I Balans nr 2 för 1994 beklagar sig Christer Söderlund över Högsta Domstolens dom i det så kallade Trancom-målet.
För många år sedan skrev en advokat i en vadeinlaga till Hovrätten – sedan hans klient förlorat ett mål i en Häradsrätt (nuvarande Tingsrätt) – att han och hans klient inte kunde nöja sig med vad en okunnig Häradsrätt hade uttryckt i dom. Skrivningen föranledde disciplinär påföljd. Christer Söderlund tycks dela den advokatens uppfattning om Hovrättens överlägsenhet, men fullföljer inte tanken om att motsvarande relation skulle kunna föreligga mellan en Hovrätt och Högsta Domstolen. Tvärtom avfärdar Christer Söderlund Högsta Domstolen som okunnig i den fråga målet rörde.
Det är så enkelt att i den bigotta efterklokhetens belysning tala om hur en styrelse och/eller företagsledning skulle ha betett sig i en viss given situation och senare komma med skadeståndsanspråk grundade på reglerna om tvångslikvidation. I många år har jag i olika sammanhang kritiserat stadgandet i ABL 13:2. Det är därför tillfredsställande att Högsta Domstolen ännu en gång fastslagit stadgandets begränsade innebörd. Att Christer Söderlund inte besväras av advokatyrkets traditioner, bl.a. att inte kvälja dom eller av en mer allmän livsfilosofisk idé om att inte uppträda i egen sak, för det är vad han gör som ombud för den förlorade parten, må vara hans ensak. Däremot är det illavarslande att han föredrar en rättsbildning skapad av Bokföringsnämnd och andra organ framför en kvalificerad domstolsprövning. Bevare oss för ett sådant rättssamhälle! Det är det Högsta Domstolen också har gjort. Kanske beviljade Högsta Domstolen prövningstillstånd just på den grunden som åberopades mot prövningstillstånd, nämligen att det vore ”oändamålsenligt att även Högsta Domstolen skulle ingripa i denna verksamhet...”
Jag utgår från, att bland mina gamla vänner på Vinge – inklusive Christer – han är ensam om sin syn på domstolsväsendets främsta organ och dess uppgift.
Björn Edgren, Banktjänsteman, tidigare verksam på Advokatfirman Vinge i Stockholm