Revisor på bolagsstämma

Det har blivit allt vanligare med frågor till revisorerna på bolagsstämmorna, särskilt i publika företag. Vilka upplysningar får och bör man lämna? Ulf Gometz gör i denna artikel en genomgång av regler och praktiska problem.

”Revisor är skyldig att till bolagsstämman lämna alla upplysningar som bolagsstämman begär, om det ej skulle lända till väsentligt förfång för bolaget.” Denna regel i aktiebolagslagen (ABL 10:13, 2 st) torde för de flesta revisorer fram till mitten av 80-talet mera sällan ha varit aktuell i praktiken. Sedan dess har situationen förändrats. Av naturliga skäl saknas statistik men det kan med tämligen stor säkerhet påstås att det blivit allt vanligare med frågor till revisorerna på bolagsstämmor särskilt i s.k. publika bolag. Inte sällan har revisors svar och agerande på bolagsstämma blivit föremål för intresse i affärstidningar och andra massmedia.

Utvecklingen har aktualiserat ett antal juridiska och praktiska frågor rörande aktieägares frågerätt och revisors svarsskyldighet/-möjlighet.

FARs styrelse har uppmärksammat problemen och har föreslagit mig att i artikelform söka belysa och strukturera problematiken från en praktikers utgångspunkt.

Grunden för min framställning måste bli vad som finns att inhämta från lag och doktrin. Den som väntar sig en klargörande rättsutredning som för överblickbar framtid ger besked om vad som är rätt respektive fel på området kommer dock att bli besviken. Redan artikelformen utesluter detta men därtill kommer att alltför mycket är av den karaktären att det måste bli fråga om egna tolkningar av regler och personliga åsikter. Med ambitionen att i möjligaste mån ange vad som är fakta eller att anse som någorlunda etablerad praxis å ena sidan och personliga åsikter å den andra strukturerar jag framställningen sålunda:

* Lagstiftarens syn på bolagsorganens informationsansvar i stort.

* Allmänt om informationsskyldighet och tystnadsplikt för revisorn.

* Revisorns skyldigheter och rättigheter på bolagsstämma: lag och lagkommentarer.

* Utveckling och tendenser i praktiken.

* Praktiska frågor.

* Sammanfattning.

Då det gäller lagens regler och tolkningen av dem har jag – förutom från författningar och förarbeten – hämtat kunskap främst från verk av Knut Rodhe, Svante Johansson, Krister Moberg, Håkan Nial, Rolf Dotevall och E. Werlauff (se källförteckning i slutet av artikeln). Den praktiska erfarenhet jag besitter för egen del är givetvis begränsad och det finns andra som har större erfarenhet särskilt från börsbolag. Denna brist har jag sökt täcka genom att stämma av och inhämta synpunkter från kollegor. Särskilt tack är jag skyldig Bo Fridman och Gunnar Widhagen. Jag har också diskuterat med Lars-Erik Forsgårdh och Lars Milberg från Aktiespararna, en organisation som på senare år aktiverat och livat upp åtskilliga tidigare ”tysta” stämmor med förberedda frågor till styrelse och revisorer. 1

Framställningen tar i första hand sikte på s.k. publika bolag, varmed jag i detta fall menar aktiemarknadsbolag, registrerade eller noterade på någon marknadslista. Problematiken gäller dock aktiebolag allmänt och kan i olika avseenden förekomma även i bolag med begränsat antal ägare.

Bolagsorganens informationsansvar

En diskussion om revisorns skyldigheter och rättigheter på bolagsstämma bör ha lagstiftarens syn på bolagsorganens uppgifter och ansvar i stort som bakgrund. Såväl styrelse som revisorer utses 2 av bolagsstämman; styrelsen som ett förvaltande och verkställande organ och revisorerna som ett kontrollerande organ. Då det gäller den i detta sammanhang viktiga externa informationsgivningen, grundad främst på bolagets bokföring, åvilar informationsuppgiften och ansvaret primärt otvetydigt bolagets ledning, dvs. styrelsen och i förekommande fall av styrelsen utsedd verkställande direktör. Detta följer av ABLs 8:e kapitel, särskilt 6 § och 11 kap 1–2 och 12 §§. 3

I aktiemarknadsbolag finns väsentliga kompletterande informationsåtaganden baserade på kontrakt. Även för dessa svarar bolagets styrelse.

Revisorernas uppgift är att i den utsträckning god revisionssed bjuder granska bolagets årsredovisning, räkenskaper och styrelsens och verkställande direktörens förvaltning.

Av denna lagstiftarens grundläggande uppdragsformulering och ansvarsavgränsning bör den viktiga slutsatsen kunna dras, då det gäller aktieägares frågerätt på bolagsstämma, att frågor om bolagets ekonomi, ställning, resultat och förvaltning förutsätts bli besvarade i första hand av styrelsen medan frågor som har samband med granskningsuppgiften förutsätts bli besvarade av revisorerna om bolagsstämman så begär. Detta innebär dock att frågor är tänkbara, vilka med godtagbart skäl kan ställas till både styrelse och revisorer. Det kan exempelvis gälla en fråga av betydelse för resultat eller ställning, vilken besvaras av styrelsen men där stämman från revisorn önskar besked om denne på basis av verkställd granskning anser att det av styrelsen lämnade svaret är korrekt.

Innan de specifika reglerna för revisors agerande på bolagsstämma behandlas bör som ytterligare bakgrund något sägas allmänt om revisorns upplysningsskyldighet respektive tystnadsplikt enligt aktiebolagslagen.

En förutsättning för en effektiv revision är att revisorn åtnjuter förtroende hos bolagets intressenter och företrädare. Förtroendet vilar främst på tre hörnstenar, nämligen

* integritet

* kompetens och

* tystnadsplikt

Detta följer inte enbart av revisorsorganisationernas beskrivning av god revisorssed utan direkt av olika bestämmelser i aktiebolagslagen. Tystnadsplikten (ABL 10 kap 13 §) är den ovillkorliga förutsättningen för att revisorns obegränsade rätt att begära och erhålla upplysningar (ABL 10 kap 8 §) skall kunna hävdas. Sistnämnda rättighet hade i 1944 års aktiebolag en mera pregnant och i mitt tycke bättre utformning än i nuvarande aktiebolagslag: ”Revisor må icke vägras begärd upplysning”. Emellertid föreligger inte enligt aktiebolagslagen någon tystnadsplikt i den mening som exempelvis en präst har, dvs. något absolut förbud att i varje läge avslöja någonting överhuvudtaget som han erfarit under sitt arbete. För det första är tystnadsplikten begränsad till upplysningar som kan lända till förfång för bolaget, för det andra finns uttryckliga undantag gällande medrevisor, efterträdare, konkursförvaltare och förundersökningsledare i brottmål (ABL 10 kap 13 § 2 st). I de sistnämnda fallen föreligger tvärtom en upplysningsskyldighet för revisorn. Detsamma gäller i förhållande till bolagsstämman där det dock går en gräns vid upplysningar som kan vara till väsentligt förfång för bolaget.

Skälet till att revisorns tystnadsplikt enligt aktiebolagslagen inte är mera ”absolut” torde vara att möjligheter att kommunicera måste förbehållas i sådan utsträckning att revisorns granskningsuppgift blir meningsfull. Man kan enligt min mening då det gäller aktiebolagslagens regelsystem tala snarare om restriktioner i upplysningsskyldigheten än tystnadsplikt för revisorn. 4

Likväl är de restriktioner som finns och som i allmänt språkbruk benämns tystnadsplikt mycket viktiga såväl för bolaget som för revisorn. Brott mot tystnadsplikten är skadeståndsgrundande och lagens uppläggning med regler om upplysningsskyldighet i vissa fall och en tystnadsplikt med olika slag av villkor – förfång respektive väsentligt förfång – ställer revisorn inför grannlaga bedömningssituationer. Detta gäller inte minst på bolagsstämman.

Aktieägare har en lagstadgad rätt att på bolagsstämma ställa frågor till styrelse och verkställande direktör. Enskild aktieägare har inte någon frågerätt gentemot revisorn men stämman har sådan rätt. De upplysningar som styrelse och revisorer med viss begränsning enligt aktiebolagslagen är skyldiga att lämna riktas i praktiken i båda fallen till bolagsstämman. Begränsningarna i upplysningsskyldigheten ligger för styrelsens del däri att det skall gälla upplysningar ”angående förhållanden, som kan inverka på bedömandet av bolagets årsredovisning och dess ställning i övrigt eller av ärende på stämman” (ABL 9 kap 12 §). Dessutom förutsätts att upplysningarna kan lämnas utan väsentligt förfång för bolaget.

För revisorns del ligger begränsningen i upplysningsskyldigheten däri att upplysningarna inte får ”lända till väsentligt förfång för bolaget” (ABL 10 kap 13 §). Både styrelsens och revisorns upplysningsskyldighet begränsas således av ”väsentligt förfång”, medan styrelsens skyldighet därutöver uttryckligen begränsas till förhållanden av betydelse vid bedömning av årsredovisning, ställning och ärenden på stämman.

Då det gäller att tolka lagstiftarens avsikt med begränsningarna – i synnerhet det inte alldeles lättolkade uttrycket ”ställning i övrigt” – är det av betydelse att klargöra vilket legitimt intresse som skall tillgodoses av bestämmelsen om frågerätt och upplysningsplikt. Därvid är synen på stämmans uppgift som bolagsorgan väsentligt.

Docent Svante Johansson har i sin avhandling ingående behandlat hithörande problematik (sid 391 ff). Vid en jämförelse mellan lagstiftningen i ett antal länder konstateras att bolagsstämman principiellt ses antingen som ett kontrollorgan som tillsätter, avsätter och övervakar en självständigt förvaltande styrelse eller som ett organ i princip överordnat styrelsen. I Sverige gäller sammanfattningsvis det senare, dvs. stämman är ett aktiebolags högsta beslutande organ.

I stämmans egenskap av högsta beslutande organ legitimeras dess frågerätt och krav på upplysningar. Denna syn på stämman utgör också en viktig referensram för tolkningen av upplysningsskyldighetens begränsningar. Johansson framhåller dock (sid 393) att termen ”bolagets ställning i övrigt” är så omfattande att de frågor, på vilka svar ej kan krävas, i praktiken begränsas till sådana som inte berör bolaget eller som kan angripa individers personliga integritet.

Regeln i aktiebolagslagen om skyldighet för revisorerna att lämna upplysningar till bolagsstämma synes sålunda ha tillkommit främst med tanke på att stämman skall kunna fullgöra sin uppgift som beslutsfattande organ, dvs. upplysningarna utgör beslutsunderlag. I aktiemarknadsbolag tillkommer emellertid en viktig omständighet: upplysningarna kommer att utgöra – och efterfrågas ofta som aktiemarknadsinformation, dvs. de får betydelse icke enbart för beslut på stämman utan också för aktieägares beslut att sälja, behålla eller köpa aktier.

Den tillkommande informationsskyldighet som åvilar aktiemarknadsbolag utöver bokförings- och aktiebolagslag grundas i första hand på ett inregistreringskontrakt eller liknande handling. Det svenska mönsterkontraktet inskärper bolagets/styrelsens informationsskyldighet och har som bakomliggande principiella huvudkrav att informationen skall vara

* snabb

* korrekt

* relevant och

* samtidig

Kontraktet behandlar särskilt årsredovisning, bokslutskommunikéer, delårsrapporter, löpande börsinformation, revisors erinringar och revisionsberättelse. Det säger ingenting direkt om information på bolagsstämma men det är ingen tvekan om att stämman av aktieägare och andra aktiemarknadens aktörer betraktas som ett viktigt informationstillfälle.

De direkta bestämmelser i aktiebolagslagen som bestämmer revisors agerande på och i samband med bolagsstämma är följande:

1. Revisor har rätt att närvara vid bolagsstämma (ABL 10 kap 12 §).

2. Revisor är skyldig att närvara vid bolagsstämma, om det med hänsyn till ärendena kan anses påkallat (ABL 10 kap 12 §).

3. Revisor är skyldig att till bolagsstämman lämna alla upplysningar som bolagsstämman begär om det ej skulle lända till väsentligt förfång för bolaget (ABL 10 kap 13 §).

Indirekt berörs revisorn också av styrelsens upplysningsskyldighet enligt ABL 9:12 genom bestämmelsen att upplysning som p.g.a. väsentligt förfång för bolaget ej kan lämnas till aktieägarna i stället skall lämnas till bolagets revisorer inom två veckor.

Revisors närvarorätt och närvaroplikt

Revisorn har som nämnts såväl en rätt som en villkorad plikt att närvara vid bolagsstämma. Med rätten att närvara följer en yttranderätt (Prop 1975:103 s. 435), med skyldigheten att närvara följer en upplysningsskyldighet (ABL 10 kap 13 §).

Frågor kring yttranderätten återkommer jag till nedan under särskild rubrik.

Närvaroskyldigheten är begränsad. Den föreligger endast då det med hänsyn till ärendena kan anses påkallat. Fråga uppkommer då vad som kan anses vara ”påkallat” och vem som skall bestämma huruvida ”påkallelse” föreligger eller ej.

Klart är att revisor inte är skyldig närvara vid samtliga stämmor i bolag där han är revisor, vilket är en ur praktisk synvinkel riktig ordning. I de flesta fall – särskilt i fåmansbolag, där f.ö. stämman ofta är en skrivbordshantering – finns inget behov av revisors närvaro. Det organ som i första hand äger bestämma att närvaron är påkallad är bolagsstämman själv (Johansson sid 253). Eftersom stämman inte är ständigt samlad blir det i praktiken på anmodan av styrelsen, styrelseledamot, aktieägare eller utifrån anlitad stämmoordförande som revisorn inställer sig på stämman. Frågan är om inte revisorn därutöver har en egen skyldighet att bedöma om hans närvaro är påkallad eller ej även i fall då ingen uttrycklig begäran har framställts. Ett sådant fall kan vara ett publikt bolag där frågor är sannolika eller tänkbara.

Praktiskt sett skulle sammanfattningsvis revisorn eller en av revisorerna ha skyldighet att närvara

* om fråga är om aktiemarknadsbolag (i regel),

* om legitim stämmodeltagare – styrelseledamot, aktieägare etc. – har framställt begäran och

* om revisorn efter eget övervägande bedömer närvaron påkallad.

Väsentligt förfång?

Revisorn är som nämnts i princip skyldig att lämna begärda upplysningar till bolagsstämman om de inte länder till väsentligt förfång för bolaget. Detta måste tolkas så att om upplysning av revisorn bedöms kunna lända till väsentligt förfång för bolaget har han inte endast en rättighet utan också en skyldighet att vägra upplysningen. Detta ger revisorn ett inte alldeles enkelt bedömningsproblem: vad är ”väsentligt förfång”?

I doktrinen synes man vara ense om att förfång eller, som det i bl.a. föreningslagen benämns, nackdel, har samma betydelse som skada. 5 Väsentligt förfång innebär således att upplysningen skulle kunna orsaka bolaget väsentlig eller allvarlig skada.

Det faktum att man i lagen då det gäller upplysningar till bolagsstämman infört förstärkningsordet ”väsentligt” i jämförelse med den generella upplysningsrestriktionen för revisor, förfång, tolkas så att svarsvägran till stämman skall gälla undantagsfall (bl.a. Moberg sid 228). Detta styrks av uttalanden i lagens förarbeten. Aktiebolagsutredningen nämner som exempel ”viktig affärshemlighet eller hemlig teknisk metod” (SOU 1971:15 sid 271).

Av naturliga och praktiska skäl finns det andra begränsningar i revisorns upplysningsskyldighet. Johansson (sid 423) nämner det självklara att revisorn inte kan tvingas besvara frågor gällande omständigheter som han inte kan veta något om, t.ex. den framtida utvecklingen av räntan och liknande. Upplysningsskyldigheten måste vidare, även om det inte direkt framgår av ordalydelsen i lagen, vara begränsad till förhållanden inom området för revisorns uppdrag.

I några sammanhang har frågan ställts om en fulltalig (alla aktieägare representerade) och enhällig stämmas beslut kan undanröja revisorns skyldighet att vägra upplysning vid risk för väsentligt förfång för bolaget. I detta avseende är meningarna delade i doktrinen: Moberg (sid 229) liksom Kedner-Roos (sid 317) anser att begränsningen gäller även mot en enhällig och fulltalig stämma medan Nial (sid 192) och Rodhe (sid 219) anser att restriktionen då upphör.

Tolkningen att inte ens en enhällig och fulltalig bolagsstämma kan frikoppla revisorn från tystnadsplikten i fråga om sådant som kan vara till väsentligt förfång för bolaget innebär att det ankommer på revisorn själv att bedöma och bestämma vad som är väsentligt förfång.

Rätten till revisorns upplysningar

Revisorns upplysningsskyldighet på stämma behandlas i litteraturen och debatten ofta jämsides med styrelsens upplysningsskyldighet under samlingsrubriken ”Aktieägares frågerätt” e. dyl. Det är motiverat, eftersom det i praktiken i regel är fråga om att svara på frågor från aktieägargrupper eller enskilda aktieägare såväl för styrelsen som för revisorerna. Man bör emellertid inte bortse från att det i lagen görs en uttrycklig skillnad mellan styrelsens upplysningsskyldighet å ena sidan och revisorernas å den andra. Medan styrelsen skall lämna upplysningar om aktieägare begär det (ABL 9:12) är revisorn skyldig att lämna de upplysningar bolagsstämman begär. Någon frågerätt för enskilda aktieägare gentemot revisorn finns således ej enligt ABL. Skulle ändå en sådan fråga besvaras av revisorn gäller i det fallet den generella sekretessbegränsningen, dvs. enbart ”förfång” utan prefixet väsentligt (Jmfr Moberg sid 230).

Praktiska svarsbegränsningar

Även om revisorn – med ovan nämnda begränsningar för väsentligt förfång och sådant som ligger utanför revisorns område – är skyldig lämna de upplysningar bolagsstämman begär, kan det naturligtvis finnas begränsningar av praktiskt slag, t.ex. att uppgifterna inte finns tillgängliga på stämman. Styrelsen har för sin del en uttrycklig rätt att i motsvarande situation slippa svara på stämman mot att svaret i stället skriftligen lämnas till revisorerna (ABL 9 kap 12 § 2 st). En liknande bestämmelse finns inte för revisorernas del. Någon analogitolkning från styrelseregeln anses inte heller kunna göras (jmfr Johansson sid 424–425). Visserligen kan en fråga, för vilken erfordras uppgifter som ej är tillgängliga på stämman, inte besvaras. Formuleringen i ABL 10:13 § 2 st har emellertid ansetts böra tolkas som en markering av att revisorn är skyldig infinna sig på stämman rimligt väl förberedd. 6 För att detta skall kunna uppfyllas är det givetvis viktigt att revisorn i görligaste mån är informerad i förväg om vilka upplysningar som kommer att begäras (Johansson sid 425).

Så här långt utgör artikeln i huvudsak en sammandragen redogörelse för lag och doktrin, även om vissa egna åsikter och kommentarer av praktisk natur framförts. Fortsättningsvis behandlas främst problem och omständigheter som på senare tid aktualiserats i praktiken eller debatten.

Yttranderätt = yttrandeskyldighet?

Med revisorns närvarorätt följer en rätt att yttra sig på stämman (sou 1971:15 sid 271) i frågor som faller under hans granskning. Någon formell skyldighet att lämna information har han enligt lagen inte med mindre bolagsstämman begär det. Men har han en praktisk eller moralisk ”skyldighet” i vissa fall att på eget initiativ komplettera sin till stämman lämnade revisionsberättelse med tilläggsinformation? Är det lämpligt och förenligt med god revisionssed?

Frågorna kan och har aktualiserats i olika situationer. En sådan typsituation är stämma i ett aktiemarknadsbolag i kris eller med särskilda problem av särskilt intresse för aktieägarna och ofta också för samhället och andra intressenter. Som exempel må nämnas de senaste årens stämmor i de svenska, av kreditmarknadskris m.m. drabbade banker som också är aktiemarknadsbolag.

Lars-Erik Forsgårdh, VD i Aktiespararna, anser att revisorerna i sådana och liknande fall på eget initiativ på stämman skall lämna belysande kommentarer som komplement till revisionsberättelsen. Dessa skulle i första hand avse bedömningar i väsentliga frågor som lett fram till revisorernas ställningstagande till årsredovisning och ansvarsfrihet. Han finner det enligt uttalande i debatten närmast utmanande och i vart fall skadligt för kårens anseende om revisorerna i exempelvis en krisdrabbad, börsnoterad storbank endast läser upp en ”ren” revisionsberättelse på bolagsstämman.

Forsgårdh är inte ensam om den uppfattningen, det har framgått av debatten. Enligt min uppfattning finns det fall där en särskild belysning genom revisorerna av väsentliga bedömningsfrågor i direkt anslutning till föredragningen av revisionsberättelsen på stämman är väl motiverad. Ofta kan det i sådana fall vara fråga om att ge svar på frågor som med stor sannolikhet ändå skulle komma att ställas av stämman. Det kan då anses tillhöra god revisionssed att i vart fall vara väl förberedd på att besvara sådana frågor.

Däremot bör det enligt min mening inte bli regel att revisorerna i publika eller andra bolag på bolagsstämma skall ge en mer eller mindre omfattande berättelse om revisionen och vad som därunder framkommit. Det saknas nämligen inte nackdelar och risker med en sådan ordning. Det kan vara fråga om nackdelar som också drabbar aktieägare. Som ett exempel må här nämnas krisföretagsproblematiken.

En ständigt återkommande kritik gentemot revisorer är att vi inte ”i tid” varnat för ekonomisk kris eller inträffad konkurs. Ofta framförs kritiken på ett mindre genomtänkt sätt men tanken på att nyttiggöra revisorerna som krisinformerare – och förebyggare tas också upp gång på gång i allvarliga och seriösa sammanhang. På senare tid har exempelvis den engelska s.k. Cadbury-kommittén i sin välgjorda och beaktansvärda rapport 7 tagit upp ”going concern”-problematiken med krav på uttalande från styrelsen i årsredovisningen om fortlevnadsförutsättningen kombinerat med kommentar från revisorerna. Cadbury-kommittén har emellertid inte blundat för svårigheterna. Förutom den utomordentliga svårigheten att bedöma när ett företag övergår från att vara en ”going concern” till att vara ett företag, vars hela existens är osäker, finns sannolikheten för att varje offentligt 8 uttalat tvivel om fortlevnaden bokstavligen framkallar en obeståndssituation. Lite tillspetsat: de flesta som klagar på dålig eller alltför sen information om kristendenser skulle vid närmare eftertanke egentligen vilja ha den för egen del i god tid innan informationen blev allmän egendom. Aktieägaren för att avyttra sina aktier innan leverantörer stormat bolaget och kursen sjunkit som en sten, banken/kreditgivaren för att se över säkerhetsbilden innan alla andra borgenärer fått samma idé etc. Möjligen skulle på bolagsstämman närvarande aktieägare erhålla en favör framför övriga aktieägare och borgenärer genom en öppenhjärtig information på stämman från styrelse och revisorer om tvivel på bolagets fortlevnadsförmåga. Detta visar emellertid på ett annat problem: aktieägarnas lika behandlingsrätt och andra intressentgruppers, t.ex. borgenärers rättmätiga krav på information och revision. Det sistnämnda, ett led i borgenärsskyddet, utgör enligt min uppfattning ett starkt stöd för Mobergs m. fl. syn på ”väsentligt förfång”, nämligen att inte ens en enhällig och komplett bolagsstämma kan frikoppla revisorn från denna restriktion i upplysningsskyldigheten. Det skyddsintresse, som lagstiftaren velat beakta då revisorn förbjuds lämna upplysningar som ”kan lända till väsentligt förfång för bolaget”, bör rimligen ta sikte även på andra intressenter i bolaget än ägarna, t.ex. borgenärerna.

Andra fall där frågan huruvida revisorns yttranderätt enligt god revisionssed också utgör en yttrandeskyldighet är tänkbara. Hur förhåller det sig exempelvis, om revisor, närvarande på stämma, finner att upplysning som lämnas av styrelsen på anmodan av aktieägare eller stämman är felaktig eller missvisande på sådant sätt att bolaget eller aktieägare eller annan kan allvarligt skadas därav? Kan han förhålla sig passiv under hänvisning till att lagen inte ger honom någon uttrycklig skyldighet att lämna upplysningar annat än på begäran av stämman?

Utan stöd av något prejudikat eller av doktrin vill jag påstå att en sådan passivitet inte är förenlig med god revisionssed i alla lägen. Det ligger i sakens natur att det måste vara fråga om mycket speciella fall för att en yttrandeskyldighet skall anses föreligga. Det måste vara fråga om väsentligheter, som kan vålla icke obetydlig skada och revisorn måste vara övertygad om att hans egen version är den korrekta. Men om dessa omständigheter föreligger bör revisorn begära ordet för att få tillfälle att korrigera den felaktiga sakuppgiften. I annat fall synes ett senare skadeståndskrav inte kunna uteslutas. Det skulle exempelvis kunna komma från en aktieägare som, baserat på den felaktiga upplysningen, agerat på ett sätt som vållat honom skada.

Det kan naturligtvis också vara fråga om betydligt mer godartade situationer, där styrelsen tacksamt tar emot en korrigering från revisorns sida av en ouppsåtlig felsägning.

Styrelsen frågar revisorn

Enligt min erfarenhet är det i många fall styrelsen som ber eller anmodar revisorn att lämna viss information på bolagsstämman. Det kan finnas goda skäl till detta. Ett vanligt skäl är att revisorn på grund av ärendets karaktär just i det fallet anses ha en större – kanske unik – kompetens och förklaringsmöjlighet än styrelsen. Det kan gälla en komplicerad externredovisningsfråga. Ett annat skäl är att ett uttalande av en oberoende instans anses önskvärd.

Ofta har i här exemplifierade fall frågorna framförts av styrelsen till revisorn före stämman, varigenom revisorn fått möjlighet att förbereda sig. Någon gång kan fråga ställas först vid stämman. Enligt min uppfattning bör revisorn söka efterkomma styrelsens anmodan om frågorna ligger inom hans kompetensområde och svar kan ges utan hinder av de restriktioner lagen uppställer. Formellt torde beträffande tystnadsplikten uppgifter kunna lämnas som ej är till förfång för bolaget, i praktiken kan i regel stämmans ordförande om det är erforderligt styra det dithän att gränsen går först vid väsentligt förfång (genom att fråga stämman om revisorn skall svara).

Vad är en ”upplysning”?

Svaret på denna fråga är inte helt självklart. Det skulle kunna läsas så att med ”upplysning” avses endast information om faktiska sakomständigheter. En så restriktiv tolkning kan enligt min uppfattning inte ha varit avsedd i detta sammanhang. Upplysning från revisorn måste rimligen förutom besked om objektiva fakta inbegripa även bedömningar, eftersom sådana utgör en viktig del av revisionen. Däremot torde inte exempelvis intyganden och uttalanden om förväntningar och prognoser inrymmas i begreppet upplysning.

Praktiska frågor

Av redogörelsen hittills torde ha framgått att aktiebolagslagens bestämmelser kring aktieägares frågerätt och styrelses och revisorers upplysningsskyldighet på bolagsstämma ger anledning till en hel del tolknings- och bedömningsfrågor:

* Vilka frågor skall besvaras?

* Vilka frågor får besvaras?

* Vem skall besvara en viss fråga: styrelsen eller revisorerna?

* Vad innebär ”förfång” respektive ”väsentligt förfång”?

* Hur gör man när ett korrekt och säkert svar kräver dokumentation som ej finns tillgänglig på stämman etc?

Osäkerhet om reglernas innebörd och skadeståndsrisken skulle kunna leda till en icke avsedd återhållsamhet att besvara frågor över huvud taget, en slags överdriven ”försiktighetsprincip” från revisorns sida. Det är inte säkert att en sådan utveckling är till fördel vare sig för aktieägarna eller revisorerna, lika lite som en överdriven utveckling åt andra hållet, innebärande att revisorerna i tid och otid känner sig skyldiga att söka besvara frågor som egentligen faller inom styrelsens ansvarsområde, är eftersträvansvärd.

Många återhållande osäkerheter kan emellertid undanröjas genom en lämplig praktisk hantering. En sådan ställer krav på ett samarbete mellan stämmoordförande, styrelse och revisorer.

Ett försök till praktisk belysning inleds lämpligen med frågan:

Vilket legitimt intresse är det som främst skall tillgodoses genom aktieägares frågerätt på stämman i allmänhet och revisorns upplysningsskyldighet på stämma i synnerhet?

Det har tidigare nämnts att bolagsstämman i Sverige i princip betraktas som aktiebolagets högsta beslutande organ, låt vara att besluten av praktiska skäl i regel kommer att begränsa sig till ramarna för verksamheten, dvs. bolagsordningens innehåll, till- och avsättande av styrelse, beviljande av ansvarsfrihet samt beslut angående bolagets resultat och kapitalsituation. Det är ägarnas enda möjlighet att på ett samlat sätt ge sin mening till känna och det är uppenbart att aktieägarna/stämman mot denna bakgrund har ett legitimt behov att få frågor som kan påverka bedömningen av bolagets resultat, ställning och ekonomi i övrigt besvarade. Upplysningarna som kan krävas måste förutsättas utgöra förtydliganden av och komplement till den externa redovisningen och revisionsberättelsen. Då det gäller aktiemarknadsinformation specifikt; dvs. information på stämman som ej endast skall ligga till grund för beslut på stämman utan också för beslut om placeringar eller desinvesteringar i bolagets aktier, säger aktiebolagslagen och doktrinen föga härom. Bedömningen kompliceras av att aktiemarknadsinformation ju riktar sig icke endast till nuvarande aktieägare utan även till ”den aktieköpande allmänheten” generellt, dvs. även till prospektiva aktieägare. Dock är det svårt att tänka sig frågor/upplysningar som inte har intresse såväl för beslutsorganet bolagsstämman som för aktieägare som placerare. Den aktieköpande allmänhetens intressen, vilka lagstiftaren i många andra sammanhang skyddar, 9 förstärker därför enligt min mening snarast i börslistade bolag det legitima i bolagsstämmans rätt att erhålla upplysningar från styrelse och revisorer.

Det finns därför anledning att söka finna praktiska lösningar som medverkar till att stämman på ett icke avsett sätt hindras att erhålla information.

Då det gäller revisorernas upplysningsplikt utgör säkerligen tystnadspliktsrestriktionerna kopplade till skadeståndsrisken en starkt återhållande omständighet. Ett sätt att minska osäkerheten och därmed risken för en icke avsedd återhållsamhet i upplysningsbenägenheten är att göra en bedömning av gränsdragningsproblemen tillsammans med övriga aktörer på stämman. De jag främst avser är styrelsen och stämmans ordförande, som ibland – men långtifrån alltid – är styrelsens ordförande. I många fall är det möjligt att i förväg göra en tämligen välgrundad prognos om frågor och problem som stämman kommer att begära att få belysta. Det är då också möjligt att genom ett samråd mellan stämmoordförande, styrelse (och verkställande direktör) och revisorer i förväg klara ut:

* innehållet i förberedda redogörelser på stämman (t.ex. så kallade VD-anföranden);

* vilka frågor som rimligen kan förutses;

* vilka frågor eller frågeområden, som skall besvaras av styrelse och verkställande ledning respektive revisorer och

* vilka upplysningar som, enligt en gemensam uppfattning, kan lämnas utan ”väsentligt förfång”.

Stämmoordföranden har naturligtvis en viktig roll i ett sådant förberedelsearbete. Det är enligt min mening viktigt att stämmans ordförande, om han inte själv är jurist, har säkerställt tillgång till associationsrättslig expertis som bisittare/sekreterare. Detta är av betydelse även för revisorerna på stämman.

Alla tänkbara frågor kan givetvis inte förutses. Även då det gäller oförutsedda frågor till revisor på själva stämman kan emellertid ett samråd med styrelseordförande och stämmoordförande angående rätten och skyldigheten att lämna viss upplysning i många fall vara tillrådliga och minska osäkerheten. ”Samrådet” får då i regel formen av fråga från revisorn och svar från styrelseordförande eller stämmoordförande, huruvida hinder för upplysningens lämnande bedöms föreligga. Anser revisorn att risk för allvarlig skada för bolaget föreligger om upplysning lämnas bör han upplysa stämman härom och begära att ordföranden till stämman ställer frågan om upplysningen likväl skall lämnas.

Det bör framhållas att ovan nämnt samråd och gemensam bedömning angående rätten att lämna upplysning i visst avseende aldrig kan frita revisorn från att göra en egen bedömning av huruvida upplysningen får lämnas eller ej. Det är som tidigare framhållits osäkert huruvida upplysning som kan vara till ”väsentligt förfång” för bolaget ens efter beslut av en enhällig och fulltalig stämma får lämnas. Fulltalig stämma är överhuvudtaget inte tänkbar i ett aktiemarknadsbolag. Vad som kan uppnås är en minskad osäkerhet för revisorn och sannolikt en minskad risk för skadeståndsdom.

En annan omständighet som bör kommenteras är relationen styrelse/revisorer. Finns det från aktieägarsynpunkt risk för en ohelig allians mellan de kontrollerade (styrelsen) och de kontrollerande (revisorerna) om de senare skall fråga de förra vad som får upplysas om? Inte med den uppläggning jag avser och som syftar enbart till att minska området för osäkerhet. Är bolagsorganen ense om att upplysningar i viss sak eller på visst område utan hinder av aktiebolagslagens förfångsrestriktioner kan lämnas, minskar rimligtvis revisorns osäkerhet och prövningsbehov till aktieägarnas/stämmans fromma. Bedömningsmomenten i upplysningarna svarar givetvis revisorn själv för. Han har dessutom kvar möjligheten och skyldigheten att efter moget övervägande lämna stämman upplysning som han inte bedömer lända bolaget till väsentligt förfång, även om styrelsen deklarerat en annan uppfattning.

En icke helt ovanlig situation på en stämma är att aktieägare adresserar en fråga till revisorn som rätteligen bör besvaras – om så ske kan – av styrelsen.

Det ankommer då enligt min mening i första hand på stämmans ordförande att reda ut begreppen: en fråga exempelvis om förekomsten av och innehållet i väsentliga s.k. fallskärmsavtal skall riktas till styrelsen, en fråga om den förvaltningsrevisionella bedömningen av fallskärmsavtalen skall riktas till revisorn. Tar inte stämmans ordförande självmant upp hithörande arbets- och ansvarsfördelning, måste, såvitt jag förstår, revisorn göra honom uppmärksam härpå.

Ett praktiskt problem av stor betydelse är enligt min erfarenhet tillgången till uppgifter och dokument på stämman som kan behövas för att lämna säkra och exakta svar. Här är skillnaden ofta stor mellan styrelse/företagsledning å ena sidan och revisorn å den andra. Hålls stämman i bolagets egna lokaler finns ju för styrelsen all dokumentation i vart fall i närheten. Även i de fall stämman hålls på annan plats finns i regel större delen av styrelsen och företagsledningen närvarande, en flerhövdad personkrets, medan revisorn ofta är ensam. Likväl har styrelsen av lagstiftaren, om uppgifter ej är tillgängliga på stämman, fått en alternativ svarsmöjlighet, nämligen skriftligt till revisorerna inom två veckor, medan revisorn ej fått något alternativ. Även om revisorn är aldrig så väl förberedd måste situationer uppstå där han p.g.a. avsaknad av tillgänglig dokumentation inte kan ge ett svar eller måste ge ett svar med reservation. I sådana situationer måste revisorn enligt min mening, efter att ha förklarat varför, avböja att svara. Gäller det en mycket viktig fråga kan alternativ, som ej alls berörs av lagen, tänkas: en stunds ajournering av stämman för inhämtande av uppgiften, beslut om skriftligt svar som genom bolagets försorg i efterhand tillställes alla aktieägare eller ajournering av stämman till ett senare tillfälle.

Särskilt om skadestånd

Revisorns agerande eller brist på agerande på bolagsstämma kan, som torde ha framgått av denna redogörelse, aktualisera frågan om skadeståndsansvar.

Den grundläggande bestämmelsen om revisors skadeståndsansvar enligt aktiebolagslagen finns i 15 kap 2 §. Ansvaret är detsamma som för bl.a. styrelse enligt ABL 15:1 och innebär ersättningsskyldighet om han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget samt om han vållar aktieägare eller annan skada genom överträdelse av aktiebolagslagen eller bolagsordningen. Rekvisitbeskrivningen är alltså olika för skadeståndsgrundande ansvar mot bolaget respektive mot aktieägare/annan. Skillnaden är emellertid mindre än vad den i förstone förefaller vara, eftersom enbart det faktum att god revisionssed ej uppfyllts innebär att aktiebolagslagen överträtts.

Det bör för ordningens skull också nämnas att revisor skulle kunna bli skadeståndsansvarig också på grund av brott, t.ex. svindleri enligt 9:9 Brottsbalken. Detta förutsätter medverkan till spridande av felaktiga eller vilseledande uppgifter uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Som en allmän förutsättning för att skadeståndsansvar skall uppkomna gäller att det måste föreligga ett rättsligt relevant orsakssamband (adekvat kausalitet) mellan handling/försummelse och skadan.

Utan anspråk på fullständighet torde följande omständigheter eller situationer där risk för skadestånd uppkommer, kunna nämnas:

* revisorn är icke närvarande på bolagsstämma ehuru hans närvaro varit påkallad;

* revisor har p.g.a. bristande förberedelser varit oförmögen lämna upplysning som stämman begärt;

* revisorn har på stämman lämnat felaktig eller missvisande upplysning;

* revisorn har på anmodan av stämman lämnat upplysning som visat sig vara till väsentligt förfång för bolaget;

* revisorn har vägrat lämna av stämman begärd upplysning under hänvisning till att den kunnat vara till väsentligt förfång för bolaget fastän senare prövning visat att risk för sådant förfång reellt ej förelåg;

* revisorn har på eget initiativ eller på fråga från enskild aktieägare lämnat upplysning som visat sig vara till förfång för bolaget;

* revisorn har underlåtit korrigera felaktig, av styrelsen lämnad väsentlig upplysning fastän han känt till rätta förhållandet.

Riskkatalogen – i och för sig dessutom säkerligen ofullständig – kan verka avskräckande och hämmande på revisorns agerande på bolagsstämma. Skäl till försiktighet och moget övervägande finns naturligtvis. Dock bör upprepas att förutsättning för att reellt skadeståndsansvar i ovannämnda situationer skall uppkomma bl.a. är att påvisbar skada faktiskt uppstått, att denna har en adekvat koppling till revisorns agerande/försummelse och att revisorn handlat med uppsåt eller gjort sig skyldig till oaktsamhet.

Sammanfattning

Revisor i ett aktiebolag har alltid rätt att närvara vid bolagets stämmor. Om ärendena på stämman kan anses påkalla det, har han en skyldighet att närvara. Denna skyldighet torde som regel föreligga i fråga om stämmor i aktiemarknadsbolag. Revisorn är vidare skyldig att lämna de upplysningar som bolagsstämman begär, såvida de inte skulle lända till väsentligt förfång (allvarlig skada) för bolaget.

Det är icke sällan en grannlaga uppgift för revisorn att bedöma vilka upplysningar han enligt lag och god revisorssed får, bör eller måste lämna.

Ytterst måste den bedömningen alltid vila på revisorn själv, praktiskt kan den ibland underlättas genom samråd med styrelse och stämmoordförande eller genom att stämman själv ger sin mening om upplysningsmöjligheten till känna.

Bedömningen av upplysningsskyldigheten från fall till fall bör göras mot bakgrund av den ställning bolagsstämman enligt svensk rätt har, nämligen som bolagets högsta beslutande organ med ett legitimt behov av beslutsunderlag. Emellertid måste också ansvars- och uppgiftsavgränsningen mellan bolagsorganen beaktas. Informationsgivningen och redovisningen är styrelsen primärt ansvarig för. Revisorns upplysningar bör begränsas till vad som ligger inom hans uppdragsområde och utgöras av sakupplysningar eller redogörelse för revisionsmässiga bedömningar av försummelser, transaktioner, åtgärder, redovisningsfrågor och förhållanden i övrigt.

Revisorn har en skyldighet att infinna sig rimligt väl förberedd på stämma och bör utöver aktiebolagslagens regler beakta de speciella omständigheter som därutöver i informationshänseende gäller i aktiemarknadsbolag.

Ulf Gometz är auktoriserad revisor vid Ernst & Young i Göteborg och adjungerad professor vid Göteborgs universitet. Han medverkade senast i Balans nr 5/93.

Huvudsakliga källor:

Proposition 1975:103 Ny aktiebolagslag m.m.

Dotevall, Rolf: Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör. 1986. Norstedts.

Kedner-Roos: Aktiebolagslagen jämte bokföringslagens bestämmelser om årsbokslut med kommentarer, Del 1, 3 uppl. Stockholm 1987. Norstedts.

Johansson, Svante: Bolagsstämma. Stockholm 1990. Juristförlaget.

Moberg, Krister: Bolagsrevisorn. Stockholm 1986. Norstedts.

Nial, Håkan/Johansson, Svante: Svensk Associationsrätt i huvuddrag. 5:e upplagan. Institutet för rättsvetenskaplig forskning.

Rodhe, Knut: Aktiebolagsrätt. 16:e upplagan 1993. Norstedts.

Werlauff, E: Generalforsamling og beslutning. En aktieretslig studie i generalforsamlingsbeslutningers indhold, tillblivelse oganfaegtelse. Viborg 1983.