Hur styr större svenska koncerner sina investeringar?

Investeringsäskandets väg

Med något undantag har större koncerner idag en divisionaliserad struktur. I sådana koncerner kommer de flesta investeringsförslag från folk i produktionen och de producerande bolagen. Det är de små och medelstora reinvesteringarna, ofta kombinerade med kapacitets-, produkt- eller produktivitetsförbättrande åtgärder, som dominerar. Äskanden avseende större investeringar, expansionsinvesteringar eller satsningar på nya affärsområden är betydligt sällsyntare.

Det är också folk i produktionen som gör investeringskalkylen, ofta tillsammans med fabriksekonomen. Om fabrikschefen inte har rättighet att själv fatta beslut om investeringen, kan denne välja att signera äskandet och sända detta uppåt i hierarkin.

Beroende på hur långt upp i hierarkin äskandet kommer att vandra och vilken typ av investering det rör sig om kan sedan ärendet komma att passera genom flera granskningsstationer; staber och befattningshavare som har olika intressen att bevaka.

Den eventuella rangordning av äskanden som måste till sker på bolags- och divisionsnivå, och i budgetsprocessen. Det är sällsynt att äskanden som kräver beslut på koncernnivå får ett definitivt nej. Om man känner sig osäker kan man kräva in kompletterande information, och det ligger naturligtvis också i äskandens intresse att inte få ett definitivt nej.

Vissa typer av investeringar kan initieras på högre nivå. Det gäller t.ex. investeringar till följd av omstrukturering av branscher och lokaliseringsbeslut. Förvärv kan initieras både nedifrån bolagsnivå och uppifrån koncernstyrelse nivå. Dessutom finns det vissa koncerner där huvudkontoret mer aktivt driver strategiska initiativ, vilket vi ska återkomma till i det sista avsnittet.

Krav på investeringar

Intervjuerna med investeringsansvariga på koncernnivå visade att investeringar måste uppfylla fyra olika typer av krav, nämligen krav på att

• vara lönsamma

• kunna finansieras på lämpligt sätt

• passa in i bolagets och koncernens strategi

• kunna samordnas med koncernens övriga verksamhet

Staber på koncernnivå kalkylerar sällan på investeringar, utan förlitar sig på att äskandets lönsamhet har utvärderats på lägre nivåer. Större vikt lägges vid finansierings-, strategi- och samordningsfrågor. Med samordning menas här att se till att erfarenheter från liknande investeringar och koncernens samlade kompetens utnyttjas, dvs. att realisera synergieffekter.

Huvudkontorets medel för kontroll av investeringar

Bower (1970) har i en känd studie beskrivit resursallokeringsprocessen i divisionaliserade koncerner. Hans viktigaste bidrag kan sägas vara att han visade att koncernledningen i divisionaliserade koncerner inte bestämmer investeringsinriktning genom att utvärdera och välja bland enskilda investeringsalternativ, utan genom att utforma ”structural context” på ett sådant sätt att önskade investeringsäskanden och strategisk inriktning erhålles. Intervjuerna visade på fyra typer av styrmedel (se Tabell 1). Det borde här tilläggas att tabellen grundar sig på öppna frågor ställda till investeringsansvariga på koncernnivå. Om dessa personer hade ställts inför en lista på tänkbara styrmedel skulle de förmodligen ha pekat ut fler styrmedel.

Regler som rör investeringsäskanden finns dokumenterat i bolagets investeringsmanual. I fyra av koncernerna föregås budgetprocessen av en typ av strategisk process i vilken strategier och större investeringar beslutas. Den strategiska processen löper under våren och budgetprocessen under hösten. I övriga koncerner prioriteras både stora och små investeringar i budgetprocessen. I denna process bestäms avkastningskrav, i vissa fall kalkylräntekrav, investerings- och marknads- budget, etc. I många koncerner finns investeringskommittéer som prioriterar äskanden, och i tjänstekoncernerna är i flera fall representanter för koncernledningen representerade i dessa grupper. Strategiska processer och styrgrupper, å ena sidan, och bestämmelser om att större investeringar kräver beslut på högre nivå, å andra sidan, representerar två olika principer för att öka ledningens inflytande över koncernbolagens investeringsinriktning.

Vilka företag har investeringsmanual?

Koncerner som har många och stora reala investeringar, och som har decentraliserat utvärderandet av dessa, har vanligtvis en investeringsmanual. Det innebär bl.a. att rederier saknar skriftliga rutiner därför att kalkylering inte är decentraliserad, liksom vissa mindre koncerner, samt att koncerner med stora immateriella investeringar kan sakna manual.

Sedan Tell (1978) gjorde sin undersökning har 5 av de 39 koncernerna helt avskaffat den koncerngemensamma manualen, och låtit lägre enheter utforma sina egna rutiner. Ytterligare ett antal större koncerner tillåter lägre enheter utforma kompletterande rutiner.

När manualen på så sätt ska utgöra ett ramverk för manualer på lägre nivå, blir den mer allmänt hållen.

Investeringar som ska kalkyleras enligt manual

Framför allt de multinationella verkstadskoncernerna har infört bestämmelser om att även vissa immateriella investeringar ska kalkyleras enligt manual, och ett mindre antal har utvecklat speciella manualer för dessa. Dessutom har vissa koncerner som har decentraliserat utvärderandet av förvärv manualer för detta (se Tabell 2).

Investeringsmanualens syfte

När manualerna infördes i slutet av 50- och under 60-talet så var syftet enligt Renck (1966) att åstadkomma enhetliga kalkyler så att man lättare kunde jämföra och eventuellt även rangordna äskanden. Idag framhålls i manualerna delvis andra syften (se Tabell 3). Vid intervjuerna har representanterna för koncerner som växt genom internationella förvärv och på så sätt tvingats integrera nya företagskulturer speciellt framhållit det sistnämnda syftet; att skapa ett gemensamt språk i investeringsfrågor.

Investeringsmanualernas innehåll

Investeringsmanualen utgör i de större koncernerna idag en integrerad del av koncernens finansierings- och redovisningsrutiner. Sidomfånget varierar från 3 till 64 sidor, med en median om 18 sidor.

Manualen innehåller en beskrivning av beslutsprocessen och ansvarsförhållanden, en eller flera typer av blanketter samt uppgifter om hur dessa ska fyllas i. Undervisningsmaterialet hade i stor utsträckning försvunnit redan under 70-talet, och man förutsätter ofta idag att användaren kan beräkna återbetalningstid och diskontera. Manualerna uppdateras i många koncerner årligen i samband med budgetprocessen, förr endast mer sporadiskt.

Kalkylrutiner

Alla företag har flera olika kalkylrutiner, dvs. kravet på beslutsunderlag, ansvarsförhållanden och beslutsvägarna varierar med investeringens art eller storlek. För små investeringar räcker det med återbetalningstid; för större krävs det dessutom en internränte- eller kapitalvärdesberäkning. I sex fall förekommer dessutom speciella rutiner för investeringsprogram och de allra största investeringarna. Vidare har minst 10 koncerner infört en kompletterande mall för styrelsebeslut som i rubrikform talar om vilka uppgifter som krävs för beslut om investeringar som kräver styrelsebeslut. Gränsen mellan denna typ av mall och en riktig manual är flytande.

I första hand verkstadskoncernerna har i vissa fall dessutom särskilda blanketter och kalkylrutiner för utbytesinvesteringar, FOU-investeringar, förvärv, köpa eller tillverka, leasing, och mark och byggnader.

Beloppsgränser

Beloppsmässigt större äskanden kräver beslut på högre nivå. Minst 83 procent av koncernerna har sådana beloppsgränser. Många koncerner har dessutom bestämmelser om att förvärv kräver beslut i koncernstyrelsen; i vissa fall även satsningar som kan förändra bolagets inriktning.

Inom de större verkstadskoncernerna finner man dessutom differentierade beloppsgränser. Beloppsgränserna för investeringar i kommunikationsutrustning, mjuk- och hårdvara, samt vissa andra koncernspecifika investeringar, kan vara lägre. Dessutom har många koncerner bestämmelser om att en viss stabsfunktion ska kontaktas i samband med val av finansiering, leasing, fastigheter, vissa typer av maskininvesteringar, datorer, etc.

Beloppsgränsen för beslut i koncernstyrelse varierar mellan 1 och 50 MSEK eller 5 och 50 MSEK för de större koncernerna. I en undersökning av Gandemo (1983) tio år tidigare av 16 större koncerner låg beloppsgränsen för beslut på divisionsnivå vid 0,5 MSEK och på koncernnivå vid 3 MSEK. I dag ligger motsvarande nivå för större koncerner vid 5 respektive 16 MSEK. Även om siffrorna delvis avser olika koncerner så är det helt klart att beloppsgränserna höjts kraftigt under 80-talet. Uppföljningsintervjuerna visar att denna decentraliseringsvåg helt avstannat under de senaste årens lågkonjunktur. Istället har några koncerner skärpt sina investeringsregler.

Kalkylunderlaget

Enligt teorin bör investeringskalkylen bygga på in- och utbetalningar, men av redovisningstekniska skäl räknar man med intäkter och kostnader.

Sedan Renck (1966) genomförde sin studie har samtliga koncerner övergivit det redovisningsbaserade investeringsbegreppet och inkluderar idag i investeringsbeloppet även vissa omkostnader i samband med investeringsprojektets genomförande.

I 22 av manualerna tar man hänsyn till rörelsekapitalförändringar; tolv av dessa genom att betrakta dessa betalningar som grundinvestering och restvärde, åtta genom att se dem som årliga betalningar och två såsom en ränta.

I 23 manualer använder man sig av begreppet ekonomisk livslängd, i de flesta fall bestämd genom praxis och riktlinjer för avskrivning. Ett mindre antal koncerner använder sig av kalkylsikt, men endast tio tar hänsyn till restvärde.

Många manualer har sedan tidigare undersökningar blivit mer allmänt hållna vad gäller kalkylunderlaget. Ett skäl kan vara att manualen mer ses som ett ramverk för mer specifika bestämmelser på lägre nivåer.

Lönsamhetskriterier

Diskonteringsmetoden infördes under 50- och 60-talen. Som kan anas av Tabell 4 tycks tidiga accepterare av dessa nymodigheter ha föredragit internräntemetoden, senare nuvärdemetoden. Vissa svenska företag tog omvägen över diskonterad återbetalningstid.

Idag använder samtliga större koncerner återbetalningstid för mindre investeringar, och en diskonteringsmetod för större investeringar kompletterad med återbetalningstid. Dock torde tabellen överskatta användningen av nuvärde och nuvärdekvot då dessa mått i vissa koncerner används för att interpolera fram investeringens internränta. I dessa fall anges båda måtten i beslutsunderlaget, men internräntan torde vara det mått som man fäster störst vikt vid.

Annuitetsmåttet används uteslutande för utbytesinvesteringar och nuvärde oftare för expansionsinvesteringar. Orsaken till att återbetalningstid enligt tabellen har ökat i användning kan hänga samman med att man tidigare inte alltid angav att detta mått skulle användas för mindre investeringar.

En investering kan delas upp i många delbeslut som vart och ett innebär en avvägning mellan nutida och framtida betalningar. Dock betonar endast två manualer att man ej får dimensionera utrustningen så att den får kort återbetalningstid på bekostnad av den långsiktiga avkastningen.

Bestämning av kalkylräntekrav

Femton av koncernerna anger i sina manualer hur kalkylräntan ska bestämmas. Åtta av dessa har en koncerngemensam ränta, och sju en ränta differentierad med avseende på land. Man ser här en klar skillnad mellan de mer multinationella koncernerna, och de som huvudsakligen har investeringar i Sverige och dess närområde. Den koncerngemensamma räntan bestäms som ett vägt genomsnitt av eget och främmande kapital baserat på redovisningsdata. Koncernerna med differentierade räntor utgår i fem fall ifrån kostnaden för lån i lokal valuta plus en riskpremie på cirka 3 procent, och i två av fallen tar man hänsyn till eget kapital genom bolagets skuldsättningsgrad. Intervjuerna visade att ytterligare minst fyra multinationella koncerner avskaffat den koncerngemensamma räntan, men utan att från koncernnivå utfärda regler för hur den kalkylränta som används på lägre nivåer ska bestämmas.

Kalkylräntekravet varierar kraftigt och låg år 1990 mellan 9 och 30 procent, och det var lägre för de koncerner som inte tog hänsyn till kostnaden för eget kapital

Återbetalningstidskravet låg formellt vid 1–3 år, men samtidigt har man accepterat betydligt längre tid vid vissa strategiska investeringar; 7–8 år har nämnts i flera koncerner. Faktorer som påverkar kravet är livslängd, land och strategi.

Skatt och Inflation

Kalkylerna måste göras i löpande penningvärde om man ska kunna ta hänsyn till skatteeffekter, finansieringsalternativ, eller följa upp investeringen. Praxis i de flesta koncerner verkar dock ha blivit att kalkylen först görs utan hänsyn till skatt, pris- eller penningvärdesförändringar. Om det sedan skulle visa sig nödvändigt att ta hänsyn till skatt och inflation, så görs den kalkylen i ett senare skede, eventuellt i samarbete med en stabsenhet. Endast tre manualer instruerar sålunda sina användare att alltid ta hänsyn till skatteeffekter.

Skälet till att man i minskande utsträckning alltid tar hänsyn till skatt förefaller vara den ökande decentraliseringen, och det därav ökade kravet på enkla kalkylrutiner och behovet av att kunna kontrollera de antaganden som kalkylatorerna gör.

Kontroll av investeringar ex post

Uppföljning av enskilda investeringar kan avse uppföljning

• under anläggningstiden

• av idrifttagen anläggning

• av investeringskalkyl

Tretton manualer innehåller regler för uppföljning och de stipulerar att samtliga investeringar, i vissa fall ovanför en viss beloppsgräns, ska följas upp. Om så också sker är dock svårt att veta. Intervjuerna i 19 större koncerner visade att ansvaret för uppföljning i samtliga dessa koncerner var decentraliserat till den enhet som har ansvar för investeringens genomförande, och att resultatet som regel skulle levereras till den nivå som tagit beslut om samma investering. Det är därför svårt att veta i vad mån investeringar verkligen följs upp, men man kan anta att så är fallet eftersom samtliga koncerner på koncernnivå följer upp sin investeringsbudget 3 till 12 gånger per år. Uppföljningsintervjuerna under 1993 visade dessutom att allt fler koncerner gått över till månatliga uppföljningar. Denna investeringsbudget var på koncernnivå endast 1-årig i 13 av dessa koncerner, 3- eller 5-årig i övriga.

I den mån staber på koncernnivå engagerar sig i uppföljning har det gällt förvärv, och strategiska nysatsningar som ledningen känt sig osäker på såsom FMS, CAD/CAM, ny marknad eller teknologi, samt i något fall stickprov för att kontrollera att bolagen följer upp sina investeringar. Uppföljningarna av FMS och CAD/CAM har lett till regler för hur sådana investeringar ska utvärderas.