Redovisningsrådets utkast till rekommendation om Redovisning av leasingavtal som gavs ut i juni 1994 har blivit föremål för en hel del debatt under remisstiden. Den var också föremål för ett av seminarierna vid FINFORUM.
Inledningsvis redogjorde direktör Lennart Axelman från Redovisningsrådet för huvuddragen i den nya rekommendationen. (Axelman gör en genomgång av Rådets överväganden i en artikel på sidan 20 i detta nummer av Balans, varför referatet av hans inledning här har gjorts mycket kortfattat.)
Den största förändringen mot tidigare svensk praxis är att leasingavtal klassificeras antingen som finansiella eller operationella.
I balansräkningen
Ett avtal som innebär att risker och förmåner i samband med en tillgång huvudsakligen överförs till leasetagaren klassas som finansiellt, och denne ska då ta upp objektet som tillgång i balansräkningen. Nuvärdet av framtida leasingavgifter blir en skuld hos leasetagaren, medan nuvärdet av avtalade betalningar blir en fordran i leasegivarens balansräkning (inklusive eventuellt garanterat restvärde).
Avtal som inte är finansiella kallas operationella och där ligger leasingobjektet som en anläggningstillgång hos leasegivaren, medan leasingavgiften blir en kostnad hos leasetagaren.
I samband med att Lennart Axelman gick igenom reglerna för s.k. sale and lease back-avtal uppstod en kort debatt. Detta då vissa deltagare ifrågasatte det riktiga i att sådana leasingavtal vid klassificeringen skulle förutsättas (presumeras) vara finansiella. Sådana förutsättningar saknas i de internationella förebilderna och det beror på att sale and lease back är förhållandevis mycket vanligare i Sverige än på andra håll.
– Regeln är till för att underlätta de fall där gränsdragningarna kan vara svåra, sa Axelman. Det betyder däremot inte att andra kriterier ska tillämpas här jämfört med vanliga leasingavtal.
Sköts upp
Ursprungligen var rekommendationen tänkt att träda i kraft vid årsskiftet men man har skjutit upp den för att kunna ta ordentlig hänsyn till de många synpunkter som kommit in under remissbehandlingen.
– Jag tänker inte gå in i polemik vad gäller detaljerna i det här utkastet, sa Gösta Fischer från Bankföreningen.
Han koncentrerade sig på fem punkter:
* Leasingens allmänna ställning och betydelse.
– Leasing är en finansieringsform som erbjuds av finansbolag och banker. Så långt är den statistikförd och omfattar ca 36 miljarder kronor, sa Gösta Fischer. Men man kan räkna med att den leasing som erbjuds av storföretagen direkt till kunder kanske uppgår till nästan lika mycket, vi talar alltså om en marknad på mellan 60 och 80 miljarder tillsammans med rentingen.
Av de 36 miljarder i bokförda värden som ligger på banker och finansbolag gäller ca 80 procent små och medelstora företag.
– Det är en finansieringsform för sådana företag, framhöll Fischer. Totalt motsvarar volymerna omkring 20 procent av näringslivets totala investeringar.
Fel utgå från storföretagen
Han menade att det vore fel att utgå från storföretagens villighet att gå med på förslaget.
– Av samtliga berörda företag är det kanske en procent som är intresserade av den internationella kapitalmarknaden, där de här anglosaxiska principerna har vunnit ett visst genomslag. Detta märks på remissvaren där kreditgivare och mindre företag är negativa, medan storföretagen i något större utsträckning befinner sig på den positiva sidan.
– Jag sticker kanske ut hakan, men jag vill hävda att praxis när det gäller leasing i stort sett är tillfredsställande, både på civilrättens, redovisningens och beskattningens område.
* Den internationella leasingen
Det är naturligtvis inte utan skäl som IAS 17 är en av IASC:s rekommendationer som inte följts av många medlemsländer i IASC, sa Fischer. Här pågår en strid mellan anglosaxiska och kontinentala principer och det står väl ungefär 50–50. Inom EG har man heller inte kunnat välja princip ännu, utan frågan har vandrat vidare uppåt och det kommer att dröja innan EG tar ställning.
Gammalmodig metod?
Det kan kanske hävdas att metoden är gammalmodig, menade Fischer, men den har visat sig fungera väl i vår miljö med dess kopplingar mellan redovisning och beskattning. Det är också den metod som används i våra närmaste konkurrentländer.
* Utredningsläget
Här ansåg Fischer att det borde vara självklart att man inväntade andra aktuella utredningar:
– Redovisningskommittén har här ett övergripande ansvar för kopplingen mellan redovisning och beskattning och vi vet ännu inte var man kommer att hamna. Mycket av vår diskussion skulle kanske bli onödig om lagstiftaren kommer fram till att sambandet på något sätt ska klippas av.
Fischer pekade också på lagen om årsredovisning och på leasingutredningen (dess förslag är inte särskilt bra det heller...).
* Substansprincipen
– Ingen kan vara motståndare till ett substanstänkande i princip, menade Gösta Fischer på den punkten. Men det visar sig att företagen egentligen inte gillar substansprincipen och därför försöker kringgå den, varefter lagstiftaren försöker täppa till luckorna.
Han tog exemplet med den amerikanska situationen, som kunde leda till att investeringsbeslut fattas på redovisningstekniska i stället för affärsmässiga grunder.
Dömd att misslyckas
– En radikal standardisering kan inte vara ett mål i sig och är dessutom dömd att misslyckas så länge inte omvärldsfaktorerna ser likadana ut i alla berörda länder, sa Fischer som hävdade att det vore tillräckligt med att kräva fler upplysningar i notform, vilket också föreslagits av banker och finansbolag.
* Koncernredovisningen
– Branschen kan kanske leva med den här reformen om den bara ska genomföras på koncernnivå, men vi tror att det blir smittoeffekter ner till bolagsnivån, ansåg Fischer.
Följden av det skulle bli att vissa bolag redovisade enligt rekommendationen, medan andra skulle använda en annan modell.
Fredrik Lundstedt från Telefinans AB inledde sedan sin avdelning med att fråga de närvarande om de var för, emot eller inte tagit ställning till rekommendationen. Seminarieledaren Peter Malmqvist kunde räkna in lika många för som emot, medan det var något färre av deltagarna som inte tagit ställning än.
Vad är egentligen syftet med rekommendationen?
Mot bakgrund av de många småföretagens situation och de två miljoner leasingkontrakten ställde han sig frågan vad som egentligen var syftet och vem det skulle tillfredsställa.
– Jag har fått frågan om leasingformen är död, sa han, och svaret är ja, kanske. När jag ser Lennart Axelmans overhead-bilder kan jag konstatera – lite tillspetsat – att i stort sett alla våra 90 000 leasingkontrakt faller på nästan varenda punkt, och skulle klassas som finansiell leasing.
– Vi skulle förmodligen få göra om dem till operationella leasingavtal för att klara vissa fördelar med avskrivning etc, och det innebär naturligtvis stora förändringar, mycket arbete och kostnader och komplikationer för kunderna.
Lundstedt upprepade sedan sin tidigare fråga om syftet med reformen och Lennart Axelman svarade med att ange utgångspunkterna och nyckelbegreppen i IASC:s Framework och Rådets arbete.
Kapitalmarknadens behov
– Redovisningen ska tillgodose många inblandade men grundinställningen är att om den i huvudsak utformas efter kapitalmarknadens behov så fungerar den för de flesta intressenter.
Hans Peter Larsson från Företagarna frågade Axelman för vilka rekommendationen var tänkt:
– De allra flesta av de små och medelstora företag vi pratar om är ju privata företag, inte sådana publika företag som Rådets arbete inriktas på.
– Det här rör den mariga frågan om man kan rymma flera olika principer för redovisning inom ramen för god redovisningssed, sa Axelman och pekade på att det var mer regel än undantag att de regler som ursprungligen tänkts för publika företag också anammades av de mindre bolagen.
Han sammanfattade problemet:
– Ska svårigheter i mindre och medelstora företags redovisning vara ett hinder för de krav som kapitalmarknaden har rätt att ställa beträffande de publika företagen?
I den efterföljande diskussionen återkom även Fredrik Lundstedt till alternativet med noter i redovisningen som ett tillräckligt alternativ till kostnadskrävande reformer för småföretagen och Gösta Fischer frågade sedan:
Avbetalning
– Varför har man lagt ned så mycket arbete på att definiera olika typer av leasing och inte fördjupat sig i den intressantare frågan om gränsdragningen mellan leasing och avbetalning? Såvitt jag kan se driver den här rekommendationen många av de berörda företagen mot antingen operationell leasing eller avbetalningsköp.
– Det är en tydlig risk i Sverige att en redovisningsmässig princip får ett överspill på den civilrättsliga och skattemässiga sidan. Man är livrädd, tror jag, från branschens sida, att tappa den civilrättsliga äganderätten.
I den avslutande debatten återkom sedan flera deltagare till de oklara gränsdragningarna och de civil- och skatterättsliga definitionerna.
Detta fick Peter Malmqvist – som själv tidigare i flera artiklar hade stött Rådets utkast – att sammanfatta ett krav på att man skulle vänta med att genomföra förändringar till dess att alla komplicerade gränsdragningar och kopplingar var utredda på ett fullgott sätt.
Bengt Holmquist och Inge Wennberg