I Sverige pågår en debatt om hur en verksamhet som bedrivs i utländsk ekonomisk miljö ska inkluderas i en redovisning i svenska kronor. Carl-Eric Bohlin och Hans Carlweitz redogör i denna artikel för tre olika redovisningsmetoder.
I denna artikel beskriver vi de tre tekniker som enligt vår uppfattning föreligger för omräkning av en självständig utländsk verksamhet i samband med att denna inkluderas i en koncernredovisning i svenska kronor.
1. Inledning
I Sverige har FAR genom ett förslag behandlat omräkning av utländska dotterföretags redovisningar för intagande i koncernredovisningen. Enligt detta förslag skall självständiga verksamheter omräknas enligt dagskursmetoden medan integrerade verksamheter omräknas enligt MIM-metoden.
Dagskursmetoden innebär att balansräkningen omräknas till bokslutskurs medan resultaträkningen omräknas till genomsnittskurs och den orealiserade valutaomräkningsdifferensen förs direkt till eget kapital. MIM-metoden innebär att balansräkningens monetära poster omräknas till balansdagskurs medan icke monetära tillgångar (varulager samt anläggningstillgångar exklusive långfristiga monetära poster) och icke monetära skulder omräknas till historisk kurs. Den orealiserade valutaomräkningsdifferensen resultatföres. FARs förslag bygger på och överensstämmer i allt väsentligt med den internationella rekommendationen IAS 21 och den amerikanska rekommendationen FAS 52.
En återblick på bakgrunden till FAS 52 tillkomst är i detta sammanhang inte helt utan intresse. Innan 1975 kunde amerikanska företag omräkna sina utländska verksamheter enligt valfri metod. Detta år infördes emellertid FAS 8 vilken innebar ett krav på omräkning enligt, i princip, MIM-metoden.
Omkring 1980 föll dollarn väsentligt mot flera andra valutor, bland annat de europeiska. Med tanke på värde-stegringen i dollar på dessa investeringar innebar detta för amerikanska koncerner med väsentliga investeringar utomlands de facto stora kursvinster på dessa investeringar. Istället drabbades dock många av bolagen genom MIM-metoden av redovisningsmässiga omräkningsförluster, vilka belastade resultatet. Orsaken var att de utländska bolagen hade ett negativt monetärt netto, bland annat på grund av lån upptagna för finansiering av anläggningstillgångar. En anläggningstillgång är normalt en icke monetär tillgång som omräknas till historisk kurs och det bokförda värdet i dollar ökade inte som en följd av dollarnedgången. Däremot ökade nettoskuldens bokförda värde i dollar genom dollarns fall. Nettoresultatet blev en omräkningsförlust som belastade resultatet.
FAS 8 utsattes för omfattande kritik. Kritiken gick ut på att FAS 8 misslyckades med att återspegla den ekonomiska realitet som rådde för utländska verksamheter. Kritiken fokuserades på de starka svängningarna i resultatet för internationella företag. Rekommendationen innebar som en direkt följd av FAS 8 en väsentlig ökning i säkringsåtgärder, såsom terminskontrakt, som normalt annars inte skulle ha ingåtts. Redovisningspraxis kom alltså på ett inte helt lyckligt sätt att påverka affärsmässiga bedömningar.
FAS 52, som utfärdades 1981, ersatte FAS 8. Enligt FAS 52 skall bolag med en annan funktionell valuta än dollar omräknas till dollar enligt dagskursmetoden. För bolag med dollar som funktionell valuta, liksom för bolag i höginflationsländer, skall omräkning till dollar ske i enlighet med i princip MIM-metoden.
För bestämning av den funktionella valutan skall sex kriterier utvärderas. Dessa kriterier avser:
1. Kassaflöde
2. Finansiering
3. Försäljningsmarknad
4. Kostnader
5. Finansiering
6. Interkoncerna transaktioner och arrangemang
Den funktionella valutan definieras som valutan i den ekonomiska miljö (fastställd efter de sex kriterierna) i vilken enheten verkar.
Det svenska omräkningsförslaget använder inte begreppet funktionell valuta men enligt vår uppfattning och erfarenhet görs bedömningen av huruvida ett företag är självständigt normalt enligt i huvudsak samma kriterier som de som används för bestämningen av en enhets funktionella valuta. Vi använder därför nedan just uttrycket funktionell valuta för den valuta som i praktiken dominerar en affär.
2. Alternativ för intagande i svensk redovisning av en självständig utländsk enhet
2.1 Dagskursmetod för enhet vars böcker förs i en utländsk valuta vilken också är den funktionella valutan
Denna metod är den vanligaste och innebär alltså att balansräkningen omräknas till dagskurs, resultaträkningen omräknas till genomsnittskurs och att omräkningsdifferensen förs direkt till eget kapital.
I den mån enheten har fordringar och skulder uttryckta i andra valutor än bokföringsvalutan omräknas dessa till bokföringsvalutan efter gällande bokslutskurs, varvid kursdifferenser resultatförs.
2.2 Kombination av dagskursmetod och MIM-metod för enhet vars böcker förs i svenska kronor men där den funktionella valutan är en annan
För denna enhet återspeglar bokföringsvalutan ej den ekonomiska miljö som enheten är verksam i. I denna situation gäller det att först företa en omräkning till den valuta, den funktionella valutan, som återspeglar den ekonomiska miljön. Själva sättet för bestämningen av den funktionella valutan gör att det uppenbarligen enbart är särskiljbara verksamheter som kan komma ifråga.
Omräkningen görs enligt MIM-metoden. Från en redovisningsteoretisk synpunkt är denna omräkning ej annorlunda än den omräkning som görs av vissa fordringar och skulder enligt 2.1 ovan. Det är alltså fråga om beloppsbestämning i funktionell valuta av tillgångar och skulder.
Efter det att beloppen i funktionell valuta bestämts görs omräkning till svenska kronor, såsom varande koncernens rapporteringsvaluta, enligt dagskursmetoden.
Det kan synas ovant att företa en omräkning av en svenskt enhet enligt beskrivningen ovan. Men det som skall omräknas är inte nödvändigtvis en utländsk enhet utan ett bokslut med underliggande poster i utländsk valuta.
Det bör också noteras att den teknik som liknar den som beskrives ovan redan användes av vissa svenska internationella företag med verksamhet i Latinamerika. Dessa omräknar först de latinamerikanska koncernnbolagens bokslut till den funktionella valutan US dollar enligt MIM-metoden, varefter omräkning till svenska kronor görs enligt dagskursmetoden som om redovisningen hela tiden förts i den funktionella valutan.
2.3 Redovisning enligt BFN R7
Rörelser i utländsk miljö redovisas inte alltid särskilt såsom i dotterbolag. Rörelser och investeringar kan, även om de redovisas tillsammans med en svensk rörelse i ett svenskt bolag, ha en utländsk valuta som funktionell valuta. I dessa fall finansieras ofta tillgångsposten med lån i den funktionella valutan. Ett exempel är ett svenskt bolag med en fastighet i Tyskland, som finansierats med lån i DEM.
Enligt Bokföringsnämndens rekommendation R7, punkt 15 skall – om en fordran eller skuld i utländsk valuta effektivt är skyddad av en motpost i denna utländska valuta – fordran/skulden redovisas med hänsyn till detta. Denna metod har använts av ett antal svenska företag för att hantera kurseffekterna för utländska tillgångar som har finansierats med lån i en valuta hänförlig till denna tillgång. Den funktionella valutan är alltså en annan än den svenska kronan.
Metoden har uppenbara svagheter jämfört med alternativen 1 och 2.
I praktiken fryser man (s.k. deferral hedge accounting) aktuella tillgångar och hänförliga skulder (vilka matchar varandra) till historiska anskaffningskurser. Denna nettopositions förändringar, negativa som positiva, redovisas aldrig öppet före den dag posterna realiseras.
Ett av problemen är att löpande hantera kursdifferenser som uppstår när lån amorteras. När t.ex. den funktionella valutan försvagas mot den svenska kronan så leder låneamorteringar till att positiva kursdifferenser realiseras för lånet isolerat. I själva verket har värdet på i normala fall nettotillgången – tillgång minus skuld – reducerats.
En möjlig teknik för att lösa denna problematik är att resultatföringen av en del av de realiserade kursdifferenserna på lånet förskjutes tills motsvarande avskrivning sker på tillgången eller denna avyttras. Denna teknik är ett sätt att hantera felaktiga resultateffekter – dock utan att på ett principiellt rätt sätt åtgärda sättet för redovisningen av valutapositionen.
Metoden har tyvärr påtagliga inslag av nödlösning. Kanske kan man säga att den bygger på traditionella tysk/svenska försiktighetsprinciper som luckrats upp med en anglosaxisk true and fair-ansats.
Trots allt innebär metoden att man undviker att redovisa skulder till dagskurs och icke monetära tillgångar till historisk kurs, vilket kan ge en missvisande bild av verksamheten. Så sett är BFN R7 alldeles klart ett steg i rätt riktning.
3. Sammanfattning
Som vi hoppas framgår ovan anser vi att de tre olika metoderna, som vi har beskrivit, samtliga – dock med en brasklapp för den sistnämnda metoden – ger en acceptabel behandling av en verksamhet som bedrives i en utländsk ekonomisk miljö i samband med att verksamheten inkluderas i en redovisning i svenska kronor.
Det pågår i Sverige en debatt om hur en sådan verksamhet skall redovisas. Vi vill starkt förfäkta att den framtida utvecklingen på redovisningsområdet styrs mot målet att redovisningen skall återspegla den ekonomiska realiteten och att redovisningseffekter av teknisk natur skall undvikas i största möjliga omfattning.
Auktor revisor Carl-Eric Bohlin är verksam vid Price Waterhouse i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 6–7/92.
Ekonomidirektör Hans Carlweitz är verksam vid B&N, Bylock & Nordsjöfrakt AB i Göteborg.