Birgitta Jönsson Lundmark gör en genomgång av Redovisningsrådets nyligen utgivna rekommendation om redovisning av leasingavtal – och drar slutsatsen att sista ordet knappast är sagt när det gäller svenska företags redovisning av dessa.
Under sommaren 1994 publicerade Redovisningsrådet ett utkast till rekommendation om redovisning av leasingavtal. Intressenter har haft möjlighet att ge synpunkter på utkastet. Inkomna synpunkter har nu bearbetats av Rådet och i juni i år publicerades rekommendationen RR 6, Redovisning av leasingavtal.
Den nya leasingrekommendationen skall tillämpas för räkenskapsår som påbörjas från och med den 1 januari 1997. De principer som rekommendationen ger uttryck för behöver inte tillämpas retroaktivt. Redovisning enligt rekommendationen kan med andra ord begränsas till leasingavtal som ingåtts efter ikraftträdandetidpunkten.
Den mest väsentliga skillnaden mellan den nya rekommendationen och FARs leasingrekommendation är att den nya kräver att leasingavtal skall klassificeras som antingen finansiella eller operationella. För operationella leasingavtal innebär rekommendationen huvudsakligen den förändringen att kravet på tilläggsinformation ökar. I räkningarna skall sådana avtal behandlas ”som vanligt” dvs. leasegivaren redovisar objektet i sin balans och leasetagaren belastar resultatet med betalda (i förekommande fall periodiserade) leasingavgifter.
För sådana leasingavtal som klassificeras som finansiella kräver rekommendationen att leasetagaren skall redovisa en tillgång i sin koncernbalansräkning. Den betalningsskyldighet som följer av avtalet skall tas upp som skuld. I leasegivarens balansräkning redovisas inte objektet som tillgång. Leasegivarens tillgång utgörs i stället av en fordringsrätt att erhålla leasingavgifter. Under avtalets löptid redovisas transaktionerna konsekvent med den ”grundbokföring” som görs vid avtalets ingående.
Vilken karaktär den tillgångspost som leasetagaren kan komma att redovisa har framgår inte av rekommendationen. Där sägs enbart att den skall tas upp som anläggningstillgång. Rent principiellt kan den uppfattas som en immateriell tillgång (nyttjanderätt som liknar hyresrätt) eller som en resurs som i allt väsentlig har samma karaktär som en (ägd) materiell anläggningstillgång. Saken har praktisk betydelse eftersom den nya årsredovisningslagen kommer att kräva att anläggningstillgångarna fördelas på de tre obligatoriska huvudposterna ”immateriella”, ”materiella” och ”finansiella”. Förmodligen har Rådet uppfattat det som ”självklart” att tillgångsposten skall redovisas som materiell anläggningstillgång.
Rekommendationen överensstämmer väsentligen med utkastet. En principiellt viktig nyhet är emellertid att den regel som innebar att leasingavtal i samband med sale and leaseback-affärer skulle presumeras vara finansiella har försvunnit. Enligt rekommendationen skall följaktligen sådana avtal klassificeras enligt samma principer som andra leasingavtal.
Liksom utkastet medger rekommendationen att leasingavtal, som klassificeras som finansiella enligt rekommendationens gränsdragningskriterier, behandlas som operationella i den juridiska personens redovisning. Motivet är osäkerhet rörande de skattemässiga konsekvenserna av en tillämpning av rekommendationens regler även på företagsnivå. Om det som operationellt redovisade finansiella leasingavtalet ingår i en sale and leaseback-transaktion kräver emellertid rekommendationen att en eventuell vinst på den inledande försäljningen skall periodiseras enligt samma regler som skulle ha tillämpats om avtalet fullt ut redovisats enligt rekommendationens principer. Hur de skattekonsekvenser som kan komma att följa av en sådan redovisning skall hanteras i räkenskaperna framgår inte.
En tillämpning av de nya reglerna för redovisning av finansiella leasingavtal kan förmodas ge upphov till en rad redovisningstekniska problem. Om rekommendationen ger tillräcklig vägledning när det gäller olika redovisningstekniska frågeställningar är svårt att på förhand avgöra.
Vilken betydelse rekommendationens kvalité i detta hänseende kommer att ha beror i första hand på i vilken utsträckning leasing- och hyresavtal kommer att klassificeras som finansiella. Om gränsdragningskriterierna utformats så att leasingavtal endast undantagsvis kommer att klassificeras som finansiella har det praktiskt sett inte så stor betydelse om reglerna för redovisning av sådana avtal till äventyrs inte skulle vara heltäckande.
I vilken utsträckning den nya rekommendationen kommer att påverka den praktiska tillämpningen i fråga om redovisning av leasing- och hyresavtal beror därför på hur gränsdragningskriterierna utformats. Det är dessa kriterier som diskuteras i det följande.
Avgränsning av de facto avbetalningsköp
När det gäller den redovisningsmässiga behandlingen kan avtal, som ger en part rätt att nyttja fast eller lös (materiell) egendom, som annan part äger vid avtalstidpunkten och som rubricerats leasing- eller hyresavtal, indelas i två huvudgrupper:
(1) avtal som, på grund av att det är bestämt att äganderätten kommer att övergå på ”leasetagaren” de facto utgör avbetalningsköp och
(2) avtal, där det i princip är osäkert vilken part som kommer att ta hand om objektet vid avtalsperiodens slut. Den senare avtalstypen kallas i det följande ”äkta leasing”.
Huvudgruppen ”äkta leasing” kan i sin tur indelas i undergrupperna finansiell och operationell leasing. Problemområdet kan alltså sammanfattas i följande bild:
Avtal med rubrik ”Leasing” | ||
De facto avbetalningsköp | ”Äkta leasing” | |
Finansiell | Operationell |
Redovisningsrådets rekommendation omfattar inte sådana som leasing respektive hyra rubricerade avtal som rättsligt är jämställda med avbetalningsköp. Den ger följaktligen vägledning endast rörande redovisningen av sådana avtal som här kallats ”äkta leasing”.
På denna punkt skiljer sig Rådets rekommendation från flertalet andra rekommendationer, som kräver att finansiella leasingavtal redovisas enligt andra principer än operationella. Såväl den amerikanska rekommendationen (FAS 13) som den brittiska (SSAP 21) och den internationella rekommendationen IAS 17 omfattar också sådana avtal som här kallats de facto avbetalningsköp. Den brittiska rekommendationen omfattar dessutom merparten av de avtal som juridiskt utgör ”hire purchase”.
Avbetalningsköp och finansiell leasing redovisas i princip på samma sätt. I Rådets rekommendation markeras detta genom en fotnot av vilken framgår att de punkter som behandlar leasetagarens redovisning av finansiella leasingavtal kan tjäna som vägledning även i fråga om redovisningen av resurser som förvärvats genom avbetalningsköp. I redovisningssammanhang har därför gränsdragningen mellan de facto avbetalningsköp och ”äkta finansiell leasing” i första hand akademiskt intresse. Praktiskt behöver skillnaden uppmärksammas främst i det fallet att man jämför gränsdragningskriterierna. Något kriterium, som behandlar det förhållandet att äganderätten övergår på leasetagaren vid avtalsperiodens slut, behövs inte i den svenska rekommendationen.
Allmänt om gränsdragningsfrågorna
I de regelsystem som kräver att vissa leasingavtal skall redovisas i leasetagarens balansräkning har gränsdragningsfrågorna normalt sett lösts med utgångspunkt från det leasade objektet. Om leasetagaren disponerar det leasade objektet på i huvudsak samma villkor som vid äganderätt, skall objektet/nyttjanderätten till objektet redovisas som tillgång i leasetagarens balansräkning.
Detta är den gränsdragningsprincip som på sin tid infördes i USA genom rekommendationen FAS 13. Att den betalningsskyldighet som följer av ett sådant leasingavtal skall redovisas som skuld blir den automatiska följden av att man i steg ett dragit slutsatsen att en tillgångspost skall redovisas.
Som redan antytts finns regler, som kräver att leasade objekt i vissa fall redovisas som tillgång i leasetagarens balansräkning, i första hand i USA och Storbritannien samt i den internationella rekommendationen IAS 17. I samtliga dessa definieras de leasingavtal som föranleder tillgångsredovisning som de som innebär att väsentligen alla de ekonomiska risker och förmåner som är förknippade med äganderätt till en tillgång överförs från leasegivaren till leasetagaren. Som redan framgått använder svensk terminologi termen finansiell leasing för att beteckna sådana avtal. Den brittiska rekommendationen SSAP 21 liksom IAS 17 använder benämningen ”finance lease” och den amerikanska FAS 13 ”capital lease”. Av det följande framgår att gränsdragningskriterierna inte är identiska. Den grundläggande definitionen är emellertid den samma i de tre regelsystemen.
Möjliga principlösningar
Allmänt sett kan kriterier för gränsdragning mellan finansiella och operationella leasingavtal utformas enligt en av två huvudprinciper
(A) grändsdragningskriterierna är formulerade som ett antal frågor som skall besvaras med ”ja” eller ”nej”. När det konstateras att det prövade avtalet på någon punkt inte uppfyller de krav som ställs för klassificering som operationellt skall avtalet redovisas som ett finansiellt leasingavtal
(B) gränsdragningen avgörs med utgångspunkt från en samlad bedömning av avtalets konsekvenser
Gränsdragningskriterier som hör till huvudkategori (A) kan i sin tur indelas i två undergrupper:
(i) gränsdragningen avgörs med tillämpning av ”hårda” kriterier
(ii) gränsdragningen avgörs med tillämpning av ”mjuka” bedömningskriterier.
Med beteckningen ”hårda” gränsdragningskriterier avses sådana som formulerade som procenttal eller motsvarande enligt modellen ”när y sammanfaller med eller överstiger X% av Z” skall ett leasingavtal klassificeras som finansiellt. Exempel på denna typ av kriterier är den regel i FAS 13 och i SSAP 21 som behandlar det fallet att nuvärdet av leasingavgifterna uppgår till 90 % eller mer av objektets marknadsvärde skall avtalet klassificeras som finansiellt.
Till kategori (ii) hänförs gränsdragningskriterier, som liknar kategori (i) i den bemärkelsen att de är formulerade som frågor som skall besvaras med ”ja” eller ”nej” men där svaret inte är beroende på ”hårda fakta”. Exempel på denna typ av kriterier hittar man i IAS 17. Där formuleras t.ex. motsvarigheten till 90%-regeln i FAS 13 som att nuvärdet av minimileaseavgifterna är ”greater than or substantially equal to” det leasade objektets marknadsvärde.
När gränsdragningen i princip sker med utgångspunkt från en samlad bedömning kan den tillämpliga rekommendationen ge mer eller mindre detaljerade anvisningar rörande vilka faktorer som skall beaktas. Gränsdragningsreglerna kan också utformas som en kombination av krav på samlad bedömning och ”hårda” kriterier. Den brittiska rekommendationen SSAP 21 är exempel på en sådan lösning.
Den internationella erfarenheten
USA
Det främsta exemplet på gränsdragning genom i princip ”hårda” kriterier är den amerikanska rekommendationen FAS 13. Till den del relevant i det svenska sammanhanget (dvs. bortsett från att avtal som innebär äganderättsövergång klassificeras som ”finansiell leasing” enligt FAS 13) används följande kriterier
(1) Ger leasingavtalet leasetagaren rätt att förvärva det leasade objektet vid leasingperiodens slut på sådana villkor att det framstår som sannolikt att objektet kommer att förvärvas (”bargain purchase option”)?
(2) Omfattar leasingperioden 75 % eller mer av det leasade objektets ekonomiska livslängd?
(3) Utgör nuvärdet vid leasingperiodens början av de belopp som leasetagaren förbundet sig att betala till följd av avtalet 90 % eller mer av objektets marknadsvärde vid leasingperiodens början?
Om svaret på en eller flera av gränsdragningsfrågorna blir ”ja” klassificeras avtalet som finansiellt. Ett avtal som ger ”nej” på samtliga frågor klassificeras som operationellt.
Om gränsdragningskriterierna i FAS 13 kan visserligen sägas att det första förutsätter en bedömning, men eftersom avtal som stupar på något av de båda ”hårda” kriterierna automatiskt kommer att klassificeras som finansiella kan kriterierna ändå beskrivas som ”hårda” ja/nej-frågor. Rekommendationen innebär inget krav på en samlad bedömning av avtalets karaktär.
I de hårda kriteriernas natur ligger att de är objektiva och i den bemärkelsen ändamålsenliga med tanke på den praktiska tillämpningen. De är emellertid också lätta att kringgå. Om leasetagaren inte vill redovisa den leasade egendomen i sin balansräkning ger kriterierna explicit vägledning rörande hur avtalet skall konstrueras.
Att gränsdragningskriterier motsvarande dem i FAS 13 är lätta att kringgå bekräftas av att det i amerikanska läroböcker påpekas att ”in practice, the accounting rules for capitalizing leases have been rendered partially ineffective by the strong desires of lessees to resist capitalization” och att ”as a consequence, ’lets beat Statement No. 13’ is one of the most popular games in town”.
Näringslivets strävan att ”beat the system” har alltså lett till det i sammanhanget paradoxala resultatet att man gör en formell tolkning av de regler som syftar till att i redovisningen avspegla transaktioners ekonomiska innebörd.
För att täppa till de ”hål” som utnyttjats i den praktiska tillämpningen har olika organisationer utfärdat olika typer av tillämpningsföreskrifter. Regelboken har som följd härav blivit mycket omfattande och extremt detaljerad. Regelskrivarnas budskap till den praktiska tillämpningen kan sägas ha varit ”tolka reglerna efter deras bokstav” och den praktiska tillämpningen har inte varit sen att efterkomma denna uppmaning. Under de knappt 20 år som rekommendationen varit i kraft har inte särskilt många ädla riddare uppträtt och krävt att redovisningen skulle rätta sig efter rekommendationens ”substance” snarare än efter dess ”form”.
IAS 17
Enligt rekommendationstexten skall, vid tillämpning av IAS 17, gränsdragningen mellan finansiella och operationella leasingavtal baseras på en samlad bedömning. Ett finansiellt leasingavtal definieras som ett som ”transfers substantially all the risks and rewards of ownership of an asset”. Det framgår att ”risks” bl.a. omfattar risken att drabbas av förlust till följd av dåligt kapacitetsutnyttjande eller genom att den tekniska utvecklingen gör att anläggningen blir olönsam. ”Rewards” omfattar på motsvarande sätt möjligheten att kunna utnyttja objektet under större delen av tillgångens ekonomiska livslängd och chansen att kunna tjäna på en uppgång i värdet t.ex. i samband med att restvärdet realiseras. Det påpekas att finansiella leasingavtal normalt sett inte kan sägas upp och att de innebär att leasingbolaget får täckning för sin investeringsutgift jämte avkastning på i avtalet investerade medel.
Mer konkret vägledning ges i form av ”examples of situations where a lease would normally be classified as a finance lease”. Samma principer sammanfattas i en grafisk översikt med ja/nej-frågor. (Se fig 1 på sid 37).
Fig 1: IAS 17
Ownership transferred by the end of lease term | Yes |
No | |
Lease contains bargain purchase option | Yes |
No | |
Lease term for major part of asset’s useful life | Yes |
No | |
Present value of minimum lease payments greater than or substantially equal to asset’s fair value | |
Yes | |
No | |
Operating Lease | Finance Lease |
Av ingressen till det appendix som innehåller den grafiska översikten framgår att den är avsedd att tjäna som vägledning för den praktiska tillämpningen. I den beskrivs gränsdragningen som en ”hinderbana” på motsvarande sätt som i FAS 13. Svaret ”ja” på någon gränsdragningsfråga leder till att avtalet kommer att klassificeras som finansiellt. Bara om svaret på samtliga frågor blir ”nej” klassificeras avtalet som operationellt. Den grafiska bilden förmedlar inte rekommendationstextens krav att en samlad bedömning skall ligga till grund för gränsdragningen.
Till skillnad från FAS 13 utgörs ”hinderbanan” i IAS 17 av ”mjuka” bedömningsfrågor. Till den del relevant i samband med vad som här kallats ”äkta leasing” (dvs. med bortseende från avtal som på grund av att äganderätten kommer att övergå de facto utgör avbetalningsköp) är bedömningsfrågorna
(1) Innehåller avtalet köpoption som sannolikt kommer att utnyttjas (”bargain purchase option”)?
(2) Omfattar avtalet större delen (”major part”) av egendomens ekonomiska livslängd?
(3) Överstiger eller sammanfaller i princip (”greater than or substantially equal to”) nuvärdet av minimileaseavgifterna med egendomens verkliga värde?
IAS-reglernas natur gör att det finns begränsad erfarenhet av hur de fungerar i den praktiska tillämpningen. Möjligen kan man dra vissa slutsatser av den franska erfarenheten.
Franska regler medger att finansiella leasingavtal redovisas i leasetagarens koncernbalansräkning och koncerner som utnyttjar denna möjlighet uppger ofta att man tillämpar IAS 17. I handböcker rörande fransk redovisning framhålls regelmässigt att en av de saker man som användare av franska koncerners redovisning måste vara särskilt uppmärksam på är principerna för redovisning av leasing. Man uppmanas att noga kontrollera notapparaten och där försöka få ett grepp om vilka principer som tillämpats. Samtidigt varnas för att beskrivningar, som utåt sett tyder på att samma principer tillämpats, inte innebär någon som helst garanti för att principerna faktiskt är jämförbara.
Storbritannien
Även i den brittiska rekommendationen SSAP 21 definieras begreppet ”finance lease” som ett avtal som ”transfers substantially all the risks and rewards of ownership of an asset to the lessee”. Den praktiska gränsdragningsregeln innebär att ”it should be presumed that such a transfer of risks and rewards occurs if at the inception of a lease the present value of the minimum lease payments, including any initial payment, amounts to substantially all (normally 90 per cent or more) of the fair value of the leased asset”.
Som framgår har rekommendationens 90%-regel karaktär av presumtionsregel. Ett leasingavtal bör följaktligen klassificeras som finansiellt även om nuvärdet av de framtida avgifterna understiger 90 % av objektets marknadsvärde om en samlad bedömning leder till slutsatsen att väsentligen alla de risker och rättigheter som tillkommer en ägare överförts på leasetagaren. Att klassificeringen skall baseras på en samlad bedömning motsägs inte av att det krävs ”exceptional circumstances” för att omklassificera ett avtal som med hänsyn till 90%-regeln bedöms vara finansiellt.
Trots rekommendationens ordalydelse har i den praktiska tillämpningen 90%-regeln oftast uppfattats som en absolut gräns mellan finansiella och operationella leasingavtal. Liksom i USA har detta lett till att leasingavtal konstruerats så att de med någon procentenhets marginal klarar den magiska 90%-gränsen och som följd härav kan redovisas enligt principerna för operationell leasing.
Det sätt på vilket gränsdragningskriterierna tolkats i den praktiska tillämpningen har på sina håll uppfattats som ”missbruk” och bl.a. revisorsorganisationen ICAEW har vid upprepade tillfällen försökt åstadkomma en förändring i riktning mot större inslag av samlad bedömning. Vid två tillfällen har man gjort uttalanden i frågan. I det senaste (FRAG 9/92) föreslås att 90%-kriteriet skall avskaffas och att det i en omarbetad rekommendation skall krävas att gränsdragningsfrågan i sin helhet skall avgöras mot bakgrund av en samlad bedömning.
Redovisningsrådets rekommendation
Definitionen av begreppet finansiellt leasingavtal i Redovisningsrådets leasingrekommendation motsvarar den i IAS 17. När det gäller gränsdragningsfrågan konstateras att sådana avtal innebär en förpliktelse för leasetagaren att betala en ersättning som i huvudsak motsvarar objektets verkliga värde och kostnaderna för dess finansiering och att det ger leasegivaren täckning för hans utlägg för anskaffning jämte avkastning. Det framhålls att sådana avtal normalt sett inte är uppsägningsbara. Att det är fråga om en samlad bedömning framgår av att den mer praktiska vägledningen beskrivs som ”exempel” (kursiv i originalet) på situationer eller villkor, som är karakteristiska för ett finansiellt leasingavtal.
De praktiska gränsdragningskriterierna motsvarar de i IAS 17 med det undantaget att den klausul som talar om det fallet att vid leasingperiodens slut äganderätten till objektet kommer att övergå på användaren självklart inte finns med. Som redan påpekats omfattas denna typ av avtal inte av den svenska rekommendationen.
Den svenska rekommendationen innehåller liksom IAS 17 en grafisk översikt som beskriver gränsdragningsproblematiken. (Fig. 3)
Fig. 3: RR:s rekommendation
Klassificering av leasingavtal
Grafisk översikt
Nej | Innehåller leasingavtalet villkor som innebär att leasetagaren i allt väsentligt åtnjuter de ekonomiska förmåner och bär de ekonomiska risker som förknippas med ägandet till objektet? | Ja |
”Ja-svar” enligt nedan innebär normalt att de ekonomiska risker och förmåner som förknippas med ägande av objektet i allt väsentligt överförts från leasegivaren till leasetagaren. Här återges dock inte alla situationer eller villkor som är avgörande för klassificeringen av ett leasingavtal. | ||
Överstiger nuvärdet av minimileasavgifterna eller uppgår det i det närmaste till leasingobjektets verkliga värde? | ||
Omfattar leasingavtalets giltighetstid huvuddelen av objektets återstående livslängd? | ||
Äger leasetagaren rätt att köpa leasingobjektet till ett pris som understiger förväntat verkligt värde så mycket att det vid avtalets ingång framstår som rimligt säkert att rätten kommer att utnyttjas? | ||
OPERATIONELLT LEASINGAVTAL | FINANSIELLT LEASINGAVTAL |
Motsvarande grafiska översikt fanns i utkastet.(Fig. 2)
Fig. 2: RR:s utkast
Klassificering av leasingavtal
Grafisk översikt
A | Leasingavtal innehåller en köpoption som med hög grad av sannolikhet kommer att utnyttjas? | Ja |
Nej | ||
B | Leasingavtalets giltighetstid omfattar huvuddelen av objektets ekonomiska livslängd? | Ja |
Nej | ||
C | Nuvärdet av minimileasavgifterna överstiger eller är i det närmaste i överensstämmelse med marknadsvärdet för leasingobjektet? | Ja |
Nej | ||
D | Leasingavtalet innehåller andra villkor som innebär att leastagaren i allt väsentligt åtnjuter de ekonomiska förmånerna av och bär de ekonomiska riskerna för objektet? | |
Nej | ||
OPERATIONELLT LEASINGAVTAL | FINANSIELLT LEASINGAVTAL |
Utkastets grafiska översikt kunde vid en första anblick uppfattas som en direkt motsvarighet till den i IAS 17. Vid en närmare granskning visade det sig emellertid att den som drog en sådan slutsats var offer för en visuell villa. Utkastets grafiska bild består visserligen också av en ”hinderbana” med fyra med samma symboler illustrerade avgränsningskriterier men eftersom kriterierna inte överensstämmer är figurernas innehåll självklart olika.
I rekommendationen har den grafiska bilden utformats så att det med all önskvärd tydlighet framgår att det som krävs är en samlad bedömning. Prövningen av hur nuvärdet av leasingavgifterna förhåller sig till objektets verkliga värde, av avtalets giltighetstid i förhållande till objektets återstående livslängd samt av sannolikheten att eventuella optioner kommer att utnyttjas, utgör endast delmoment av den samlade bedömningen.
Hur kommer Redovisningsrådets gränsdragningskriterier att tillämpas?
Bortsett från skillnader i den ”tekniska” utformningen uppvisar gränsdragningskriterierna i Rådets rekommendation stora likheter med motsvarande regler i den brittiska SSAP 21.
Bland annat leasingbolagens uttalade ovilja att ta på sig en ökad restvärderisk ger anledning förmoda att det kriterium som tar sikte på relationen mellan nuvärdet av minimileaseavgifterna och den leasade egendomens marknadsvärde kommer att ha stor betydelse också i det svenska sammanhanget. När det gäller denna relation är, som framgått, den väsentliga skillnaden mellan den brittiska rekommendationens gränsdragningskriterium och motsvarande svenska att det brittiska är en ”hårt” formulerad 90%-regel. Bortsett från specialfallet att nuvärdet sammanfaller med eller överstiger marknadsvärdet, kräver den svenska rekommendationen en bedömning av om nuvärdet ”i det närmaste” överensstämmer med marknadsvärdet.
Inte bara i den brittiska utan även i den amerikanska rekommendationen är relationen mellan minimileaseavgifternas nuvärde och egendomens marknadsvärde uttryckt som en ”hård” 90%-gräns. Ett sådant ”hårt” gränsdragningskriterium har många fördelar för den praktiska tillämpningen. Det kan därför inte uteslutas att även i den svenska tillämpningen i det närmaste överensstämmer med kommer att tolkas som ”uppgår till 90% eller mer”.
En sådan tolkning kan i sin tur förmodas leda till att även i vårt land leasingavtal med viss frekvens kommer att konstrueras så att de med någon procentenhets marginal klarar det tillämpade gränsvärdet. Om man i sådant fall också lyckas konstruera avtalet så att det inte kan anses omfatta huvuddelen (75 %?) av objektets återstående ekonomiska livslängd och det inte heller finns optioner, som det framstår som rimligt säkert att leasetagaren kommer att utnyttja, kommer den samlade bedömning av övriga avtalsvillkor, som rekommendationen kräver, att vara avgörande för klassificeringen.
Som framgått, innebär den amerikanska rekommendationen FAS 13 inget krav på förnuftsmässig överprövning av den slutsats beträffande ett leasingavtals karaktär man kommer till vid en strikt tillämpning av rekommendationens gränsdragningskriterier. Den brittiska rekommendationen kräver däremot en sådan överprövning. Att rekommendationen, som framgått, inte tillämpas efter sin ordalydelse är en annan sak.
Det kan inte uteslutas att Rådet haft den brittiska utvecklingen i åtanke när man ändrade utformningen av i den grafiska översikt som illustrerar gränsdragningsproceduren. Allt annat lika måste det vara svårare att ”glömma” den samlade bedömningen om proceduren illustreras så som görs i den grafiska översikt som nu finns som bilaga till rekommendationen.
Frågan är då vilka faktorer som skall beaktas i samband en samlad bedömning av villkoren i ett leasingavtal. På denna punkt ger rekommendationen mycket begränsad vägledning. Utöver vad som följer av de specificerade hjälpreglerna framgår egentligen inte mer än att finansiella leasingavtal normalt sett inte är uppsägningsbara.
Om rekommendationens gränsdragningskriterier utformats på ett sätt som är förenligt med Rådets strävan att åstadkomma jämförbara årsredovisningar kan självklart diskuteras. Denna diskussion skall inte föras här. I nästa avsnitt skall i stället prövas om det på annat håll finns vägledning rörande faktorer, som bör beaktas vid en samlade bedömning av leasingavtals karaktär.
Villkor som innebär att leasetagaren disponerar egendomen på i huvudsak samma villkor som vid äganderätt
Som redan antytts, tolkas i den praktiska tillämpningen gränsdragningskriterierna i den brittiska leasingrekommendationen över lag så att ett förhållandevis litet antal leasingavtal blir klassificerade som finansiella. Till följd härav har den brittiska revisorsorganisationen ICAEW i två sammanhang gjort uttalanden om vilka faktorer, som enligt deras uppfattning, bör beaktas vid en samlad bedömning av ett leasingavtals karaktär.
Det första uttalandet gjordes 1987 och har beteckningen TR 664, Implementation of SSAP21 Accounting for leases and hire purchase contracts. Det andra kom 1992 och har benämningen ICAEW Technical Release FRAG 9/92 – Review, for major practical problems, of SSAP 21.
Det uttalade syftet med såväl TR 664 som med FRAG 9/92 är att förändra den praktiska tillämpningen så att gränsdragningen mellan finansiella och operationella leasingavtal kommer att bygga på en samlad bedömning på det sätt som den gällande rekommendationen förutsätter. Uttalandena ger följaktligen vägledning rörande en bedömning motsvarande den som enligt den svenska rekommendationen skall ligga till grund för klassificeringen.
Redovisningsrådets avsikt har uppenbarligen inte varit att konstruera en ”papperstiger”. Av de överväganden i anslutning till rekommendationens utformning, som Rådet publicerat, framgår att Rådet räknar med att ett stort antal leasingtransaktioner kommer att klassificeras som finansiella och till följd därav bli redovisade enligt de principer som följer av rekommendationen.
Det kan därför antas att Rådets outtalade avsikt är att den samlade bedömningen skall ske enligt principer som liknar dem som den brittiska revisorsorganisationen verkat för. Vad ICAEW uttalat rörande förhållanden som bör beaktas vid en sådan samlad bedömning får i sådant fall relevans även i det svenska sammanhanget.
Uttalandet TR 664
I uttalandet TR 664 påpekas, att den avgörande frågan är om en samlad bedömning av avtalsvillkoren leder till slutsatsen, att leasingbolaget, utan ytterligare transaktioner med tredje part, kommer att få full kompensation för sin investering i leasingegendomen. Förutom att det krävs att ställning tas till hur den sannolika leasingperioden förhåller sig till den ekonomiska livslängden är utgångspunkten att svaret ”ja” på de flesta av följande frågor tyder på att ett leasingavtal bör klassificeras som finansiellt:
(i) Kommer leasetagaren att bära några kostnader i samband med uppsägning av leasingavtalet om en avtalsenlig rätt till uppsägning utnyttjas?
(ii) Kommer leasetagaren att tjäna respektive förlora på förändringar i egendomens marknadsvärde vid avtalstidens slut? Kommer leasetagaren t.ex. att få viss rabatt på avtalade leasingavgifter på grund av överskott vid försäljning av egendomen vid avtalstidens slut?
(iii) Har leasetagaren rätt att efter den ursprungliga leasingperioden förlänga avtalet mot erläggande av en symbolisk avgift?
(iv) Är leasingegendomen av sådan karaktär att endast leasetagaren (eller ett begränsat antal andra användare) kan utnyttja den utan väsentlig ombyggnad eller andra åtgärder?
Som ett komplement till ovanstående bedömningskriterier påpekas att det inte har någon betydelse för bedömningen vilken av parterna som står för försäkring, underhåll, m.m. av egendomen. Om leasingbolaget eller tredje part står för dessa kostnader kommer de att övervältras på leasetagaren. Om leasingavtalet medhänsyn till omständigheterna i övrigt bedöms vara finansiellt blir följaktligen leasetagarens situation i sådant fall den samma som när ägd egendom är försäkrad och omfattas av ett serviceavtal.
Uttalandet FRAG 9/92
Som nämnts, föreslås i uttalandet FRAG 9/92 att 90%-kriteriet skall avskaffas och att i en omarbetad rekommendation gränsdragningsfrågan i sin helhet skall avgöras mot bakgrund av en samlad bedömning. Man befarar att om ett 90%-kriterium får stå kvar kommer situationen efter viss tid att vara densamma som i nuläget, dvs. att det ”hårda” kriteriet i normalfallet uppfattas som en absolut gräns.
Även i detta uttalande finns en lista med förhållanden som bör beaktas vid en samlad bedömning av ett leasingavtals karaktär. Listan omfattar följande punkter:
(i) Utgör leasingavgifterna en marknadshyra för den leasade egendomen eller har de beräknats med utgångspunkt från kostnaden för disponerad finansiering?
(ii) Vilken slags verksamhet bedriver leasegivaren?
(iii) Förekommer det köp- och säljoptioner? Är i sådant fall lösenpriset bestämt respektive kan det beräknas enligt någon fastställd formel eller utgörs lösenpriset av marknadsvärdet vid den tidpunkt då optionen utnyttjas?
(iv) Vilken av parterna bär risken för att egendomen minskar i värde och vilken part tjänar på en värdeökning?
Härutöver upptar listan följande punkter som också finns med i den svenska rekommendationen:
(v) Kommer leasetagaren att kunna utnyttja egendomen under hela eller större delen av dess ekonomiska livslängd?
(vi) Kommer leasegivaren erhålla erforderlig avkastning enbart på den avtalade leasingtransaktionen eller räknar man med att det kommer att krävas ytterligare försäljning eller leasingavgifter för att affären skall ”gå ihop”?
När leasegivaren är ett leasingbolag som hör hemma i en finansiell koncern tenderar en samlad bedömning enligt de uppräknade kriterierna att leda till slutsatsen att fråga är om finansiell leasing. I uttalandet påpekas emellertid att ”a lessor in a banking group is not
Betydelsen av ”Conceptual Framework”
På senare år har man på olika håll tagit fram dokument, som diskuterar dels redovisningens syfte dels hur redovisningen bör utformas för att tillgodose syftet. FASB och IASC har publicerat sådana dokument och det brittiska ”Redovisningsrådet” (ASB) arbetar med sin version.
I IASC:s ”Framework”-dokument definieras begreppet ”tillgång” som
”a resource controlled by the enterprise as a result of past events and from which future economic benefits are expected to flow to the enterprise”.
Begreppet ”skuld” definieras som
”a present obligation of the enterprise arising from past events, the settlement of which is expected to result in an outflow from the enterprise of resources embodying economic benefits”.
De andra ”Framework”-dokumenten innehåller motsvarande begreppsdefinitioner.
Om man i stället för att utgå från det leasade objektet tar fasta på den betalningsskyldighet som följer med ett leasingavtal och tillämpar ”Frameworks” definition av begreppet ”skuld” på denna förpliktelse, måste slutsatsen bli, att alla icke uppsägningsbara leasingavtal, som löper över balansdagen, skall tas upp som skuld i balansräkningen. Detta skulle i sin tur få till följd att ett stort antal leasingavtal, som när gränsdragningen görs med utgångspunkt från det leasade objektet klassificeras som operationella, så att säga ”automatiskt” skulle bli upptagna som tillgång. Alternativet skulle vara att belasta avtalsårets resultat med ett belopp motsvarande nuvärdet av leasingavgiften. Åtminstone i fråga om avtal som löper över flera år kan detta förmodas inte vara ett realistiskt alternativ, speciellt som det måste förutsättas att en sådan kostnadsföring inte skulle vara skattemässigt avdragsgill. Vilken betydelse har då detta i vårt svenska sammanhang?
På kort sikt måste svaret på denna fråga rimligtvis vara: ”Ingen alls”. Enligt uppgift arbetar emellertid redovisningsrådet med ett projekt som syftar till att översätta IASC:s Framework-dokument till svenska. Detta arbete måste förutsättas få till följd att bl.a. de grundläggande definitionerna av begreppen tillgång och skuld blir mer kända och på sikt kommer att påverka Redovisningsrådets arbete.
Lennart Axelman, som är verksam vid Redovisningsrådets kansli och ledamot i Rådet har i en artikel i Balans (1/95) kommenterat rekommendationsutkastet och de synpunkter som Rådet fått in från olika intressenter. Av artikeln framgår att, om gränsdragningskriterier motsvarande dem som fanns i utkastet och som nu flyttats till rekommendationen inte får avsedd effekt på den praktiska tillämpningen, kommer Rådet att överväga behovet av komplettering av de befintliga eller införandet av andra gränsdragningskriterier.
Om i ett sådant läge ”Frameworks” begreppsdefinitioner blivit mer allmänt kända och tillämpade kan det inte uteslutas att Rådet kommer att formulera gränsdragningskriterier med utgångspunkt från definitionen av redovisningspliktig skuld.
Den som menar att en prövning enligt de principer som följer av de brittiska dokumenten TR 664 och FRAG 9/92 leder till slutsatser, som kan betecknas som ”pest”, bör därför betänka att om Redovisningsrådet efter viss tid konstaterar att rekommendationen inte tillämpas så som Rådet avsett, detta mycket väl kan komma att leda till ”kolera i form” av gränsdragningskriterier, som bygger på definitionen av begreppet skuld i IASC:s Conceptual Framework. Sådana gränsdragningskriterier skulle innebära att i princip alla betalningsskyldigheter till följd av icke uppsägningsbara hyres- och leasingavtal, som löper över bokslutstillfället, skulle komma att redovisas som skuld i balansräkningen.
Reglerna för redovisning av finansiell leasing är ett av de mest betydelsefulla exemplen på redovisningsregler som bygger på principen substance over form. Såväl den amerikanska som den brittiska och i tillämpliga delar den franska erfarenheten visar att sådana regler leder till stora svårigheter i den praktiska tillämpningen.
Gränsdragningskriterier, som tar sin utgångspunkt i begreppet redovisningspliktig skuld snarare än i begreppet balansgill tillgång, kommer sannolikt att vara ändamålsenliga i den bemärkelsen, att den praktiska tillämpningen måste förutsättas bli förhållandevis okomplicerad. För att avgöra i vilken utsträckning ett företag har en redovisningspliktig skuld krävs enbart att man fastställer huruvida gällande avtal innebär att företaget måste betala.
Regler för redovisning av leasingavtal, som tar sin utgångspunkt i betalningsförpliktelsen, kan därför förmodas undanröja ett antal av de uppenbara problem som är förknippade med regler som kräver att ställning tas till de villkor på vilka det leasade objektet disponeras. Sådana regler skulle emellertid i många fall medföra dramatiska effekter för balansräkningen.
Den som menar, att denna typ av regler är verklighetsfrämmande och till följd härav aldrig kan bli aktuella, bör betänka att Australien redan lär ha en leasingrekommendation, i vilken gränsdragningen sker med utgångspunkt från betalningsförpliktelsen. Det brittiska ”Redovisningsrådets” (ASB) stridbare ordförande, David Tweedie, har i olika sammanhang uttalat att han kommer att verka för att definitionerna i ”Conceptual Framework” skall tillämpas på alla väsentliga, icke uppsägbara leasingavtal. Saken har dessutom förberetts genom utfärdandet av rekommendationen FRS 5.
Om IASC beslutar att se över rekommendationen IAS 17, vilket för närvarande diskuteras, kan vidare inte uteslutas att man kommer att lösa gränsdragningsfrågorna med utgångspunkt från ”Frameworks” begreppsdefinitioner. Uttalanden i anslutning till det tills vidare havererade projektet rörande redovisning och värdering av finansiella instrument gör att en sådan utveckling inte framstår som osannolik.
Utfärdandet av redovisningsregler är inte någon logisk process där den framtida utvecklingen kan förutses med hög grad av sannolikhet. Att spekulera över sannolika framtida utvecklingstendenser kan därför sägas vara tämligen meningslöst. En prognos som däremot verkar riskfri att göra är emellertid att Redovisningsrådets leasingrekommendation inte kommer att innebära att sista ordet är sagt när det gäller svenska företags redovisning av leasingavtal.
Docent Birgitta Jönsson Lundmark är verksam vid KPMG Bohlins. Hon medverkade senast i Balans nr 12/93.