Ett gott samarbete där de båda yrkesgrupperna ger varandra uppdrag. Så skulle man mycket kort kunna definiera relationen mellan revisorer och jurister. Men frågan är hur länge detta ädla samarbete kan fortgå. Båda branscherna har problem med övertalighet. Det är fler som ska slåss om färre jobb. Till det kommer förslaget om administrator där så väl jurister som revisorer anser sig kompetenta för uppdraget. Balans presenterar i några artiklar åsikter, erfarenheter och framtidstankar om relationen mellan revisorer och jurister.
Auktoriserad revisor och advokat. Två yrken som ofta arbetar sida vid sida, ibland i samarbete, ibland i konkurrens. Två yrken som regleras både i lag och genom etiska koder, koder som både skiljer och förenar dessa yrken. Låt oss börja med likheterna. Vi tar hjälp från Advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed och FARs etikregler:
”Advokatens uppträdande skall vara sakligt och korrekt samt sådant att förtroendet för advokatkåren upprätthålls”.
”Ledamot skall alltid visa sig värd det förtroende som yrket kräver. Han skall i sin yrkesutövning samvetsgrant iaktta god revisorssed.”
Som framgår är ordet förtroende viktigt. Både när det gäller det egna uppdraget, men också för kåren i sin helhet. Detta beror bland annat på att båda yrkena är ”skyddade”. Ingen får kalla sig auktoriserad revisor eller advokat utan att vara det. Av det följer att det innebär ett stort ansvar att få dessa titlar.
Båda professionerna kräver relativt lång högskoleutbildning, ekonom respektive jur. kand. examen. Därefter praktik på byrå ett visst antal år innan inträde beviljas i FAR respektive Advokatsamfundet.
Båda verksamheterna är också reglerade i lag, advokatens i rättegångsbalken, revisorns i aktiebolagslagen. Dessa kompletteras med de etiska regler som nyss nämnts.
Till det kommer att branschorganisationer, med lagstiftarens goda minne, är yrkesgruppernas egna ”domstolar”, som vid grava förseelser kan utesluta medlem. En skillnad är dock att auktoriserade revisorer dessutom – än så länge – har ett statligt översynsorgan, Kommerskollegium, som kan dra in revisorns auktorisation.
Samhället har alltså till största delen överlåtit åt yrkenas egna företrädare att hålla rent utanför den egna dörren. Det senare tyder på ett högt förtroende från samhällets sida gentemot utövarna av yrket.
Men det innebär också – igen – ett stort ansvar och en utsatt situation där inte minst pressen (som också har egna ”städregler”) bevakar att räfsten verkligen fungerar.
Därför blir det braskande rubriker när någon gjort fel. I revisorns fall är det ofta detsamma som att göra för lite, i advokatens att gå för långt. Uppmärksamheten blir stor, här kan man verkligen tala om yrkesförbud om oturen och slarvet är framme.
Yrkena är manligt dominerade (därav alla ”han” i etikreglerna), framför allt på arbetsledarsidan, även om det kommer fler och fler kvinnor. Båda professionerna har hög status. Om vi går vidare och lämnar det självklara åt sidan – att revisorn och advokaten i sig har olika slag av klienter – finner vi en del olikheter. Det kan illustreras av några andra citat ur respektive etikregler:
”Advokatens främsta plikt är att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen. Han är skyldig att främja dessa utan att låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag eller av hänsyn till samhällsställning, nationalitet, hudfärg, politisk eller religiös uppfattning eller andra ovidkommande omständigheter.
Advokat får ej främja orätt.”
”Ledamot skall utöva sitt yrke med självständighet och objektivitet. Han måste därför vid ett uppdrag alltid vara oberoende i sina ställningstaganden. Brister denna förutsättning, skall han avböja eller avsäga sig uppdraget. Detta gäller likaledes då omständigheterna är sådana att de kan ge anledning till bifogat tvivel om ledamotens oberoende.”
Relationen till klienten är alltså olika. Av advokaten avkrävs total lojalitet gentemot klient och lag. ”Kunden har alltid rätt”, skulle man lite vanvördigt kunna uttrycka saken – så länge advokaten följer lag och god advokatsed. Det innebär också en närmast total tystnadsplikt.
Revisorns relation är mer sammansatt. I centrum står naturligtvis klienten – bolagsstämman – men här ingår även kunder, leverantörer, borgenärer, företagsledning, kreditgivare, styrelse och inte minst samhället.
Det här får naturligtvis konsekvenser för sättet att arbeta, men sammanfattningsvis kan sägas att den auktoriserade revisorn och advokaten har det gemensamt att de verkar inom skyddade yrken, att dessa yrken kräver integritet, ansvar, noggrannhet och gott förnuft, att de är bundna av tystnadsplikt och att de kan förlora sin yrkesidentitet genom beslut av sina egna kolleger.
Hittills har dessa yrken kunnat verka sida vid sida utan några större problem. Marknaden har varit både revisorns och advokatens. Båda har så att säga fått plats. Dessutom har de givit varandra nya uppdrag och verksamheter och i förtroende och med respekt för varandras yrkeskunskaper, vänt sig till varandra, eller skickat sina klienter, för att få råd.
Nu minskar både revisorernas och advokaternas marknad. Dessutom går antalet konkurser ner, där samarbetet kanske varit mest intimt. Det blir alltså fler advokater och revisorer som ska slåss om en mindre marknad.
Det är därför förståeligt att båda parter ser förslaget om administrator som en möjlighet att vidga sin verksamhet. Båda känner sig kallade, både av ekonomiska och auktoritativa skäl.
Ett varningens ord från bankdirektören och f.d. advokaten Björn Edgren kan dock vara på sin plats.
– Jag tror inte att administratorinstitutet kommer att få så stor omfattning.
Citatet är från Rubicon (Rutiner, brottsutredningar i konkurs) en PM från Riksåklagarens och Riksskatteverkets arbetsgrupp med deltagande av bl.a. advokat Rolf Åbjörnsson.
”Vi anser att revisorn alltid ska vara skyldig att sända en kopia av revisionsberättelsen till åklagare i de fall han redovisat någon brottsmisstanke i sin berättelse. En revisionsberätelse skall alltid offentliggöras.” (Rubicon)1
Pär Trehörning