EKO-brott: Ann-Britt Jansson & Margareta Wadstein rådmän vid Stockholms tingsrätt: ”Allmänhetens förväntningar är nog för stora”

Allmänheten har nog för stora förväntningar på att vi ska ”sätta dit” alla dem som fuskar med skatten och som utnyttjar systemet. Men så enkelt är det ju inte.

– Samtidigt blir de som själva sitter där framför skranket mycket förvånade över att de kan bli dömda utan att ha velat något ont. De har inte insett att vanligt slarv också kan vara straffbart.

Det säger Ann-Britt Jansson och Margareta Wadstein, rådmän vid Stockholms tingsrätts avdelning 14B för ekonomiska brott.

Ann-Britt Jansson har arbetat på avdelningen i fyra år, Margareta Wadstein i ett och ett halvt år.

De svarar både ja och nej på frågan om det är ovanligt med fällande domar i ekonomiska brott.

– Ta uppbördslagen, säger Margareta Wadstein. Där är det förhållandevis lätt att bevisa brott.

– Frågan om man inte skulle införa sanktionsavgifter på sådana brott istället, inflikar Ann-Britt Jansson.

Juridiskt svårhanterligt

Däremot intygar båda, liksom andra som Balans talat med, att oredlighet och grov oredlighet mot borgenärer är juridiskt svårhanterliga brott.

Lagstiftningen är komplicerad, även om lagen ändrades i mitten på 80-talet. Men fortfarande är det mycket svårt att fastställa tidpunkten för obestånd. Till det kommer att rätten utan rimligt tvivel ska veta att gäldenären haft uppsåt att avhända sin egendom.

– När obeståndet ska fastställas ska man ta hänsyn till gäldenärens tillgångar och värdet av dem bygger på en prognos, konstaterar Ann-Britt Jansson.

Dessutom tar det ofta fyra–fem år från det att det misstänkta brottet begicks tills dess huvudförhandlingen inleds.

– Jag har varit med om sju år, tillägger Ann-Britt Jansson.

Polisen kommer in alltför sent i händelseutvecklingen menar de båda rådmännen. Man behöver inte vänta till hela konkursförvaltningen är avslutad. Misstänker förvaltaren brott bör förundersökningen kunna inledas snabbare. Det finns exempel på det.

Då och då hör man påståendet att domare i allmänhet inte har tillräcklig utbildning för att kunna döma i ekonomiska brott.

Åklagaren ska bevisa

Då ska man framför allt ha i minnet att domstolen består av minst fyra domare – en yrkesdomare och tre nämndemän – och att den dömer på åklagarens förmåga att bevisa att brott är begånget. Domstolen får inte, hur lärd i ekonomi den än är, döma för annat brott än det åklagaren har yrkat. Men det är naturligtvis en fördel om domstolens ledamöter har intresse av och är insatta i ekonomiska frågor.

Sålunda har Ann-Britt Jansson bland annat 40 poäng i företagsekonomi och Margareta Wadstein genomgår för närvarande Domstolsverkets kurs i företagsekonomi.

Sedan kan domstolen förstärkas med ekonomisk expertis, oftast en auktoriserad revisor. Då ska dock rätten dessutom kompletteras med ytterligare två nämndemän, vilket innebär sammanlagt sju personer i rätten.

– Då får vi inte rum i rättssalen, säger Margareta Wadstein och skrattar till. Men skämt åsido, vi har ännu inte utnyttjat den här möjligheten. Det har ansetts bättre att experterna uttalar sig som vittnen i parternas närvaro, än under rättens överläggning, när parterna inte vet vad som sägs.

Massmedia

Därefter konstaterar båda med en lättare suck att inställningen att så få döms för ekonomiska brott delvis hänger ihop med massmedias sätt att bevaka de riktigt stora brottmålen.

– Dem kastar sig alla över och beskriver i detalj, säger Margareta Wadstein, men de vardagliga målen som på sitt sätt kan vara minst lika komplicerade som La Reine eller Njord, dem skrivs det inte om.

Alla tilltalade är inte bovar

– Sedan är faktiskt inte alla bovar, betonar Ann-Britt Jansson. Vissa tilltalade handlar ibland i en gråzon där man kan bli moraliskt upprörd över vissa transaktioner, som trots allt är lagliga.

De är kritiska till att avkriminalisera mindre bokföringsbrott.

– Det ger felaktiga signaler, säger båda.

Däremot kan vissa mindre allvarliga uppbördsförseelser beivras genom sanktionsavgifter. Men det får inte gå för långt. Syftet får inte enbart vara att avlasta domstolarna så att de bara ska syssla med riktigt stora och svåra mål.

45 rättegångsdagar för ett enda mål

– Har man som jag suttit i 45 rättegångsdagar med ett enda mål, då behöver man några mindre omfattande mål efter det, säger Ann-Britt Janson. Dessutom vet man inte alltid från början vilka mål som är komplicerade och vilka som är enklare.

De tycker båda att det är stimulerande att döma i sådana här mål.

– I vanliga brottmål får du ögonblicksbilder – här handlar det mer om skeenden och helhet förutom att du får en inblick i helt andra samhällsmiljöer än i vanliga brottmål, säger Margareta Wadstein. Det är inga dumhuvuden som sitter på andra sidan. Och så har jag alltid gillat siffror.

– Ibland undrar man: ”vad kunde inte ha blivit av denna intelligenta och idérika person om han hållit sig på rätt sida av lagen”, tillägger Margareta Wadstein.

Varken Ann-Britt Jansson eller Margareta Wadstein verkar frustrerade över att inte fler personer döms till fängelse för ekonomiska brott.

Håller bevisen och om åklagaren gör ett bra jobb, då åker man dit.

Det innebär inte att det hela är problemfritt.

Vi har redan nämnt att det tar alldeles för lång tid mellan det misstänkta brottet och rättegången och att lagstiftningen måste revideras.

Bra förändring om näringsförbud

I dagarna lämnade en kommitté förslag till förändringar i lagen om näringsförbud. Idag ska ett näringsförbud normalt gälla i fem år. Men kommittén föreslår ett tidsintervall på mellan tre och sju år. Det tycker rådmännen är en bra förändring, liksom de utökade möjligheterna att utfärda näringsförbud även till bulvaner.

I förslaget ingår också att rätten ska kunna utfärda näringsförbud omedelbart i avvaktan på att domen vinner laga kraft.

– Jag tror att näringsförbudet behöver stärkas, säger Margareta Wadstein.

Pär Trehörning är jur kand och frilansjournalist. Han medverkade senast i Balans nr 2/95.