För några decennier sedan bestod Sveriges revisorskår av ett stort antal mindre revisionsbyråer utan rikstäckning och utan utländska samarbetspartners. I städer som Malmö och Helsingborg fanns ett begränsat antal auktoriserade revisorer, alla kände alla och kollegialiteten var stor. I en ständigt expanderande marknad fanns det arbete till alla. Utbrytningar var inte sällsynta. Genom reklamförbudet och förbudet mot direktackvisition var revisorns profil låg. Kåren var aktad och kunde utföra sitt värv med auktoritet. Föreningen Auktoriserade Revisorer hade en mera undanskymd plats och hade främst till uppgift att samla medlemmarna under gemensam fana i syfte att upprätthålla kårens anseende.

Under andra halvan av 1970-talet formligen exploderade utvecklingen mot stora revisionsbyråer med kontor över stora delar av Sverige, allt efter utländska influenser. De internationella revisionsbyråerna var vid början av 1970-talet i princip endast representerade genom Price Waterhouse’s eget kontor i Stockholm. Innan 70-talet gått till ända var flertalet av de internationella revisionsbyråerna representerade på ett eller annat sätt i Sverige.

Så länge reklamförbudet bestod skedde marknadsföringen främst via telefonkatalogens gula sidor samt i de talrika platsannonserna. Innehållet var harmlöst, revisionsbyråerna beskrev antalet anställda, antalet kontor, sin internationella samarbetspartner samt vilka tjänster man kunde erbjuda sina klienter.

I slutet av 70-talet räckte det inte längre att vara auktoriserad revisor och medlem i FAR. Istället uppfostrades assistenterna i den nya ”vi-andan”, vilken helt relaterades till byråtillhörigheten. Att vara störst och bäst var viktigt. Det var nu ordet konkurrent ersatte ordet kollega.

1980-talet innebar en fortsatt koncentration av branschen till ännu större revisionsbyråer och ”vi-andan” fortsatte att utvecklas.

Så kom konjunkturnedgången 1990. Marknaden minskade och vi var helt plötsligt för många i branschen. Anställda måste avskedas, revisorerna började fiska efter varandras klienter och anställda försökte efter uppsägning driva egna revisionsbyråer.

Automatiskt infann sig den förstärkta ”vi-andan”, dvs. om vi allihop tänjer på begreppen så kan den goda revisorsseden automatiskt via den utbredda praxisen omdanas.

Så startade förfallet. Offertgivningen gjorde entré. ”Vad betalar Du för Din revision? Det låter dyrt, det kan vi klara för nästan halva kostnaden!” Alla tycktes syssla med samma sak, varför detta avsteg från den goda revisorsseden snarare blev regel än undantag.

Stora helsidesannonser med vackra revisionsmedarbetare tog sin plats i pressen. Vissa byråer bedyrade att de inte var traditionella revisorer utan snarare lönsamhetskonsulter och överhuvud taget tycktes revision vara mindre viktigt. Skattekurser för ”icke-klienter” i Globen och andra etablerade konferenscentra för icke klienter blev vanliga. Vad gjorde det att Kommerskollegium hade en helt annan uppfattning om det tillåtna med denna typ av verksamhet. Å andra sidan vad gjorde Kommerskollegium åt detta – ingenting. I annonserna började relativitetstänkandet göra sig gällande – dvs. man började uttrycka sig i relativa termer i förhållande till vad andra byråer kunde utföra. Ingen vågade emellertid säga rent ut att man var bäst. Kanske kunde man t. o. m. fällas i Disciplinnämnden om man sa att man nästan var bäst. Men risken var inte stor – hur många har hittills fällts av Disciplinnämnden för att ha brutit mot de etiska reglerna? Kommerskollegiums anonymiserade disciplinärenden tar vi del av, men tyvärr finns ingen motsvarande ordning avseende Disciplinnämndens avgöranden. Per-Olof Hammar efterlyste en dylik ordning i Balans nr 5/93.

Oberoendet i förhållande till offertgivningen fördes fram till debatt genom regelkommitténs förslag till regler vid offertgivning samt undertecknads artikel i Balans nr 4/93. Vad hände? Redaktionen på Balans aktualiserade frågeställningarna kring offertgivningen i Balans nr 6–7/93. Den enda reaktionen från läsekretsen var Karin Tengdelius Rhodeners debattinlägg i Balans nr 6–7/93. I övrigt förblev det tyst. Varför? Är offertgivningen inte utbredd fast alla talar om den eller är det så att alla är inblandade? Varför finns det inte en enda av föreningens ca 2.000 medlemmar som har lust att kommentera regelkommitténs förslag redovisat i Balans nr 2/93? Tystnaden är svar nog.

Dagsläget – några aktuella händelser

Under senare tid har några händelser inträffat som fått mig att reagera i form av detta debattinlägg.

Ackvisitionsförbudets avskaffande

Genom att helt stadgeenligt publicera föredragningslistan inför föreningens årsmöte, fjorton dagar innan årsmötet, hann någon debatt aldrig uppstå kring avskaffandet av en av de mest omtalade reglerna för upprätthållandet av den goda revisorsseden. Det avgörande skälet för regelns avskaffande var att regeln förmodligen står i strid med den konkurrenslagstiftning som trätt i kraft. Knappa hundratalet av föreningens knappt tvåtusenhövdade medlemsskara röstade med ett rungande ja igenom regeländringen utan att ens ha tid att höra på förbundsjuristens utredning kring konkurrenslagstiftningens förmodade inverkan på ett bibehållande av ackvisitionsförbudet. Varför denna plötsliga och överrumplande behandling av denna viktiga fråga?

Självklart böjer jag mig för lagstiftningens krav om det är så att regeln skulle strida mot konkurrenslagstiftningen och kanske är det också så att regeln är otidsenlig. Men varför skapades inte på ett tidigt stadium en allsidig debatt i frågan. Inverkan av EES-avtalet har varit känd under lång tid. Hur har problematiken hanterats av EG-ländernas motsvarigheter till FAR? Kanske bör stadgarnas regler för ”kungörelsetider” för ärenden som berör ändringar av stadgarna ses över?

Hur som helst tycks ingen av de på årsmötet närvarande ha tvekat över det rätta i att utan debatt eliminera detta sista hinder för kollegialt uppträdande.

Lindebergs ”Välj Rätt Revisor-kampanj”

Efter att hösten 1993 ha erhållit Lindebergs broschyr med posten kan jag inte annat än beklaga Lindebergs avsaknad av kollegialt uppträdande.

Broschyrutskicket som sådant strider inte mot direktackvisitionsförbudet, vilket man kan förledas att tro. Nej, det är det för hela kåren förlöjligande och kränkande innehållet jag vänder mig emot. Reaktionerna hos omgivningen har inte låtit vänta på sig. De är genomgående negativa och därmed skulle man kunna ha låtit saken bero.

De som iscensatte denna kampanj hade emellertid höga förhoppningar, så höga att man framförde följande tes: ”Att vara störst och marknadsledande blir ofta dyrt för kunden. Att vara liten revisionsbyrå, trots den charm det kan innebära, gör det omöjligt att ge kunderna fullservice och hålla dem à jour med den ekonomiska utvecklingen”.

En kränkande provokation mot framför allt de mindre revisionsbyråerna.

Det skall även noteras att Lindebergs samtidigt i andra reklammedier konstaterar att man utvecklats till en av landets största revisionsbyråer.

I bilaga 3 till protokollet fört vid årsstämman med FAR 1993.11.26 skriver styrelsen i sista stycket under rubriken ”styrelsens överväganden”:

”Styrelsen saknar skäl att befara att ledamöterna skulle komma att bedriva marknadsföring och ackvirera nya uppdrag på ett omdömeslöst sätt.”

Jag är mot bakgrund av innehållet i Lindebergs reklamkampanj ej av samma uppfattning som styrelsen.

”Problemet” med friställda revisorer och deras konkurrerande verksamhet

Allmänt hörs nedsättande omdömen om de kolleger som blivit friställda och som nu försöker etablera egna verksamheter. Vad är det för fel på unga arbetslösa revisorer som tvingas sänka sina löner till miniminivåer för att kunna överleva? Finns det inte kvar några revisorer av den äldre entreprenörstypen som själva startat sina verksamheter på detta sätt eller är alla dagens revisorer ”födda” på redan etablerade byråer? Nog minns en del av oss väl fortfarande hur vi fick slita dygnet runt, vänta med vår första lön ett halvår etc, allt för att kunna etablera en egen revisionsbyrå. På den tiden valde vi själva att stå på egna ben, idag blir man arbetslös och tvingas av denna anledning mot sin vilja att stå på egna ben. Var finns kollegialiteten?

”Njord-affären”

I Dagens Industri nr 6/1994 kunde man under rubriken ”Risk för höjda priser om topprevisor prickas i rätten” läsa följande:

”Herolf får stöd av Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), som varnar för att priserna på revisioner kommer att raka i höjden om prickningen av Olof Herolf fastställs av kammarrätten.”

Står styrelsen bakom detta uttalande mitt under pågående rättssak eller är uttalandet ett uttryck för Björn Marklands personliga inställning. Kan FARs generalsekreterare överhuvudtaget göra dylika uttalanden utan att de uppfattas som FARs mening? Är det inte så att ett eventuellt disciplinärende mot Herolf inom ramen för FARs etikregler omöjliggörs när föreningens generalsekreterare i pressen gör uttalanden av aktuellt slag.

Från allmänhetens sida kan dylika uttalanden lätt uppfattas som förtäckta hot och förfarandet kan därtill uppfattas som om FAR sätter sig till doms över tillsynsmyndighetens och domstolarnas tjänsteutövning.

I den goda revisorsseden ligger även att ledamots uttalande om kollegas handlande eller underlåtenhet skall vara sakligt och måttfullt (regel 6). Detta förhållande borde gälla även när det gäller att offentligt uttala sig om kolleger som utsätts för prövning av myndighet. Innan FAR via ett disciplinärende tagit ställning till om Herolf brutit mot den goda revisorsseden, finns det ingen anledning för FAR/Markland att uttala sig offentligt om enskild kollegas eventuella bristande förhållande till den goda revisorsseden. Jag förmodar att Herolf begärt yttrande från FAR angående den goda revisionsseden, men kan FAR utanför ramen för ett disciplinärende yttra sig i ett enskilt ärende? Ett yttrande av FAR kan knappast avhandla annat än den goda revisionsseden i allmänhet inom ett visst revisionsavsnitt. FAR/Marklands uttalande kan inte tolkas på annat sätt än att man anser att god revisorssed följts och att denna kommer att ändras om prickningen av Herolf fastställs. Jag har svårt att se att en eventuell ändring i den goda revisorsseden automatiskt skulle leda till ökade arvoden. Att Olle Herolf i Balans nr 6–7/1993 gör följande uttalande – ”låt revisorns egen kommersiella bedömning bestämma priset! FAR eller någon annan ska inte lägga sig i kommersialismen. Nollarvode ska inte förbjudas” – gör inte förståelsen för FARs/Marklands uttalanden i Dagens Industri mer begripligt.

Styrelsens nollbasplanering avseende prioritering av aktiviteter inom Föreningen Auktoriserade Revisorer

Staffan Gavel redovisade vid kretsmöte i södra kretsen under december 1993 den prioritering styrelsen internt gjort av olika aktiviteter inom FAR. På fjärde plats av åtta punkter anges ”disciplinverksamhet” och på sjunde plats anges ”kårgemenskap”. Mot bakgrund av att närvaron vid FARs årsstämma inskränkte sig till ca 5 % av medlemmarna samt mot bakgrund av vad jag i övrigt framfört i denna artikel torde en omprioritering i planerade aktiviteter i det korta perspektivet vara befogad.

Framtiden

Mot bakgrund av ovanstående måste man fråga sig vart den goda revisorsseden tagit vägen.

FARs regler om god revisorssed är skrivna utan detaljerade förbud. Istället har FAR överlåtit till i första hand medlemmarna själva att bestämma den goda seden. I andra hand förbehåller sig disciplinnämnden rätten att rätta till kursen när så behövs.

Verkligheten har visat att inte alla medlemmar i FAR kan hantera det ansvar den goda revisorsseden delegerat till den enskilde revisorn/revisionsbyrån. Under sådana omständigheter bör det vara en uppgift för styrelse och disciplinnämnd att rätta till kursen och återupprätta hedersbegreppen inom kåren. Det bör också vara styrelsens sak att arbeta för att de 25 % av medlemmarna som inte tillhör de sex–sju största byråerna i Sverige får en rimlig representation i styrelsen och inte minst i disciplinnämnden.

FAR har under det senaste decenniet gjort mycket för att förbättra den goda redovisningsseden men i princip ingenting för att förbättra den goda revisorsseden. För oss mindre revisionsbyråer utan möjlighet att skapa vår egen ”vi-värld” inom den egna byrån finns ett behov av en förening som arbetar för att tillgodose hela branschens behov inom olika områden. Kan inte denna förväntan tillgodoses är risken stor att ett nytt förbund för de mindre revisionsbyråerna skapas. Den ovan angivna låga närvaron vid årsstämman talar sitt eget språk. I en tid då utvecklandet av den goda redovisningsseden är på väg att flyttas utanför FARs väggar vore det naturligt att krafterna inom FAR mer och mer läggs på att skapa en god revisorssed som efterlevs av alla revisorer dvs. såväl de som är verksamma vid små som stora revisionsbyråer. Att vara medlem i FAR är inte bara en rättighet, medlemskapet innebär även en skyldighet att verka för att den goda revisorsseden upprätthålls.

Ett eventuellt medlemskap i EU innebär stora förändringar för FARs medlemmar. Anpassningen till dessa nya förutsättningar torde vara en av styrelsens viktigaste uppgifter under den närmaste tiden. Det handlar då inte om slopande av enskilda paragrafer i reglerna om god revisorssed utan troligen om en total omarbetning/anpassning till en nydanad europeisk sed. Inför en sådan nydaning är det min förhoppning att styrelsen i god tid före aktuella stämmobeslut ”ställer ut” sina förslag till begrundande och debattskapande. Härvid blir det av största betydelse att gränserna för det enskilda landets rätt till nationella avvikelser klargörs så att debatten kommer att analysera alla möjliga alternativ i varje enskild fråga.

Frågan om anpassning till internationell sed och då framför allt revisorsseden inom EU hade ingen egen rubrik i styrelsens nollbasplanering enligt Gavels redogörelse vid kretsmötet i Malmö. Frågan ryms troligen under punkten tre ”Omvärldspåverkan”, men enligt mitt förmenande bör denna anpassning till EU-ländernas revisorssed få högsta prioritet under den närmaste framtiden.

Koncentrationen inom revisionsbranschen har lett till att de tre största revisionsbyråerna i Sverige sysselsätter nästan 1.100 (55 %) av föreningens knappt 2.000 auktoriserade revisorer. Denna koncentration till ett fåtal stora företag finner troligen bara sin motsvarighet i cementbranschen! Dominansen ställer stora krav på dessa drakars agerande inom FAR om det inte skall kännas meningslöst för övriga 45 % av kåren att vara medlemmar.

Det finns bara en förlorare i spåren av offertgivningen och den ökande, såväl seriösa som oseriösa marknadsföringen, nämligen kåren. Intäkterna sjunker och kostnaderna stiger samt undermineras marknadens förtroende för den samlade revisorskåren. En ytterligare koncentration av marknaden till de största revisionsbyråerna spär på brasan i debatten om ett förstatligande av revisorsutövningen.

Björn Jacobson, auktoriserad revisor