Det är viktigt att de företrädare för Sverige som deltar i utvecklings- och beslutsprocessen på redovisningsområdet inom EU-kommissionen har gedigen kompetens och erfarenhet om den aktuella redovisningsdebatten i Sverige, skriver Göran Tidström.
Redovisningssverige går nu i väntans tider på justitiedepartementets lagrådsremiss över redovisningskommitténs förslag till ny EG-anpassad redovisningslag. Det förslag som presenterades av redovisningskommittén i början av 1994 innehåller ändringar av 1977 års bokföringslag, 1975 års ABL och 1980 års lag om årsredovisning. Förslaget uppfattades dock som ett steg tillbaka.
Flera tunga remissinstanser var också kritiska mot kommitténs tolkning av det 4:e EG-direktivet vad gäller möjligheterna att marknadsvärdera finansiella omsättningstillgångar, eventuella inskränkningar i principen att värdera fordringar och skulder i utländsk valuta till balansdagskurs samt ökad restriktivitet i synen på möjligheterna att göra avsteg från lägsta värdets princip beträffande omsättningstillgångar i övrigt. Förhoppningsvis har dock departementet tagit intryck av kritiken i det förslag som väntas till lagrådet inom de närmaste månaderna.
Verkningsfulla men gamla EG-direktiv
Även om en del kritiska synpunkter har framförts, har EG-anpassningen av svensk redovisning inneburit förhållandevis små ingrepp. Annat kunde inte förväntas, eftersom svensk redovisning vid internationella jämförelser under de senaste decennierna framstått som föredömlig. 4:e och 7:e bolagsdirektiven ger i många väsentliga avseenden också möjlighet att välja mellan alternativa lösningar. EG-direktiven har därför till dags dato inte inneburit någon påtaglig restriktion för utvecklingen av redovisningsstandards. Samtidigt kan konstateras att visserligen innehåller direktiven en mängd valmöjligheter men många redovisningsfrågor med hög aktualitet behandlas inte alls.
EG-direktiven har trots sina brister spelat en viktig roll för att åstadkomma en mer enhetlig redovisning inom Europa. Utgångsläget när det 4:e bolagsdirektivet utfärdades 1978 var helt annorlunda än idag. Då var det mycket svårt att jämföra redovisningsinformation mellan exempelvis de latinska, de tyska och de anglosaxiska länderna. Koncernredovisning förekom dessutom inte i många länder. Den anpassning till de 4:e och 7:e bolagsdirektiven som skett i många länder har därför varit en framgångsrik start i det europeiska harmoniseringsarbetet. Det är dock självklart att länder som redan vid direktivens tillkomst var ledande inom normgivningen inte har upplevt att det hänt särskilt mycket på Europafronten under de senaste 15 åren. Det har främst gällt att få de övriga att hinna ikapp. Därför har inte heller EG-kommissionen i Bryssel visat något intresse för att ändra direktiven och endast ett fåtal tillägg har gjorts.
Nya tongångar för europeisk harmonisering
Efter lång tid av förhållandevis passivt agerande har nu ansvariga tjänstemän inom kommissionen deklarerat att harmoniseringsarbetet inom Europa måste drivas vidare med ökad kraft. Det gäller att begränsa 4:e direktivets valmöjligheter och att skapa en standard för områden som idag inte är reglerade, exempelvis finansiella instrument, utländsk valuta, leasing, pensionsförpliktelser, andra immateriella rättigheter än goodwill m.m.
I ett anförande för FEE:s generalförsamling i december förra året deklarerade John Mogg, Director General för DG 15, vilket är det ”departement” under vilket redovisningsfrågor sorterar, några principiella utgångspunkter för utvecklingen av redovisningsstandards inom Europa. Kommissionen ser tydligt de internationella kapitalmarknadernas behov av enhetliga redovisningsstandards. Målet är att ett företag som agerar på kapitalmarknaden i olika länder endast skall behöva göra en enda redovisning som accepteras av alla marknader. Detta kan ske i det ideala förfarandet att alla länder kan enas om internationella redovisningsstandards typ IAS, vilka också implementeras i den nationella lagstiftningen. Alternativt kan det ske genom ömsesidigt erkännande mellan länder av respektive lands standard.
Om internationella standards skall accepteras av alla länder, måste de dock vara resultatet av en process i vilken alla större länder aktivt deltagit. Detta innebär att exempelvis US GAAP inte får stöd av EU såsom internationell likare. USA (dvs. SEC) accepterar inte redovisning enligt europeisk standard för amerikanska kapitalmarknader och då ser EU ingen anledning att göra det omvända för Europa. Är då IAS en möjlig förebild för en modernisering av EU-direktiv? John Mogg framhöll i sitt tidigare nämnda decemberanförande att även IAS uppfattades som för amerikainfluerat, framförallt genom dess lyhördhet för IOSCO:s (den internationella organisationen av börsövervakande myndigheter) önskemål. Denna i sin tur uppfattades vara starkt influerad av SEC. Dessutom har de europeiska representanternas i IASC agerande varit svagt och splittrat i avsaknad av en gemensam europeisk redovisningsfilosofi.
Grunden till de valmöjligheter som f.n. finns inom de 4:e och 7:e bolagsdirektiven är i stor utsträckning hänförliga till olika syn på redovisningens grundläggande principer och mål, ”framework”. Några redovisningsstandards som till fullo tar hänsyn till den socioekonomiska miljön i Europa finns därför inte. Detta gör att EG-kommissionen nu finner det angeläget att vidare utveckla den gemensamma europeiska redovisningslagstiftningen genom lag, anvisningar eller rekommendationer. För att detta skall kunna ske relativt snabbt aviserar kommissionen att man kommer att dels koncentrera sig enbart på redovisningsrekommendationer för noterade och andra stora företag, dels enbart reglera koncernredovisningen. Därigenom kan man undvika den blockering som kopplingen mellan beskattning och redovisning för enskilda bolag innebär i många länder.
Som ett led i arbetet aviseras ökad aktivitet i det till kommissionen rådgivande organet, European Accounting Advisory Forum, samt aktiv dialog med normgivande organ i de enskilda länderna, dvs. i Sverige med Redovisningsrådet. Inom ramen för arbetet i Advisory Forum kommer inom kort tre rapporter med förslag till nya standards att sanktioneras av kommissionen för officiell publicering. Dessa avser utländska valuta, leasing och finansiella instrument. Vilken slutlig form dessa överväganden och rekommendationer kommer att få återstår att se. Mycket talar ändå för att EG-direktiven kompletteras till en utvecklad form av EU-standards som i mycket, men långt ifrån alla delar, följer IAS.
Konsekvenser för Sverige
För att fånga upp vilka problem bl.a. Redovisningsrådet kan stå inför om man väljer att i allt väsentligt följa IAS för den svenska normgivningen kan en jämförelse mellan IAS och EG-direktiven vara av intresse. Olikheterna hänför sig till ett fåtal frågor där reglerna är motstridiga. IAS rekommenderar till exempel redovisning per rörelsegren och geografiskt område, medan EG-direktiven kräver information per företag. Ett annat exempel är att IAS behandlar aktivering av finasieringskostnader, medan EG-direktiven enbart avser aktivering av räntekostnader. EG-direktiven saknar anvisningar avseende redovisning av leasing, redovisning av statliga stöd, metod för redovisning av latent skatt samt krav på att pensioner skall kostnadsföras under personalens intjänandeår.
De frågor som för närvarande har högst aktualitet i Bryssel, vid sedan av de som behandlats i Advisory Forum enligt ovan, har studerats av FEE i en studie benämnd ”FEE 1994 Investigation of emerging Accounting Areas”. De aktuella områdena är intressebolag och joint ventures, reserveringar för produktgarantier, goodwill och övriga immateriella tillgångar, information om miljöfrågor samt ”övriga upplysningar” i årsredovisningen.
Vid jämförande studier av tillämpning av EG-direktiv i olika europeiska länder noteras dessutom en splittrad praxis och därtill kopplade kontroversiella frågeställningar. Som exempel kan nämnas att andelen företag som tillämpar kapitalandelsmetoden respektive klyvningsmetoden vid redovisning av intressebolag och joint ventures varierar mellan länderna. Praxis varierar också beträffande hur stor andel av företagen som reserverar för produktgarantier. I vissa länder är avskrivning av goodwill direkt mot eget kapital alltjämt betydligt vanligare än att avskrivning sker via resultaträkningen. I något land tillåts inte aktivering av forsknings och utvecklingskostnader.
Kommissionen har således ett stort antal frågor att arbeta med om man vill göra verklighet av konceptet europeiska redovisningsstandards. Låt oss ha förhoppningar att avvikelserna mot IAS blir få.
Svensk aktivitet krävs i Europaarbetet
EU-medlemskapet gör att svensk redovisningsdebatt nu måste ske under beaktande av och i samklang med EG-direktivens utveckling. Aktiv påverkan från svensk sida är dock både nödvändig och önskvärd. Detta kan ske genom att Redovisningsrådet etablerar kontakter med EG-kommissionen och genom ett aktivt arbete från FARs representanter i FEE, dvs. den organisation inom redovisningsområdet som hittills varit talesman för redovisnings -professionen i hela Europa och det expertorgan som kommissionen använt som bollplank. Allra viktigast är kanske dock att se till att de statliga företrädare för Sverige som deltar i utvecklings- och beslutsprocessen på redovisningsområdet inom kommissionen besitter gedigen kompetens och erfarenhet om den aktuella redovisningsdebatten i Sverige och också har en stark förankring i i första hand Redovisningsrådet och Bokföringsnämnden, om nämnden bibehåller sin roll som normgivande organ.
Auktor revisor Göran Tidström är verksam vid Öhrlings Reveko och svensk representant i FEE:s styrelse. Han medverkade senast i Balans nr 10/93.