Vi lever i en tid som präglas av snabba och oförutsebara förändringar. Det leder ofta till en känsla av otrygghet, kanske också maktlöshet. Detta gäller också vår bransch.
Så inledde FEE-presidenten, dansken Jens Röder, sitt inledningstal på FAR-dagen den 24 november.
Balans återger här Röders tal i en av utrymmesskäl något förkortad version. Han valde att under titeln ”Revisorerna i Europa” behandla följande huvudområden: Redovisningsstandards – Internationell kapitalanskaffning – Revisorns roll och ansvar – Liberalisering – Risken för rättstvister.
Det är nödvändigt att först beskriva FEE, eftersom organisationen befinner sig i centrum av det arbete jag tänker tala om – både genom sitt eget arbete och genom medlemsföreningarnas insatser, främst i IFAC och IASC.
Fédération des Experts Comptables Européens är en sammanslutning av de ledande revisorsorganisationerna i 22 europeiska länder. Man har sitt säte i Bryssel och representerar genom sina 34 medlemsföreningar över 300.000 revisorer i Västeuropa.
FEE leds av förtroendevalda och organisationens arbetsgrupper består av partners från företag över hela Europa, inte minst från Sverige. Göran Tidström är representant i styrelsen, och ni har starka representanter också inom flera av FEE:s nyckelområden.
FEE:s uppdrag är att främja bästa professionella praxis i Europa. Organisationen har också blivit professionens talesman gentemot EU-kommissionen. I den rollen har vi tillvunnit oss respekt, beroende på den höga kvaliteten på organisationens tekniska arbete. Det framgår av de olika delområden jag kommer att behandla idag. FEE fastställer inga standards, men organisationen uttrycker medlemmarnas åsikter om svåra ämnen. Vill man att folk ska lyssna, då måste man tala om sådant som folk har behov av att höra.
Sverige har helt nyligen blivit medlem i EU och redan är era lagar och ert yrkesutövande påverkat av Bryssel och Strasbourg. FEE är ett sätt att säkra att EUs inflytande är till er fördel. Vi uppmärksammar EU-kommissionen på sådant som den annars inte skulle lägga märke till. FEE bör således ge er både yrkesmässiga och politiska fördelar.
Redovisningsstandards
Redovisning är en kärnprodukt i vårt arbete, Vilka är de aktuella trenderna på det området?
IASC:s rekommendationer vinner mer och mer inflytande, både i Europa och övriga världen. Att Sir Bryan Carsberg blev IASC:s nye generalsekreterare är i sig ett bevis på den saken. Sir Bryans tekniska bakgrund kombinerat med hans erfarenhet av att reglera marknaden i en blandekonomi är något helt nytt för IASC.
FEE är mycket nöjd med denna utveckling. Som jag nämnde utfärdar FEE inga standards. Medlemmarna är av den uppfattningen att det är nödvändigt med redovisningsstandards på nationell och internationell nivå, men att regionala, europeiska standards snarare skulle skapa en tredje nivå än att ersätta de båda andra. Europeiska standards skulle därför snarare åstadkomma förvirring än vara till hjälp.
Vi vet att EU-kommissionen är enig med oss på den punkten. DG XV (femtonde generaldirektoratet) har under några månader sonderat terrängen runt om i Europa och är nu enig med vår profession om att IASC:s standards bör stödjas. En av de frågor som just nu sysselsätter IASC är hur man ska få bättre genomslagskraft för sina rekommendationer, de kommer ju trots allt från en privat institution. Kommissionens godkännandestämpel av IAS ger tillsammans med det nya IOSCO-avtalet detta önskade krafttillskott.
Ett av skälen till Kommissionens tidigare återhållsamhet mot IASC har varit en känsla av att IAS inte tillräckligt speglat de speciella egenskaper som är förbundna med europeisk redovisning. Generaldirektören för DG XV, John Mogg, har framfört den synpunkten. IASC har dock speciellt betonat behovet av att fylla den klyfta som tycks finnas mellan redovisningen i anglo-saxiska och icke anglo-saxiska länder.
Detta betyder dock inte att Kommissionen tänker vara passiv i förhållande till redovisningsstandards. Här talar jag mer om underhåll än om utveckling, då man dragit slutsatsen att direktiv är ett trubbigt instrument på ett så snabbt skiftande område som redovisningsprinciper. Den strategi Kommissionen nyligen offentliggjort innehåller flera åtgärder som säkrar en anpassning i Europa så att stora börsföretag ska kunna använda IAS vid koncernredovisningen.
Jag har förstått att Kommissionen huvudsakligen tänker använda sin kontaktkommitté med nationella lagstiftare på redovisnings- och bolagsrättsområdet till att fundera på redovisningsfrågor. Jag har nyligen uppmanat John Mogg att överväga en forskningsgrupp som skulle syssla med att höja kvaliteten på redovisningsregler och uppnå harmonisering genom konsensus. Vi planerar en rundabordsdiskussion med Kommissionen om detta 1996.
Dessutom har jag haft tillfälle att diskutera den nya strategi för redovisningsområdet, som Kommissionen blev klar med i förra veckan, med ledande befattningshavare i DG XV. Jag tror att det kommer att leda till flera initiativ under 1996, där FEE blir direkt involverat.
IASC har målet att nationella rekommendationer på sikt ska anpassas till IAS. Man har insett att man måste samarbeta med nationella lagstiftare och normgivare för uppnå detta – helt i linje med vad jag berättade om Kommissionen. Vi ser hur IASC på flera områden är på väg mot denna gemensamma utveckling, inte minst genom de senaste förändringarna av styrelsens sammansättning.
Viktigt är att IASC förra året bad FEE:s Insurance Working Party att utarbeta rapport om redovisningsprinciper för försäkringsbolag och att detta blev väl mottaget. Detta ska senare utvecklas till en IAS. Jag finner det mycket intressant att FEE fick den trovärdighet som ledde fram till detta uppdrag p.g.a. den höga kvaliteten på arbetsgruppens kommentar till ett utkast till det europeiska direktivet om försäkringsbolag. Vi ser här att det arbetet avspeglar FEE:s traditionella roll: att aktivt bidra till formulerandet av utkast till direktiv i de fall där FEE har något att säga, och att kommentera IAS-utkast de gånger det är nödvändigt att komma med specifikt pan-europeiska kommentarer.
IASC har ett välfyllt arbetsprogram, som jag bara har berört helt kort, för att visa färdriktningen och det europeiska inflytandet. Jag vet att ni, precis som FEE, välkomnar denna utveckling. Därför är det viktigaste budskapet att den tid som er förening lägger ned på arbetsgrupper inom IASC och FEE på det här området betalar sig mer och mer.
Jag är övertygad om att er representant i redovisningsgruppen, Bo Engström, tillvaratar era intressen när det gäller ändringar i fjärde och sjunde direktiven.
Hittills har jag inte berört vad jag anser vara den viktigaste utvecklingen inom IASC-området:
Användandet av IAS-redovisning för att skaffa kapital
Den 11 juli kom ett pressmeddelande från IASC och den tekniska kommittén inom IOSCO (International Organisation of Securities Commissions).
Där sades bl.a. att ”utarbetande av omfattande kärnstandards, som kan godtas, ... kommer att göra det möjligt för den tekniska kommittén att påbjuda användningen av IAS i samband med kapitalanskaffning över nationsgränser och vid börsintroduktioner på alla globala marknader”.
IOSCO har indikerat att ca 14 IAS är möjliga att godta. Man har avtalat med IASC att kärnan ska vara utarbetad efter ett fyraårigt projektarbete fram till 1999. Det finns ca 16 punkter på listan. En standardredovisning för pensioner ska finnas vid utgången av 1999.
IOSCO:s medlemmar består av de kontrollorgan som reglerar handeln med aktier och obligationer på finansmarknaderna i ett 75-tal länder. Organisationen har ca 50 regionala myndigheter och börser som anknutna organisationer. Stockholms Fondbörs är med och EU-kommissionen är anknuten organisation. Som en följd av det kommer avtalet att – allt eftersom det börjar förverkligas – få ett betydande inflytande i Sverige med de många internationella företag och finansiella institutioner som finns här.
Revisorns roll och ansvar
Ett viktigt led i den internationella utvecklingen är den växande uppmärksamheten kring begreppet ”överordnad företagsstyrning” (corporate governance). Vår roll som revisorer ses inte längre isolerat, utan sammankopplat med det ansvar som vilar på ett företags styrelseledamöter.
Jag börjar därför det här avsnittet med en kommentar om den pågående debatten:
1.Klargörande av ansvaret för styrning av företag
Revision är en del av den överordnade företagsstyrningen. Ett av de resultat som offentliggjordes av Cadbury-kommittén – f.ö. skapad av den engelska professionen – var att bevisa detta.
FEE har samma inställning. I rapporten ”Ansvar för företagens redovisningsrapportering”, som utgavs förra året, fastslog FEE att vår yrkeskår är beredd och villig att ta på sig nya roller. Er generalsekreterare, Björn Markland, hade flera relevanta anmärkningar som hjälpte oss att reda ut våra tankar på det här området. Fortfarande måste dock utredas vilket ansvar som knyts till dessa roller, samt hur detta ansvar förhåller sig till direktörers, aktieägares och statens roller.
Efter Cadbury har debatten om företagsstyrning spritt sig över hela världen. International Capital Markets Group (tillsatt av International Federation of Accountants (IFAC), International Bar Association och Federation Internationale des Bourses des Valeurs) publicerade för två månader sedan en mycket intressant undersökning av aktuella ämnen i sin rapport ”Vem håller i tyglarna” i sex länder, däribland Frankrike, Tyskland och England.
Undersökningen drog slutsatsen att upplysning är det bästa incitamentet för att öka styrelsens ansvar företagets goda uppförande. Upplysningen bör, enligt författarna, omfatta utnämningar och arvodering av styrelseledamöter och revisorer och dessutom också deras respektive ansvar vad gäller ledning, redovisning och interna kontrollsystem.
EU-kommissionen är också med i debatten. Dess ”tänktank” Centre for Policy Studies (CEPS), har i år utgivit sin egen rapport (anmäld i Balans 11/1995, reds anm.) och rekommendationer beträffande överordnad företagsstyrning. CEPS talar här för att stärka aktieägarnas jämställdhet samt en förstärkning av styrelsens ställning och revisorns ställning i förhållande till dessa styrelsemedlemmar.
Kommissionen har rent faktiskt gått ännu längre. Den har inlett två parallella och samordnade konsultutredningar. Den ena handlar om företagsstyrning, den andra gäller den lagstadgade revisorns roll, ställning och funktion. Jag ska här tala om revisorsutredningen, eftersom den – oavsett vilka förändringar som kommer att ske på EU-nivå – har stimulerat kåren att få klargjort sin egen syn på sin roll.
2. Undersökning av den lagstadgade revisorns roll i Europa.
Kommissionen inledde sin undersökning sent förra året. Den räknar med att ha slutsatserna färdiga i slutet av detta år och att kunna utarbeta en ”grönbok” under 1996. Det är nödvändigt för vårt yrke att väl förberedda så att vi kan reagera på ”grönbokens” slutsatser. Kommissionens resultat ska tas upp på en konferens på hösten 1996.
Kommissionens undersökningar är inte de enda. De överlappar mycket av det arbete som redan håller på att utföras av nationella lagstiftare och inom kåren, inte minst av FEE. En orsak till det är att såväl lagstiftarna som professionen under att antal år berörts av ”förväntningsgapet”, särskilt efter företagskrascherna och -skandalerna som började i slutet på 80-talet och som fortsatt att förfölja oss under detta decennium.
Uttrycket ”förväntningsgap” syftar på gapet mellan investerares och företagsledares önskan om att kunna lita på att revisorn eliminerar de risker som är förbundna med deras engagemang i företaget. Det berör även vårt yrkes syn på svårigheterna i detta sammanhang – och den risk för rättstvister som kan följa av att man rättar sig efter denna önskan. Vår kår har även känt att andra intressenter, genom att bara vända sig till revisorerna för att få sina förväntningar infriade, åtminstone delvis vänt sig till fel instans.
Kommissionen har utformat sin undersökning genom att fråga om vilka hinder olika nationella regeringar skapar mot den inre marknaden. De frågor om revisorsutnämningar, omfattningen av deras arbete, kvalitetssäkerheten i revisionsarbetet, revisorns oberoende samt risken för juridiskt ansvar. Även om fokus ligger på hinder för verklig konkurrens, reser undersökningen många andra frågor som ska diskuteras, och här måste vi vara i stånd att uttrycka vår mening.
Kommissionens undersökning görs av MARC ett respekterat holländskt institut som är knutet till universitetet i Maastricht. Fyra av de sex största revisionsbyråerna har hjälpt MARC att samla in data från medlemsländerna. Den datainsamlingen är nu avslutad och man håller på med analysen. MARC räknar med att kunna presentera sin rapport för Kommissionen i slutet av november.
3. Förväntade slutsatser om revisorns roll
Vad kommer rapporten att innehålla och vad kommer kommissionen att föreslå? Det vet vi naturligtvis inte.
Å andra sidan är FEE – med starkt understöd av sina medlemmar inklusive er själva – i färd med att klara ut sina synpunkter på vilka politiska förslag som bör krävas. Hur gör vi det?
För det första bygger FEE vidare på sitt tidigare arbete. Jag har redan nämnt en av rapporterna, ”Ansvar för företagens redovisningsrapportering”, och jag tar senare upp rapporten om vår ställning i fråga om ”Oavhängighet” samt vår undersökning beträffande ”Omfattningen av våra tjänster”.
Specifikt reagerade FEE genom att först se vilka ramar Kommissionen föreslagit för sin undersökning. Vi analyserade dessa för att identifiera aktuella och viktiga punkter. Vi letade efter ämnen som behövde diskuteras. Vi såg däremot ingen mening med att göra om hela undersökningen eller att spilla tid på att täcka hela området bara för att rapportera förhållanden som de flesta redan var eniga om.
Vi drog sedan slutsatsen, att det skulle vara till nytta för alla om vi behandlade FEE:s undersökning som ett joint venture med de nationella föreningarna. Det är första gången som FEE gjort så och jag hoppas att det kommer att ske igen. Jag ser det som ett bra sätt att få fram och förstå skillnaderna mellan de nationella kulturerna runtom i Europa, och därefter utarbeta gemensamma synpunkter, som respekterar dessa kulturer.
Därför bad vi de nationella föreningarna att på frivillig basis ta på sig en genomgång av de utvalda ämnena. FEE har ett litet tekniskt sekretariat, bestående av fem personer, och en begränsad budget. Det här skulle vara ett stort arbete med en mycket strikt tidsplan. Var och en av de fem huvudgrupperna valdes av föreningar i fem olika länder. Föreningarna var införstådda med att det gällde att utarbeta frågescheman, ta in svar och göra en första analys för att kunna förse FEE med ett underlag för att utarbeta en eller flera rapporter om vår ställning.
Ämnena fördelades så här: Björn Markland från Sverige tog sig an omfattningen av revisionen; Helmut Klaas från Tyskland en vidare undersökning om oberoendet; Jean Luc Doyle från Frankrike både revisorns rätt att inhämta de för revisionen nödvändiga uppgifterna och kvalitetskontroll av revisioner; Anthony Carey från England revisorers rapporteringsplikt och slutligen Henri Olivier från Belgien det juridiska ansvaret, där han försöker fastställa varför domstolars och målsägares hållning i det kontinentala Europa skiljer sig så från i de anglo-saxiska länderna.
Frågescheman blev utarbetade och svaren kom in. Den 17 november gjordes ett utkast till executive summary som sedan gåtts igenom av av arbetsgruppen för liberalisering/kvalifikation under ledning av Madame Hélène Bon och av arbetsgruppen för ansvarsfrågor under ledning av David Darbyshire (båda vicepresidenter i FEE). Jag räknar med att den slutliga versionen av rapporten ska presenteras för Council den 12 december och att den ska bli fastställd antingen på det mötet eller på ett speciellt Councilmöte i januari 1996.
4. Allmänna iakttagelser om revisorns roll
Den generella slutsatsen när man tittar på skillnaderna mellan länderna är att de inte är stora. Det handlar särskilt om vissa tolkningsfrågor, som har sina rötter i nationell historia och praxis, snarare än om det underliggande innehållet. På EU-språk kan man säga att de är ekvivalenta. Vi ser därför bara få områden, där det möjligen kan komma att krävas lagstiftning på europeisk nivå.
Icke desto mindre finns det speciella områden som förtjänar uppmärksamhet, och jag går nu in på några av dessa – med utgångspunkt från det arbete som FEE har utfört.
5. Omfattningen av revisionen
Den allmänna omfattningen av den lagstadgade revisionen tycks vara ekvivalent mellan länderna. Ekvivalens är ett viktigt ord: det betyder alltså inte identisk eller harmoniserad, utan att saker har samma underliggande innehåll, även om formerna eventuellt skulle vara olika.
Det är naturligtvis skillnader, eller om inte klara skillnader i alla fall brist på tydlighet mellan länderna, på tre huvudegenskaper som är centrala för förväntningsgapet. Här bör FEE hjälpa till att nå klara och ekvivalenta regler från land till land.
De tre områdena är:
allmänt ansvar för att företag efterlever affärsrätt och -regler
speciellt ansvar beträffande bedrägeri och olagliga handlingar, samt
förpliktelser för envar medlem av den överordnade företagsstyrningen om det eventuellt finns en going concern-risk för företaget.
Vi kan utgå från att Kommissionen kommer att vara intresserad av de områden som handlar om att efterleva affärsrätt och -regler, och särskilt bedrägeri och olagliga handlingar, om inte annat av interna skäl. FEE:s Public Sector Committee är således i färd med att organisera ett seminarium tillsammans med Kommissionen om den punkt som gäller kontroll av bedrägerier som påverkar EUs organ. Ekvivalens mellan regler på nationell nivå, bör vara en hjälp vid hanteringen av det europeiska problemet.
En rad europeiska länder, inklusive Irland och Holland, har lagt på revisorerna plikten att inrapportera skattebedrägerier till myndigheterna, om inte företagen själva efterkommer en uppmaning att rätta till förhållandet.
Eftersom vart och ett av dessa områden är av den karaktären att vår profession gärna lever upp till förväntningarna – förutsatt att vi kan klara av våra ansvarsfrågor och förpliktelser – tror jag att vi kommer att understödja vissa lagändringar för att skapa klarhet.
De principer som läggs till grund för sådana ändringar bör helst spegla tendenser i debatten om corporate governance, metoder och tekniker föreslagna i samband med arbetet inom IFAC, och då särskilt International Auditing Practices Committee och dess Ethics Committee.
6. Revisorns oberoende och objektivitet
Alla länder kräver att revisorn är oberoende. Det är också vad man kunde vänta sig. Vad det sedan betyder och hur oberoendet kan säkras, varierar mindre än man kunde tro. Det kan jag säga ganska säkert, eftersom FEE i juli avslutade en tre år lång debatt kring det ämnet.
Det är en lång tid, men det tar tid att bli enig och resultatet var värt att vänta på.
Resultatet är en rapport som beskriver vår ställning och lägger fast ramarna för hur objektiviteten ska kunna säkras och en mängd specifika punkter relaterade till oberoendet, både reellt och strukturellt. Förutom att den beskriver den ställning som det är
enighet om i den europeiska professionen, inklusive er egen förening, har rapporten också blivit föremål för positiv uppmärksamhet från IFAC, som försöker att uppdatera den globala professionens ställning. Det bör tillfogas att de italienska föreningarna, som var de enda som hade avvikande mening, icke desto mindre har stöttat rapporten som ett diskussionsunderlag.
En viktig slutsats för en liberal profession som vår, som vårdar sig om både kvaliteten och omfattningen av vårt serviceutbud (med dess många discipliner), var att ”en revisor kan erbjuda annan service till revisionsklienter än att utföra revision, förutsatt att sådana tjänster inte minskar revisorns objektivitet, och förutsatt att sådana tjänster inte är förbjudna i nationell lag eller enligt relevant professionellt kodex”.
Invändningarna rör inte det reella oberoendet. Jag vill mena att detta också stöds av de större forskningsprojekt som hittills genomförts. Det speglar också kontrollorganens – t.ex. Securities and Exchange Commission – erfarenheter. SEC gick så sent som förra året igenom de fördelar och risker som är förknippade med revisorers icke-revisionsmässiga tjänsteutbud, och man drog den slutsatsen att om revisorerna har den nödvändiga självdisciplinen, så väger fördelarna tyngre än riskerna.
Invändningarna handlar däremot om den strukturella oberoendet – och de risker som är förbundna med att skapa regler för att bevara denna, när dessa regler inte är fast knutna till grundläggande realiteter i revisionsprocessen eller till revisorns faktiska uppträdande. Vi kan förvänta oss att regler som inte vilar på substans, till sist kommer att förlora sin trovärdighet.
Ett välkänt och aktuellt exempel på sådana regler är förslaget om att revisorerna bör rotera för att inte löpa risken att tappa i oberoende genom att få alltför nära kontakter till klienten. I Spanien har professionen lyckats övertala regeringen att ändra politik på den punkten. Det tunga i argumentationen var att det reella oberoendet inte skulle förändras, men att kvaliteten på revisionen, särskilt under de första åren efter bytet, troligen skulle bli sämre. Den debatten går vidare, t.ex. i Tyskland, men det tycks som om lagstiftarnas intresse för rotationsprincipen är i avtagande.
En metod man hellre skulle kunna stödja är kanske den alternativa lösning, där det är revisionspartners som roterar i stället för revisionsbyråer. Ni känner naturligtvis till det förslaget, vars syfte är att skapa balans mellan reell och synlig oberoende utan att sänka revisionskvaliteten.
I samband med debatten om oberoende, vilka är de specifika skillnaderna mellan EU-länderna – eller vilka klyftor kan nämnas som inte kommit med i den här redogörelsen?
För det första anser vi att vi än en gång kan bekräfta FEE:s egen undersökning om ansvar och det nya arbetet kring överordnad företagstyrning. Där stöds slutsatsen att det borde skapas praktiska lösningar för att undgå förhållandet att bara den högsta ledningen har inflytande över valet av revisorer. Om det gäller att utse revisor till en koncern bör lösningarna också motverka att ledningen delar uppdraget mellan olika revisionsbyråer enligt den gamla romerska principen om söndra och härska.
För det andra kan vi bekräfta FEE:s rapport gällande vår ställning i förhållande till frågan om oberoende. Här bör anvisningarna fokuseras på principerna för oberoende och objektivitet, inklusive några specifika regler där det verkligen behövs – och vi kan alla identifiera inslag av privat och ekonomiskt intresse där sådana finns. Skillnader mellan länderna bör inte leda till regleringsförsök i form av att detaljerade regler från olika länder sammanförs i en lång lista. Tvärtom – de professionella föreningarna bör pressas till att tvinga fram etiska standarder som en del av kvalitetskontrollen.
Vi får se hur det går med dessa och andra idéer, som vi fått från vår undersökning, under de kommande månaderna.
Vi har alltså sett på omfattningen av revisionen och på revisorernas förhållande till arbetet.
7. Utförandet av lagstadgad revision
Den lagstadgade revisionen tycks utföras ekvivalent mellan Europas länder. Detta bör inte förvåna oss, eftersom alla landsföreningar är med i IFAC och därmed har förpliktat sig till att inarbeta standards, i detta fall IAPC:s International Standards on Auditing, i sina nationella anvisningar.
Här finns dock två skillnader som kräver någon uppmärksamhet:
Det första ämnet känner vi redan från debatten kring corporate governance:
Det andra ämnet rör koncerner:
Behoven av att ha direkt tillgång till andra företag i koncernen och att kunna kommunicera direkt med de lokala revisorerna är mindre klart. Undersökningens resultat pekar mot att när en koncern har dotterbolag i andra länder, så är det förhållandet inte behandlat på effektivt sätt i den nationella lagstiftningen.
Detta kan mycket väl vara ett område där vi skulle kunna stödja lagstiftning på europeisk nivå, särskilt i samband med frågor om kommunikation över nationsgränser.
8. Kvalitetskontroll av den lagstadgade revisionen
Undersökningen visar att hållningen till hur revisionsstandards fastställs och hanteras i stor utsträckning är likartad i hela Europa. Fastställandet av standards ligger i allmänhet på de professionella organ som har den relevanta kunskapen, nämligen revisorsföreningarna. Det finns också en växande insikt om behovet av ett av lagstiftaren och föreningarna sanktionerat, oavhängigt organ, som ska ta hand om hanteringsfrågor och kvalitetskontroll.
Det finns några påtagliga eller möjliga skillnader i synen på hur mycket detta organ ska skiljas från de professionella föreningarna. Mitt intryck är dock att man rör sig i riktning mot att tillfredsställa det offentligas intresse och att detta intresse i dagens läge bör stärkas inom ramen för självreglering snarare än genom lagstiftning.
Den lagstadgade revisionen är kärnan i vårt utbud av tjänster, men mina kommentarer här leder mig också till att göra några reflektioner över de tendenser som påverkar alla våra aktiviteter.
Liberalisering
Jag utgår från att vi alla anser att vi har rätt att utöva vårt yrke så att vi kan erbjuda våra klienter största möjliga tjänsteutbud för att stödja framtagandet av affärsmässig information av hög kvalitet.
Bara om vi har den rätten kan vi ha en organisation som är i stånd att utveckla kompetens, samt att dra till sig och hålla kvar duktiga människor. Och det är nödvändigt för att kunna tjäna klienterna. Bara om vi har dessa resurser kan vi uppfylla klienternas förväntingar i dagens komplicerade affärsvärld – och bara så kan vi leva upp till vårt revisionsansvar med nödvändig grundlighet och kontroll på revisionsrisker.
Lyckligtvis låter det som om läget och tendenserna på de flesta områden är gynnsamma för ett liberalt utövande av vårt yrke. De undersökningar om överordnad företagstyrning, som jag hittills kunnat ta del av, är i linje med vår önskan om att kunna erbjuda en rad tjänster och avstår från att föreslå andra restriktioner för detta, än dem vi själva lägger på oss, när det gäller att erbjuda våra klienter annat än revision.
Vi vet naturligtvis inte i vilken utsträckning EU-kommissionen tänker försöka införa restriktioner, som följd av sina undersökningar av den lagstadgade revisorns roll, för att hantera problemet med att utjämna skillnaderna mellan länderna. Men eftersom EU går in för att bl.a. tjänster ska få röra sig fritt mellan länderna, bör man förvänta sig att tjänstemännen kommer att inta den motsatta ståndpunkten. Om det ändå skulle bli inskränkningar kommer dessa helt klart att motiveras med det offentliga intresset, särskilt om det ska ageras för lagstiftning i stället för självreglering.
Kommissionen har på ett näraliggande område under flera år rent faktiskt tagit ställning för en utveckling mot en liberal redovisningsprofession med många discipliner. Det området har sitt högkvarter i Génève. Jag tänker på General Agreement on Tariffs and Trade, också känt som GATT.
Många av oss tyckte nog att GATT var en avlägsen skådeplats för diplomati på regeringsnivå. Följderna av den utdragna Uruguay-rundan som avslutades förra året, är dock långt ifrån avlägsna. Där ingick även underskrivandet av General Agreement on Trade in Services (GATS), i vilket regeringar över hela världen för första gången enades om ett ramavtal, som ger den som är verksam i en liberal profession rätt att leverera tjänster och kunskap i vilket land som helst, samt att också kunna få rimligt betalt för sådana prestationer.
EU hade nyligen framgång med att få ett parallellt avtal beträffande finansiella tjänster underskrivet, trots motstånd från USA, och det är ett tecken att man tar allvarligt på dessa frågor.
FEE har alltid varit aktivt i GATT, särskilt genom sin generalsekreterare John Hegarty. Han har arbetat nära samman med Kommissionens DG I, med OECD och FN, samt med professionen i USA och med FEE:s egna medlemmar. Han har också fortsatt att vara aktiv på det här området.
Aktivt arbete behövs också verkligen. GATT har nu blivit World Trade Organisation och en av WTO:s första uppgifter är att ge GATS slagkraft. Därför har WTO tillsatt ett Working Party on Professional Services. När det gäller oss är det så gynnsamt att Claude Trolliet, tidigare medlem av FEE-sekretariatet, har kommit till WTO och nu blivit sekreterare i den arbetsgrupp som behandlar revisorsyrket.
Som ni kan se understöder GATS vår profession som leverantör av tjänster över nationsgränserna. Till de ämnen som detta Working Party nu behandlar hör säkringen av att de nationella reglerna för professionell auktorisation inte skapar onödiga hinder, stimulerandet av att erkänna kvalifikationer över nationsgränser, samt att uppmuntra länderna att använda internationella standards – särskilt från IFAC och IASC – när det gäller vårt yrke.
OECD har lagt till ett önskemål om att kvalificerade utländska tjänsteutövare i liberala professioner ska få möjlighet att kontrollera lokalt auktoriserade enheter, samt att göra det möjligt för dessa yrkesutövare att utöva sitt yrke över nationsgränserna. Enligt OECD bör man också överväga att kunna ge tillfällig auktorisation till sådana yrkesutövare som tillfälligt är i ett annat land.
FEE och dess medlemmar ska noga följa denna utveckling. Här ska finnas en balans mellan friheten att utöva yrket och skyddet av det offentligas intresse av att kunna kontrollera.
GATS täcker naturligtvis professionen över hela världen, liksom i Europa. Om man ser till mer näraliggande frågor har FEE i sommar publicerat sin undersökning vad gäller omfattningen av professionell praxis och FEE:s liberaliseringsgrupp, har utarbetat en egen rapport. Detta var den tredje delen av FEE:s ramrapport om ansvar, oberoende av omfattning.
Undersökningen stärker bilden av en profession med många discipliner och av behovet av att skydda detta faktum, inte minst på områden som skatterådgivning och rådgivning i affärsrätt och -praxis.
Nu har jag kommit till den trend som påverkar våra möjligheter att utöva yrket inom alla de områden jag just har berört, och som – rätt behandlat – kan frigöra professionen från många av de förbud som hindrar oss att gå allmänhetens förväntningar till mötes. Det handlar om
Att nå överensstämmelse mellan risken för rättstvister och vårt ansvar
Ett av de ämnen som skulle behandlas både i Kommissionens och FEE:s undersökningar, var rättstvister som påverkar den lagstadgade revisorn. De nationella lagstiftarna har olika hållningar till detta, och det gäller även domstolarna – både vad gäller värdering och nivåer på skadestånden. Som man kunde ha väntat sig skiljer domstolarna i det kontinentala Europa tydligt mellan ansvar för mål och ansvar för medel, och det kan vara en viktig grund för ett viss oro vad gäller rättstvister.
Detta är ett mycket svårt område att undersöka, sett i ljuset av de olika förutsättningarna för rättsutvecklingen i de olika länderna, och den fina balans som över tiden har utvecklats ur skilda målsägares behov och skilda rättsbegrepp.
Det är möjligt att dessa skillnader mellan länderna inte på en gång kan renodlas, så att man kan identifiera förklarliga hinder för att erbjuda tjänster i olika länder.
Inte desto mindre måste kombinationen av diskutabla ställningstaganden i anglo-saxiska länder, regler om solidariskt ansvar och utnyttjandet av dessa för att dra fördel av ”deep pockets”, samt den därav följande svårigheten att få tillgång till försäkringar med rimliga premier för revisorer i stora bolag, vara ett område av intresse i alla länder – både för professionen och det allmänna.
Om någon tvivlar på det, kan jag bekräfta att försäkringsgivare i de största, och därför mest utsatta, firmorna börjar se tendenser till rättstvister också i de mest skyddade av länderna. Det är något som bekymrar dem.
IFAC offentliggjorde i juli sina synpunkter på detta. Man anser att de nuvarande rättstvisterna är ett hot mot en stark och oavhängig profession. IFAC räknar med att debatten om överordnad företagsstyrning ska hjälpa till att hitta strukturella lösningar.
IFAC har också kommit med några specifika rekommendationer. Dessa inkluderar att man bara ska sätta igång rättstvister som tycks innehålla en förtjänstmöjlighet, att främja modellen med proportionellt ansvar och begränsa skadestånden.
IFAC speglar vår yrkeskårs ståndpunkt. På den andra sidan sker den viktigaste utvecklingen kanske i USA. En principiell lag om att införa proportionellt ansvar har godkänts av både senat och kongress. Det betyder att en dom mot en revisor begränsas till den skada som förorsakats av hans fel, och det är en väsentlig ändring av begreppet solidariskt ansvar.
Dessutom har den engelska Judicial Board nyligen gått med på att omvärdera begreppet solidariskt ansvar i förhållande till professionella prestationer, som levereras av revisionsbyråer och andra liknande organisationer.
Om lagstiftningen kommer att vila på det underlaget, så, kan det visa färdriktningen för lagstiftare i andra områden. Eftersom tendenserna till att göra upp i domstol först visade sig i USA, och sedan i någon mån i England, kan en kursändring i de länderna vara viktig för oss alla.
Argumenten för sådana ändringar, som framförts av vår profession – samt de motargument som kommer från andra sidan – bör noga studeras med avseende på möjligheten att använda dem i vår egen nationella situation.
Det kan hända att en sådan lagändring kan bidra till alternativa lösningar i andra länder, som revisorernas rätt att begränsa sitt ansvar i kontrakt eller användningen av avtalade maximum för revisorns ansvar som i den tyska eller österrikiska modellen. Detta är något för våra föreningar att ägna sig åt i framtiden.
Jag utgår från att ni är eniga om att revisorerna ska ha en relevant ansvarsförsäkring, både vad gäller revisionen och de övriga tjänsterna. Det som har varit väsentligt i de länder som drabbats av större rättstvister, har varit att definiera gränserna för den risk som man kan försäkra sig mot, och att ange storleken på de skadestånd som kan utdömas.
Förhoppningsvis kommer ändringar i reglerna kring rättsfrågorna att göra det lättare att försäkra sig. Detta kommer i sin tur att göra det lättare att skydda allmänheten genom at kräva, och inte bara rekommendera, relevanta försäkringar.
Avslutning
I en sådan här genomgång är det alltid svårt att välja ut de viktigaste punkterna i utvecklingen. Jag hade gärna talat om ännu fler saker, t.ex. om möjligheter och behov i samband med miljöfrågorna, ett område där FEE också är aktivt. Man kunde också nämna försöken att reducera olika skatteregler och dubbelbeskattning, eller de nya marknader som finns framför vår egen dörr i Central- och Östeuropa. Skilda och snabbväxande områden, där FEE spelar en aktiv roll.
Samarbetet mellan revisorer och tillsynsmyndigheter är en mycket viktig punkt i debatten om överordnad företagsstyrning; oberoende är ett ämne där FEE nu kan rapportera var professionen står i hela Europa.
Jag nämnde inledningsvis, att jag ansåg att de aktuella trenderna är bra för vårt yrke. Det kan i någon grad tillskrivas det arbete som utförs av de nationella föreningarna, de internationella organisationerna och de firmor som under de senaste fem åren ställt resurser till förfogande för att koma till rätta med förväntningsgapet. Det har betytt att gapets egenskaper är kända, att det kunnat definieras i förhållande till de ändrade förutsättningarna i näringslivet och att sakområden som berör det offentligas intresse har diskuterats med regeringar.
Nedan återfinns även korta sammanfattningar från paneldebatt och seminarier på FAR-dagen 1995
Referat och översättning: Bengt Holmquist