Jag skulle inte klara av mina uppdrag utan hjälp av revisorer. Ett sätt skulle kunna vara att anställa ekonomer på vår byrå, men jag föredrar revisorer.
Det säger Rolf Åbjörnsson, känd advokat och konkursförvaltare på Advokatfirman Lindahl på Strandvägen i Stockholm.
– Revisorerna arbetar ute på fältet, de har daglig kontakt med företagare och får en bred kunskap om affärslivet, förklarar han. En ekonom som uteslutande arbetar med konkursbolag kan aldrig få den erfarenheten.
Lindahls har sedan flera år ett intimt samarbete med i första hand Lindebergs och KPMG Bohlins. Dit skickas konkursföretagens bokföring.
Revisorernas uppgift är att ställa samman företagets räkenskaper och göra en analys av dess ekonomiska ställning. Det hjälper förvaltaren att avgöra om det förelegat likvidationsplikt, om det kan finnas krav på återvinning, tidpunkten för obestånd kan fastställas med mera.
För Rolf Åbjörnsson innebär en effektiv och professionell konkursförvaltning att jurister och ekonomer möts och arbetar tillsammans. Det gäller framför allt vid stora konkurser med många inblandade.
Men han vill inte gå så långt att låta revisorer vara konkursförvaltare.
– Det är mindre lämpligt, konstaterar han. Det ligger utanför revisorsrollen. Revisorn är granskaren och utredaren. Men han eller hon ska inte ta affärsmässiga hänsyn.
Dessutom påpekar han sakligt att en konkursförvaltning är en ”härdsmälta av juridiska och mänskliga konflikter”.
– Det är oerhört mycket juridik, strängt lagreglerat och det gäller att hela tiden göra rätt i det ormbo av rättsregler och psykoser som ett konkursbo består av. En revisor i rollen som konkursförvaltare skulle därför bli tvungen att köpa mycket fler juristtjänster än vad vi behöver köpa ekonomikonsultation.
Istället tror han på samarbete.
– Det visar inte minst att det är så svårt att få någon fälld för ekonomisk brottslighet. Ofta har den misstänkte för sådana brott en skicklig advokat som ombud som i sin tur har hjälp av en auktoriserad revisor.
Det här innebär att revisorns ekonomiska analys av konkursföretaget är mycket viktigt för konkursförvaltarens fortsatta arbete.
Men att göra en konkursutredning ställer delvis nya krav på en revisor. Dels är uppdragsgivaren en av domstol utsedd konkursförvaltare. Dels kan granskningen leda till att brott upptäcks i mycket högre grad än vad fallet är i ett ”ordinarie” granskningsuppdrag.
– Det förekommer naturligtvis mindre bra analyser, men för det mesta tycker jag att materialet är genomarbetat och ger mig god vägledning. I början blev kanske en del revisorer förvånade över hur mycket skumma affärer som döljer sig bakom en konkurs, men nu har de lärt sig.
Jobbat med konkurser i 20 år
Rolf Åbjörnsson har sysslat med konkurser i över 20 år och har med tiden blivit ganska luttrad. Förut var konkurs detsamma som skandal och vanära. Idag är det, för många, en planlagd del av ekonomisk brottslighet.
– Rätt använd är konkursmöjligheten ett sätt att driva näringslivet framåt. Men tyvärr missbrukas den idag. Rättskänslan saknas, mycket beroende på att polis och åklagare reagerar alldeles för sent på våra brottsmisstankar. Många vet att de kommer undan.
Ofta får han som konkursförvaltare höra att många företagare driver verksamheten för långt, att motåtgärder sätts in för sent och att revisorn borde sagt ifrån.
– Revisorn kanske talar för döva öron. Det här handlar mycket om känslor och mänskliga relationer, förklarar han. Det är som ett tåg. När det väl fått upp farten och allt går som på räls, då tar det tid att stoppa. Och framförallt tror ägarna att det ”här grejar sig”. Och när de förstår att det håller på att gå åt skogen, då talar de inte om det för någon.
Han tycker att revisorerna gör ett mycket bra jobb, ofta i det tysta. Han kan förstå att inte minst lagstiftarna tycker att revisorn är den bästa att säga ifrån när något är dåligt, att revisorn med sitt kunnande och sin insikt ska vara ”varningssignalen”.
En svår balansgång
– Men det är, som alla revisorer vet en svår balansgång. Revisorn kan gå för långt och förlora sin klients förtroende. Rolf Åbjörnsson tycker också att revisorerna har etiska regler som konkursförvaltare gärna kunde ta åt sig.
– Exempelvis får en revisor inte driva affärsmässig verksamhet. Den regeln borde nog vi också ha, inte minst när det gäller exempelvis skalbolagskonkurser. Det kan ju uppkomma misstankar att vi skor oss på de möjligheter som finns i en omfattande och svåröverblickbar konkurs.
För närvarande har ”Sveriges meste konkursförvaltare” ett hundratal konkurser på sitt bord.
– Det är egentligen för mycket. 30–40 är den ideala situationen. Men vad ska man göra när ”marknaden” plötsligt exploderar. När jag började i branschen var det kanske 6 000–7 000 konkurser om året. 1992 verkställdes över 20 000 konkurser som berörde över 80 000 anställda.
Nu blir det ont om jobb
Nu går antalet konkurser åter ner, samtidigt som antalet konkursförvaltare ökat kraftigt de senaste två åren. Det kommer alltså att bli ont om jobb för konkursförvaltare i framtiden.
Att Rolf Åbjörnsson en dag började som förvaltare är mest en tillfällighet. En äldre jurist behövde en yngre medarbetare som skulle hjälpa honom med konkurser. Och så har det blivit så.
– Jag tycker att det är ett omväxlande och konstruktivt arbete. Det gäller ju hela tiden att försöka få verksamheten på fötter.
”Revisorn ska först påtala förhållandet för bolagets ledning. Man kan förvänta sig att detta leder till en dialog mellan revisorn och ledningen. Revisorn torde då med stöd av anmälningsskyldigheten få en betydligt starkare ställning än i dag, vilket torde få till följd att bolagsledningen endast i undantagsfall fortsätter med brottslig verksamhet.” (Rubicon)
Pär Trehörning