrangering. Nedskrivning är enligt SFAS 121 erforderlig endast om det odiskonterade värdet av dessa kassaflöden är lägre än bokföringsvärdet.
Valet av odiskonterade kassaflöden som testmetod saknar teoretisk eller principiell förankring. Det motiveras endast av praktiska skäl. Metoden föreslogs vid en publik ”hearing” såsom en praktisk ansats för tillämpning av sannolikhetskriteriet. Det är förvisso högst sannolikt att en anläggningstillgång behöver nedskrivas om det odiskonterade värdet av förväntade framtida kassaflöden är lägre än bokföringsvärdet. Här är det uppenbart att valet av testmetod sammanhänger med kriterievalet. I många fall kan det enligt SFAS vara relativt lätt att fastställa att bokfört värde kan återvinnas ”without incurring the cost of projecting cash flows”.
Om det odiskonterade värdet överstiger eller sammanfaller med bokföringsvärdet skall ingen nedskrivning göras (men en översyn av avskrivningspolitiken kan vara lämplig). Innebörden härav är att ingen nedskrivning erfordras om kapital motsvarande bokföringsvärdet förväntas kunna återvinnas även om kapitalet ej ger någon positiv förräntning. I diskussionen om valet mellan odiskonterade eller diskonterade värden av framtida kassaflöden har den invändningen gjorts mot test med diskonterade värden att detta leder till att företaget kan tvingas till nedskrivningar och redovisning av förlust för att i framtiden kunna redovisa överskott motsvarande en marknadsmässig förräntning av bokförda (nedskrivna) värden. Det är lätt att förstå att det finns företagsledare/styrelser som sympatiserar med ett sådan synsätt. Det är ju emellertid så att en nedskrivning ofrånkomligen medför lägre resultat nedskrivningsåret och därefter högre resultat (lägre avskrivningar) än de som skulle ha redovisats om ingen nedskrivning skett. Om framtida kassaflöden är tillräckliga för att återvinna bokfört anläggningsvärde (dvs. att rörelseresultatet efter avskrivningar är positivt), men otillräckliga för att även täcka låneräntor, kommer förluster att redovisas men ingen nedskrivning erfordras enligt SFAS 121. I en sådan situation ifrågasätts emellertid vanligtvis om fortsatt användning av anläggningen är mera lönsam än nedläggning/försäljning. Uppenbarligen finns det dock fall, där enligt U.S.. GAAP ingen nedskrivning skall göras men enligt svenska normer nedskrivning skall eller kan göras.
Mätning av erforderligt nedskrivningsbelopp
BFL hänvisar till god redovisningssed i frågan om hur nedskrivningsbeloppet skall mätas. Enligt FAR 3 bör huvudprincipen vara beräkning av en anläggnings avkastningsvärde genom diskontering av dess framtida överskott (före räntor och avskrivningar) och dess beräknade utrangeringsvärde/nettoförsäljningsvärde. Ifrågavarande överskott får tolkas som ett (approximativt) kassaflöde, eftersom en diskontering – för att vara meningsfull – måste avse in- och utbetalningar.
Som ovan påpekats skiljer FAR 3 inte explicit mellan prövning av behov av nedskrivning och mätning av erforderligt nedskrivningsbelopp. Tillämpningen av FARs huvudprincip förutsätter kvantifiering av en anläggnings förväntade överskott (kassaflöden) under resterande livslängd. I typfallet har oväntade minskningar av överskotten inträffat eller förutsetts för den närmaste tiden. Vid avkastningsvärdeberäkningen måste en bedömning göras av de långsiktiga konsekvenserna av dessa minskningar. Dessa bedömningar får en avgörande betydelse för om nedskrivningsbehov föreligger och – om så är fallet – för storleken av erforderlig nedskrivning. När förväntningar om framtida kassaflöden och deras utvecklingsförlopp kvantifierats och diskonteringsränta fastställts, finns underlag för att mäta
såväl avkastningsvärdet vid värderingstidpunkten
som avkastningsvärdet om X år, X-1 år etc. genom diskontering av överskott fr.o.m. den framtida tidpunkt värderingen avser t.o.m. utrangeringstidpunkten.
Genom 1) fastställs om det verkliga värdet kraftigt understiger bokföringsvärdet vid aktuell värderingstidpunkt. Genom 2) erhålles underlag för bedömning hur varaktig en övervärdering enligt 1) är. Om övervärderingen avser en väsentlig del av återstående livslängd, bestäms nedskrivningsbeloppet som skillnaden mellan bokfört värde och verkligt värde enligt 1).
Huvudprincipen för mätning enligt FAR 3 är således diskontering av förväntade framtida kassaflöden, som genereras vid fortsatt användning och slutlig utrangering av värderingsobjektet. Kärnproblemen vid tillämpning av denna princip är dels osäkerheten i förväntningar om framtida kassaflöden, dels svårigheterna att identifiera vilka kassaflöden som genereras av ett värderingsobjekt, som endast utgör ett led i en produktionsprocess. Dessa problem, som finns vid alla nuvärdeberäkningar, behandlas i efterföljande avsnitt.
I FAR 3 ges marknadsvärden en mycket underordnad och otydlig roll vid mätning av nedskrivningsbelopp. När det finns en fungerande andrahandsmarknad för anläggningstillgångar kan enligt FAR 3 ett marknadsvärde ”ge viss ledning för beräkning av avkastningsvärdet”. Föga vägledning ges för hur marknadsvärdet skall beaktas vid prövning av villkoren för nedskrivning och mätning av nedskrivningsbelopp.
I FARs uttalande från 1991, Övervägande inför revisionen av fastighetsinnehav (FARs Samlingsvolym 1995, sid. 587 fr.) sägs att nedskrivning i normalfallet inte ”behöver” ske till gällande marknadsvärden, eftersom dessa anges vara ”en följd av en onormal marknadssituation, som ej kan förväntas bli varaktig”. Här är det alltså fråga om en bedömning av graden av marknadsimperfektion och marknadsvärdenas varaktighet. Samtidigt ifrågasätts om fastighetspriserna någonsin kommer att uppnå de toppvärden som gällde under slutet av 80-talet, i vart fall när det gäller reala termer. Därför sägs att för fastigheter som förvärvats till priser som ”ej ger rimlig direktavkastning, torde nedskrivning vara ofrånkomlig i årets bokslut”. Detta torde innebära att nedskrivningsbeloppet fastställes så att bokfört värde (efter nedskrivningen) ger en ”rimlig” direktavkastning.
Enligt SFAS 121 skall nedskrivningsbeloppet mätas som skillnaden mellan en tillgångs bokförda värde och dess ”fair value” som närmast motsvarar verkligt värde enligt svensk terminologi. Detta värde definieras som det belopp till vilket tillgången kan köpas eller säljas ”in a current transaction between willing parties, that is, other than in a forced or liquidation sale”. Noterade marknadspriser på en aktiv marknad är bästa måttet på verkliga värden och skall därför användas när de finns tillgängliga.
Frågan om aktuell prisnivå är av tillfällig eller varaktig karaktär behöver givetvis ej besvaras. Men det erfordras en prövning av om det finns en aktiv marknad och om kriteriet ”willing parties” är uppfyllt. Den svenska fastighetsmarknaden under 90-talets krisår torde knappast ha tillfredsställt sådana krav.
När ovannämnda marknadspriser ej finns tillgängliga, skall beräkning av verkligt värde bygga på bästa tillgängliga information. Beräkningen skall beakta priset för likartade tillgångar och ”the results of valuation techniques to the extent available in the circumstances”. Som exempel på värderingsmetoder anges nuvärde av förväntade framtida kassaflöden, ”option-pricing, option-adjusted spread models, and fundamental analysis”. Det är förvisso intressant att notera att SFAS 121 anvisar en rad moderna värderingstekniker utöver nuvärdeberäkningar och ger möjlighet att tillämpa nya metoder, som i framtiden utvecklas, samtidigt som hänvisningen till bästa tillgängliga information innebär en mycket svårtolkad vägledning.
En rimlig hypotes är att verkligt värde i dessa fall i första hand kommer att mätas på basis av nuvärdet av de uppskattningar av framtida kassaflöden, vars odiskonterade värde legat till grund för ”recognition”-testet. Dessa uppskattningar ”shall be the best estimate based on reasonable and supportable assumptions and projections. All available evidence should be considered ...”. Uppskattningarna om framtida kassaflöden måste rimligtvis bygga på något ställningstagande till varaktigheten av ogynnsamma kassaflödeskonsekvenser, sammanhängande med indikationerna på nedskrivningsbehov. FASB säger emellertid ingenting härom.
FAR 3 innehåller inte någon direkt motsvarighet till FASB:s krav på kassaflödesberäkningarna men dessa är av så allmängiltig karaktär att det är naturligt att tillämpa dem utan explicita anvisningar därom. Det är därför en rimlig hypotes att ingen principiell skillnad kommer att föreligga mellan nuvärdeberäkningar enligt FAR 3 och enligt SFAS 121. Anvisningarna för val av diskonteringsränta är likartade. Om beräknat nuvärde understiger bokfört värde skall nedskrivning ske med skillnadsbeloppet såvida inte enligt BFL och FAR 3 övervärderingen ej är av varaktig karaktär (i förhållande till resterande ekonomisk livslängd) och enligt SFAS 121 ingen övervärdering föreligger i förhållande till det odiskonterade värdet av förväntade kassaflöden. BFL synes böra tolkas så att övervärderingen skall vara kraftig.
Beaktande av osäkerhet
Osäkerhet karakteriserar alla förväntningar om de framtida kassaflöden, som genereras av framtida användning och utrangering av en anläggningstillgång. Enligt FAR 3 kan nedskrivning underlåtas, om ”det är omöjligt att göra en rimlig sannolikhetsbedömning av den framtida avkastningen” och om ”det icke är uppenbart att anläggningen är för högt bokförd”. Någon motsvarande undantagsregel och option finns ej i SFAS 121.
Föga vägledning för hantering av osäkerhet ges i BFL:s förarbeten eller i FAR 3 och än mindre i propositionen till ÅRL. SFAS 121 ger som tidigare nämnts de anvisningarna att beräkningarna skall representera de bästa uppskattningar som kan göras på basis av skäliga och försvarbara antaganden och med utnyttjande av all tillgänglig information. Vad som kan verifieras objektivt skall tillmätas särskild vikt. Dessa anvisningar är som nämnts av mera allmängiltig och självklar karaktär. I övrigt hänvisas till en framtida rekommendation som står på FASB:s projektlista och som mera allmänt avser metodik för nuvärdeberäkningar. Här kan man förvänta sig en mera ingående diskussion om osäkerhetshantering.
I den omfattande litteraturen om investeringskalkyler, företagsvärdering och andra kalkylsammanhang, där uppskattningar av framtida kassaflöden är aktuella, behandlas som regel olika ansatser och metoder för att beakta den ofrånkomliga osäkerheten. De mest elementära ansatserna är
noggranna specifikationer av och motiveringar till förutsättningar och antaganden, som ligger till grund för uppskattningarna av framtida kassaflöden och för skälighetsbedömningar
känslighetsanalyser med syfte att visa nuvärdekonsekvenser av förändringar av viktiga förutsättningar.
Motsvarande ansatser kan tillämpas beträffande den vid diskonteringen använda kalkylräntan.
Det är ett självklart önskemål för att inte säga krav att i varje fall de mest elementära metoderna för osäkerhetshantering tillämpas vid mätning av nedskrivningsbelopp på basis av diskonterade kassaflöden, även om explicita anvisningar härom saknas. Mätningen kan knappast anses ha skett enligt ”god redovisningssed” om ej elementära metoder för osäkerhetshantering tillämpas.
Mått på nedskrivningsbehov, som baseras på diskontering av framtida kassaflöden, är – såsom framhålles i FARs uttalande 1991 – ofrånkomligt subjektiva och osäkra. En värdering som ger endast ett mått kan ge ett intryck av falsk precision. Det värdespann som erhålles genom känslighetsanalyser ger en sannare bild av det förhållandet att ”verkligt värde” är ett osäkert värde. Det är omöjligt att bedöma vilket nedskrivningsbelopp som är ”rätt”. Därför är det synnerligen viktigt att precisera bakomliggande förutsättningar och antaganden. I FARs uttalande 1991 framhålles att det är viktigt att i årsredovisningen lämna redogörelse för ”de överväganden från styrelsens och verkställande direktörens sida, som lett fram till beslut om i vilken utsträckning nedskrivningar skall göras”. Det bedömningsunderlag och förslag till nedskrivningar, som presenteras inför styrelsen, är vanligen uppgjort av dem inom företaget, som är mest sakkunniga och bäst informerade. Styrelsen visar normalt förtroende för de bedömningar företagsledningen presenteras. Det är viktigt för styrelsen att i kritiska lägen kunna styrka grunderna för detta förtroende. I Haningehemsfallet förelåg den situationen att ingen nedskrivning var erforderlig 1991 enligt det bedömningsunderlag och de kalkyler företagsledningen presenterade för styrelsen. Därmed uppkom frågan om styrelsen borde ha visat misstro till bedömningsunderlaget och därmed bristande förtroende för företagsledningen.
Mätobjektsproblemet
Med mätobjektsproblemet avses det förhållandet att det ofta är omöjligt av orsakslogiska skäl att mäta vilket kassaflöde som en individuell anläggningstillgång, t.ex. en maskin eller en byggnad genererar. Det är omöjligt att orsakslogiskt fördela inbetalningsflöden från sålda produkter på olika maskiner, fabriker, lagerlokaler, råvarulager osv. som ingår och samverkar i produktionsprocessen. Utbetalningsflöden skapar också fördelningsproblem.
Denna problematik är uppmärksammad, såväl i FAR 3 som SFAS 121. I ifrågavarande fall får enligt FAR 3 bedömningen avse en grupp av tillgångar, vars samlade intäkter och kostnader kan bedömas på ett rimligt sätt. Det framhålles emellertid att lagen inte tillåter kollektiv bedömning av företagets hela anläggningsbestånd eller någon dold kvittning mellan nedskrivningsbehov för vissa tillgångar och dolda reserver i andra. Men hur skall förekomst av nedskrivningsbehov respektive dolda reserver kunna mätas när de olika tillgångarna tillsammans generar ej fördelningsbara kassaflöden? FAR 3 hänvisar till möjligheten att göra värderingar med ledning av jämförelser med moderna anläggningar och beräkna vilka värden och därpå beräknade avskrivningar och räntor som skulle göra den befintliga anläggningen konkurrenskraftig med nyanskaffade moderna anläggningar.
Denna ansats, som är i överensstämmelse med värderingsmodeller baserade på teorin för ekonomisk livslängd, finns ej i SFAS 121. Där sägs att
”assets shall be grouped at the lowest level for which there at identifiable cash flows that are largely independent of the cash flows of other groups of assets”.
Det påpekas att företaget som helhet ibland kan vara den lägsta nivån för vilken indentifierbara kassaflöden kan bestämmas. Vidare behandlas det fall då förväntad koncerngoodwill är kopplad till anläggningar, för vilka man prövar om bokföringsvärdet kan återvinnas. I första hand skall goodwillvärdet nedskrivas. FAR 3 behandlar ej fall där anläggningstillgångar i koncernbalansräkningen upptas till annat värde än i de juridiska enheterna inom koncernen. Om varaktig övervärdering i förhållande till verkligt bedöms föreligga på koncernnivå men ej på bolagsnivå, skall då nedskrivning göras på koncernnivå? Svaret bör rimligtvis vara ”ja”. I Redovisningsrådets rekommendation om koncernredovisning (RR 01:91) framhålles att bokföringslagens nedskrivningsregel skall tillämpas för s.k. koncerngoodwill och att sådant goodwillvärde måste nedskrivas om det
”exempelvis upptagits för en rörelse, som utvecklats klart ogynnsamt i förhållande till de förväntningar som, vid förvärvstidpunkten motiverat goodwillvärdet”.
Sammanfattning
När tillämpning av regler för nedskrivning kräver framtidsbedömning, blir det ofrånkomligen så att det finns en ”gråzon”, inom vilken nedskrivningar kan göras men där det är osäkert om de måste göras. En sådan gråzon kan också existera till följd av oklara och ofullständiga normer och olika regeltolkningar. Det är önskvärt att en sådan zon krympes genom klarare och fullständigare normer. I Sverige är det önskvärt med förbättrad vägledning för praktisk tillämpning av såväl BFL:s som ÅRL:s regler om nedskrivning av anläggningstillgångar. SFAS 121 är ett intressant underlag för uppslag till sådana förbättringar.
Distinktionen i SFAS 121 mellan ”recognition” och ”measurement” bidrar till ökad klarhet och är efterföljansvärd. Eftersom mätningen av erforderligt nedskrivningsbelopp vid frånvaron av väl fungerande marknad för begagnade anläggningar har svårt att möta krav på objektivitet och verifierbarhet, är det önskvärt att prövning av nedskrivningsbehov kan göras med ledning av indikationer, som möter sådana krav i största möjliga utsträckning.
Indikationerna i SFAS 121 möter dessa krav på ett någorlunda tillfredsställande sätt och täcker in fler omständigheter och händelser, som motiverar en prövning, än vad det svenska normsystemet gör. SFAS 121 bör i ifrågavarande avseende vara en intressant förebild för en framtida svensk rekommendation.
Testet med odiskonterade värden, som utgör det andra ledet i prövningen enligt SFAS 121, är direkt kopplat till sannolikhetskriteriet och därför knappast tillämpbart i ett system, som valt varaktighetskriteriet som grund. Likväl är det kanske inte helt otänkbart att betrakta detta test som en mycket robust metod för att pröva om en övervärdering är såväl varaktig som kraftig. En uppenbar nackdel med testmetoden är att den förutsätter uppskattningar av framtida kassaflöden. Därmed aktualiseras tidigare diskuterade problem om osäkerhet och sambandet mellan framtida kassaflöden och värderingsobjekt. Dessa problem undvikes emellertid inte heller i det svenska systemet, när nuvärdet av framtida kassaflöden används för att pröva nedskrivningsbehovet.
Sambandet mellan kassaflöden och värderingsobjektet är ett besvärligt problemområde, som kortfattat berörs i FAR 3. Uppenbara identifieringsproblem föreligger i processindustrier och andra industrier i vilka förädlingsprocessen innefattar samverkan mellan olika typer av maskiner och andra anläggningar och där t.ex. utgifter för FoU och marknadsföring är av stor betydelse för framtida kassaflöden. Enligt SFAS 121 är företaget som helhet stundtals den minsta enhet med vilken kassaflöden kan identifieras. Uppenbara problem uppstår vid prövning av nedskrivningsbehov och ställningstagande till frågorna om vilka tillgångar som skall nedskrivas och med vilka belopp. FAR 3 anvisar möjligheten att genom jämförelser med nya anläggningsenheter söka bedöma vilket värde på befintliga enheter som gör dem konkurrenskraftiga med moderna enheter. Denna ansats att undvika eller reducera identifieringsproblemet bör bibehållas i en kommande rekommendation, även om den ej specifikt anvisas i SFAS 121.
Som inledningsvis framhållits bör en framtida rekommendation från Redovisningsrådet så långt som möjligt vara i harmoni med IASC:s framtida rekommendation om ”impairment”. Det är en öppen fråga om IASC väljer sannolikhetskriteriet för att uppnå harmonisering med U.S. GAAP eller bibehåller varaktighetskriteriet. Även i det senare fallet kan delar av SFAS 121 kunna tjäna som vägledning för IASC liksom för Redovisningsrådet.
Sven-Erik Johansson är professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 1/1993.
Auktor revisor Sigvard Heurlin , är verksam vid Öhrlings Coopers & Lybrand. Han medverkade senast i Balans nr 2/1994.