Finforum 1993: Tendenser i börsbolagens redovisning – Tre följde inte RRs första rekommendation

När Rolf Rundfelt från KPMG Bohlins utfrågades av Svenska Dagbladets Peter Malmqvist om sin årliga undersökning ”Tendenser i börsföretagens årsredovisningar” vid FINFORUM 1993 handlade det om ”en liten men intressant del”, nämligen börsföretagens följsamhet till Redovisningsrådets rekommendation nr 1 (den enda av rådets rekommendationer som hunnit träda i kraft 1992).

– Det är då intressant att se att det faktiskt är några som inte har följt den, sa Rundfelt.

Det rör sig huvudsakligen om tre företag:

* Sila, som i både prospekt och årsredovisning anvisat att man tillämpat pooling-metoden vid förvärv

* Kanthal och

* Svedala, som båda redovisat omstruktureringsreserver.

– Gemensamt för de tre är att de enligt min uppfattning, baserad på min genomgång av årsredovisningar, tillämpar en redovisning som inte är förenlig med rådets rekommendation.

Rolf Rundfelt gjorde dock reservationen att han använt sin vanliga metod vid genomgången av årets redovisningar: att endast utnyttja externredovisningen och det utsända materialet och inte fråga respektive företag om motiven för deras avvikelser.

Ytterligare två företag kunde möjligen få plats på listan, men där menade Rundfelt att det kunde vara lättare att se orsakerna till avvikelserna redan i det externa materialet:

* Electrolux, som skrivit av goodwill på 40 år

* Spectra Physics, som skrivit av goodwill progressivt (företaget har dock sedermera övergivit den metoden).

De båda är inte avsteg i formell mening eftersom rådets rekommendation säger att de nya reglerna endast gäller transaktioner som man gått in under 1992 eller senare.

”Så började det på 80-talet”

Detta kommenterade Peter Malmqvist med att man nog ändå kunde säga att det var ungefär så här uppluckringen på 80-talet också började, nämligen genom att några storföretag hade avvikande redovisningsprinciper.

Efter den inledande rundan gick Rundfelt över till att närmare kommentera de olika avvikelserna från rekommendationen:

Sila köpte 50 procent av aktierna i ABA (det bolag som äger svenska delen av SAS) av staten. Sila äger i utgångsläget de övriga 50 procenten. Som betalning lämnar Sila ut egna aktier.

– Det här redovisas som en poolingtransaktion och man kan fråga sig varför, menade Rundfelt.

Värdet på de aktier Sila emitterar är ungefär en miljard och för den miljarden förvärvar man tillgångar som har ett bokfört värde hos ABA på två miljarder.

– Här är alltså motsatsen till ett goodwill- eller övervärdesproblem eftersom det närmast handlar om ett undervärde, sa Rundfelt, som trodde att en tillämpning av förvärvsmetoden skulle ha aktualiserat frågan om nedskrivning av de övertagna tillgångarna.

Han menade också att det med tanke på de stora belopp det handlade om var förståeligt att man diskuterat olika alternativ för att undvika att göra nedskrivningen. Dels ansåg man möjligen att den inte var befogad och dessutom fanns naturligtvis andra komplikationer i samband med Alcazar-planerna.

– Trots det kan man rent objektivt säga att det inte fanns möjlighet att tillämpa pooling-metoden med hänsyn till de kriterier som Redovisningsrådet har ställt upp.

Därefter gick man över till att kommentera omstruktureringsreserverna.

Kanthal berättar i en not till 1992 års redovisning att man lagt upp en omstruktureringsreserv på 100 miljoner i samband med att man gjorde upp ingångsbalansen när företaget frigjorts från Kanthal-Höganäs.

Ändring i presskommuniké

När det nya företaget sedan granskades inför börsintroduktionen gjorde börsens granskningsman noteringen att årsredovisningens påståenden om omstruktureringsreserven uppenbarligen inte var helt korrekt. Som en tilläggsupplysning kom då Kanthal med en presskommuniké som förklarade att reserven i själva verket lades upp betydligt senare.

Här hänvisade man också till de undantagsbestämmelser i rådets rekommendation som tillåter en övergångstid på upp till ett år när det gäller att ändra en förvärvsbalans. Den regeln finns eftersom det kan vara svårt att bilda sig en uppfattning om de korrekta värdena på övertagna tillgångar och skulder. Reglerna säger dock klart att de justeringar som görs måste ha varit förutsedda i samband med förvärvet.

– Det är svårt att i presskommunikén läsa in att de reserveringar det talas om skulle ha varit förutsedda i samband med förvärvet. Men jag måste göra den reservationen att det kan vara en slarvig formulering från företaget som ger intryck av att åtgärden snarare beror på att resultatutvecklingen blev sämre än väntat, påpekade Rundfelt.

I det här fallet rörde det sig dessutom om ganska stora belopp. De omstruktureringskostnader som togs mot reserven under 1992 rörde sig om ca 65 miljoner kronor – att relateras till ett redovisat resultat på 15 miljoner.

– Med tanke på att det rör sig om ett företag som just skulle introduceras på börsen kan man förstå att det fanns ett starkt önskemål att kunna redovisa ett resultat som blev bättre än om man kostnadsfört löpande.

– Är inte ett år en överdrivet lång övergångstid? undrade Peter Malmqvist.

”Det viktiga är att följa rekommendationen”

Det höll inte Rundfelt med om generellt. Det viktiga är, menade han, att man följer rekommendationen, så att det bara rör sig om just sådana justeringar som kan förutses bli aktuella redan när förvärvsbalansen görs upp.

Svedala utgjorde ytterligare ett exempel på den typ av omstruktureringsreserv som läggs upp i efterhand.

1991 köpte man Componenta och i ett prospekt förutses inga omstrukturerings- eller goodwill-poster. Men i såväl 1991 som 1992 års redovisningar upptas sådana poster till sammanlagt 264 miljoner kronor (här ingår bl.a. förluster för Componenta under de senaste månaderna 1991 och där ingår belopp som avses täcka olika omstruktureringskostnader).

Dessa 264 miljoner bokas alltså på tillgångssidan som goodwill.

– Återigen är det naturligtvis möjligt att det rör sig om kostnader som varit förutsedda när man planerade och genomförde förvärvet av Componenta under senare delen av 1991, sa Rundfelt. Men det är svårt att få stöd för den uppfattningen i prospektet.

Han poängterade utifrån exemplen hur viktigt det är att de som genomför sådana här affärer och medverkar vid upprättandet av prospekt och redovisningar noga tänker igenom vilka kostnader som verkligen kan anses vara förutsedda i samband med förvärvet.

– Här har vi tre ganska klara fall av överträdelser av rådets rekommendation, sammanfattade Rolf Rundfelt.

Frågan om sanktioner mot företag som överträder rådets rekommendationer var uppe när rådet bildades. Huvudmännen var dock överens som att formella sanktioner inte var aktuella.

– Den förväntan som fanns var att man skulle följa rådets rekommendationer. Alternativen förskräcker, menade han.

Rolf Rundfelt ansåg dock att det nu föreligger en delvis ny situation som kräver stor uppmärksamhet från företagens och revisorernas sida på innebörden av rådets rekommendationer.

Sverige är unikt

Den statliga redovisningskommitténs betänkande kommer snart och Rolf Rundfelt sa sig inte veta om kommittén hade några förslag till sanktioner, men han ansåg för sin del att det kanske var dags att fundera över det faktum att Sverige internationellt sett är ganska unikt genom att inte tillämpa några sanktioner.

– Sådana sanktioner behöver inte vara alltför drakoniska, menade han. Kanske räcker det med ett krav på företagen att i årsredovisningarna berätta om hur man följer rekommendationerna från olika normgivande organ.

En annan – och känsligare – fråga är om också revisorerna ska kommentera eventuella avvikelser från rådets rekommendationer.

I det sammanhanget redovisade Rundfelt tre informella enkäter han gjort bland studenter på Stockholms universitet, bland ekonomichefer på kurs och bland en grupp yngre revisorer på KPMG Bohlins. Han hade frågat om Electrolux 40-åriga avskrivningsperiod på goodwill – som inte är i strid med rekommendationen.

Samtliga tillfrågade ansåg att revisorerna borde ha framfört ett påpekande i revisionsberättelsen om att detta inte skulle vara förenligt med god redovisningssed. Han tolkade detta som att det fanns ett starkt tryck hos stora grupper att revisorns roll skulle ändras något och göras tydligare.

– Samtidigt är det tydligt att problemen med en sådan ansats framhålls som väldigt stora när man pratar med äldre revisorer, avslutade Rolf Rundfelt sin del av programmet.

Peter Malmqvist inledde med att citera Rundfelt:

– Alternativen förskräcker...

Sådana fanns, enligt Malmqvist, i Gambros redovisning. Han visade några siffror på utvecklingen i företaget under åren 1986–1992:

– Vilken siffra är rätt? Hur snabbt växer Gambro? 27 procent eller 539 procent?

En undersökning av Astra visade ett liknande spann på ca 400 procent mellan alternativen.

”En redovisning som inte hänger ihop”

– Det här är en illustration till mycket av det vi talat om i goodwill-debatten, menade Malmqvist. Gambro har köpt företag efter företag, skrivit ned goodwill mot eget kapital och betalt med egna aktier. Och det här ger en redovisning som inte hänger ihop.

I 1992 års redovisning visar Gambro en avkastning på eget kapital som ligger på ca 23 procent. Alltså ett snabbväxande, högvärderat börsbolag. Om man däremot gör samma beräkning utifrån det material Gambro själva tar fram enligt USA-principer får man i stället en avkastning på eget kapital av ungefär 11 procent!

– Någonstans måste man försöka börja använda redovisningen för att få en känsla för bolagets framtida tillväxt, sa Malmqvist. Det är svårt att bedöma företag som gjort många förvärv, men om man dessutom använt Gambros teknik när det gäller att skriva av goodwill direkt mot eget kapital, då får vi en redovisning som är rena soppan.

Peter Malmqvist redovisade sedan en genomgång av Rundfelts årsböcker och han tyckte sig se en möjlighet att snart kunna förpassa goodwill-problemen till bokhyllan.

Däremot kvarstod problem kring de extraordinära posterna.

– Ett minimikrav borde ju i alla fall vara att få fram ett enhetligt vinstbegrepp, ett som möjligen inte är rätt och som möjligen inte är användbart vid ordentlig analys, men som i alla fall innebär att vinsten blir densamma oavsett vilket av media som publicerar siffran.

Han ville också att rekommendationerna skulle föra fram analytikernas viktigaste arbetsinstrument, nämligen delårsrapporter och bokslutskommunikéer. Det räcker inte att komma med noter till väsentliga problem bara i årsredovisningen, eftersom den huvudsakligen är ett arkivdokument.

När det gäller valutaomräkningen sa Peter Malmqvist så här:

– Det är inget större fel på praxis. Felet är snarare att vi inte vet vad vi letar efter. Det är så nytt, det är så stora belopp och själv tycker jag att det största problemet är att överhuvudtaget förstå vad det är som har hänt.

Ett annat problem på listan var sale and lease back:

– När SAS annonserar att man gjort någon slags leaseback-transaktion där man gör sig av med flygplan som ska realisera en välbehövlig vinst på en miljon och i nästa sats säger att man behöver planen så att de ska hyras tillbaka – då är det något som blir fel med den där vinsten på en miljard...

Ingen bryr sig om redovisning

Han menade att på börsen idag är det ingen som bryr sig om redovisningen, det är devalveringseffekter och räntefall som gäller. Aktörerna springer och köper i stort sett hur företaget än redovisar.

– Men när makroeffekterna tar slut och det börjar bli intressant vad företagen egentligen tjänar pengar på, då blir också redovisningsreglerna intressanta igen, hoppades Peter Malmqvist.

Avslutningsvis gjorde han också en reflektion kring sale and lease back:

– Det finns nästan alltid en köpoption med i bilden. Tänk om vi hade ett samhälle där vi alla fick köpoptioner på allt vi sålde. Hur skulle det samhället se ut...?

Bengt Holmquist och Inge Wennberg