De närmast förlidna årens många konkurser och utfallen härav har varit föremål för utvärdering bl.a. Grossistförbundet och andra intresseorganisationer för de s.k. leverantörerna. Justitieministern har tillskrivits med hemställan att den nuvarande förmånsrättsordningen skall utmönstras. Det behöver väl knappast upplysas att mängden nödlidande borgenärer varit exceptionellt stor. Någon statistik att tillgå har jag ej, men fullt klart är att de nödlidande borgenärerna återfinns bland de såväl prioriterade som oprioriterade kategorierna.
I stora drag innefattar den nuvarande förmånsrättsordningen att hyresvärdar, banker, revisorer och staten har förmånsrätt i nu nämnd ordning. Det för här för långt att närmare utveckla vari de särskilda och allmänna förmånsrätterna består.
Jag har full förståelse för att de oprioriterade borgenärernas intresseorganisationer försöker ändra till nuvarande ordningen till förmån för sina medlemmar. Detta inlägg i debatten har inte något syfte att värdera hur respektive fordringsägares rätt på bästa sätt skall tillvaratas vid konkurs. Avsikten är istället att som praktiker redovisa de konsekvenser en utmönstring av förmånsrätten med nödvändighet måste få, då det härigenom får till följd att hela borgenärskollektivet nivelleras till ett och samma plan och skall äga lika rätt till utdelning för sina fordringar i konkursen.
Summarisk prövning
Utgångspunkten är att varje borgenärs rätt till utdelning i konkursen blivit på ett betryggande sätt klarlagd. Med nuvarande ordning är det tillfyllest med en summarisk prövning av de oprioriterade fordringarna eftersom utdelning som regel inte blir aktuell. När det någon gång inträffar att det kan antas att utdelning kan komma att ske även till oprioriterade borgenärer skall förvaltaren till tingsrätten redovisa detta samt hemställa att bevakningsförfarande måtte beslutas. Rättssäkerheten kräver att för såvitt alla borgenärer ställs på samma plan måste därför med nödvändighet varje konkurs handläggas genom bevakningsförfarande genom vilket varje åberopad fordran blir prövad.
Det finns därför anledning att stanna upp och redovisa vad ett bevakningsförfarande verkligen innebär.
För tingsrättens del innebär ett bevakningsförfarande betydande merarbete och dess generella införande i varje konkurs skulle sannolikt spränga alla nuvarande ramar. I korthet innebär bevakningsförfarandet att rätten i samråd med förvaltaren skall besluta om tid inom vilken anmärkning mot bevakningarna får framställas, var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning och tidpunkten för förlikningssammanträde. Bara själva postgången kommer att bli enorm. De redan idag långa handläggningstiderna kommer med nödvändighet att bli än längre.
För borgenärernas del med vissa undantag innebär bevakningsförfarande att de inom den av tingsrätten fastställda tiden skriftligen i två ex. i original eller bestyrkt kopia vederbörligen undertecknad av behörig företrädare skall anmäla sin fordran. I bevakningsinlagan skall grunden för fordran jämte belopp anges samt de handlingar som åberopas till stöd för fordran. Redan dessa formkrav kommer medföra ej ringa merarbete för tingsrätterna då dit ingivna bevakningar sällan uppfyller nämnda formkrav med konsekvens att förelägganden måste utfärdas. Så snart bevakningstiden utgått skall tingsrätten genast till förvaltaren genom rekommenderat brev översända ett ex. av varje bevakning.
För förvaltaren innebär bevakningsförfarandet att han skyndsamt till tingsrätten och tillsynsmyndigheten skall upprätta förteckning över de fordringar som bevakats vari enligt nuvarande ordning skall anges åberopade grunder, belopp och yrkad förmånsrätt. Inom den s.k. anmärkningsfristen skall sedan förvaltaren nagelfara varje fordran och för såvitt han finner anledning ifrågasätta t.ex. yrkat belopp skall han i anmärkningsskrift till tingsrätten anmäla detta och tydligt ange grunden härför.
Det skall inom parentes nämnas att de så vanligt förekommande kapitaliserade räkningarna på dröjsmålsräntor således måste jävas eftersom laglig rätt till sådan ränta endast kan ske utifrån räntelagens bestämmelser. En à conto betalning på fordran kanske inte har uppmärksammats utan bevakningen måste jävas beloppsmässigt. Reklamationer av levererade varor, vare sig befogade eller obefogade, måste prövas av förvaltaren och sedan av tingsrätten om förvaltaren jävar bevakningen. Varje anmärkning inleder en jävsprocess och rätten genom kvalificerad domare, har vid förlikningssammanträde att söka förlika parterna och om detta ej går företages saken omedelbart till huvudförhandling.
Domen kan sedan i vanlig ordning överklagas till hovrätt. Jävad bevakning föranleder sålunda att borgenären för tillvaratagande av sin rätt måste vara beredd att inställa sig för förhandling vid konkursdomstolen. Redan detta omständiga förfarande är en absolut förutsättning i rättsordningen, eftersom det måste klarläggas att varje betalningsanspråk med åtföljande utdelningsrätt blir vederbörligen prövat. Även borgenär äger jäva annan borgenärs bevakning. Det kan därför förutses en mängd jävsprocesser.
Konkurskostnaderna kommer med all nödvändighet att bli allt större med den konsekvensen att allt mindre kvarstår till utdelning. Till stöd härför anföres följande tämligen vanliga konkurssituation:
I boet finns 100.000 kr som influtit genom försäljning av s.k. företagshypotekarisk egendom. Konkurskostnaderna beräknas uppgå till 40.000 kr. Till utdelning finns sålunda 60.000 kr. Av dessa skulle i nuvarande ordning hyresvärden t.ex. få 24.000 kr och banken resterande 36.000 kr. Förvaltarens nagelfarande av utdelningsberättigade fordringar begränsas sålunda till just dessa borgenärer. Bankens fordran kanske är 100.000 kr och vad angår övriga borgenärer exempelvis, revisorn 15.000 kr, staten 200.000 kr och de kanske 40 st oprioriterade borgenärernas om totalt 500.000 kr erhåller ingen utdelning.
Fördubblade kostnader
Om nu förmånsrätten utmönstras, med bevakningförfarande som nödvändig konsekvens, kommer sannolikt konkurskostnaderna att nära nog fördubblas och då räknar jag inte in kostnadsökningarna hos tingsrätter och tillsynsmyndigheter. I exemplet finns då kanske kvar att fördela 30.000 kr som då proportionerligt skall fördelas till hela borgenärskollektivet.
Ett omfångsrikt utdelningsförslag som förvaltaren sedermera inger till tingsrätten där varje fordran beräknats efter fyra decimaler skall av tingsrätten distribueras till varje borgenär för eventuellt klander och kommer i exemplet att innefatta att staten som den störste fordringsägaren erhåller 23,8379 %, dvs. 7.151 kr, banken erhåller 11,92 %, dvs. 3.576 kr, hyresvärden erhåller 2,86 %, dvs. 858 kr, revisorn erhåller 1,7878 %, dvs. 536 kr och de övriga borgenärerna, dvs. de idag kanske 40 st oprioriterade skall dela på 59,5947 %, dvs. 17.879 kr. Det blir sannerligen inte många kr till var och en. Utdelning under 100 kr sker ej.
Revisorernas förmånsrätt
Vad närmare angår den förmånsrätt som tillkommer revisorerna har lagstiftarens intentioner varit dem att de utökade uppgifter som ålagts revisorerna har skett främst i samhällets intresse och det har därför ansetts rimligt att kompensation härför sker för de nya risker de nya arbetsuppgifterna förde med sig för deras arvodesfordringar.
Om förmånsrätten för revisorer utmönstras föreligger en uppenbar risk för att konkursgäldenärens bokföring, när den överlämnas till förvaltaren är i mycket bristfälligt skick. Det blir då förenat med betydande arbete att bringa denna i sådan ordning att bl.a. deklarationsskyldigheten kan fullföljas och rätta utdebiteringar för skatter och andra utskylder kan göras.
Med stöd av ovan anförda tror jag inte att det är praktiskt möjligt och kostnadsmässigt försvarligt att nivellera alla borgenärer till samma plan. Det ger tyvärr inte heller de idag oprioriterade borgenärerna något rimligt ekonomiskt utfall till täckande av deras kundförluster.
Ulf Chr Eklöf
Advokat och konkursförvaltare