Miljörapportering i svenska börsbolags årsredovisningar 1990–93

I anslutning till temablocket om miljörevision på föregående sidor har Fredrik Ljungdahl uppdaterat och utvidgat en undersökning av de svenska börsbolagens miljöredovisning som första gången publicerades i Balans hösten 1992.

I en artikel i Balans nr 11/1992 presenterades vissa resultat av en undersökning av de svenska börsbolagens miljörapportering i årsredovisningarna avseende räkenskapsåret 1990. I denna artikel har nämnda undersökning uppdaterats för åren 1991–93 och i viss mån även utvidgats.

Varför miljörapportering?

I den föregående undersökningen användes en FN-rekommendation (FN, 1991) avseende miljörapportering i multinationella företags årsredovisningar, såsom analysinstrument i utvärderingen av miljöinformationen i ett urval årsredovisningar tillhörande bolag noterade på Stockholmsbörsens A1-lista. FN:s rekommendation räknade upp ett antal olika informationsaspekter med miljöanknytning, som man menade att en genomsnittlig årsredovisning borde innehålla, inte minst för att företagets intressenter, och då främst nuvarande och potentiella aktieägare och långivare, skulle få en ”true and fair view” av företagets resultat och ställning.

Detta resonemang om en ökad öppenhet i miljörapporteringen, bygger bl.a. på antagandet att miljöfrågorna i allt större utsträckning börjar få kännbara finansiella konsekvenser för företag verksamma i miljöpåverkande branscher. Ändrade konsumtionsvanor innebär t.ex. att företagens färdigvarulager snabbt blir inkuranta, och att produktionsanläggningar blir omoderna. Påtryckningar från myndigheter och leverantörer kan tvinga företagen till nyinvesteringar i en mer miljöanpassad teknologi, eller medföra böter och skadestånd för miljöfarliga utsläpp och hälsovådliga produkter. Det blir därför allt viktigare också för en placerare att ta hänsyn till företagets förhållande till miljön för att kunna bedöma dess framtidsutsikter och överlevnadsförmåga.

Problemet som en potentiell aktieägare (eller annan intressent) då ställs inför, är frågan hur han eller hon skall få information om ett visst företags miljösituation. Det ligger då nära till hands att företaget själv informerar om vilka konsekvenser som miljöfrågorna får, eller riskerar att få, för den nuvarande eller planerade verksamheten, lämpligen i eller i anlsutning till årsredovisningen, som ju i första hand riktar sig till aktieägarna. Det andra problemet som nu inträder beträffar tolkningen av den eventuella miljöinformation som företaget faktiskt rapporterar i sin årsredovisning. Under årens lopp har en mängd olika sorters information inkluderats i årsredovisningar, som allt mer kommit att utnyttjas som företagens informations- och PR-kanal gentemot intressenterna. I ett sådant läge kan det finnas fog för kraven på enhetlig och objektiv information, annars går nyttan av informationen lätt förlorad, och den blir svår att bedöma och utvärdera. Således fyller rekommendationer och standarder som syftar till att strama upp informationsgivningen en viktig funktion, förutsatt att de också efterlevs av de rapporterande företagen. Här skulle företagets revisor, eventuellt i samråd med någon lämplig (miljö)expert, kunna göra en betydande insats om dennes granskningsansvar även kunde omfatta den miljöinformation som lämnas i årsredovisningen, eller som allt oftare blivit fallet, i den bifogade miljöredovisningen.

Vad gäller undersökningen av 1990 års årsredovisningar, visade denna att den miljöinformation som faktiskt rapporterades av börsbolagen var mycket varierad, både till sin karaktär och omfattning. Av de 62 årsredovisningar som granskades, innehöll endast 33 någon form av miljöinformation, och av dessa var det bara 25 som rapporterade sådan information som efterfrågades i FN-rekommendationen. De andra åtta företagen som ej kunde klassificeras med hjälp av FN:s rekommendation, rapporterade oftast om någon miljöaspekt i anslutning till de produkter som företaget tillverkade, exempelvis att dessa lätt kunde återvinnas eller att de kunde användas i miljöfrämjande syfte av företagets kunder.

Att vissa årsredovisningar inte kunde utvärderas med hjälp av FN-rekommendationen kan anses vara ett tecken på bristande konsekvens i FN:s kriterier på miljöinformation, eller kanske bara en annan syn på vad som kännetecknar informativ miljörapportering. Personligen anser jag att information om t.ex. miljöanpassning av företagens produkter måste anses vara en ganska viktig information för såväl aktieägare som andra intressenter, inte minst när man nu från politiskt håll diskuterar kretsloppsprinciper och förlängt producentansvar. I detta perspektiv måste FN:s rekommendation anses vara något förlegad, med sin betoning av utsläppsmål och tillverkningsprocessens miljöpåverkan.

En miljörapporteringsmodell

Utifrån erfarenheterna av den förra studien av miljörapportering i årsredovisningarna (avseende räkenskapsåret 1990), sammanställde jag en alternativ miljörapporteringsmodell, som i grunden ändå bygger på FN:s rekommendation, men med delvis annorlunda informationskategorier. I bedömningen av företagens miljörapportering i den utvidgade undersökningen av årsredovisningarna avseende 1990–93, använde jag mig av följande informationskategorier:

1) Miljöpolicy – redogörelse för innehållet i företagets miljöpolicy, alternativt hänvisning till något allmänt känt miljöprogram, t.ex. ICC:s program för varaktigt hållbar utveckling;

2) Målsättningar – uppgifter om konkreta handlingsprogram, målsättningar eller preciseringar av miljöpolicyn, gärna ett kvantitativt mål att uppfyllas inom en viss tidsperiod;

3) Tillverkningsprocessens miljöpåverkan – omfattar all information med anknytning till produktionen, t.ex. utsläppsminskningar, förbättrad avfallshantering eller investeringar i miljöanpassad teknik som inte anges med belopp;

4) Produkternas miljöpåverkan – uppgifter om t.ex. minskad miljöbelastning till följd av produktförbättringar eller nya affärsmöjligheter p.g.a. nyutvecklade miljövänliga produkter;

5) Organisation av miljöarbetet – information om den interna miljöorganisationen, inklusive miljöutbildning för de anställda eller egen koncernfunktion som hanterar miljöfrågor;

6) Miljörevisioner – information om genomförda eller kommande miljörevisioner, gärna med någon form av resultatredovisning eller beskrivning av uppföljningsarbetet;

7) Miljömyndigheter – förhållandet till de (miljö)myndigheter som kan påverka företagets verksamhet, t.ex. information om kommande miljölagstiftning eller åsatta gränsvärden för utsläpp;

8) Miljöincidenter – diskussion av eventuella miljöpåverkande incidenter som har inträffat under året, t.ex. överskridande av gränsvärden eller allvarligare miljöolyckor där företaget har varit inblandat;

9) Miljöinvesteringar – redogörelse för planerade och/eller genomförda investeringar vars främsta syfte är att minska miljöpåverkan. Det krävs någon form av indikation på investeringens storlek, vanligtvis i kronor;

10) Miljöskyddskostnader – information om årets löpande kostnader för miljöskydd, inklusive erlagda miljöavgifter, premier för miljöförsäkringar och årets avskrivningar på tidigare års miljöinvesteringar;

11) Miljöskulder – olika sorters framtida miljöutgifter som kan komma att drabba företaget, exempelvis p.g.a. inträffade miljöskador där företaget har utpekats som ansvarig. Avsättning kan ha gjorts i bokslutet eller information lämnas i en not. Även verbal information om eventuella miljöskulder täcks in under denna punkt.

Med ovanstående rapporteringsmodell som analysinstrument undersöktes årsredovisningarna avseende 1990, 1991, 1992 och 1993 från 60 svenska industriföretag noterade på börsens A-lista per 30 juni 1994. Dessa företag var bara delvis de samma som i den tidigare genomförda studien, p.g.a. uppköp och nyintroduktioner osv. Banker, försäkringsbolag och andra tjänsteföretag ingick inte i undersökningen, då de antogs ha en relativt sett liten miljöpåverkan i sammanhanget. Nämnas kan att TRG Revision (1994), numera Deloitte Touche Tohmatsu International, nyligen också har genomfört en undersökning av börsbolagens miljörapportering (avseende 1993), men de valde då att granska samtliga börsföretagens årsredovisningar, inklusive OTC- och O-listade bolag.

Den miljöinformation som rapporterades i de studerade företagens årsredovisningar, klassificerades med hjälp av analysmodellen ovan, men varje typ av information räknades bara en gång. Det bör påpekas att denna klassificering givetvis är behäftade med en viss subjektivitet, då informationen i årsredovisningen måste tolkas för att kunna analyseras. Det är därmed inte säkert att en annan utredare skulle komma fram till exakt samma resultat som jag själv.

Undersökningens resultat

Resultatet av undersökningen kan beskådas i figur 1, och kommenteras här i den följande diskussionen. Som synes tycks miljöinformationen i börsföretagens årsredovisningar ha ökat ganska kraftigt i omfattning under de senaste åren, räknat i såväl antal rapporterade informationsaspekter (motsvarande kategorierna ovan), som antalet sidor information i årsredovisningen. Ett par påpekanden kan dock vara på sin plats så att inga förhastade slutsatser görs utifrån de redovisade resultaten i figur 1.

Figur 1. Undersökningsresultat per företag

Det kan t.ex. vara värt att notera att vissa företag på senare år börjat rapportera sin miljöinformation i en separat ”miljöredovisning”, som bifogas själva årsredovisningen. I de fall där dessa miljöredovisningar skickas ut tillsammans med årsredovisningen, alternativt när det i årsredovisningen funnits en direkt hänvisning till miljörapporten och information om hur man enklast kunnat beställa denna, har även innehållet i den separata miljörapporten behandlats som en del av årsredovisningen. Sammantaget innebär detta att det för vissa bolag gått inflation i antalet rapporterade sidor och informationskategorier på senare år, medan det stora flertalet företag ännu inte producerat någon motsvarande miljörapport. De företag vars separata miljöredovisningar ingått i undersökningen är: Astra (1991), Electrolux (1992), MoDo (1992–93) och Volvo (1993).

En annan viktig observation gäller tolkningen av själva resultatet. Eftersom både antalet olika kategorier och antalet sidor information har mätts, kan det lätt uppstå ett tolkningsproblem när de vägs samman. Hur skall man t.ex. jämföra två företag som för ett visst år har samma antal olika informationsaspekter, men det ena företaget rapporterar dubbelt så många sidor som det andra? Det sätt som undersökningen är upplagd på implicerar att ju fler sidor information som lämnas desto bättre anses miljörapporteringen vara, men detta är inte nödvändigtvis alltid fallet, även om en mer utförlig diskussion vanligtvis är att föredra framför korta påståenden om företagets förhållande till miljön.

Vilka slutsatser kan då dras utifrån undersökningsresultaten i figur 1? Ganska uppenbart är att miljörapporteringen i de studerade svenska börsbolagens årsredovisningar har ökat markant under perioden. Dels har det totala antalet rapporterade informationskategorier i det närmaste fördubblats och antalet rapporterade sidor nästan fyrfaldigats, dels har också antalet företag som överhuvudtaget lämnar någon form av miljöinformation ökat betydligt, från 27 stycken 1990 till 39 stycken 1993. Den största ökningen i miljörapporteringens omfattning, räknat i såväl antal rapporterade aspekter som antal sidor och rapporterande företag, tycks dock ha inträffat mellan åren 1991 och 1992. Exakt vad detta kan tänkas bero på har ännu ej utretts.

Ett annat tydligt resultat av studien är att en mindre grupp företag tycks ha en ovanligt omfattande miljörapportering, och dominerar i undersökningsresultaten. I en klass för sig (figur 2 här nedan) är skogsbolaget MoDo samt kemiföretaget Perstorp, som under de fyra åren lyckats rapportera sammanlagt 31 informationsaspekter vardera, dvs. ett snitt på nästan 8 varje år. Därefter följer en samling företag som ligger på nivån 20–25 olika informationskategorier: Sydkraft, Stora och Volvo. Även med hänsyn till antalet rapporterade sidor miljöinformation dominerar dessa fem företag, och MoDo har under den studerade perioden lämnat mer än dubbelt så många sidor miljöinformation som ”tvåan”, Volvo. Kännetecknande för miljörapporteringen hos dessa två främsta grupper företag är att de alla ger en ganska utförlig genomgång av företagets förhållande till miljön, där även finansiella uppgifter avseende miljöinvesteringar och dylikt är vanligt förekommande. Såväl Volvo som MoDo har producerat en separat miljöredovisning för 1993, och MoDo även för 1992.

Figur 2. Gruppering av företag

I intervallet 11–19 rapporterade informationskategorier under åren 1990–93, har sammanlagt 10 företag placerat sig. Miljörapporteringen hos denna gruppen företag är ganska varierad, även om det går att finna vissa gemensamma drag hos dem. Exempelvis är det vanligt att miljöfrågorna behandlas i ett eget avsnitt av årsredovisningen, som ofta tar 1–2 sidor i anspråk. Dessa företag tenderar att ha en egen miljöfunktion inom koncernen som genomför miljöutbildning bland de övriga anställda och utför miljörevisioner i koncernens olika bolag.

I den fjärde gruppen företag, de som har rapporterat mellan 5 och 10 olika informationskategorier under studieperioden, finns den största spridningen vad gäller utformningen och omfattningen av miljörapporteringen. Gemensamt för dessa företag är dock att de sällan eller aldrig redovisar några finansiella uppgifter om vad miljöhänsynen, eller brist på sådan, i olika avseende kostar företaget, i form av löpande kostnader eller investeringar. I den sista gruppen företag, dvs. de som under tiden 1990–93 rapporterat färre än 5 olika miljöaspekter av sin verksamhet, finns flertalet av de företag vars miljörapportering främst omfattat någon form av produktinformation baserad på miljöargument. Ett undantag är dock de byggbolag som först i årsredovisningen 1993 börjat informera om miljöfrågor, och som i några fall har en relativt omfattande miljögenomgång, exempelvis JM Bygg och SIAB.

Ett annat intressant resultat som framgår av figur 1, är skillnaden i miljörapporteringens omfattning även mellan företag i samma bransch. Ett bra exempel är skogsindustrin, där de tre skogsbolagen MoDo, SCA och Stora uppvisar ganska olika resultat avseende såväl antalet rapporterade informationskategorier som antalet rapporterade sidor miljöinformation. Medan MoDo har placerat sig i den översta gruppen miljörapporterare med ett snitt på 8 rapporterade kategorier per år och totalt mer än 20 sidor miljöinformation, har Stora ett snitt på knappt 6 olika aspekter och SCA bara 3 kategorier per år. Mätt i antal sidor, rapporterade Stora och SCA 4,5 respektive 2,45 sidor miljöinformation under tiden 1990-93. Således varierar miljörapporteringen ganska kraftigt inom en och samma bransch, trots att man i en så pass homogen bransch som skogsindustrin borde ha likartade miljöproblem att ta ställning till. Detta tyder på att branschtillhörighet inte är en tillräcklig förklaringen till de skillnader i miljörapportering som kan utläsas i figur 1. Troligtvis är miljöinformationens omfattning och utformning även beroende av det enskilda företagets miljömedvetenhet och företagsledningens intresse för miljöfrågorna.

Rapportering av olika informationskategorier

De klart vanligaste kategorierna miljöinformation som rapporterades (figur 3) under de fyra åren var, inte oväntat produkt- respektive processinformation. Dessa var de två bredaste kategorierna, i betydelsen att det fanns flera olika aspekter av respektive kategori som kunde rapporteras, medan endast ett tydligt angivet belopp i kronor och ören accepterades som uppfyllande kriterierna i kategorin löpande kostnader för ”miljöskydd”. Följdriktigt var också uppgifter om företagens kostnader för miljöskydd den minst rapporterade kategorin miljöinformation. Precis som för kategorin miljöinvesteringar var det inte speciellt vanligt att företagen angav någon totalsumma avseende miljöskyddskostnader, vilket naturligtvis försvårar för en bedömare att få någon helhetsbild av den finansiella belastningen av företagets miljöarbete. Undantaget var MoDo och i viss mån även SSAB, som informerade om de totala årliga driftskostnaderna för tidigare års miljöinvesteringar.

Figur 3. Undersökningsresultat per kategori

Näst lägst antal företag rapporterade om inträffade miljöincidenter som man orsakat under räkenskapsperioden, vilket kan tänkas bero antingen på att väldigt få incidenter faktiskt inträffade under den studerade perioden, eller att en sådan rapportering framhåller företagens negativa miljöpåverkan, och därmed kräver ett visst mod och en viss mognad av de företag som redovisar denna information. Det visade sig också att det bara var bland företagen i de två ”bästa” grupperna (figur 2), som någon information om miljöincidenter alls rapporterades, nämligen i MoDos, Perstorps och Sydkrafts årsredovisningar.

En av de största ökningarna i rapporteringsfrekvens uppvisas av kategorin miljöskulder och -förpliktelser, som 1990 endast rapporterades av ett företag men 1993 togs upp av 7 företag. Av dessa 7 företag var det dock endast två som i någon mening även lämnade uppgifter om storleksordningen av miljöskulderna i kronor och ören, nämligen MoDo och Sydkraft. De övriga företagen nöjde sig med att konstatera att det fanns ett ansvar att t.ex. återställa grustäkter och dagbrott, som i Gevekos och Trelleborgs fall, eller i de fall då informationen lämnades i en not till ansvarsförbindelserna i balansräkningen (ABB och SCA), att man inte väntade sig någon nämnvärd resultatpåverkan till följd av förpliktelserna.

Antalet företag som informerade om miljörevisioner steg också kraftigt under studieperioden. Det tycks som om miljörevisioner blivit en modefluga i vissa branscher, framförallt i skogs- och kemiindustrin, vilka ju också tillhör de mest miljöpåverkande industrierna. Däremot var det inte speciellt vanligt att man redovisade resultaten av genomförda revisioner i någon större utsträckning, och i de fall då man även presenterade resultaten, återgavs dessa oftast i korta och övervägande positiva ordalag.

Jämförbar miljörapportering och tolkningssvårigheter

Som nämndes inledningsvis i denna artikel finns det ett underliggande behov av ökad jämförbarhet mellan de olika börsföretagens miljörapportering. Det finns annars en risk för att informationen lätt blir förvirrande och svårtolkad, vilket i sin tur kan medföra att aktieägare och andra intressenter bildar sig en felaktig uppfattning om ett visst företags förhållande till miljön. Att vissa företag exempelvis enbart redovisar de positiva miljöaspekterna av deras verksamhet kan inte anses vara tillfredställande. Exakt hur miljörapporteringen skall göras mera jämförbar och objektiv kan det finnas många olika åsikter om, men ofta anses enhetligt beräknade kvantitativa eller finansiella mått på företagens miljöpåverkan av naturliga skäl vara mer jämförbara än verbala beskrivningar av miljöpolicys och liknande.

Det kan tyckas att uppgifter om t.ex. företagens miljöinvesteringar måste anses konkreta och verifierbara, men även ett sådant mått på företagens miljösatsningar kan vara behäftad med svåra tolkningsproblem. Det finns idag ingen vedertagen definition på vad som kännetecknar en s.k miljöinvestering. Man kan väl vara överens om att det borde inbegripa de investeringar som görs i miljöfrämjande syfte, dvs. för att minska företagens negativa miljöpåverkan, men är hela investeringsbeloppet i t.ex. en ny miljöanpassad produktionsanläggning att betrakta som en miljöinvestering, eller kanske bara den del av den totala investeringen som direkt kan hänföras till miljötekniken. Hur skall man i så fall kunna urskilja ”miljödelen” av en investering? Kan man idag tala om miljöinvesteringar, i motsats till ”vanliga” produktionsinvesteringar, när det med hänsyn till dagens miljökrav och -regler i princip inte går att bygga en ny produktionsanläggning som inte på något vis är miljöanpassad?

En annan fråga som bör ställas av den som tar del av ett företags uppgifter om miljöinvesteringsbelopp, om det nu är en aktieägare eller annan intressent, är hur man egentligen bör tolka uppgifterna som rapporteras av företaget. Vad innebär det att företaget under det gångna räkenskapsåret har satsat betydande belopp inom ramen för sitt miljöarbete – är detta bra eller dåligt? Miljöinvesteringarna bör tolkas i sitt sammanhang, dvs. att miljösatsningarna bör på något vis relateras till företagets miljöpåverkan. Ett företag som investerar avsevärda belopp varje år kanske ändå har en mycket kraftig miljöpåverkan, medan konkurrenten som inte investerar lika mycket kanske har en relativt mindre miljöpåverkan, varför något uppenbart behov av miljöinvesteringar inte finns.

Som synes finns det ett antal frågeställningar som man bör ta hänsyn till om miljöinvesteringsbegreppet skall vara användbart inom ramen för företagens miljörapportering. För övrigt kan det kanske finnas andra mått än just miljöinvesteringar, på företagens miljömässiga framsteg, som är mera lämpade för jämförelser och utvärderingar, om det nu är detta som är avsikten med informationen. Idag tycks vi snarare befinna oss i brytpunkten mellan en traditionell syn på miljöfrågor, där dessa betraktats som externa hot mot företag och näringsliv, och en bredare syn på miljön, där miljötänkandet blir en integrerad del av verksamheten. Det är mycket möjligt att andra begrepp, med en mera fysisk än ekonomisk betoning, är mer intressanta som mått på företagens miljöprestation, exempelvis fysiska nyckeltal som indikatorer på miljöpåverkan, samt flödesanalyser över företagets förbrukning av ändliga, naturligt förekommande resurser. Dessa mått bygger dock delvis på ett annat perspektiv än den avkastningsmaximerande aktieägaren, där företagets påverkan på miljön sätts i centrum, snarare än miljöns inverkan på företagets verksamhet, vilket har varit temat i denna artikel.

Avslutning

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att omfattningen av börsbolagens miljörapportering tycks ha ökat avsevärt mellan 1990 och 1993. Den absolut vanligaste typen av miljöinformation avsåg företagens produkter, vilket rapporterades av vartannat företag i undersökningen 1993. Även information om tillverkningsprocessens miljöpåverkan samt miljömyndigheternas inverkan på företagens verksamhet och redovisning av policyuttalanden var vanligt förekommande. Tydliga målsättningar med miljöarbetet och finansiella uppgifter avseende miljöskyddskostnader och eventuella miljöförpliktelser var dock sällsynta. I övrigt kan anföras att en mindre grupp företag genomgående var bättre på att informera om miljöaspekterna av deras verksamhet än de övriga företagen, nämligen MoDo, Perstorp, Stora, Sydkraft och Volvo. De uppvisade skillnaderna mellan de ”bästa” respektive sämsta företagens miljörapportering, tyder dock på ett fortsatt standardiseringsbehov av den lämnade miljöinformationen, liksom en bättre bearbetning av tillämpade begrepp som t.ex. miljöinvesteringar. Kanske kan införandet av EUs Eco-Management and Audit Scheme, EMAS, bidraga till en mera jämförbar, och därmed användbar, miljörapportering i framtiden, förutsatt att företagen faktiskt också ansluter sig till denna.

Civ.ek. Fredrik Ljungdahl är doktorand vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Han medverkade senast i Balans nr 11/92.

Källor

FN, Commission on transnational corporations (1991): Accounting for environmental protection measures , E/C.10/AC.3/1991/5.

Ljungdahl, F. (1995): Miljörapportering i svenska börsbolag – miljöinformation i årsredovisningar och dess redovisningsteoretiska implikationer , arbetsmanus licentiatavhandling.

TRG Revision (1994): Börsföretagens miljörapportering 1993 , Stockholm.