Samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten är helt otillräckliga. Så skriver riksdagens revisorer i sin rapport från 1994 om insatser mot den ekonomiska brottsligheten. Men är det verkligen så? Balans har talat med poliser, åklagare, domare och advokater. De ger en annan, mer nyanserad bild. De menar att problemet i första hand inte är bristande resurser, utan lagstiftningen och myndigheternas ovilja att stämma i bäcken.

Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket... Så skulle man, lite vanvördigt, kunna karaktärisera dagens kamp mot den ekonomiska brottsligheten.

Eller lika väl ”Hur man lyckas i brott”.

Uppmärksamheten från lagstiftaren, rättskiparna och inte minst massmedia är nämligen lite för ofta riktade mot de riktigt stora fula fiskarna – som därför ganska ofta åker dit.

Men ibland händer ingenting. Det är när utredningsmaterialet har växt alla över huvudet, när komplexiteten är för stor och allt slutar i en återvändsgränd.

Alla inblandade ”vet” att här ”ligger en gravad hund” för att citera en entreprenör känd i sammanhanget. Men det går liksom inte att bevisa.

Det kanske behövs en helt ny syn på brotten som sådana och hur de bör bekämpas.

Ska vi exempelvis ta bort uppsåtrekvisiten i brottsbalken och göra borgenärsbrott till ett vårdslöshetsbrott? Det funderar en utredning på just nu.

Ska vi, enligt engelskt manér, skapa ett nytt yrke – rättegångsombudet – och lösa upp de hårda gränserna mellan åklagare och advokat i rättssalen. Det väsentliga är ju att rätten förstår vad målet handlar om. Det hävdar advokat Rolf Åbjörnsson i en intervju sist i detta block.

Men attityder är nog svårare att ändra än att få fram medel.

För nu finns pengarna.

Efter en djup vågdal på nästan tio år, övertrumfar nu de politiska partierna varandra i satsningar på att få bukt med allehanda ekonomiska brott.

Våren 1994 satsade riksdagen nära 250 miljoner kronor extra i ekobrottskampen.

Ändå har vi nog alla olika uppfattningar vad ekonomisk brottslighet egentligen är. Det kan röra allt, från att betala sin sånglektion med svarta pengar till syssla med organiserad vapen och/eller knarkhandel. Men ska allt detta bekämpas?

Det här reportaget handlar om rättskipning mot brott som oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott, brott mot uppbördsförordningen samt skattebrott. Och de är väl värda att bekämpa.

Riksdagens speciella satsning innebär alltså 250 miljoner kronor. Mot denna kvarts miljard kan ställas de 30–50 miljarder som varje år försvinner från staten. Men detta belopp är en mycket grov gissning, som dessutom kan ifrågasättas. Vi talar också om bortfall av skatt på inkomster, men en del av detta skattebortfall kommer ändå staten till viss del till godo i form av skatt på konsumtion när de svarta pengarna omsätts i varor.

Den ekonomiska brottsligheten i Sverige är alltså höljd i dunkel, vilket naturligtvis passar aktörerna på ”fel” sida utmärkt.

Men den här osäkerheten och bristen på fakta beror också på att vi saknar en grundläggande vetenskaplig forskning på området. Att bekämpa ekonomiska brott är en förhållandevis ny del av rättskipningen. Dessutom har frågan politiserats, vilket antagligen hämmat handlingskraften.

Man får inte förledas att tro att samhällets bekämpning av ekonomiska brott har gått hand i hand med utvecklingen av ekobrott. Snarare tvärtom.

”Det är en paradox att högkonjunkturen för samhällets kamp mot ekobrotten dog ut samtidigt som själva brottsligheten gick mot högkonjunktur” skriver Hans-Gunnar Axberger i Brottsförebyggande rådets skrift Apropå 2–3/94. Axberger är docent i straffrätt och verksam på Brå. Han tillägger:

”Slutet av åttiotalet och början av nittiotalet är den tid då brottsligheten kring våra finansiella system sannolikt når detta sekels högsta punkt.”

Han förklarar det med den allmänna högkonjunkturen under 1980-talets andra hälft samt avregleringen av valuta- och kreditregleringen.

Då gällde det för bankerna att låna ut så mycket som möjligt – utan att göra kritiska kreditvärderingar. Till det kom en accelererande skatteplanering som i sig inte behövde vara brottslig. Men ur den föddes skalbolagsaffärerna som till en början ansågs som mindre rumsrena även om de korrekt utförda var lagenliga. Med tiden föll dock fler och fler för frestelsen. Mot slutet fanns ”skalbolag” till salu. Priserna pressades neråt vilket öppnade dörren för oseriösa köpare. De var bara ute efter plundra bolagen på eventuella resterande tillgångar.

Idag har vi ett annat skattesystem som syftar till att göra skattenivåerna så jämna som möjligt. Det gör att såväl skatteplanering som skalbolagsaffärer blir mindre intressanta.

Och nu våras det åter för ekobrottsbekämpningen för att citera Axberger.

Riksdagens revisorer lämnade för drygt ett år sedan en mycket ambitiös lägesrapport som de kallar ”Den ekonomiska brottsligheten och rättssamhället.”

Den bygger, förutom på en mängd tidigare utredningar och rapporter, på ett stort antal intervjuer med polisen, åklagare, domstolar, skattemyndigheter, forskare m.m. Rapportens kanske största fördel är att den är probleminriktad och att den tonar ner de politiska konflikterna istället för att lyfta fram dem.

Revisorernas (som Riksdagens revisorer kallas i det följande) definition av ekonomisk brottslighet innefattar brott som begås i näringsverksamhet eller som utnyttjar företagsformen. Det vill säga näringsverksamheten är i sig inte kriminaliserad, men bakom den döljer sig brott av olika slag och svårighetsgrad. Till ekonomisk brottslighet kan man också räkna subventionsbedrägerier som innebär att företag tillskansar sig statliga bidrag som de inte har rätt till.

”Helt otillräckliga” insatser

Revisorerna lämnar en mängd olika förslag till åtgärder för att förbättra samhällets insatser mot ekonomisk brottslighet eftersom insatserna idag är ”helt otillräckliga”. Här nämns några av de viktigaste.

Revisorerna vill upprätthålla en sträng syn på bokföringsbrott och är mycket tveksamma till att avkriminalisera ringa bokföringsbrott – något som föreslagits för att minska belastningen på rättsväsendet. Istället vill man införa strängare straff och sanktionsavgifter för bokföringsbrott.

De auktoriserade och godkända revisorerna har en nyckelroll för att förebygga ekonomiska brott och man bör utreda vilken roll de kan spela i detta sammanhang.

Revisorerna föreslår också ändringar i bolagsregistret. Patent- och Registreringsverket (PRV) bör få rätt att utkräva vitesföreläggande för försenade räkenskapshandlingar, likvidation ska inträda för bolag som saknar registrerad revisor, registreringsbeviset bör utformas så att det framgår i vad mån bolaget har misskött sig. Man vill också ha ett särskilt konkursregister på PRV.

(På den här punkten ska det givetvis noteras att PRV – som i april 1994 tog över likvidationsbesluten från tingsrätterna – sedan årsskiftet arbetar enligt hårdare regler:

Det räcker nu med dröjsmål på en årsredovisning. Dessutom ska både årsredovisning och revisionsberättelse vara inne inom elva månader för att bolaget ska undvika att PRV påbörjar ett likvidationsärende.

Bolag som inte anmält behörig revisor kan också sättas i likvidation. PRV:s bolagsavdelning har under våren kontaktat ca 2 900 bolag som saknar revisor.

Vidare gäller ju redan nya och ganska höga förseningsavgifter för den som inte kommer in med handlingarna i tid till PRV.)

När det gäller det brottsutredande arbetet vill man att åklagare ska kunna arbeta två och två i komplicerade mål. Berörda myndigheter – polis, åklagare, skatte- och kronofogdemyndigheter – ska samarbeta bättre, nya rekryteringsvägar för ekobrottsutredare skapas och flaskhalsar som stoppar upp arbetet ska undanröjas.

Revisorerna påminner dessutom om att enligt rättegångsbalken ska förfarandet i rättssalen präglas av muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Inslaget av skriftligt material ska vara begränsat.

”Rättegångsbalken är inte skriven med mål om ekonomisk brottslighet i åtanke”, konstaterar därefter revisorerna.

Här vill man införa pedagogisk utbildning för åklagarna och grundläggande utbildning i företagsekonomi och bokföring för domarkåren.

Revisorerna undrar också – utan att lägga något konkret förslag – om inte en kort skriftlig introduktion till rättens ledamöter skulle underlätta huvudförhandlingen.

FARs synpunkter

I FARs remissvar till Riksdagens revisorers förslag tillstyrker organisationen alla åtgärder som skjuter fram betydelsen av god bokföring. Inte heller FAR vill ha en avkriminalisering av ringa bokföringsbrott.

Däremot vill organisationen varna för en överdriven tro på att revisorer alltid ska kunna upptäcka oegentligheter. På nytt förklarar man att det inte är en revisors främsta uppgift och att det i längden kan skada förhållandet mellan klienten och revisorn.

Riksdagens revisorer föreslår också en begränsning av mandattiden för revisorer, vilket såväl FAR som SRS starkt ifrågasätter.

När det sedan gäller företeelsen av många revisionsuppdrag – som är exemplifierat i rapporten – konstaterar FAR lite syrligt att organisationen ”aldrig har gett uttryck för någon kvantitativ gräns, utan anser att revisionsarbetets kvalitet måste bedömas i varje enskilt fall”.

Fortsatt utredande men också nya grepp på gång

Riksdagens justitieutskott avstyrkte hela revisionsrapporten när den lades fram för riksdagens ledamöter men det innebär inte att allt fallit till marken. Alla förslag har förts över till en så kallad interdepartemental utredning på justitiedepartementet kallad ekobrottsberedningen.

– I april kommer regeringen att lägga fram en så kallad riksdagsskrivelse, säger Claes Kring, sekreterare i ekobrottsberedningen. Den innehåller regeringens strategi för samhällets samlade åtgärder när det gäller bekämpningen av ekonomiska brott.

Ekobrottsberedningen består av företrädare från Justitie-, Finans- och Näringsdepartementen. Ordförande är riksdagsledamoten Lars-Erik Lövdén (s).

Beredningen utarbetar ett underlag för strategin med utgångspunkt från bland annat riksdagsrevisorernas rapport.

– Vi går igenom de förslag som finns, men går också längre och arbetar förutsättningslöst.

När riksdagsskrivelsen väl är lämnad, fortsätter beredningens sitt arbete. Det gäller bland annat samordning och uppföljning av tidigare förslag.

Även andra utreder ekonomiska brott

Till dessa åtgärder kan man lägga de utredningar som just nu arbetar och som i sitt arbete även tar upp ekonomisk brottslighet.

Det är skattebrottskommittén som bland annat ska se över brottsbalkens kapitel elva om brott mot borgenärer. Aktiebolagskommitten ser över aktiebolagslagen och revisorernas ställning. Skattebetalningsutredningen tar upp momsen och hur den missbrukas.

I detta sammanhang bör ”Rubicon” (se även Balans 6–7/94) nämnas. Rubicon (Rutiner, brottsutredningar i konkurs) är en rapport från bland andra Riksåklagaren, Riksskatteverket och FAR. Här finns bland annat förslag om att se över hela 11 kap brottsbalken (brotten mot borgenärer), att konkursförvaltare ska anmäla misstanke om brott tidigare än idag, att revisorer ska anlitas i större utsträckning för att granska konkursgäldenärs räkenskaper och en utökad skyldighet för revisorerna att uttala sig om den löpande bokföringen i revisionsberättelsen.

Rubicon föreslog också att det är dags att fundera på att utvidga revisorernas skyldighet att anmäla misstanke om brott.

Från den första juli i år ska den så kallade Riksenheten mot ekobrott börja sin verksamhet. Det är Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket som bildat en central enhet för bekämpning av ekonomisk brottslighet.

I Riksenheten mot ekobrott ingår Rikskriminalens ekorotel, Statsåklagarmyndigheten för speciella mål samt personal från skatte- och exekutionsväsendet. Riksenheten är ingen egen myndighet men arbetar operativt tillsammans. Chef för verksamheten är Gunnel Lindberg, överåklagare vid Statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

Syftet är att enheten ska ta hand om särskilt omfattande, tidskrävande och juridiskt komplicerade mål och försöka finna sätt att arbeta tillsammans med de mål man redan har och kommer att få. Riksenheten har en stab på cirka 60 personer. De flesta är redan anställd personal från de ingående myndigheterna.

Riksenheten bildades under visst motstånd från både polis- och åklagarmyndigheterna. Istället ville de ha regional samverkan samt projektinriktade arbetsgrupper.

En sådan är RÅSOP som redan verkat några år och som har som främsta uppgift att utreda brott inom banker och finansbolag. Den verksamheten kommer att fortsätta ytterligare några år.

En kvarts miljard för att stoppa ekobrotten

Riksdagen beslutade våren 1994 att ge nära 250 miljoner kronor till arbetet mot ekonomisk brottslighet.

Av dessa får polisen drygt 50 miljoner, åklagarväsendet 16 miljoner och domstolarna 10 miljoner. 10 miljoner satsas på informationskampanjer.

Skattemyndigheterna får 150 miljoner kronor för ökad skattekontroll under 1994/95.

Pär Trehörning är jur kand och frilansjournalist. Han medverkade senast i Balans nr 2/95.