Effekterna av 80-talets ekonomiska ”karuseller” påverkar i dagsläget praktiskt taget alla människor och personer. Med facit i hand är det lätt att fråga sig hur så mycket kunde hända och varför till synes ingen hade något ansvar.

Debatterna pågår mycket intensivt och kommer sannolikt att fortsätta att göra så; detta är i sig positivt men debatterna får inte bli något självändamål – debatternas huvudsakliga syfte måste vara att vi skall lära oss av historiska misstag för att i möjligaste mån söka förhindra framtida upprepningar.

Det kan väl trots allt inte förhålla sig så att det nu har gått tillräckligt många generationer sedan Kreuger-kraschen för att ingen skall kunna komma ihåg dess förödande effekter för människor, företag och samhälle? Skall 80-talets misstag komma att i sinom tid upprepas på nytt?

Lars Erik Thunholms bok om Oscar Rydbeck och hans tid förtjänar att inte bara att läsas utan desto mer att studeras.

Vi måste lära av historien!

Kreuger-kraschen är inte längre borta än att många familjer än idag har medlemmar som personligen fått utstå denna kraschs effekter och konsekvenser.

Jag har svårt att förstå att vi så småningom skall kunna avfärda 80-talets (brist på) ekonomiska politik och ansvarstagande så lättfärdigt att vi nöjer oss med att konstatera, att det gått så många generationer sedan dess, att ingen längre kommer ihåg vad som hände, hur det kunde hända och hur alla parter i samhället påverkades, vare de var direkt inblandade eller endast offer för dess effekter.

Denna framställning är i all sin enkelhet ett första försök att påbörja en debatt, som syftar till att kartlägga 80-talets misstag, analysera deras bakgrund samt försöka förstå varför de uppstod och kunde fortlöpa, för att på så sätt åtminstone försöka förhindra upprepningar.

Radikala lagändringar måste ha rimliga övergångsregler

Avregleringen av finans-, kredit- och kapitalmarknaderna under 80-talet genomfördes utan några som helst övergångsregler. Efter att i årtionden ha levt med regleringar inom dessa samhällssektorer skulle banker och övrigt näringsliv från ena dagen till den ställa om från en detaljreglerad verksamhet till förhållanden och affärmässig verksamhet, helt betingade av marknadens förutsättningar och krav.

Marknaden själv klarade inte denna omställning, ty då skulle väl knappast t.ex. kreditgivningen ha tillåtits få en sådan ansvarslös utformning som nu kunnat konstateras i efterhand. På vilka andra områden genomförs så fundamentala lagstiftningsändringar utan övergångsregler? Marknaden visade sig inte ens kunna klara av avregleringen av taxi-monopolet på egen hand.

All ekonomisk verksamhet kräver förräntning

En, som jag tror, väsentlig förklaring till utvecklingen inom 80-talet var en avvikelse från normala förräntningskrav mot ett ”substansvärde-tänkande”, kanske t.o.m. ”substansvärde-önsketänkande”.

Många förvärv gjordes till köpeskillingar, som inte alls kunde förräntas. Inte ens på lång sikt kunde löpande förräntning åstadkommas och då endast under förutsättning att egendomen avyttrades. När kravet på löpande förränting påtalades hänvisade köparna eller företrädare för dessa till den potentiella värdeökningen, trots att alla vet att inga ekonomiska cykler är evigt uppåtgående. Att ”substansvärde-tänkandet” kunde vinna terräng, i den omfattning som skedde, på bekostnad av ”avkastningsvärde-kravet” är en av 80-talets stora mysterier.

En nyttighet av vad slag den vara må kan ha vilket substansvärde den vill; så länge detta inte kan förräntas är det verkliga värdet realiter noll.

En koncern består av i alla avseenden autonoma bolag

Varje koncern består av självständiga, autonoma bolag; äganderätten innebär i princip inga andra rättigheter än att uppbära avkastning på investeringen – om det finns någon avkastning att uppbära.

Skyldigheterna är å andra sidan desto fler. Trots att dessa förhållanden är både enkla och självklara har stora avvikelser gjorts i praktiken i den meningen att koncerner har betraktats som en enhet.

Lån inom en och samma koncern har beslutats på alltför lättvindiga grunder. Varje utbetalning, som inte är vinstutbetalning innebär en uppenbar risk för kollision med aktiebolagens vinstutdelnings-, utbetalnings- och/eller låneförbud. Äganderätten till ett bolag tar aldrig över en dotterbolagsstyrelse dess i lag reglerade ansvar.

Detta är inga nyheter, tvärtom, det har varit ett genomgående tema i alla svenska aktiebolagslagar, men på något sätt tycks till och dessa självklarheter ha kommit i skymundan under 80-talet.

Hur har detta kunnat vara möjligt?

Den långa raden av återvinningskrav, skadeståndsanspråk, ansvarsgenombrott är ju realiter en inkompetensförklaring av alla inblandade parter, inklusive revisorerna.

Det är nödvändigt att skilja mellan resultatsdisposition och kostnad.

Ett annat fenomen som uppstått under 80-talet är den begreppsförvirring som innebär att många satt likhetstecken mellan resultatsdisposition och kostnad.

En kostnad är den nödvändiga resursförbrukningen för att anskaffa en nödvändig nyttighet medan varje avvikelse härifrån är en resultatsdisposition.

Bevistandet av kurser och seminarier, inköp av konstföremål och restaurangbesök, m.m., m.m., har i många fall mera haft karaktär av resultatsdisposition än nödvändig resursförbrukning för att driva en ekonomisk verksamhet.

När sedan konjunkturerna vänder påskyndas eller förvärras en obeståndssituation av ett så enkelt faktum som att det inte finns medel för att betala resultatsdispositioner, av det enkla skälet att det saknas vinstmedel. Likväl skall resultatsdispostionerna betalas ehuru något resultat inte finns.

Dagens konkursutbud av (lyx)bilar, konst m.m. talar härvidlag sitt eget tydliga språk.

Att ropa på lagstiftning i kristider löser inga problem

En luttrad advokat lärde mig en gång att juridiken täcker 10–15 % av verkligheten. Konsekvensen härav blir att andra än lagstiftaren måste ta sitt ansvar. Detta är sannolikt av än större betydelse i ett samhälle med parlamentariskt jämviktsläge, där kanske just detta parlamentariska läge förhindrar ett rationellt lagstiftningsarbete. Det går inte att lagstifta mot alla tänkbara händelser som skulle kunna inträffa, och om det gick, skulle sannolikt det samhället vara mycket otrivsamt att leva i. Ändå tycks det vara så att det i kristider mycket lätt uppstår ett ”efterfrågetryck” på ny lagstiftning. 1944 års aktiebolagslag var ett ”beställningsarbete” som en konsekvens av Kreuger-kraschen.

Hade aktiebolagsrätten i Sverige varit sämre idag om vi inte haft denna krasch? Detta är naturligtvis en hypotetisk fråga, men kanske ändå värd en eftertanke. Gällande rätt kanske skulle utvecklas bättre om den får tillkomma under normala former och inte som ett resultat av en tvångssituation?

Chimär soliditet

80-talet skapade bl.a. det nu bevingade ordet soliditetsinsufficiens. Att titta närmare på en ekonomisk verksamhets verkliga soliditet är onekligen många gånger ett stimulerande studium.

Vad är den verkliga soliditeten bakom ägaren och hans bolag med ett aktiekapital på 100 000 kr, där ägaren lånat till aktiekapitalet och pantförskrivit aktiebreven som säkerhet, eller en koncern med däri ingående moder- och dotterbolag där dotterbolagets eget kapital motsvaras av fordran på moderbolaget?

”Casha hem” är nödvändigt

Att ”casha hem” är också det ett uttryck som myntats under 80-talet. Uttryckets innebörd kan dock inte förringas.

En iakttagelse som kunnat göras under 80-talet, speciellt inom fastighetssektorn, är att köp och försäljningar i betydande utsträckning inte medfört att kontanta likvider utväxlats. En fastighet eller ett fastighetsbestånd har avyttrats, kanske med en betydande vinst, men köpeskillingen har gäldats med ett annat objekt, dvs. ett byte har ägt rum, och några kontanta medel har inte transfererats.

Överskottet har hos säljande bolag konsoliderats, genom avsättning till exempelvis varulagerreserver eller resultatutjämningsfond. Detta förfarande har i vissa fall tillämpats som ”flerstegsraket”, dvs. några likvida medel har inte utbytts utan frågan har hela tiden varit om byten. Likviditelseffekterna blir ju ganska snart besvärande, ty likvida medel finns ju inte ens till betalning av inkomstskatter.

Kanske hade priserna på vissa förvärv blivit annorlunda, eller vissa förvärv rent av aldrig kommit till stånd, med den mera kritiska granskning som äger rum när ett förvärv skall betalas med likvida medel?

Avslutning

Om nu marknaden på grund av avskaffade kreditrestriktioner inte försetts med därav följande överutbud av likvida medel, parternas avstående från normala förräntningskrav och bortseende från elementär aktiebolagsrätt, hade då händelserna under 80-talet överhuvud behövt inträffa?

Herbert Arvidson är godkänd revisor och verksam vid Revisorsringen Stockholm AB.