I nummer 11/93 av Balans publicerades en artikel om kommerskollegiets tillsynsverksamhet. Artikeln, skriven av avdelningsdirektören Henry Åkerlund, innehåller många intressanta uppgifter och ger tillsammans med vår artikel om disciplinnämndens verksamhet i Balans nr 8–9/93 en ganska god bild – i vart fall från statistisk synpunkt – av den samlade disciplinära verksamheten på revisorsområdet. Inlägget innehåller också synpunkter på vår artikel, vilka vi här vill kort kommentera.
Åkerlund anser att de jämförelser som vi gjort mellan disciplinnämndens och kollegiets utslag i några utvalda ärenden skulle kunna ge läsaren intrycket att kollegiet ytterst sällan vidtar disciplinära åtgärder och att det var fel av oss att göra en så enkel jämförelse. Vi delar inte hans uppfattning. Vi tycker dessutom att Åkerlund skjuter över målet genom att bemöta resultaten av vår jämförelse med uppgifter om antalet formella påföljder som kollegiet meddelat och genom att hävda att kollegiet förfogar över strängare påföljder än disciplinnämnden. Detta är enligt vår mening inte det avgörande. Av störst intresse är i stället skillnaderna i de materiella bedömningarna.
Inget hinder för kommentar
Som framgår av vår artikel har det i några fall förekommit att nämnden och kollegiet haft motsatta uppfattningar i väsentliga frågor, t.ex. i frågor rörande oberoendet, rapporteringsskyldigheten och vad en revisor får syssla med i sin yrkesutövning. Åkerlund glider tyvärr förbi dessa frågor genom att konstatera att han inte har tillgång till disciplinnämndens beslut. Detta är givetvis riktigt, men borde inte ha utgjort något hinder för honom att kommentera de principfrågor som berörs i vår artikel och som inte förutsätter tillgång till nämndens beslut. En sådan fråga är synen på revisors möjlighet att bedriva utbildningsverksamhet riktad till andra än byråns klienter.
Det är beklagligt att Åkerlund när han nu kommenterar vissa uppgifter i vår artikel inte kommenterar bl.a. sistnämnda fråga, där ju disciplinnämnden intagit en helt annan ståndpunkt än kommerskollegiet. Kollegiet har tidigare markerat sin ståndpunkt i några tillsynsärenden, senast i ett beslut från januari 1992. Därefter har det i tillsynssammanhang varit tyst från kollegiets sida i denna fråga, trots de inte sällan förekommande annonserna i bl.a. affärspressen där revisionsbyråer marknadsför utbildningsarrangemang av detta slag. När kollegiet alltså låtit några kända fall passera utan åtgärd skulle det innebära ett godtyckligt agerande från kollegiets sida om kollegiet nu tog upp ett nytt sådant ärende. Det ligger därför nära till hands att tolka kollegiets tystnad som om kollegiet numera ändrat uppfattning i frågan. Så synes emellertid inte vara fallet.
Kollegiet har nämligen så sent som i november 1993 i sitt yttrande över revisorsutredningens betänkande ”Revisorerna och EG” (SOU 1993:69) givit uttryck för samma uppfattning som tidigare i denna fråga. Det gör enligt vår mening Åkerlunds underlåtenhet att i sin artikel kommentera disciplinnämndens uttalande i frågan än mer beklaglig, för att inte säga svårförståelig. Att kollegiet inte ens när anledning därtill förekommer försöker hävda sin egen uppfattning och upprätthålla sitt eget förbud kan i förlängningen ge negativa effekter vad avser förtroendet för tillsynsverksamheten.
Till sist vill vi i ödmjukhetens namn framhålla att det givetvis inte är så att disciplinnämnden alltid har rätt och kollegiet fel. Många av de ärenden som nämnden och kollegiet har att ta ställning till innehåller svårbedömda och grannlaga frågor där svaren inte är självklara. Nämnden och kollegiet har i huvudsak samma syfte och vi tror att likheterna i bedömningarna är större än skillnaderna. Men vi tror också att det för utvecklingen framåt om förekommande skillnader i bedömningen av väsentliga frågor öppet redovisas och diskuteras. Huvudsyftet med vår jämförelse var att lyfta fram några sådana frågor.
Ingvar Gullnäs
Anders Strömqvist