Få områden för innehållet i god redovisningssed betyder så mycket för skatteutfallet som valutatransaktionerna, skriver Tommy Cronholm, och fortsätter här diskussionen i Balans genom att ta upp några av dessa skatterättsliga synpunkter

På få områden får innehållet i god redovisningssed en sådan betydelse för skatteutfallet som på valutasidan. Det har förekommit förhållandevis litet debatt i Balans om den redovisningsmässiga behandlingen av valutatransaktioner vid sidan av koncernredovisningsaspekter innan Birgitta Jönsson Lundmark i Balans 12/93 strukturerat upp problematiken med hedge accounting. Jag vill med denna artikel fylla på med några skatterättsliga synpunkter beträffande värdering av s.k. equityterminer som ett led i equityhedging.

BFN R 7 punkt 15 tar sin utgångspunkt i att ett lån i främmande valuta kan vara effektivt skyddat för kursrisker genom att företaget har en investering i samma valuta. BFN R 7 punkt 15 tar alltså sikte på redovisning av kursförändringar i lånefinansieringen. Om lånet i den lokala valutan är effektivt skyddat genom en investering i samma valuta skall någon balansdagskursvärdering ej ske. God redovisningssed påbjuder anskaffningskursvärdering av sådana lån. Denna ”defferal hedge accounting” behandlas utförligt i Jönsson Lundmarks artikel.

Företag som ej lånefinansierat sin utländska investering i lokal valuta ingår ofta terminskontrakt varvid lokal valuta motsvarande investeringens värde – eller dess egna kapital – avyttras. Syftet uppges vara det omvända, nämligen att säkra den investering som gjorts i lokal valuta från kursrisker. Detta slag av transaktioner benämns i denna artikel ”equityterminer”. Eftersom valutaterminer regelbundet realiseras – oavsett om det sker genom leverans, stängning, nettning eller försäljning – faller en realiserad kursvinst eller kursförlust ut beroende på hur den främmande valutan rört sig i förhållande till kronan. Equityterminen avser skydda investeringens nettovärde när den utländska valutan sjunker i värde genom att terminen ger en motsvarande kursvinst och när den utländska valutan ökar i värde så kompenseras kursförlusten i terminen av en värdeuppgång på investeringen. Redovisningsmässigt hanteras equityterminerna ofta så att terminspremien, som i ett tidigare högt svenskt ränteläge kunde via betydande, skiljs ut och periodiserades som en ränteintäkt. Kursrisken redovisas antingen analogt med BFN R 7 pkt 15 eller, vilket förefaller vanligare, omvärderas till balansdagskurs. Vid de två senaste årsskiftena har dock kursförlusterna varit legio och det går inte att dra slutsatsen att balansdagskursvärdering verkligen är en strikt balansdagskursvärdering eller en tillämpning av lägsta värdets princip.

Frågan är hur equityterminer skall behandlas i redovisningen på bokslutsdagen. Kan värdering till balansdagskurs underlåtas med en analog tolkning av BFN R 7 punkt 15 eller skall värdering ske strikt efter balansdagskurs med tillämpning av analog tolkning av BFN R 7 eller skall värdering ske efter annan grund, t.ex. lägsta värdets princip?

Skatterättsligt är frågan vilket lagrum som skall tillämpas vid omvärderingen. 24 § anv. pkt 4 KL behandlar värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta och tar sin utgångspunkt i god redovisningssed. 24 § anv. pkt 2 KL behandlar värdering av varulager, också i finansiella rörelser. 24 § anv. pkt 1 KL hänvisar i periodiseringsfrågan allmänt till god redovisningssed. I sällsynta fall kan det bli fråga om en strikt realisationsvinstbeskattning enligt 30 § SIL.

Hedging eller oskyddade positioner?

Frågan är om god redovisning och skatterätten kan godta ett hedgingresonemang eller om terminerna skall ses som oskyddade positioner, dvs. i praktiken ha ingåtts i spekulativt syfte. Problemet är av periodiseringskaraktär men kan ha stor skattemässig betydelse det enskilda beskattningsåret. Av naturliga skäl tilldrar sig redovisning av valutakursförluster ur redovisningssynpunkt det största intresset medan underlåtenhet att redovisa valutakursvinster lättare kan accepteras med tillämpning av försiktighetsprincipen.

Skatterättsligt är det emellertid väl så viktigt att diskutera valutakursvinster. Frågan är om ett innehav av valutaterminer skatterättsligt kan vara effektivt skyddat genom ett innehav i samma valuta av t.ex. aktier i ett utländsk dotterbolag.

Jönsson Lundmark diskuterar i sin artikel frågan om vad som enligt svensk god redovisningssed krävs för att en effektivvalutasäkring skall anses föreligga beträffande investeringar. Svensk god redovisningssed ger enligt Jönsson Lundmark egentligen inte någon direkt vägledning rörande vad som krävs för att ”deferral hedge accounting” kan ske. Enligt hennes uppfattning är risken endast eliminerad om investeringen genererar ett inflöde av samma utländska valuta som den monetära postens utflöde. Det är inte investeringen som sådan utan de framtida transaktionerna i form av utdelning på investeringen eller avyttring av investeringen som leder till att en hedging föreligger. När valutaterminen ger upphov till en valutakursförlust får redovisning av denna förlust underlåtas endast om det är uppenbart att valutakursförlusten inte kommer att belasta resultatet utan kommer att mötas av beloppsmässigt bestämda valutakursvinster. Den analys av transaktionsrisk och riskhorisont som Jönsson Lundmark gör med avseende på god redovisningssed har naturligtvis bärkraft även med avseende på en skatterättslig bedömning.

Inför skattereformen 1991 diskuterades kopplingen mellan innehav av utländska aktier och valutaterminer med hänsyn till avdragsbegränsningen för reaförluster. Representanter för kapitalmarknaden hade inför lagstiftningen efterlyst möjlighet till kurssäkring av utländska aktier som medgav full kvittningsrätt mellan vinster och förluster. Riksbanken framhöll att valutaterminer och valutaoptioner inte formellt är knutna till ett bestämt individuellt värdepapper och att det inte på formella grunder går att urskilja om valutainstrumenten är sammankopplade med en placering i aktier. Lagstiftaren lade vikt vid riksbankens uttalande och avvisade full kvittning vid realisationsvinstbeskattningen mellan vinster och förluster på utländska värdepapper som kurssäkrats genom valutatermin.

Detta synsätt får antagligen betydelse även med avseende på (underlåten) omvärdering av terminsavtal. Lagstiftaren ville alltså inte koppla valutaterminer med investeringar med avseende på eliminering av valutakursrisker. Equityterminer skulle alltså i skatterättslig mening anses vara oskyddade positioner med hänsyn till kortsiktigheten i transaktionen. Det finns inte någon förutsebarhet i det ekonomiska utfallet i en enskild termin vilket skulle ha förelegat om terminerna löpt ut samtidigt som avyttring av den skyddande egendomen, dvs. motsvarande aktier, skett.

Förutsebarhet

I begreppet effektivt säkrad ligger att det skall finnas en förutsebarhet i det ekonomiska resultatet av transaktionen. 24 § anv. pkt 4 KL, som behandlar omvärdering av fordringar och skulder, talar om valutasäkring genom terminskontrakt eller annan liknande valutasäkringsåtgärd. Enligt förarbetena skall den utländska posten, dvs. fordran eller skulden, värderas till det belopp som är motiverat med tanke på terminskontrakt e.d. Det kommenteras inte vidare vad som avses ”med annan liknande valutasäkringsåtgärd”. Om man antar att ett terminsavtal skall värderas till balansdagskurs – frågan skall diskuteras närmare nedan – dvs. behandlas som vore det att betrakta som fordran eller skuld, kan omvärdering alltså underlåtas om terminsavtalet är föremål för valutasäkring genom terminsavtal eller annan liknande valutasäkringsåtgärd. För att omvärdering skall underlåtas krävs att en investering i dotterbolag leder till samma valutasäkring som ett terminsavtal.

Att skydda investeringar genom att avyttra motsvarande utländsk valuta på termin är ett etablerat sätt att hantera risker inom en koncern och det kan vara av intresse att redovisa ett amerikansk skattemål i frågan. Hoover Co hade sålt utländsk valuta på termin för att skydda sig mot den exponering som omräkning av dotterbolagens egna kapital skulle ge upphov till. Skattedomstolen gjorde bedömningen att den exponering, som omräkning av investeringarna gav upphov till, inte utgjorde tillräckligt skäl för att betrakta terminsavtalen som valutasäkringsåtgärder. Skattedomstolen fann att omräkningarna inte gav uttryck för en reell risk för ekonomiska förluster, i vart fall inte en vinst eller förlust som enbart har sin grund i valutaomräkning. Värdet av ett utländskt dotterbolag ansågs inte nödvändigtvis gå upp eller ned p.g.a. av valutakursförändringar. Det fanns ingen transaktionsrisk vid horisonten som skulle ge upphov till en realiserad vinst eller förlust i utländsk valuta. I avsaknad av en transaktionsrisk fanns det inget att säkra med en transaktion i utländsk valuta – terminsavtalen.

Den amerikanska skattedomstolen resonerade med utgångspunkt för risken i investeringen. Det riskresonemang som den amerikanska skattedomstolen förde i Hoovermålet bör ha fog för sig även vid en bedömning utifrån svensk skatterätt. Slutsatsen att en transaktionsrisk i valutaterminer inte kan säkras genom ett värde som inte är beroende av valutakursförändringar och inte heller faller ut samtidigt som valutaterminen förefaller i högsta grad plausibel. Därmed kan någon koppling mellan investeringen och valutaterminen inte göras. Det finns därför goda skäl att betrakta equityterminer som oskyddade positioner i skatterättslig mening – från skatterättslig utgångspunkt skall de därför anses ingångna i spekulativt syfte.

Tilläggas skall att skatterätten utgår från skattesubjektet. Till den del ett bolag ingår valutaterminer som avser att skydda investeringar i andra koncernbolag än egna dotterbolag bör skatterätten betrakta valutaterminen som en oskyddad position även om ett valutasäkringsresonemang kan föras utifrån ett koncernsynsätt i funktionell och ekonomisk mening. När det därför gäller huruvida omvärdering ej skall ske på grund av att en position i utländsk valuta kan anses vara säkrad i skatterättens mening måste också denna fråga prövas uteslutande på grundval av förhållandena inom det enskilda skattesubjektet.

Realisationsvinstbeskattningen

Reavinst eller reaförlust vid avyttring av en valutatermin beskattas enligt 30 § SIL. Reavinstreglerna under kapital skall tillämpas också i inkomstslaget näringsverksamhet men det kan noteras att någon realisationsvinstbeskattning inte skall ske i näringsverksamhet av skuldposter i utländsk valuta, endast av tillgångsposter. Reavinstbeskattningen tar sikte på beskattning av investeringar som sker i icke yrkesmässigt spekulativt syfte. Tanken bakom att reavinstbeskatta skuldposter under kapital är att fånga upp eventuella värdeförändringar till följd av valutakursutvecklingen. I näringsverksamhet fångas dessa upp genom sedvanlig omvärdering vid boksluten. Realisationsvinstbeskattningen behöver därför i näringsverksamhet endast omfatta tillgångsposter.

Reavinstbeskattningen skiljer alltså mellan tillgångar och skulder i utländsk valuta. I 30 § SIL exemplifieras vilka slag av tillgångsposter i utländsk valuta som reavinstbeskattas. Uppräkningen omfattar t.ex. utländsk valuta, fordran i utländsk valuta och finansiellt instrument vars underliggande egendom är utländsk valuta eller fordran i utländsk valuta. Terminsavtal faller alltså in under finansiella instrument och någon implicit behandling av terminsavtalet som skuld sker ej när det är fråga om försäljning av utländsk valuta. Slutsatsen är att skatterätten inte betraktar en valutatermin som en fordran och/eller skuld i utländsk valuta utan betraktar terminen som ett självständigt finansiellt instrument. Detta leder till att valutaterminer reavinstbeskattas oavsett om det är fråga om köp eller försäljning av utländsk valuta.

Vad beträffar själva realisationstidpunkten kan följande sägas. Om en valutatermin t.ex. nettas genom att en motsatt position ingås innebär detta att terminerna skall resultatavräknas enligt god redovisningssed genom den omvärdering av det ursprungliga avtalet som skall ske utifrån den motsatta positionen. Genom skatterättens knytning till god redovisningssed kommer realisationsresultatet att ingå i den beskattningsbara inkomsten när valutatransaktionerna sker yrkesmässigt. Företag skall således enligt min uppfattning realisationsvinstbeskattas när resultatavräkning sker i räkenskaperna av stängda eller på annat sätt avslutade positioner om verksamheten bedrivs yrkesmässigt.

Jag skall inte här gå in på gränsdragningen mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig verksamhet. Det torde sannolikt inte krävas alltför stor volym för att verksamheten skall betraktas som yrkesmässig. De flesta större företag har också en väl utvecklad finansfunktion – inte sällan bedriven i en egen juridisk person – som i praktiken bedriver en egen rörelse. Diskussionen i denna artikel sker med utgångspunkt från att verksamheten bedrivs yrkesmässigt.

Skattefri valutakursvinst

I ett särskilt fall kan en realiserad valutakursvinst vara skattefri vilket framgår av RÅ 1990:106. Ett svenskt företag gjorde en aktieemission i USA varvid teckning skedde i dollar. Företaget terminssäkrade den gjorda emissionen. I samband med växling till svenska kronor uppkom en kursvinst. Bolagets eget kapital ökades med likviden omräknad till svenska kronor efter terminskurs. Valutakursvinsten undantogs från skatteplikt p.g.a. att det var fråga om en kapitalökning. Regeringsrätten fann att det inte förelåg någon rättslig grund för att vid beskattningen betrakta valutaväxlingen som en separat transaktion innebärande att en skattepliktig kursvinst uppkommit p.g.a. att den genomsnittliga terminskursen överstigit likviddagens avistakurs. Det i svensk valuta tillförda kapitalet ansågs därmed i sin helhet av skattefri natur. Målet rör 1982 års taxering men det finns ingen anledning att anta att regeringsrätten, med hänsyn till sina domskäl, skulle komma till annat slut med tillämpning av de 1991 införda reglerna rörande valutakursvinster. Målet utgör dock inte något stöd för hur equityhedging skall behandlas skattemässigt. Målet handlar om redovisning och beskattning av likvid för aktiekapital, inte om värderingen av terminer som säkras av eller säkrar investeringar.

Beskattning av orealiserade kursdifterenser

En mer intressant fråga är hur orealiserade kursvinster och kursförluster i spekulativa valutaterminer skall behandlas redovisningsmässigt och skattemässigt.

BFN R 7 tar sikte på monetära poster ”on balance”. Terminskontrakt berörs explicit endast när de ingåtts i syfte att valutasäkra en fordran eller skuld. Frågan är vilka värderingsalternativ som föreligger beträffande hur valutaterminer skall värderas över bokslutsdagen för att uppfylla god redovisningssed. Skall terminerna värderas analogt med BFN R 7 eller skall värdering ske enligt lägsta värdets princip.

BFN R 7 föreskriver värdering till balansdagskurs. Mycket talar för att valutaterminer likaväl som fordringar och skulder skall värderas till balansdagskurs. Några principiella invändningar häremot finns inte. Om valutaterminer skall redovisas analogt med BFN R 7 kommer orealiserade kursvinster eller kursförluster att ingå i den beskattningsbara inkomsten oavsett vilken av KLs omvärderingsregler som tillämpas skatterättsligt, vare sig det sker på grund av knytningen till god redovisningssed eller på grund av skatterättens minimivärderingsregler beträffande lagervärdering.

God redovisningssed har historiskt omfattat en tillämpning av försiktighetsprincipen, dvs. en värdering enligt lägsta värdets princip. Denna kommer till uttryck redan i 14 § BFL men återfinns även t.ex. i FARs tidigare rekommendation beträffande värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta samt FARs utkast till rekommendation rörande Redovisning av standardiserade optioner m.m.

Jag kan inte bedöma huruvida god redovisningssed, efter det att BNF R 7 mer och mer får genomslag i redovisningen, tillåter en försiktig värdering av valutaterminer. Om så skulle vara fallet skulle av en sådan värdering följa att en skattemässig periodisering enligt 24 § anv. pkt 1 eller 2 KL leder till att orealiserade kursvinster inte behöver tas upp till beskattning om kursvinsten ej intäktsförts i redovisningen. Samtidigt medger lagrummen fullt avdrag för orealiserade kursförluster.

24 § anv. pkt 4 KL behandlar periodisering av fordringar och skulder i utländsk valuta i inkomstslaget näringsverksamhet. I förarbetena anges att regeln gäller för alla slags fordringar och skulder varvid exemplifiering sker med företagens egen kreditgivning, banktillgodohavanden etc. Det förefaller som om lagstiftaren avsett monetära poster ”on balance” och inte de olika valutainstrument som förekommer. Möjligen har inte lagstiftaren reflekterat närmare på omvärdering av olika valutainstrument.

Min personliga uppfattning är att lagervärderingsreglerna bör tillämpas när terminsavtalet ingåtts i spekulativt yrkesmässigt syfte och att terminerna bör ses som en lagertillgång i en finansiell rörelse. Särskilt de större företagen bedriver en omfattande ”valutahandel” genom terminer och andra valutainstrument. Volymerna och antalet transaktioner kan vara betydande och ofta utgör denna verksamhet en självständig rörelse vid sidan om företagets kärnverksamhet även om de positioner som ingås relateras till företagets egentliga verksamhet, dess investeringar, flöden etc. Det torde i normalfallet inte råda någon tvekan om att denna verksamhet är yrkesmässig i skatterättslig mening. Därav följer att de olika valutainstrumenten också bör betraktas som lagertillgångar i den bedrivna verksamheten.

Skatterättsligt gäller lägsta värdets princip vid värdering av varulager. Skatterätten saknar den referens till 14 § 4 st BFL som finns i BNF R 7. Detta skall dock tolkas utifrån skatterättens behov av minimivärderingsregler varför en hänvisning till 4 st blir utan intresse. I övrigt gäller naturligtvis att det i redovisningen valda värdet också godtas skatterättsligt om det överstiger skatterättens lägsta tillåtna värde. Det skall observeras att de skatterättsliga värderingsreglerna omfattar inte bara sedvanliga materiella lagertillgångar utan även finansiella tillgångar.

Kollektiv värdering eller ej?

Om terminerna ses som ett lager i en finansiell rörelse måste observeras att en kollektiv värdering normalt ger ett högre värde än en post-för-post värdering. Eftersom skatterätten tillåter en post-för-post värdering blir värderingen och därmed resultateffekten beroende av om god redovisningssed påbjuder kollektiv värdering eller ej. Motivuttalande till bokföringslagen påbjuder närmast en post-för-post värdering medan redovisningsseden går mot en acceptans av kollektiv värdering. Såväl FARs rekommendation nr 12 som FARs utkast till rekommendation om Redovisning av standardiserade optioner tillåter en kollektiv värdering av värdepappersportföljer vilket är naturligt med hänsyn till att man i den finansiella rörelsen strävar efter en riskbalansering inom en portfölj av värdepapper. Kvittning inom en portfölj bör då kunna tillåtas i större utsträckning än i fråga om materiella lagertillgångar. När det gäller materiella lagertillgångar tillåter RR 2 kollektiv värdering för homogena varugrupper.

Min egen uppfattning är att en portfölj av valutainstrument lämpligen värderas kollektivt eftersom en sådan värdering ger ett bättre uttryck för den faktiska risken. En kollektiv värdering skulle knyta an till en balansdagskursvärdering och delvis ansluta till de principer som kommer till uttryck i BFN R 7. Med en kollektiv värdering av portföljen kommer orealiserade vinster och förluster att kvittas mot varandra i viss utsträckning. Portföljen som helhet skulle emellertid inte behöva värderas över noll – terminerna som sådana har ju inget anskaffningsvärde – medan reservering skulle ske för den kollektiva risken i portföljen. Redovisningen skulle i och för sig inte avspegla en ren balansdagskursvärdering analogt med BFN R 7 men orealiserade vinster skulle komma att ingå i resultatet och tas till beskattning till den del de motsvaras av orealiserade förluster.

Hur beräknas värdet av den enskilda valutaterminen?

Frågan är hur värdet av den enskilda valutaterminen skall beräknas. En valutatermin har inget anskaffningsvärde. Beroende på utvecklingen av valutakursen på den underliggande valutan har terminen ett övervärde eller undervärde. Det finns vid varje tidpunkt ett marknadsvärde på terminskontraktet som kan beräknas utifrån valutakursförändringarna på de inblandade valutorna. En forwardforwardvärdering innebär att den ursprungliga terminskursen jämförs med balansdagens terminskurs på en motsatt position för återstående löptid av den ursprungliga terminen, alltså i praktiken ett tänkt nettningsförfarande. En forwardforwardvärdering torde vara det korrekta sättet att utföra en marknadsvärdering av valutaterminer och tar hänsyn till såväl kurs- som ränteförändringar i de inblandade valutorna och ger därför ett korrekt uttryck för risken i den enskilda terminen.

Skillnaden mellan avistakurs och terminskurs utgörs av ett ränteelement. BFN R 7 anger att terminspremien eller diskontot skall periodiseras över terminskontraktets löptid när terminen används för hedging av fordran eller skuld. Denna periodisering av ränteelementet bör godtas skatterättslig för hedgingtransaktioner då skatterätten härigenom kommer att följa BFN R 7 och god redovisningssed.

Ränta och god redovisningssed

Frågan är om metoden att periodisera premien som ränta är förenlig med god redovisningssed och skatterätt också när terminen är av spekulativ natur. Med en forwardforwardvärdering kommer inte premien i terminen att periodiseras ut som ränteintäkt i redovisningen. Med periodisering avser jag då att premien/diskontot i terminen redovisas som ränteintäkt/räntekostnad. En periodisering kan sägas ske ”bakvägen” i en forwardforwardvärdering, dels genom att den del av premien som avser gången tid i kontraktet kommer fram som en kursförändring, dels genom att ränteförändringar som inträffar efter avtalets ingående påverkar värderingen. Om premien skall intäktsföras över avtalstiden måste balansräkningen uppta en upplupen ränteintäkt. Det är tveksamt om en sådan tillgång verkligen är balansgill. Om valutakurserna beter sig på ett teoretiskt korrekt sätt är skadan ringa eftersom det då finns en motpost i form av en lika stor valutakursförlust men valutakurser följer i det korta perspektivet sällan den underliggande ränteskillnaden. Skatterätten har kanske lätt att godta en ränteintäkt, även om den skulle vara kosmetisk till sin natur, men torde ha svårare att godta en räntekostnad som följd av periodisering av ett diskonto.

Uttalande saknas

Det saknas såvitt jag har kunnat finna ut något uttalande om hur premien/diskontot beträffande spekulativa kontrakt bör hanteras i svensk redovisning för att god redovisningssed skall uppnås. FARs utkast till rekommendation rörande Redovisning av standardiserade optioner m.m. synes förespråka en mark-to-marketvärdering av de finansiella instrument som berörs vilket ansluter till en forwardforwardvärdering. FAS 52 förespråkar att spekulativa kontrakt skall omvärderas enligt en forwardforwardmetod, dvs. någon periodisering av ränteelementet skall inte ske. IAS 21 behandlar endast valutaterminer när de används för hedgingsyfte och förespråkar en periodisering av ränteelementet. IASCs rekomendationsutkast E40 rekommenderar att valutaterminer behandlas i enlighet med IAS 21 vilket innebär att avistakursen vid terminsavtalets ingående måste jämföras med avistakursen vid bokslutstillfället för att risken i kontraktet skall bli korrekt beräknad.

Min egen uppfattning är att spekulativa valutaterminer bör omvärderas enligt en forwardforwardmetod och att någon periodisering av premien således inte skall ske. Denna metod ger enligt min uppfattning det bästa uttrycket för den faktiska risken i kontraktet vid bokslutstillfället. Skillnaden mellan en forwardforwardvärdering och den av IAS rekommenderade metoden är dock endast att IAS beräknar risken utifrån den ränteskillnad som förelåg vid terminsavtalets ingående medan en forwardforwardvärdering även beaktar förändringar i ränteläget i de båda inblandade valutorna. Det är därmed en kosmetisk fråga om man vill fördela den totala risken i en räntedel och kursdel eller endast redovisa en valutakursrisk.

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att terminsavtal, som ingås i spekulativt syfte i en yrkesmässigt bedriven verksamhet, skatterättsligt skall bedömas med utgångspunkt från att terminsavtalet utgör ett självständigt finansiellt instrument och värderas utifrån lagervärderingsreglerna i 24 § anv. pkt 2 KL med tillämpning av kollektiv värdering.

Jönsson Lundmark berör i sin artikel också hedging av framtida flöden. Det är inte ovanligt att ett företag ingår terminsavtal om köp eller försäljning av utländsk valuta i avsikt att säkra valutakursen på en framtida betalning för t.ex. varuinköp eller varuförsäljningar. Vid avtalstidpunkten finns inget avtal beträffande den kopplade transaktionen, dvs. den framtida betalningen. Företaget utgår från budgeterade betalningsflöde när terminsavtalen ingås. I detta fall finns ingen underliggande fordran eller skuld att omvärdera trots att terminskontraktet ingåtts i valutasäkringssyfte. Min uppfattning är att dessa terminskontrakt bör betraktas som oskyddade positioner. Jönsson Lundmark anger också att det knappast kan anses förenligt med god redovisningssed att underlåta omvärdering av sådana kontrakt. Därav skulle följa att terminskontrakten bör bedömas som spekulativa. Den skattemässiga behandlingen bör kunna följa de linjer som diskuterats ovan.

Skatterätten hänvisar i periodiseringsfrågan tillbaka till god redovisningssed. Det har då inte någon betydelse om god redovisningssed innebär att strikt balansdagsvärdering skall tillämpas på valutaterminer och andra valutainstrument. Orealiserade kursvinster skulle ändå komma att bli beskattade eftersom balansdagskursen i redovisningen följs vid beskattningen. En avslutande kommentar beträffande reservering för befarade förluster kan därför vara på sin plats.

Enligt BFN R 7 pkt 27 skall ingen avsättning göras för orealiserade kursvinster på kortfristiga poster. BFN anger att redovisningen skall ske med stöd av 14 § 4 st BFL medan BFL tillåter uppskrivning av omsättningstillgångar om det är tillåtet enligt god redovisningssed. Om balansdagskursvärdering upphöjs till god redovisningssed kan alltså balansdagskursvärdering ske med stöd av BFL. Enligt motivuttalanden till 14 § 4 st BFL har lagstiftaren närmast åsyftat en ”percentage of completion” situation. I motiven anges också att tillgångar i utländsk valuta bör redovisas till högst anskaffningsvärdet. Frågan är om skatterätten kan godta en reservering för befarade förluster efter bokslutsdagen. Riksskatteverkets rättsnämnd har i RÅ 1976 ref 104 funnit att avdragsrätt saknas för befarade kursförluster som inträffar efter balansdagen. Det finns ingen anledning att anta att denna praxis förändras.

Tommy Cronholm är chef för Arthur Andersen Skattekonsulter i Malmö. Han medverkade senast i nr 8–9/92.